Film

Marsupilami
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Philippe Lacheau

Det finns bottenlöst usla filmer, sedan finns det ambitiösa och välmenande projekt som trots en vilja av stål faller platt, sedan finns Marsupilami…

Tillfällena då normala parametrar suddas ut för att beskriva samt avråda från en film förkommer sällan. Men ibland då filmskapare väljer – att likt Odysseus åka rakt ned i helvetet/Hades börjar de ordinarie mätverktygen fallera. Vad som utspelar sig i osannolikt outhärdliga 100 minuter går många gånger inte att beskriva utan att nyttja alltför grova förolämpningar eller stöta sig med läsare då det kommer till att beskriva innehållet. Filmens anskrämliga färgpalett kan dock indikera vad som gått fel. Nog för att barnfilmer gärna nyttjar sig av pastellfärger och en nästintill överdriven mättnad för att skapa en gladlynt och trivsam stämning. Här tas dock den visuella överdriften till en sådan nivå att filmen borde förses med varningsskyltar för potentiellt illamående då den horribla gulton som dränker filmen drar tankarna till horribla badrum som inte vårdats på årtionden. Det hela liknar snart någon sorts hysterisk hallucination orsakade av minst sagt icke lagliga preparat, vars användande under produktionen inte skulle förvåna med tanke på vad vi tvingas bevittna.

Ett hiskeligt fult utseende är dock inte nog för att skicka en film till bottnen av oceanen, för det krävs nästan hämningslös inkompetens. Otursamt nog för oss alla har Marsupilami även ett överskott av denna olat. Philippe Lacheau som gör dubbla – samt usla, roller som regissör och skådespelare verkar tro att biopubliken 2026 inte längre har korttidsminne. Det är den enda rimliga förklaringen till varför dass-humor och identiska slapstick-skämt återkommer gång på gång, ibland inom loppet av sekunder. Även om detta – initialt, skapar måttliga skrock blir de snart lika välkomna som en permanent huligantuta. Tyvärr har Lacheau inte valt att anamma ord som moderation, måttlighet eller sunt förnuft till filmens vokabulär. Genuin dynga trycks ned publikens hals. Det är alltifrån allmän idioti till sexskämt som lär ge föräldrar huvudbry då det är av sådan absurt ekivok karaktär att barn lär lämna biografen både förvånande och skräckslagna.

Som om inte travestin vore komplett så serveras även specialeffekter som får nackhåren att resa sig, av helt fel anledning. I en tid då AI-paranoia råder är detta det värsta exemplet på kolossalt usla effekter utan tillstymmelse till omtanke eller passion, den fiktiva gula apan ser ut som ett monstruöst mjukisdjur vars lemmar kontrolleras av en marionettförare med rekordhögt promille i sig. Galleriet av horribla digitala kreatur stannar dock inte där utan en mardrömslik piraya lär också hemsöka samtliga tittare.

På slutet spårar dock tåget ur totalt och allt blir en kavalkad av komplett galenskap. Då sprängs det in urusla filmreferenser, skrattretande biljakter, actionscener, ölmagar, halvnakna fotomodeller, rumpor och…. Nej, någonstans där tar allting slut, både för filmen som ett kulturellt medium och folkhälsan. Marsupilami är den sortens film vars utomordentliga idioti och okunskap tar den rakt in i den unika ställning att vara så usel att det faktiskt skapas ett underhållningsvärde i den totalt ofrivilliga clownshowen. Dock är det en alltför klen tröst med tanke på den terror som utspelar sig under vansinniga 100 minuter.

The Dog Stars
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Ridley Scott

Ridley Scott, ja den Ridley Scott, mannen bakom mästerverk som Alien och Blade Runner, båda tidlösa klassiker som är en självklar del av filmhistorien, har nu gett sig själv en ny status. Det är svårt att förstå eller acceptera det hela, men Ridley Scott årgång 2026 är inte en filmskapare utan en vandrande farsot för det medium han en gång lyfte som en tidvattenvåg.

Visserligen verkar det som om Scott själv också inser att han inte längre håller på med film, i en absurd och uppblåst intervju talar regissören om hur han snarare är en influencer kontra en regissör. Detta då han skapat trender och aldrig följt dem. Tyvärr verkar den numera 85-årige britten ha aningen svårt att veta vilken sorts influencer han syftar på. Att skapa exemplariskt arbete som utmärker sig genom originalitet är det nämligen inte tal om, istället är Scott – numera, den sortens influencer vi kan se på TikTok eller Instagram, som med död blick marknadsför bluffprodukter med ett iskallt och cyniskt leende på läpparna.

Ålder dikterar idag ingenting, se bara till den åttio år gamla George Miller som med Furiosa skapade ett episkt action-mästerverk som två år senare fortfarande springer cirklar kring de flesta ungtuppar som önskar sticka ut hakan i genren. I grund och botten borde Scott – med sin ansenliga karriär och erfarenhet, kunna regissera The Dog Stars i sömmen. Berättelsen är lika basal som saltat vatten, karaktärerna har samma bredd som tandpetare och de olika scenarierna som presenteras är rena rama söndagspromenaden, även för en filmskapare med betydligt färre filmer under bältet. Men den Scott som skapade bländade filmiska monument en gång tiden verkar nu inte ens kunna sätta ihop ett pussel med fyra gigantiska bitar. Det är inte en fråga om vad som är fel utan vad som egentligen är rätt. Endast fotografen Erik Messerschmidt klarar sig helskinnad ur katastrofen, fotot är åtminstone någorlunda modernt och bjuder på knivskarp skärpa även om det inte har ett uns originalitet. Där tar lovorden dock slut…

Flera gånger passerar Jacob Elordis karaktär högar av ruttnande lik, varför The Dog Stars inte gör dessa sällskap förblir den enda intressanta frågan som filmen manar till. Scotts skryt om sin briljans att ständigt vara originell och leda mediet in i framtiden känns som ett sjukt skämt. The Dog Stars är lika nyskapande som elgitarrer i rockmusik, det är antingen en fråga om att Scott lider av allvarlig minnesförlust eller isolerat sig till den grad att han aldrig hört om varken The Last Of Us, Fallout, 28 Dagar Senare eller I’am Legend.

Hela åbäket till film liknar nämligen en enda patetisk karbonkopia av nämnda, spel, filmer och serier. Scott verkar övertygad om att hans – ytterst ointressanta, post apokalyps aldrig tidigare har skådats. Denna kompletta hybris förklarar kanske varför introduktionen – som tycks pågå i ett antal sekel, inte gör någonting alls vad gäller att etablera kontakt med karaktärerna eller ens göra berättelsen någotsånär intressant. Vi får istället se nedklottrade höghus, övergivna städer och smuts, saker som ’’ALDRIG’’ setts förut i en film där mänsklighetens dagar är räknande…

Där andra regissörer kan verka inom det bekanta men ändå presentera det med energi för att inte säga skaparglädje, se bara Steven Spielbergs klyschiga men ändå härliga Disclosure Day, har Ridley Scott inte ödmjukhet nog att tro att någon annan ens kommit på tanken att utforska planeten jorden efter att ett dödligt virus decimerat befolkningen. Inget levereras med inlevelse eller omtanke, klyschor staplas på varandra och förväntas tas emot med dånande applåder.

Skådespelarensemblen – som på pappret inte kan ifrågasättas, verkar lika chockerade över att kaptenen för skutan genomgår ett personligt Myteriet På Bounty och tappat sitt förstånd. Därför får vi prestationer som sträcker sig från erbarmliga till förvirrande. Jacob Elordi tar sig igenom hela filmen med ett ljud som endast kan verbaliseras som ’’öörgh’’, därefter bjuder han på några av årtiondenas löjligaste repliker som lär skrivas in i skamlighetens Hall Of Fame. Josh Brolin grymtar, Guy Pearce skriker och Margaret Qualley ser ut att vilja hitta närmaste nödutgång.

Eftersom hjulen trillar av redan i filmens mördande tråkiga startsträcka väntar total utplåning de resterande två timmarna. Scott verkar inte ens förstå de mest grundläggande reglerna längre, mannen som försatte en hel värld i skräck med Alien förstör nu sin egen spänning genom att ständigt visa – vad som är avsedda som överraskningsmoment gång på gång. Klippningen är genomgående katastrofal och får filmen att kännas sjuklig, tempot är livshotande segt och filmens två timmar är snarare att jämställa med tio månader i isoleringscell.

Då Jacob Elorodi börjar hugga ved och lyssna på urusel countrymusik i en komplett intellektuellt bankrutt scen så går det hela inte längre att titta på. The Dog Stars ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm som placerar sig som en av årets sämsta upplevelser.

One Night Only
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Will Gluck

Det sägs idag vara svårt att få en film producerad som inte har sin utgång i något befintligt. Även de gånger vi inte har att göra med spindelmän eller rymdskepp i ljushastighet tar filmindustrin gärna stöd i adaptioner av framgångsrika böcker eller någon form av förlaga där det finns en installationsbas villig att se filmen.

Hur en film som One Night Only existerar blir därför ett enda långt huvudbry. Och inte av den positiva förundrande sorten över att något unikt, originellt och utomordentligt personligt når bioduken, snarare är det tal om en enda lång förvirring kring varför något såhär håglöst har producerats.

Enkla koncept eller utgångspunkter har aldrig hindrat en film från att lyckas. Se bara till Oliva Wildes nyligen släppta The Invite, ett klassiskt kammardrama som gradvis blir en dramatisk och verbalt våldsam tryckkokare. Istället är det en fråga om det simpla eller traditionella konceptet nyttjas i någon vettig utsträckning, tillåter lysande demonstrationer vad gäller skådespel eller rapp dialog. One Night Only känns från första scenen som ett omoget och fnissigt utkast som aldrig lämnar embryostadiet. Inte för att idén om ett statligt nationellt förbud mot utomäktenskapligt sex är vidare fantastisk, men det finns vägar att gå för att diskutera det nuvarande totalitära amerikanska samhället och dess ökande könsdiskriminerade lagar. De mer samhällskritiska delarna blir dock förpassade till lite bakgrundsbrus som ter sig patetiskt harmlöst.

Det som istället – olyckligtvis, får filmens fulla fokus är istället otroligt menlöst gnabb mellan Monica Barbaro och Callum Turner. Om dialogen – samt kemin, hade varit sylvass hade det hela kunnat vara lika delar underhållande och magnetiskt, i samma anda som då Zendaya och Robert Pattinson inledde relationskrig i The Drama. Men Will Gluck har tyvärr inte tillräckligt med fräckhet eller skärpa för att skapa något som helst underhållningsvärde.

Allt mynnar ut i tafatta och genuint fåniga scener som känns tramsiga och inte det minsta uppseendeväckande. Det är lite kinkigt snack om kondomer, sexpreferenser samt en och annan bar rumpa. Någon vidare sexchock eller skandalöst tabubrott blir det inte tal om, snarare endast lite fnissigt snusk.

Callum Turner och Monica Barbaro tvingas därmed bära upp en film utan varken struktur, vision eller kompetens. Båda två är fullt kapabla aktörer men är fortfarande i ett tidigt stadie i sina karriär där de behöver hjälp från en kunnig regissör för att nå sin fulla potential. Gluck har inte i närheten av den behövliga förmågan för detta och agerandet blir endast acceptabelt.

Hoppet om att skapa något gränslöst erotiskt är lika förlorat som Grisbukten, trots eviga ekivoka upptakter är själva filmen lika sexig som gråbetong. Att det faktiska utseendet – vad foto och scenografi beträffar, pendlar mellan att vara hopplöst billigt och direkt fult hjälper inte heller till att skapa någon vidare upphetsande och inbjudande stämning.

Att den ganska mjäkiga speltiden på under två timmar också känns som ett par säsonger av Lilla Huset På Prärien säger också något om hur kolossalt menlöst – för att inte säga ointressant, det hela är.