Matti Ollikainen blev allvarligt sjuk i Covid, men musiken blev hans räddning. Nu är Matti, sångaren i franska trion, skivaktuell med sin tolfte fullängdaren Mellan 4 väggar. För kulturbloggen berättar han om snabba skrivprocesser, allvarlig sjukdom och om musiken som helande kraft.
Mellan 4 väggar är er tolfte platta? Hur har bandet utvecklats?
– Varje skiva har sitt eget sound. Men räknar man från start då vi som band bildades, där nånstans i början av 2000-talet, så har det hänt en hel del. Musikaliskt har vi gått från frijazz- och klassiskt mera mot musik av populärkulturell typ. Inspiration har vi tagit från jazzen, countryn och gospelmusiken. Alltså mycket det amerikanska södern. Det är där jag har mina musikaliska rötter.
Har du alltid sysslat med musik?
– Ja, musiken genomsyrar hela mitt liv och det har den gjort sedan barnsben. Jag kan inte tänka mig en värld utan musik. Det är genom musiken jag lever och musiken som skänker mig tröst och glädje.
Tröst, hur menar du? Hur kan musiken fungera tröstande?
– Det är en helande process. Jag helar mig själv när jag spelar. I förlängningen skänker min musik andra tröst på samma sätt som andra artister har tröstat mig. Med texterna kan man känna igen sig och man får möjlighet att kunna bearbeta saker som hänt i ens liv.
Det är mycket i dina texter, inte minst på nya plattan, som känns personliga och självutlämnande.
– Ja, jag tänker att all text som skapas är självbiografisk. Alltså även om jag återberättar en annans historia så är jag filtret innan musiken når lyssnaren. Precis som författaren som skriver en bok blir jag tolkaren av verket och slutprodukten speglar mina reflektioner, perspektiv tankar och idéer.
På låten “Blasé” sjunger du – Det finns inget att se, man tar sin fylla, men det är trist ändå”.
Är det vardagens tristess som porträtteras här?
– Nja, det är en mer skämtsam bit. Jag arbetar en del med överdrifter. Själv känner jag mig sällan blasé, men texten speglar känslor jag ibland har, när allt känns menlöst eller trist. Jag arbetar aktivt med roliga rim och bygger upp en humoristisk historia som jag hoppas människor ska kunna relatera till.
“Bara ha dig” är kusinen till “Blasé” där jag också vill vara rolig. Jag tänker knappt när jag skriver, utan jag bara gör. Orden kommer liksom till mig. Jag tror inte på censurering. Det får bli vad det blir. Som låtskrivare försöker jag att inte vara för restriktiv eller självkritisk. Jag tror det är snålt att utelämna saker och i längden hämmar det musiken. Ut med det bara!
Vad kommer idéerna ifrån?
– Det är saker som sker i ens liv och som man fångar upp i ens vardag. Idéerna kommer till mig snabbt. En rad kan snabbt utvecklas och bli till flera meningar. Det sker nästan automatiskt om jag ger texten nog med spelrum. Och när jag har ett gäng låtar till en platta så kallar jag upp resten av bandmedlemmarna, vi repar lite och sen spelar vi in i studion. Ibland är vi klara på en förmiddag. Detta är min process och det som krävs för att jag ska nå ett bra resultat. För andra artister ser den proceduren annorlunda ut. Man tar sig tid att skriva, ändrar, drar ifrån och lägger till. Själv är jag mera intuitiv och direkt.
Flera av berättelserna på skivan handlar om trassliga relationer och om olycklig kärlek. Hur kommer det sig?
– Låten “Pandora” har flera tänkbara teman. Det kan handla om Kristus, om hoppet om att Gud den allsmäktige skyddar och vakar över oss eller så kretsar den kring hoppet om en fungerande kärleksrelation. Jag tror låtar i generell mening ofta kretsar kring kärlek för att det är ett ämne människor har enkelt att relatera till. Kärleken får oss att utbrista i sång.
Våren 2021 blev du allvarligt sjuk i Covid och fick läggas i respirator.
Hur påverkade händelsen ditt skapande?
– Det var i slutet av maj 2021 då jag plötsligt fick svårt att andas och fick åka in till akuten för att där få syrgas. I 20 dagar låg jag på mage. Jag rörde mig knappt. Där och då tänkte jag inte på nåt. Min hjärna var tom, tom på intryck, tom på inspiration. Men jag hade inte ångest. Sjukdomen gjorde mig mycket svag. Men rätt snart piggnade jag till. Musiken räddade mig. Med sång i lungorna kan man överleva det mesta. Enligt flera läkare såg prognosen mörk ut och jag skulle som tidigast kunna återvända hem efter ett halvår i sjuksäng. Men jag var tillbaks på benen redan efter en månad och kunde då åter ställa mig på scenen. Det var ett smått under. Händelsen visar på musiken som en helande kraft.
Nu ska ni ut och spela live, både i Sverige och Norge. Hur känns det?
– Det är fantastiskt roligt att få spela inför publik igen. De ger en extra energi som gör att man presterar bättre som artist. Vi hade himla tur med Covid då vi kunde ha de konserter vi planerat för just för att smittan råkade ha gått ned vid den tidpunkten. Vi hade spelningar i oktober och ett gäng förra sommaren då restriktionerna för begränsad publik tagits bort. Här kan vi snacka tur och ett visst flyt.
På fredag släpps er tolfte skiva. Vad känner du inför skivsläppet?
– Det är alltid spännande att se hur skivan mottas. Det är också kul att få spela de nya låtarna live och se hur det känns. För oss som band betyder publiken allt – de är lyssnarna vi vill nå och dem vi skriver för.
Ni firar 20 år som band. Det måste vara speciellt.
– Det är smått otroligt att det gått så många år. Det känns inte alls länge sedan vi bildades som band. Vi utvecklas genom att hela tiden ta nya vägar, men grundenergin finns kvar där och kommer att bestå.
Mellan 4 väggar släpps imorgon, fredag 2 september
Petter Stjernstedt