Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Möt mannen som arrangerar rockfestival i Stockholm i september och i oktober

by


10-11 september och 16 oktober blir det rockfestival i Stockholm.
I en spännande lokal för hård rock; Gamla Tryckeriet i Alvik.
Stockholm är alltså på gång att få en egen hårdrockande festival.
Kulturbloggen har intervjuat Chris LeMon, mannen som håller i trådarna för att Stockholm Rock Out ska bli riktigt lyckad.

Vem är du?
Chris heter jag, en musikälskare in sin bästa år 😉

Hur kommer det sig att du drar igång ett så stort projekt som en rockfestival?
Ja, det kan man undra idag 🙂 Har ett tag undrat varför inget liknande skett i Stockholm, och tänkte att det kanske var mitt kall i livet. Och målet har vart att göra en annorlunda festival, inte att konkurrera. Som att göra den i mindre skala samt lägga den inomhus.

Vad är din vision för festivalen?
Att det framförallt ska bli ett extremt lyckat arrangemang, både för artister, besökare och personal. Sen har visionen från dag ett vart att det ska vara en årligt återkommande festival, självklart får publiken avgöra det, dvs är det något man vill besöka eller ej, men testar man inte så vet man ju inte 🙂

Det är många festivaler i Sverige nu, en del går jättebra, andra lägger ned. Vad gör er festival speciell?
Ja, och i år tror jag det vart fler än någonsin tidigare…Framförallt är det såklart att vår festival är inomhus, den enda inom denna musikgenre, fördel med detta förutom oro för lera och regn är att alla spelningarna sker i mörker. Vi vill sätta en personlig känsla, jag pratar och kommunicerar med folk i sociala medier, vi ordnar meet n greets med banden, du kanske möter en favoritartist i baren…Sen att vi ligger nära bra kommunikationer och i en storstad, helt enkelt detta är en festival skapad av musikälskare för musikälskare, vi vill ge fansen en oförglömlig och speciell upplevelse…

Var i Stockholm ska den arrangeras och vilka dagar?
På Gamla Tryckeriet i Alvik, Part 2 den 10-11 september och Part 3 den 16 oktober, första delen var den 1 Maj. Målet var en festival, men pga av vulkaner fick vi flytta fram stora delar, och alla bokade artister kunde ej i september så därav vart det också i oktober.

Det måste vara jättemycket jobb med att fixa festival. Hinner du något annat?
Det är extremt bra jobb, som tur är har jag fantastisk hjälp från ett par eldsjälar…På ngt sätt hinner jag med trots ett annat heltidsjobb, musiker i mitt band Badmouth och två barn, men sömn är överskattat just nu 🙂

Vilka artister och band kommer?
I september, U.D.O., Great White, Kingdom Come, Keel, Lizzy Borden, Pretty Boy Floyd, Wig Wam, John Corabi, Dirty Penny, Roxie 77 och 16 till
I oktober, W.A.S.P., KIX, Steelheart, Dizzy Reed och Badmouth samt att det tillkommer ett par till.

Någon bokning du är extra glad över?
Jag är jätteglad över alla band, men W.A.S.P. är stort, KIX första spelning i Skandinavien efter en 30 årig karriär är mkt bra, Steelheart första Sverigespelning på 20 år, Keel´s första skandinavien spelning på 24 år..Sen mycket stolt och nöjd med U.D.O., Great White som denna gång pga av sin sångare Jack Russells hastiga operation ersätts på av en legend vid namn Paul Shortino enbart för denna spelning, Lizzy Bordens första spelning i Stockholm, ja listan kan göras lång, skulle nog ville ta med alla artister i denna mening 🙂

Vilken spelning tänker du inte missa?
Oj, hoppas kunna se så mycket som möjligt, men vill definitivt se Keel, Kix, Steelheart, John Corabi, W.A.S.P., U.D.O., Great White, Wig Wam mfl…ja, du ser jag vill nog se allt 🙂

Vad lyssnar du på mest, nämn tre band eller musiker.
Varierar…men om jag får välja tre favoriter blir det Guns n Roses, Kiss och Kingdom Come.

Om du inte lyssnar på rock, vad blir det då för musik?
Lyssnar gärna på all bra musik men favoriter som inte är rock är tex Prince, Elvis och Michael Jackson.

Här är hemsidan för Stockholm Rock Out.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intervju med The Drums på Way Out West

by

The Drums grundades 2008 av fyra kompisar som var uttråkade. För ett år sedan gjorde de sin första spelning och nu står de här i Göteborg. De har nyss avslutat sin spelning på Way Out West. Jonathan Pierce och Connor Hanwick, bandets sångare respektive trummis, är redo för en intervju med Kulturbloggen.

De ger till en början ett lätt uttråkat intryck men så fort vi börjar prata märker jag att de är hur roliga och trevliga som helst.

Hur skulle ni beskriva er själva som band?

Jonathan: Fyra killar som skriver enkla poplåtar. Vi följer våra åsikter och dras till klassiska ackordföljder.

Connor: Vi gillar enkelhet.

Jonathan: Ju mindre du använder, ju bättre brukar resultatet bli. Därav namnet The Drums och instrumentationen med två gitarrer, trummor och sång. Det är så många band som förstör något som kunde ha varit bra genom att använda saker i studion bara för att.

Connor: Se på Ramones som byggde en hel karriär på en idé och alla deras låtar består av samma tre ackord.

Jonathan: Det gäller att hitta något som är speciellt. När vi skrev Best Friends som var vår första låt kändes det som att vi hade hittat något speciellt.

Vad gjorde ni innan ni startade The Drums?

Connor: Jag jobbade på en restaurang.

Jonathan: Vi höll alla på med musik. Jacob spelar fortfarande i ett popband som heter Horse Shoes som han var med i när vi startade The Drums.

Hur hanterar ni omställningen från att nyligen ha varit okända och nu får spela på festivaler över hela världen?

Jonathan: Det var något som bara hände men det känns fortfarande konstigt.

Connor: Vi hade vårt första gig i maj förra året och det var startskottet. Sedan dess har vi nästan haft en spelning per dag.

Jontathan: Vi hade hört att svenska fans skulle vara tråkiga och inte visa någon entusiasm men vi blev positivt överraskade över hur vi blev mottagna. Publiken var så häftig. Vi älskar The Tough Alliance och Embassy så vi har alltid velat komma hit.

Vad tycker ni om att bli jämförda med The Smiths. Är de en influens?

Connor: The Smiths är ett fantastiskt, legendariskt band så det är en komplimang men de är inte direkt en influens.

Jonathan: Likheten med The Smiths är inte musikalisk. Vi är båda band med ett koncept och en vision

Vad är era planer för framtiden?

Jonathan: Att turnera men framför allt att fortsätta vara ett band och sedan göra en till skiva som ska låta exakt som den första fast med andra låtar.

Connor: Vi är inte ambitiösa. Det gör inget om vi inte släpper tio album de närmaste tio åren. Vi tar det som det kommer.

Den tolfte december spelar The Drums på Berns i Stockholm.

Här kan du läsa vad aftonbladet tyckte om deras spelning på Way Out West.

Foton av Linnea Amling

Intervju med Anthrax

by

I samband med trash metal-bandet Anthrax spelning på Sonisphere fick Kulturbloggen träffa Rob Caggiano som varit bandets gitarrist sedan 2001.

Sonisphere är en serie festivaler som sprider metal runt om i Europa. Vad är dina intryck av den svenska metal-scenen?

I hela Skandinavien är metal-scenen fantastisk. Själv gillar jag black metal-scenen.

Vad skiljer metal från andra musikstilar?

Attityden. Aggressiviteten. Ilskan. Varje musikstil har sitt egna uttryck.

Vilka är dina musikaliska influenser?

AC/DC, Van Halen, Led Zeppelin och The Beatles.

Var hittar ni inspiration?

Livet. Saker runt omkring oss. Flera av våra låtar kan tolkas på olika sätt.

Över åren har ni bytt ut bandmedlemmar och framför allt sångare. Hur har det påverkat ert sound?

Oavsett vilka som är i bandet låter vi fortfarande som Anthrax.

Hur kommer ni fram till vilka låtar ni ska spela live?

Vanligtvis har vi redan bestämt en låtlista när vi åker på turné. Sedan experimenterar vi lite, speciellt i vilken ordning vi spelar låtarna.

Vilka planer har ni för Anthrax framtid?

Göra färdigt vår nya skiva och turnera över hela världen.

Intervju med Warrior Soul

by

Sonisphere. Regnet öser ner. I ett tält sitter Kory Clarke, den karismatiske sångaren i Warrior Soul, som redan spelat på festivalen och nu är redo för en intervju med Kulturbloggen.

Sonisphere är en festival som fokuserar på metal. Vad tycker du skiljer metal från andra musikstilar?

Metal luktar bättre, men jag vet inte vad metal är längre. Det brukade vara Judas Priest, Ozzy, Iron Maiden, Dio och Metallica.

Jag gillade er cover på Moonage Daydream. Är du ett Bowie-fan?

Jag har en eklektisk smak och tror inte på begränsningar när det gäller kreativitet.

Vilka är dina musikaliska influenser?

Hendrix, Sex Pistols, Ramones, Sabbath och Iggy.

Hur skulle du beskriva din musik?

Rock. Konst. Punk.

Vad får dig att skriva låtar?

Ilska.

Vad är du arg på?

Skillnaden mellan fattiga och rika.

Är det fortfarande samma ilska som när du började skriva låtar?

Fuck the Pigs, Burning Bridges, Destroy the War Machine. Jag skulle säga att det är det.

Kommer du ihåg vilka ambitioner du hade när du grundade Warrior Soul?

Det var i början ett spoken word-projekt fast eftersom ingen ville signa någon utan ett band fick jag skaffa ett. Efter mindre än sex månader blev vi signade av Geffen.

Warrior Soul lade av 1995 men återförenades 2006. Kan du berätta lite om återföreningen?

Vi sålde ut två konserter i Los Angeles och spelade alla de klassiska låtarna.

Hade saker och ting förändrats under tiden ni var borta?

Inte direkt. När jag beslutat att min musikkarriär var över försökte jag hoppa från ett höghus men okunnigheten förde mig tillbaka till musiken. 2002 släppte jag min soloskiva Opium Hotel som är tidernas konstigaste skiva. Men jag ser fantastisk ut på omslaget.

Gillar du att turnera?

Att inte vara på turné är en plåga.

Hur bestämmer ni vilka låtar ni ska spela?

Vi försöker skapa en dynamik. Början och slutet ska vara dramatik. Däremellan skapar vi ett landskap.

Jag föredrar att spela på teaterscener för det är enklare att skapa ett landskap men jag älskade att spela här. Det är en annorlunda utmaning att spela på en festival. Publiken står längre bort och man måste ta till sig energin från hela publiken.

Vad har du för intressen förutom musik?

Jag dricker, skriver poesi och ska börja måla.

Vilka är dina favoritpoeter?

William Burroughs, Emiliy Dickinson och Jim Morrison.

Gillar du även William Burroughs romaner?

Bitvis, ja. Jag gillar den abstrakt surrealistiska komedin och hans teknik att klippa isär berättelser.

Vad har ni för framtidsplaner?

Finns det en framtid? I så fall ska jag börja måla och fortsätta skriva låtar. Jag håller på att skriva material för en skiva med mitt andra band Trouble och min andra soloskiva Opium Hotel 2 kommer i oktober. Vi ska även spela in en ny skiva med Warrior Soul.

Intervju med Allo, Darlin'

by

Den första riktigt fina augustidagen. Klockan är 15:00, om några timmar drar Cosy Den-festivalen igång och Allo, Darlin’, som av Pitchfork kallats twee popens räddning i en ”Pure at Heart-dominerad” indievärld, har nyligen anlänt till Stockholm från Jönköping där de spelat en dag tidigare.

Kulturbloggen fick träffa hela bandet som består av sångerskan Elizabeth Morris och basisten Bill Botting från Australien samt trummisen Mikey Collins och gitarristen Paul Rains från England.

Finns det några kulturella skillnader mellan England och Australien?

Bill: Det finns många skillnader men ännu fler likheter. Vi kanske har upplevt lite olika musikscener.

Elizabeth: Det känns inte som att vi är från olika delar av världen.

Mikey: Jag och Paul växte upp utanför London så vi blev alla londoniserade (”get londoned” är ett uttryck de myntat själva”) ungefär samtidigt. Det är något vi har gemensamt.

När bestämde ni er för att starta bandet?

Elizabeth: 2008 blev jag ombedd att spela in en cover på Atlantic City till en samlingsskiva. Så det var Bruce Springsteen som förde oss samman.

Mikey: Det skedde naturligt. Vi erbjöds allt fler spelningar och fick pengar för att spela in en skiva. Någon gång på vägen insåg vi att vi var ett band.

Hur kom ni på namnet Allo Darlin’?

Elizabeth: Förut hade jag ett band som hette The Darlings. En dag fick jag ett brev från ett punkband från Kalifornien som också hette The Darlings.

”Allo, Darlin’” är vad Londons gatuförsäljarna ropar ut så vi började använda det namnet istället.

Mikey: Alla bandnamn låter korkade när de upprepas.

Elizabeth: Idag finns det fler band än vad det någonsin gjort tidigare i världshistorien så för att sticka ut krävs ett konstig bandnamn.

Mikey: Snart måste man börja använda siffror som i telefonnummer.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Bill: Popmusik. Fast folk kallar det indie och i England kallas det twee pop.

Elizabeth: Jag tycker inte vi är indie. Vi har en annorlunda attityd. De flesta indieband är blyga och kan egentligen inte spela sina instrument.

Mikey: Nyligen när vi spelade i Tyskland var det någon som beskrev oss som The Cure möter Beach Boys. Jag undrar vilka skivor av The Cure som han hade hört.

Vilka är era influenser?

Elizabeth: The Go-Betweens, Monkees, Beach Boys och Paul Simon.

Paul: Jag gillar Graham Coxon som är gitarrist i Blur.

Bill: Elizabeth gillar Bangles också.

Elizabeth: Min pojkvän är från Sverige. Jag älskar svensk musik som Suburban Kids with No Name.

Bill: Vi gillar även de mer uppenbara svenska banden som ABBA.

Elizabeth: Jag har hört att ABBA är ett av Stephin Merritts favoritband också. Det kan man nästan förstå.

Var hittar ni inspiration?

Bill: Det är Elizabeth som skriver låtarna.

Elizabeth: Många låtar till skrivan skrev jag bara för att vi behövde låtar väldigt snabbt.

Bill: Jag tycker du är bra på att berätta historier.

Elizabeth: Det är bara för att jag inte kan ljuga så jag måste skriva om saker jag har varit med om. Jag skulle inte kunna skriva Let’s Go Swimming som handlar om att simma om jag aldrig hade simmat.

Mikey: Du skulle kunna skriva en låt om en person som undrar hur det känns att simma.

Ni nämner Sverige i Let’s Go Swimming. Hur är er relation till Sverige?

Elizabeth: Min pojkvän kommer från Sverige så jag har varit här fem eller sex gånger. Förra året spelade vi på ett ställe som heter Gula Villan. Vi firade även jul och nyår här förra året.

Mikey: Svenskar vet verkligen hur man festar. På nyårsafton träffade vi en kille som försökte komma upp på sin cykeln när han var hög på svampar.

Hur lång tid tog det att spela in er skiva?

Bill: Inte särskilt länge. Vi började i juni och blev klara i oktober.

Mikey: Nu räknar du med tiden det tog att mastra. Vi spenderade fjorton dagar i studion. De flesta sångerna var inte ens klara förrän vi väl hade gått in i studion. Ibland visade Elizabeth oss låtarna för första gången samma dag som vi spelade in dem.

Bill: Det var en annorlunda process. Vanligtvis skriver ett band runt trettio låtar och väljer sedan ut de tio bästa. Att ha någon som betalade för att vi skulle spela in en skiva var en annorlunda men skön känsla.

Paul: Eftersom vi inte visste vad skulle spela under inspelningen kanske vi inte spelade helt rätt men det gav skivan en viss livekänsla.

Hur kändes det att turnera i USA tidigare i år?

Elizabeth: Det var fantastiskt. Vi ska tillbaka i Oktober. När vi spelade i New York var vi på första sidan av New York Times kulturbilaga.

Mikey: Det var skönt att spela inför en publik utan förväntningar. I London är alla så medvetna om genrer men i USA ser de allt som pop.

Bill: När vi var i New Jersey spelade vi i någons källare.

Mikey: Det var vår bästa konsert hittills.

När intervjun är slut fortsätter vi prata. Bland annat om onda Disney-karaktärer och att The Drums gjorde sin första spelning någonsin samma dag som de gjorde sin första spelning i New York.

Allo, Darlin’ ska spela in sin andra skiva nästa år och kanske spelar de in den i Sverige – som de tycker är indie popens gyllene land.

Här kan du se videon till deras senaste singel Dreaming: