Erkänn inte talibanerna som tagit över Afganistan. Det påpekade Sahraa Karimi, kvinnlig filmregissör och tidigare chef för Afganistans filminstitut, som deltog i en paneldebatt på Stockholms filmfestival den 11 november 2021.
Sverige utrikesminister, Ann Linde, deltog i panelen och berättade att Sverige ger mer än 1 miljard svenska kronor i bistånd årligen till talibanernas Afganistan.
Paneldiskussion var väldigt snäll trots att de tre deltagarna, Sahraa Karimi, Ann Linde och Anna Ek från Svenska Afganistan Kommitten, SAK, egentligen står rätt långt ifrån varandra i hur de vill agera gentemot talibanerna. Att kvinnor och kulturarbetare utsätts för en svårt förtryck i talibanernas Afghanistan, det var alla tre överens om. Men vad som är den rätta vägen att gå, där ser dessa tre helt olika på situationen.
Anna Ek berättade att SAK verkat i Afganistan i mer än 40 år och klarat att utföra sin uppgift under olika afganska regeringar. Hon pekade på att de nu driver skolor för barn där 60 procent av eleverna är flickor.
– Det är en ovanlig fördelning i våra skolor i Afganistan, oftast är pojkarnas andel många gånger fler än flickornas andel i skolorna efter att talibanerna tog över, sade Anna Ek.
Det är själva kärnan i diskussionen: är det bäst att hjälpa till och göra livet bättre för några flickor även om det stärker talibanerna? Jag skulle väl önskat att paneldebattens moderator, den norska journalisten Åsne Seierstad, ställt denna fråga lite mer rakt på. Jag saknade att hon inte sammanfattade denna diskussion och bad deltagarna utveckla sina tankar kring hur bistånd till Afganistan kan fördelas utan att samtidigt ge erkännande åt talibanerna. Ann Linde och Anna Ek sade det inte rent ut, men jag tolkade det som att de menar det är bättre att ge bistånd även om det faller till talibanerna samtidigt medan Sahraa Karimi betonade om och om igen att det är oerhört viktigt att inte ge talibanerna erkännande.
Att kvinnor lever under förtryck i talibanernas Afghanistan var alla i panelen överens om. Sahraa Karimi var utan tvekan den mest livfulla och engagerade paneldeltagaren. Hennes tal lysta av äkta engagemang och hon berättade om hur tufft det varit också före talibanernas makt.
– Vi var flera kvinnor som skapade film och som fick internationell uppmärksamhet, men det kostade oss en hel del. Vi fick utstå hon och förföljelse och många gånger var vi tvungna att tänka på vår säkerhet. Vi levde under hot redan före talibanernas maktövertagande, sade Sahraa Karimi.
Hui-Han Hu har jobbat som professionell dansare inom dans och teater i flera år. Just nu leder Hui-Han Hu projektet En dansande himmel. I föreställningen ligger publiken på en matta för att se uppåt, vilket blir ett annorlunda perspektiv.
Visuellt och estetiskt, som idé, tänkte jag, varför kan vi inte ligga ner och se föreställningen underifrån? Inspirationen var de första skratten från mitt barn när han var fyra månader gammal, som gjorde att jag kände hur min själ kastade sig ut och flög och svävade ner ovanpå honom. Dessa skratt väckte funderingar kring att göra en föreställning där man ligger på golvet och tittar upp och omkring sig, så som en bebis upplever världen innan den kan sitta. Som att ligga på stranden och koppla av i solen.
För att utveckla dessa tankar började jag läsa Suzanne Ostens böcker, jag hörde av mig till Gustaf Gredebäck (professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet), jag klättrade runt i olika parker där det finns nät och besökte Aerial Dance Festival. Detta förstärkte önksan att vilja utmana publiken med ett annan perspektiv för att uppleva världen.