Intervju

Ur frustration och uppgivenhet föddes musiken. Iran Iraq IKEA, Les Big Byrds andra skiva, är Jocke Åhlunds hjärteprojekt som han delar med resten av världen.

Joakim Åhlund är producent och musiker som medverkat i band som Caesars och Teddybears Sthlm. Jocke älskar sitt jobb, men brinner extra mycket för Les Big Byrd, hans egna krautinspirerade rockband som tagit världen med storm. I bandets studiolokal vid Vitabergsparken träffar Kulturbloggen honom. Över en kopp kaffe berättar Jocke om nya plattan, om frustration, melankoli och den knasiga titeln som hämtats från en lattjo slips i Berlin.

Ni släppte nyligen er andra platta, Iran Iraq IKEA. Hur skiljer den sig från förra alstret – They Worshipped Cats?
– Det är en vidareutveckling av vårt sound som är både poporienterat och filmiskt med fokus på de instrumentala och transcendentala.

Vissa partier är avskalade, medans andra går åt det mer bombastiska hållet med långa instrumentala bitar som bygger upp till crescendo.
– Ja, det känns som en naturlig blandning för oss. Vi älskar de filmiska David Lynchiga. Vi vill att vår musik ska få ta tid på sig, att den ska få andas och ska kunna veckla ut sig. Vi vill bort från kommersialismens 1A-format med korta tre minuters låtar som ger pyttelite utrymme för improvisation. Men på samma vis  som vi vurmar för de monotona, transaktiga så älskar vi de enkla rena popmelodierna. Det är bredden vi vill åt.

Det var gått dryga fyra år sedan ” They Worshipped Cats” släpptes. I musikens värld är det en rätt så lång tid att lägga på att producera ny musik. Hur vart det så? 
– Ja det har varit en långt ifrån friktionsfri resa för oss att kunna färdigställa vårt andra album. Jag hade en idé om att jag som producent skulle avlastas genom att låta utomstående få sköta producentbiten. I det scenariot kunde jag lägga all min vakna tid åt att skriva låtar och på att sjunga. Pete »Sonic Boom« Kember och Anton Newcombe »The Brian Jonestown Massacre « tillfrågades och båda tackade ja till samverkan. Men vad som på pappret såg ut som lyckad kombo visade sig inte alls fungera. Det var två stora egon som inte fick nog med plats. Det vart bråk och stök och det hela slutade med att Pete och Anton lämnade oss. Kvar var jag, Nino Keller, Frans Johansson och Martin “Konie” Ehrencrona, de fyra i bandet, med vrakdelarna till en skiva som inte alls var vad vi hoppats på.

Oj, det lät tufft. Vad hände efter det att Anton och Pete bestämt sig för att lämna skutan?
– Vi tappade allt sug och det tog flertalet månader innan jag kom till insikt. Jag förstod att ska bli bli nåt album så ligger ansvaret på mig. Jag tog över producentspakarna och vi gjorde om musiken från grunden. Det gick vägen. Idag håller jag i min hand vårt kanske bästa album någonsin och jag är stolt som tuppen.

Hur känner du nu inför att samverka med andra?
– Historiskt har jag ingått i flera samverkansprojekt. I Teddybears är vi tre pers, som alla har väldigt starka viljor. Men vi får det att fungera Men Les Big Byrd är mer personligt. Det är mitt hjärteprojekt, mitt intryck, min musik, mina låtar. Och då vill man liksom inte kompromissa.

På vilket sätt känns Les Big Byrd som ett mer personligt verk?
– Jag skriver alla låtar, producerar och sjunger. I Caesars var jag den som stod för texterna men jag hade en annan person som levererade på scen. Här är det annorlunda. Det är jag som står längst fram och ska leverera skiten. Då måste det bara funka. Det är inget fel på samarbeten. Men i ett så personligt projekt blir det extra känsligt. Då tillåts inga fails eller errors. Och dynamiken Anton och Pete mellan gjorde att vi aldrig kom framåt.

Det måste vara läskigt att ta sig an ett projekt med så pass starkt symbolvärde?
– Ja, verkligen. Man tar ju en risk och känner sig både utelämnad och naken. Och det fakto att vi nu börjat att framföra svenska låtar. Då tar man liksom bort ytterligare ett filter.

Mannen utanför är enda svenska låten på nya albumet.
– Jepp. det är onekligen en konst att skriva på svenska, men lyckas man så är belöningen stor. Man når både ut och in. Jag glömmer aldrig texter som “Vi borde prata men det är för sent” och “Two Man Gang” och första gången vi repade “Mannen utanför” så satt texten från första stund. De svenska låtarna är mer direkta och det är omöjligt att inte lyssna till vad som sägs.

Nya albumet har en lustig titel- “Iran Iraq IKEA”. Hur kommer det sig?
– Ja, det är en konstig story. Jag var på turné med Caesars i Berlin. Där gick jag in i en klädaffär för alternativt mode och hittade en slips med gummiband, en sån där som man trär direkt över huvudet. På slipsen stod inpräntat med stora bokstäver- Iran Iraq IKEA. Jag gillade det och har sedan dess väntat på ett tillfälle att i något sammang, i en låttitel eller på ett album, få använda de orden. Till en början var jag skeptisk till att använda det som albumtitel. Är det inte lite för humoristiskt ? Kan det uppfattas som för roligt, som att man klacksparkar bort allvaret? Skivan är ju långt ifrån något skämt. Jag testade rubriken på ett gäng svenska musiker, bland annat Lorentz i »Go-Kart-Mozart«. Han är en råcool snubbe, ett modelejon med helt egen stil. När vi sågs hade han en piketröja med bokstäverna IKEA. “I hate IKEA”, säger Lorentz. “Vilken slump. Vi tänkte döpa vårt album till Iran Iraq IKEA, berättar jag. Det var fan den bästa albumtiteln jag hört, säger Lorentz”. Därmed var saken klar och det fanns ingen tvekan om vad albumet skulle heta.

Finns det en koppling mellan musiken och den kryptiska titeln?
– Nä, vi tyckte bara det lät fränt. Det känns politiskt, men ändå inte plakatbudskaps-politiskt. Här finns ett visst element av humor och ett visst element av det suggestiva, subtila. Det låter lite argt, men man förstår inte riktigt varför? Jag gillar otydligheten i det hela. Dessutom passar det väl in med vår albumcover.

På omslaget till nya albumet ser vi Gunnar Thoréns porträtt av frihetsgudinnan, vars två ögon har lämnat kroppen. De flyger iväg i luften likt två helikoptrar.
– Ja, det är nån slags humor. Det är jävligt skruvat och det sätter precis som titeln igång tankar.

Utifrån titel och albumcover kan man lätt få för sig att skivan ska vara laddad med politiskt sprängstoff, men riktigt så är det inte?
– Nej. Tvärtom är låtarna högst personliga betraktelser. Det handlar om förlust, sorg, misslyckande och om att bli gammal. Att ha framtiden bakom sig. Titeln har inget med texternas innehåll att göra. Det var bara ett sätt att locka till  lyssning. I texterna finns mycket sorg och melankoli. Ofta är det det som griper tag. Det har liksom inte varit en skitmunter tid det här åren. Plattan blev mitt sätt att deala med det.

Skönt att den värsta tiden är över. Vad händer härnäst?
– Vi ska göra vår absolut första Sverigeturné. Vi har turnérat runt i England, Europa och USA. Men aldrig i det egna hemlandet. Nu blir det av med stopp på små orter som Borås, Borlänge och Örebro. Det kommer att bli skitfett! Alla i bandet är peppade på att få spela och komma ut. Det är speciellt det där med att spela ihop. Man bygger upp något och för var spelning man gör blir man ett snäpp vassare.
Det är lite som med landslaget. I semifinalen jämfört med gruppspelet är teamet betydligt bättre. Efter flera heat har de gaddat ihop sig och blivit ett sammansvetsat gäng. För var spelning Les Big Byrd gör blir vi mer och mer samspelta och vi riktar våra kompasser mot samma mål. Just nu känner vi att vi har flow. Vi gör massa bra grejer och vi vill fortsätta med det. Förhoppningsvis dröjer det inte ytterligare fyra år innan nästa albumsläpp.

Les Big Byrd spelar på Vasateatern i Stockholm på onsdag 31 oktober.

Petter Stjernstedt