Film

Paradiset brinner
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Mika Gustafson

London Film Festival är en fantastisk tillställning som ofta blir medialt åsidosatt bredvid höstfestivaler som Toronto och Venedig. Men för den som inte är journalist – eller världskändis, är festivalen i den brittiska huvudstaden en utomordentlig tillställning med fabulös service, ett spektakulärt program och gäster i världsklass. Därför ställer jag mig ytterst frågande till hur denna vanligtvis sansade och förståndiga festival kunnat tilldela Paradiset Brinner pris för bästa debut.

För det gör ont på alla sätt och vis, mentalt och kroppsligt att konstatera att Paradiset Brinner är tomma kalorier. I en tid då den svenska filmen befinner sig i kristillstånd, med en filminstitut som inte vet in eller ut, är det än mer smärtsamt att bevittna något såhär pass substanslöst. Det enda som överhuvudtaget kan berömmas är konceptet. Att skapa svensk diskbänksrealism, visa upp det vanligtvis städade Sverige som något som hämtats ur en film av Mike Leigh. Detta är långt ifrån det idylliska samhälle som projicerats mot omvärlden i decennier. Detta är det land där ginikoefficenten rusar och där tankarna om ekonomisk jämlikhet fullkomligt kollapsat.

Därför känns en blek och rå film oerhört lämplig för att ge oss denna alternativa – men behövliga inblick. Men förhoppningarna om ett intelligent, väl berättat och empatiskt drama imploderar på nolltid. Att visa upp misär och karaktärer som är både råbarkade, ovänliga och långtifrån sympatiska är inget problem om berättelsen och regin är engagerade. Se bara till The Florida Project som gav oss en inblick i baksidan av Disneyland, där ekonomisk desperation och drogmissbruk ersatte de soliga och glada paraderna med Musse Pigg och Kalle Anka. Förutom Willems Dafoes hotellchef fanns det få karaktärer som kunde ses som fungerande eller tilltalande, trots det var The Florida Project en strålande inblick i samhällets smutsigaste och mest tragiska delar.

Det fundamentala problemet med Paradiset Brinner är att det saknas någon som helst trovärdighet eller återhållsamhet vad gäller att porträttera fattigdomen och desperationen. Filmens tre unga protagonister är alla gapiga, mestadels osympatiska och dessutom svårlästa. Huvudpersonen Laura spelad av Bianca Delbravo är tänkt att vara en kompromisslös och farligt handlingskraftig person, men då Delbravo inte har tillräcklig kapacitet att tillföra någon sorts mänsklighet – eller genuin sårbarhet, framstår karaktären som en outhärdlig bråkstake vars agerande många gånger är så hjärndött och destruktivt att det är svårt att bry sig om filmens narrativa kärna, där socialtjänsten är på väg att omhänderta hennes två systrar. Det blir inte bättre av att de ’’vuxna’’ karaktärerna också saknar tillstymmelse till kredibilitet, mängden apatiska och känslolösa individer når rekordnivå och det känns snart inte som ett viktigt samhällsinlägg utan en sjuk parodi. Till och med den – medvetet, djupt parodiska och satiriska Falling Down har en högre procentsats realism än något som vi får se här. Förtvivlan och hopplöshet kan dock skildras med värme, detta genom att skapa en inbjudande gemenskap mellan karaktärerna, där det outhärdliga mildras genom vänskap och kärlek. Även om det görs ett par försök till detta är de fullkomligt misslyckade. Förutom Mitja Sirén i rollen som aspirerande karaoke-sångare finns det inget och ingen att varken tycka om eller glädjas åt.

Och någonstans mot mitten går narrativet bärsärkargång. Det innebär helt gräsliga exkursioner där publiken tvingas bevittna, och finna det lustigt, att se människor inleda en ren brottsvåg. Det hela presenteras också utan någon berättarmässig substans, härifrån rämnar precis allt. Det kastas in surrealism, förkastlig sång och en upplösning som får publiken att skrika efter smärtstillande. Trots en oerhört marginell speltid på drygt 100 minuter rör sig filmen i ultrarapid och känns många gånger mer stillastående än kollektivtrafiken i rusningstid.

När allting väl tar slut har absolut ingenting uträttats, all sund eller livsviktig observation gällande vårt nuvarande – och djupt problematiska, samhälle har sedan länge förpassats till soptunnan. Berättelsen kulminerar i att vara lika intressant som gårdagens tidning och publiken lämnas varken klokare eller mer empatisk för samhällets mest marginaliserade. Paradiset Brinner må ha ett koncept som kunde ha blivit guld i rätta händer, nu har allting istället blivit till sand.

Nyad
Betyg 3
Svensk biopremiä: 20 oktober 2023
Regi Jimmy Chin, Elizabeth Chai Vasarhelyi

Övergången från dokumentärfilm till spelfilm har visat sig vara snårig och inte särskilt naturlig för en rad oerhört kompetenta dokumentärfilmare. Regissören James Marsh skapade två av de minst intressanta dokumentärerna under 2010-talet, Man On Wire och Project Nim, men då det blev dags att debutera med spelfilm blev resultatet inte i närheten lika imponerade. The Theory Of Everything blev förvisso en kritikerfavorit och gav Eddie Redmayne Oscar för bästa manliga skådespelare. Men filmen var oväntat simpel och förlitade sig på en tårdrypande och aningen smaklös melodramatik. Detta är anmärkningsvärt då de bästa dokumentärfilmare låter innehållet tala för sig själv utan att tillföra stråkar och hackad gullök.

Samma problem drabbar Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi som nu gör sin debut som spelfilms-regissörer med Nyad. Både har – precis som Marsh, en rad gedigna dokumentärer bakom sig, framförallt den nervpirrande Free Solo. Men där den hutlöst svettiga bergsbestigningen utmanade alla normer om säkerhet och trygghet är Nyad raka motsatsen och tar det säkra före det osäkra vad gäller det mesta.

Inledningsvis är det dock mycket klart vad Nyad borde ha varit – ytterligare en dokumentär. Långdistanssimmaren Diana Nyads diverse bedrifter är sällan diskuterade i Sverige men är sannerligen värda all uppmärksamhet. De fysiska bedrifterna – bland annat att simma runt Manhattan, är så pass otroliga att en kraftfull djupdykning vore mer än välkommet. De dokumentära bilderna som inleder filmen får en att hungra efter ett renodlat dokumentärt projekt, något som Chin och Vasarhelyi hade kunnat leverera med – förmodat, strålande slutresultat. Men då den rena dramatiseringen inleds förtas mycket av det fantastiska som är Nyads bedrifter och allt blir istället ytterst ordinärt. Förmågan att engagera med en dokumentär kräver ett specifikt dramaturgiskt handlag, detsamma gäller för renodlade spelfilmer, och där har regissörsduon en del att lära. Alltför ofta känns det som att Chin och Vasarhelyi har stödhjul på och rullar fram med yttersta försiktighet, allting genomsyras av att framstå aningen förutsägbart och vardagligt.
Diana Nyad är en person med en rad brister och inte helt sympatiska karaktärsdrag, dessutom bär hon med sig en ohygglig historia där hon som barn blev sexuellt utnyttjad av sin simtränare. Allt detta är som upplagt för en mycket tredimensionell karaktärsstudie där envishet, egoism men också extraordinär beslutsamhet står i centrum. Men filmversionen av Nyad förblir endimensionell, det blir aldrig ett djupgående eller särskilt mångfacetterat porträtt. Flera av de mer problematiska sidorna sopas undan och de förskräckliga övergreppen behandlas oväntat slappt och inte med det kolsvarta allvar som hade varit befogat.

Något som också uteblir är den genuina fysiska påfrestningen som Nyad behövde genomlida under sina multipla försöka att simma från Kuba till Key West i Florida. Med tanke på hur Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi skildrade riskerna i Free Solo, där varje andetag var skillnaden mellan livet och döden, är det förvånande att den fysiska tortyr som Nyad utsatte sig för aldrig skildras på ett mer chockartat sätt, något de dokumentära bilderna lyckas förmedla. Brutaliteten från Danny Boyles 127 timmar överlevnadsdrama hade sannerligen varit välkommet och kunnat skapa en mer fysisk och plågsam upplevelse för publiken.

Samtidigt som allting utförs lågmält och med båda händerna på styret finns det mycket att gilla. Influenserna från de mest älskade av amerikanska sportfilmer, där dramatiken är bombastisk och motsatsen till lågmäld är uppenbara. Då triumferna och motståndet blir alltför tufft skulle det inte förvåna om Bill Contis klassiska Rocky-tema skulle börja spelas i högtalarna. Hur förutsägbart och enkelspårigt det än må vara finns det medryckande egenskaper som inte går att bortse från. Dessutom är Annette Bening och Jodie Foster i huvudrollerna starka i sina roller. Foster gör sitt mest intressanta och prestigelösa skådespel på årtionden. Istället för att gnissla med tänderna och stirra i blint raseri mot kameran får Foster spela en oerhört empatisk och varm person som är svår att inte respektera och finna stor sympati för.

Nyad må ha haft större potential som en renodlad dokumentär, men det går inte att undkomma att de strapatser och bragder som Diana Nyad genomfört är fascinerande att ta del av, även om det kommer paketerat såhär pass alldagligt.