Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

“Musik betyder gemenskap”

by


Australiska Middle kids släpper sitt första album “Lost Friends”. Till Kulturbloggen berättar de om skapande, förlorade vänner och skuldbelagda minnen.

Middle Kids är den australiska rocktrion som rönt stora internationella framgångar. Bandet har uppträtt på Conans show, agerat som förband till Cold War kids och turnerat jorden runt med EP:n “Middle Kids”. Singeln “Edge of Town” älskades av fans, fick 5 miljoner spelningar på Spotify och golvade ingen mindre än Sir Elton John. Kulturbloggen tog ett snack med gruppen.  

Hej Middle Kids! Ni är en trio. Hanna på sång och piano. Tim på trummor och Harry på gitarr. Just nu är ni i full gång med er sommarturné där ni spelar i Europa, Australien och Nordamerika. Hur är turné-livet?
Alla: Det är verkligen super att få hålla konserter i alla världens hörn. Vi älskar att resa och att få rocka loss dagarna i ända.

Ni är aktuella med ert första album “Lost Friends”. Kan ni berätta lite grann om hur albumet blev till?
Tim: Efter “Middle Kids” fortsatte vi att skriva låtar. “Lost Friends” spelades in i en musikstudio i Sydney och därefter mixades den i Connecticut. Det mesta har vi gjort på egen motor. Vi hade betydligt friare  händer att skapa och få musiken att låta så som vi ville.

Musiken är en logisk utveckling av soundet från Middle Kids. Det är folk blandat med indierock med härlig DIY-känsla. Ibland låter det som Adele,  andra gånger som First Aid Kit eller australiska Gangs of Youth. Stämmer den beskrivningen?
– Ja, vi har bibehållit moment från det typiska Middle Kids-soundet såsom de luftiga gitarrerna och low-fi känslan. “Lost Friends” är en större men också mer fokuserad och renare produktion. Vi är supernöjda med resultatet.

Nyligen släpptes videon till “Mistake”, en av tolv spår på skivan. Här sjunger Hannah – “ Standing out in the rain, tonight, like you got something to say…you got a debt to pay, for something you did way back.” Handlar låten om ånger måntro?
– Ja, vi bär alla på minnen som genomsyras av skuld- och skamkänslor. Det handlar om snedstegen, sådant vi sagt och gjort som vi bitter får ångra resten av våra liv. Du önskar du kunde plåstra om såren, men det är redan för sent.

Titeln på albumet och även en av låtarna har namngetts “Lost Friends”. Är Förlorade vänner ett huvudtema på plattan?
Alla: Ja det kan man säga. Ju äldre en blir desto svårare blir det att skaffa nya vänner, verkliga vänner som varar. Sen finns det vänskap som gått förlorad, som vi fortfarande sörjer att vi inte kämpade nog hård för att hålla kvar. Texterna kretsar kring det som en gång varit, om hoppet och relationen som en svårknäckt nöt vi alla kämpar hårt med att knäcka.

Hanna och Harry – ni är ett par. Vilka fördelar och nackdelar ser ni med att som par spela musik ihop och ingå i ett band?
Harry och Hanna: Det är mest bara fördelar. Sedan ett par år tillbaka är vi gifta. Vi tänker på samma vis och kompletterar varandra väl. Det svåra är att släppa musiksnacket när vi inte arbetar. Vi -samtliga tre – älskar att samverka – att få skapa något större som går bortom vårt eget. Middle Kids är en resa vi gör tillsammans.

Elton John diggar Middle Kids. Han var så pass förtjust i er singel “Edge of Town” att han valde att spela den på sitt radioprogram Beats 1 radioshow? Hur kändes det?
Tim: Det var smickrande. Verkligen. Den killen har ju haft stor påverkan på popmusiken och är någon som kommer att bli ihågkommen långt efter hans egen död. Att en sådan legend rekommenderar oss betyder allt. Han gör en viktig insats när han i sin radioshow lyfter unga fräscha artister. Fler borde borde följa hans exempel och ge utrymme åt de mindre akterna.

Vad betyder musiken för er som kulturellt uttryck?
Alla: Musik betyder gemenskap. Musik får människor att samlas och dela erfarenheter. Musik kan förändra, likväl en enskild människa som ett helt samhälle. Med den övertron på musikens påverkan skapar vi gemensamt något minnesvärt för eftervärlden att ta vid.

“Lost Friends” släpps den 4  maj och videon till “Mistake” finns ute nu.
Petter Stjernstedt

” Det är soundtracket till mitt liv”

by


“Cool like You är det bästa vi gjort. Det är ett  både mognare och snyggare album än föregångaren“. Tom Ogden är sångare i brittiska Blossoms. För Kulturbloggen berättar han om nya plattan, låtskrivande, filmisk inspiration och Tokyo.

Petter: Hej Tom Ogden. Hur är läget?
Tom: Jo, det är under kontroll. Vi är just nu i England och ska snart vidare på vår turné över Europa och Amerika. Det känns superroligt att den färdiginspelade skivan snart är ute. Jag kan knappt bärga mig.

P: Det här varit tyst från er de senaste två åren. 2016 släppte ni debuten – den självbetitlade och mångrosade Blossoms. Skivan nominerades till Mercurry-priset och gick direkt in på UK:S topp 100. Förväntningarna inför Cool like You är upptrissade.  Hur känns det. Är ni nervösa?
T: Nä, inte särskilt. Vi känner oss oerhört stolta. Cool like You är det bästa vi gjort.  Den är både mognare och snyggare än sin föregångare. Musiken känns som en naturlig utveckling av Blossoms.

P: Jasså, Hur då?
T: Cool like You är mera syntig och tydligt inspirerad av den moderna electronica- scenen. Här hörs ekon från såväl The Doors som Depeche Mode. Synten ger den filmiska känsla vi så eftersträvar. Synthesizern fanns representerad redan på Blossoms men vi har vidareutvecklar soundet. Vi köpte ett par syntar som bland annat användes till musiken för 80-tals nostalgi-äventyret Stranger Things. Vi ville återskapa samma 80-tals vibe som i serien.

P: Ja filmisk är den ju, Cool like you. Flera av låtarna är bombastiska á Glasvegas medans andra bitar är nostalgiskt Depeche-syntpopiga. Vad har filmen betytt för ert skapande?
T: Jättemycket. Jag är själv en filmnörd som ser allt jag kan komma över. Jag älskar filmer som Lost in Translation och Eternal Sunshine, dramer med eget bild- och formspråk. Vi ville få den där filmiska känslan, så att lyssnaren transporteras bort från tid och rum, och bara lever i musiken.

P: Musikvideon till låten I cant stand it, en av 11 spår på skivan, är inspirerad av Michel Gondrys Eternal Sunshine of A Spotless Mind. Berätta om er visionen ni hade för videon?
T: Ja, Att ha med en Michel Gondry-inspirerad bit passade in i det filmiska bygge vi tillsammans skapat. Eternal Sunshine of a Spotless Mind är en av mina favoritfilmer alla kategorier. Den handlar om en man med tunga laster. Han har förlorat sin stora kärlek, något som smärtar honom oerhört. Han beslutar sig för att radera alla minnen av henne.  Jag tyckte det var en intressant vinkel. Vad hade du gjort om du kunde radera alla minnen?

P: Ett återkommande tema på Cool like You är relationer- hjärtekrossande och brinnande kärleksrelationer.
T: Ja, jo det stämmer. När jag skriver utgår jag ifrån det självupplevda- personliga erfarenheter av förhållanden med kvinnor. Det handlar om kärlek som både värker och sprakar. Med Musiken kan jag sätta ord på det som inte går att säga. Redan som liten grabb började jag att skriva. Varför vet jag inte, bara att det var ett behov jag hade att få berätta om mina livserfarenheter. Sedan dess har jag fortsatt att utforska mitt själsliv. Musiken är min terapi. Det är soundtracket till mitt liv – mina relationer, reflektioner och tillkortakommanden.

P: Sedan 2013 är du en naturlig del av Blossoms. Du både sjunger och skriver låtmaterialet. Hur fungerar det att som en självständig individ med egen vilja som du är samverka med andra?
T: Det är Inga problem. Vi samverkar väl. Egotrippen får jag av att skriva merparten av låtarna. Gemensamt har vi att vi vill beröra människor och med musiken som redskap skapa världar dit människor söker sig som känner sig vilsna i kärlekens virrvarr.

P: Ok. Men vad är roligast med bandlivet?
T: Jag tror det är resandet – att hela tiden få se nya platser och uppleva nya saker. I samband med en jobbgrej besökte vi Tokyo. Det var en helt fantastiskt stad. Jag är ett stort fan av filmen Lost in Translation och har alltid velat se metropolen med egna ögon. Tokyo var allt jag hade hoppats på. Det var en mäktig känsla att få befinna sig mitt i händelsernas centrum – neonljusen, pulsen och folkmassorna. Jag hoppas innerligt att inom en snar framtid kunna återvända dit.

P: Turnering är i görningen. Ni ska besöka Frankrike, Tyskland, Amsterdam och Sverige, eller ?
T: Hehe, ja vi hoppas det. Vi var i Sverige i samband med Blossoms-turneringen. Vi tyckte om Sverige och Stockholm där vi spelade, även om det var något kallt i luften.

P: Hur är det att turnera så mycket som ni gör?
T: Oj, det är det häftigaste som finns.  Att få se entusiastiska fans sjunga med i låtar en själv har skrivit, personliga bitar som publiken kan relatera och känna igen sig i. Det om något är en egotripp.

Blossoms Cool like You släpps den 27 april.

Petter Stjernstedt

Singeln Theres A ReasonWhy.

 

 

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. – Möt kvinnorna bakom föreställningen Tysta i klassen – om att vara introvert

by

Tysta i klassen är en föreställning som handlar om att vara introvert. Den är framarbetad och producerad av Emma Krafft och Hanna Adolfsson. De använder både humor och allvar för att undersöka hur det extroverta idealet påverkar den som är introvert och vad som händer när man tillslut bestämmer sig för att ändra hela sitt beteende för att inte funka fel. De utgår från egna upplevelser samt berättelser från andra introverta och de berättat att de redan fått väldigt fin respons från folk som säger att det ska bli så skönt att äntligen få se en föreställning som handlar om dem.

Föreställningen har premiär på Teater Pero i Stockholm den 25 mars och ska troligen åka på turné runt om i Sverige.
Kulturbloggen blev nyfiken på föreställningen och ställde några frågor till Emma Krafft och Hanna Adolfsson för att få veta mer.

Vad menar ni med introvert och med extrovert?
När vi pratar om “att vara introvert” pratar vi om att vara en person som har introverta egenskaper i sin personlighet. Detsamma gäller när vi pratar om “att vara extrovert”. Det finns ett antal egenskaper som hör de båda personlighetstyperna till men det mest
grundläggande är att den som är introvert får energi av ensamtid, medan den som är extrovert får energi av att umgås med andra människor. Det handlar alltså i grund och botten om var man samlar sin energi.

På vilket sätt är det svårt att vara introvert i dagens samhälle?
Det svåra är väl att man på så många sätt kan bli missförstådd. Ens tystnad tas ofta för ointresse eller arrogans. Behovet av ensamhet och nej-tackandet till sociala tillställningar tolkas som otrevligt och asocialt och det uteblivande handuppräckandet i skolan betyder att man är blyg och behöver dras fram ur sitt skal. Det kan leda till en känsla av att man som introvert funkar helt fel. Att man måste ändra delar av sin personlighet för att passa in. Samhället uppmuntrar främst de egenskaper som ofta inte faller
sig helt naturliga för den som är introvert. Det påverkar allt egentligen; skolgången, arbetslivet och vardagen. Det största missförståndet är nog att många tror att introverta hatar människor och sociala sammanhang. Men det är inte sant. Allt handlar om mängd och tillfälle och hur pass laddat ens sociala batteri är.

Vad är styrkan med att vara introvert?
Många positiva egenskaper kommer med att ha en introvert personlighetstyp! Man är en jäkel på att lyssna, reflektera och analysera. Även att observera sin omgivning och se mönster och planera därefter. En väldig styrka kan också vara att man klarar sig så bra själv.
Man är för det mesta trygg i sin självständighet. Sen är allt såklart väldigt individuellt. Alla, inte bara introverta, har ju ett helt spektrum av egenskaper som både är styrkor och svagheter beroende på vilken situation man befinner sig i.

Hur kan vi förändra samhället så det blir mer accepterat att vara introvert och hur kan vi få människor att förstå fördelar med att det också finns introverta människor?
Många av de egenskaper man som introvert kan inneha är egenskaper samhället inte alltid ser som önskvärda eller positiva. De kan rentav vara lite obekväma.
Men det behövs människor som är bra på olika saker – och att vi fungerar olika är en sådan himla tillgång! I arbetslivet och inom skolan är det ofta personlighetstypen som hörs, tar plats och ger snabba svar som ses som eftersträvansvärd. Den mer tystlåtne kan ses som blyg, trist och ovetande istället för tänkande och reflekterande. Genom att avfärda de egenskaperna går man
miste om så mycket. Man får bara halva kakan!

Sen är det nog viktigt att veta att alla egentligen har drag från både den introverta och extroverta personlighetstypen, men att den ena vanligtvis väger över. Man behöver inte heller vara antingen eller, det finns även något som kallas för “ambivert”. Det finns
så mycket bra att veta! Och bara genom att lära sig och vara nyfiken på hur andra fungerar kommer förståelsen och acceptansen öka.

Samhället kan förändras om vi slutar anpassa, böja och forma sönder oss. Vi måste lyssna mer på vad vi egentligen känner och vill. Förstå oss själva och vara öppna med det. För annars bränner vi ut oss och blir ledsna! Kanske måste vi alla sakta ner lite, gå hem tidigare ibland och ta det lugnt.

Hur ser ni er själva? Är någon av er introvert/extrovert?
Vi båda är definitivt introverta. Men vi är det på olika sätt och i olika grad. Introversion har som mycket annat en skala, det behöver inte vara antingen eller. Emma befinner sig nog lite längre ut på den introverta skalan än vad Hanna gör till exempel.

Varför vill ni göra denna pjäs?

Emma Krafft och Hanna Adolfsson

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. Vi vet att det är både viktigt och skönt att se någonting man kan känna igen sig i, något som gör att man förstår att man inte är ensam i att känna som man gör. Vi vill berätta
för andra att de inte är ensamma i att behöva vara ensamma. Och så vill vi såklart också att folk bara ska få skratta lite. Det här ämnet ligger oss varmt om hjärtat och att få ta det på allvar, ge det plats och faktiskt göra en hel föreställning om det känns
både roligt och viktigt. Dessutom ger det oss mer inblick och förståelse för oss själva.

Hur har ni jobbat med föreställningen?
Vi har främst arbetat med devising som teknik för att arbeta fram vår berättelse. Vi har självständigt skrivit texter utifrån temat och sedan haft dem i en slags “Tysta i klassen-bank” och från den har vi plockat och pusslat och anpassat. Vi har även tagit inspiration från bilder och texter från internet samt använt oss av låttexter. Det har varit en process som tagit oss ungefär ett år.

Vilken ålder vänder ni er till?
Vi vänder oss främst till ungdomar mellan 14 och 20 år men tror och hoppas att alla kan uppskatta den! Alla kommer nog kunna hitta någonting man relaterar till eller känner med i det vi berättar.

Har ni pratat med ungdomar under processens gång?
Ja! Vi har pratat med folk i många olika åldrar. Vi har varit nyfikna på att höra vad andra tänker på när de hör de olika begreppen och hur pass många som känner igen sig i det vi vill berätta.

Vad har ni fått för reaktioner?
Någonting vi märkt är att en del kanske inte riktigt har koll på begreppet “introvert” men att de ändå, när vi beskriver vad det innebär, känner igen sig helt. Det kan ibland vara skönt att ha ett namn på det man känner så det är kul om vi kan “ge” det till folk.
Reaktionerna vi har fått när vi har pratat om projektet har varit mycket positiva. Det är många som redan identifierar sig som introverta som sagt att de ser fram emot att få se någonting som handlar om dem på scen!

Mer om föreställningen på Teater Peros hemsida.

En del av hjärta – en romantisk musikal-komedi som bygger på Tomas Ledins sånger har svensk biopremiär 2019

by

Foto: Desiree Woltze

Sommaren är kort, det mesta regnar bort. En del av mitt hjärta. Vem som är uppväxt i Sverige har inte ett förhållande till Tomas Ledins sånger? De flesta lär ha minnen som hör ihop med hans sånger.
Nu har hans låtskatt blivit basen för en romantisk musikal-komedi i regi av Edward af Sillén och med en lång rad välkända svenska skådespelare i rollistan.

Den svenskfödda skådespelerskan Malin Åkerman har huvudrollen som Isabella. Det blir debut för Malin Åkerman i en svensk film, hon är ju internationellt känd bland annat för sin roll i tv-serien Billions. Hon har medverkat i filmer som The Heartbreak Kid, 27 Dresses, Watchmen och Trubbel i paradiset. Hon var nominerad för en Teen Choice Award för bästa skådespelerska i en actionfilm för sin medverkan i Watchmen.

För Edward af Sillén blir det debut som filmregissör, han har tidigare med stor framgång skrivit manus till långfilmer (En underbar jävla jul som regisserats av Helena Bergström och Medicinen som regisserats av Colin Nutley) och regisserat krogshowen Disco Defenders med Alcazar, som hade premiär under våren 2015 på Rondo i Göteborg.

– Jag har hela tiden längtar efter att få regissera film, att få ta en annans text och iscensätta den, berättar Edward af Sillen på en presskonferens i Grand Hotell i Stockholm där filmens skådespelare tillsammans med Tomas Ledin mötte ett gigantiskt pressuppbåd.

– Det är ett drömprojekt, sade Patrik Ryborn, producenten bakom projektet.
– Att få göra en musikal som är en romantisk komedi och som bygger på en sådan svensk låtskatt som Tomas Ledins sånger.

Skådespelare som är med i filmen förutom Malin Åkerman är Pernilla August, Johan Rheborg, Shima Niavarani, Jonas Karlsson, Per Andersson och Johan Ulveson.

Här berättar Tomas Ledin om musikalen och sin musik:

Fler bilder från pressträffen finns här.

Maj Wechselmann intervjuas om filmprojektet Moa

by

Foto från kommande film om Moa Martinsson

Skriver nästan aldrig om film, ett  känslostarkt uttrycksmedel jag tyvärr i hög grad måste bortprioritera av tidsskäl.  I samband med årets filmfestival i Göteborg – en tilldragelse som jag tog semester för att uppleva på 90-talet – kom en förfrågan jag ville tillmötesgå.  Önskemålet kom från en PR-ansvarig person, med anledning av ett seminarium 28/1  med fokus på kommande dramadokumentär om Moa Martinsson.  Ett 18 minuter långt klipp visades. Ebba Witt Brattström och Maj Wechselmann som skrivit manus,  berättade om ett Work in progress.  Eftersom jag hade bokat in annan aktivitet och höll på med  andra skrivjobb, har jag först nu möjlighet att publicera, den intervju som via mejl genomförts med den ytterst produktiva Wechselmann. Minns dokumentärfilmaren från ett livligt panelsamtal på Hagabion under en festival för omkring tjugo år sedan. Och när hennes omskakande  Det är upp till dig visades på Bio Roy för några år sedan, köpte jag en kopia på dvd.  I den långa raden av verk från en uppmärksammad filmare och debattör, vill jag lyfta fram Barn av sin tid. Den är ett porträtt på författaren Aino Trosell, en kvinna numera bosatt i Göteborg som var min hedersgäst när jag hade 50-års kalas.

För att återgå till intervjuns ämne har jag sett spelfilmen Moa (1986), den berättande musikföreställningen Moa som turnerat hos Riksteatern samt läst fyra av Moa Martinssons romaner.  Två trailers, eller snarare oklippt råmaterial, uppladdat på Youtube, har fungerat som underlag för mina frågor och mitt intresse Som bonus har jag dessutom haft tillgång till en skiss över en planerad biografi om Moa Martinsson.  Filmen om Moa Landsmodern innehåller hela femhundra statister. Den berättande rösten tillhör Gunilla Nyroos. Att hon fått uppdraget som speaker passar perfekt, inte minst för att hon hade huvudrollen i ovan nämnda spelfilm. Har läst mig till att Wechselmann låtit sig inspireras av Witt Brattströms avhandling om Moa Martinsson, den som har titeln Skrift och drift på trettiotalet.

Varför behövs en sådan här film om Moa? Därför att Moa var den första som skrev realistiskt om våldtäkter i hemmen, den första #metoo

Hur ska hon värderas litterärt? Hon fick genom Folket i Bild en jättepublik- upp till 130 000 per bok. Bara Vilhelm Moberg nådde upp till jämförbara siffror. Detta skedde i en tid då tv inte fanns. Litteraturkritikerna och hennes egen generation av författare var snåla och ogenerösa mot henne.  Hennes, ofta självbiografiska, böcker är ännu viktigare idag. Det finns väldigt få vittnesmål om fabriksarbeterskornas och pigornas liv. Litterärt finns det få som skildrat de små i samhället så empatiskt, så humoristiskt och sarkastiskt. I visa böcker blir hon profetiskt poetisk. Idag kan hon också läsas som ett av de enda vittnesbörden ur socialantropologiskt perspektiv, om de nedersta. (Wechselmann exemplifierar med det myller av människor på olika nivåer av samhällsstegen som beskrivs i i Martinssons Östgötaepos  Vägen under stjärnorna. Av utrymmesskäl har jag valt att inte ta med denna passage.)

Varifrån hämtade hon sin energi och obändiga livsvilja? Jag tror att hennes stora kärlek till modern (Kristina) bar henne. Moas ogifta mamma hade just värme och empati för de som hade det ännu värre ställt.

Att belysa gigantiska klassklyftor och ojämställdhet mellan könen, har det varit drivkrafter i ert arbete? Ja! Lägg därtill den töntiga och oseriösa behandlingen av Moa från akademikerna, inte minst Svenska Akademien som gav pris till en tokig tant. I sin iver att höja Harry Martinsson till skyarna, gjorde Sonja Ehrfurt sig skyldig till ett nidporträtt och karaktärsmord på Moa.

När och var är det tänkt att filmen ska ha premiär? K-special på SVT ska ha den, men jag hoppas på biopremiär hos Folkets Hus och Parker. 

Hur har den finansierats? Av Film i Öst plus institutioner som Arbetets museum i Norrköping, Östgötateatern, Örebro Länsteater, ett antal småteatrar i Östergötland, “Hallarna” i Norrköping, ABF Östergötland, Hembygdsföreningarna i Bersbo och Finnspång, Norrköpings Stadsmuseum och Stadsarkiv, Gruvmuseet i Åtvidaberg samt Kalmar Museum. Vidare har ett stort antal kulturpersonligheter i Norrköping jobbat gratis. Varken jag eller Ebba har fått betalt. Produktionsgruppen Wechselmann har till dags datum lagt ut 250 000:- kontant. Nu ska ansökan skickas in till SFI (Svenska Filminstitutet).

Hur hittades alla medverkande? Folk har anmält sig till scenerna. Vi har haft casting. Överraskande många har till och med sytt sina kostymer. Jag tror de gjort det, därför att Moa i sin tid satte fart på så många. För de äldre är det helt klart så att hon finns i deras hjärtan. Detta projekt har fått mer stöd än jag någonsin fått tidigare under mina femtio år som filmare.

OBS Intervjun publiceras 11/2 2018 i något redigerad form

Foto från kommande film om Moa Martinsson – Work in progress