Krönikor

Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på oändligt lång tid i år, 2010. Nu pågår valanalyser och en kriskommission ska utreda varför det gick som det gick. Jag tänker att grundfrågan tappats bort. För vem finns socialdemokratin?

När arbetarrörelsen startade, politiska partier, fackliga organisationer och samverkande bildningsförbund och nykterhetsrörelser, då var de lågavlönade och utnyttjade arbetare som slöt sig samman och kämpade tillsammans för att förbättra sina villkor.
En del av dessa grupper har fått det bättre, mycket bättre. En del av de traditionella arbetarklassyrkena tjänar som en tjänsteman.
Fast oftast har tjänstemannen fortfarande bättre villkor på sin arbetsplats, bättre arbetsmiljö och sliter inte ut sin kropp på samma sätt som betongarbetare, gruvarbetare, sjukvårdspersonal inom långvård, med flera.

Matteoni berättar i sin blogg om slavarbetare ute i världen som jobbar på företag som ger svenskar stora vinster:

Enligt Sveriges Radio P1 idag har runt 300 kambodjanska textilarbetare blivit avskedade sedan de strejkat för högre löner. Många av textilarbetarna arbetar för klädjätten H&M.
Textilarbetarna, mest kvinnor, säger att deras minimilön på motsvarande 410 kronor i månaden inte går att leva på.

H&M lägger ut större delen av sin tillverkning på underleverantörer i fattiga länder. Underleverantörerna betalar sina anställda minimilöner som inte går att leva på. Arbetsförhållandena i dessa företag motsvarar de europeiska på 1800-talet.

Vi lever i en global värld. Vi kan givetvis inte frånsäga oss vårt ansvar ur globalt perspektiv.

Men vi behöver inte se utanför de svenska gränserna. Det finns många grupper som inte har så bra arbetsförhållanden.

Låt mig berätta om Jamil. Han är 40 år och utbildad filmregissör i den allra finaste filmskolan i sitt hemland där han gjorde filmer men en dag tyckte regimen att han var en fara för landets diktatur och han fick fly för sitt liv. Nu försörjer han sig som personlig assistent i Sverige. Försörjer och försörjer. Det är lågavlönat. Och det är helt utan trygghet. Hemtjänsten på orten har lagts ut på entreprenad och de anställda är alla tillfälligt anställda. I åratal. Jamil kan inte få hyreskontrakt. Som tur är har hans fru fast anställning så de har fått lägenhet åt familjen.
Hur går jobbet till?
Hos en kund måste Jamil jobba 15 timmarspass, utan rätt till rast. Patienten bor hos en nära anhörig som inte vill att dagarna ska bli uppsplittrade på olika personer som kommer och går.

Jamils kompis, Alexandra, har dock ännu värre. Hon är anställd hon en psykiskt handikappat äldre kvinna som själv är företagaren som anställer sina personliga assistenter. Det är också ett val en svårt sjuk kan göra, att han/hon kan välja att få pengar från kommunen och som egenföretagare anställa sina personliga assistenter. Problemet är att denna svårt sjuka person också är psykiskt sjuk och rätt som det är kan få raseriutbrott och ge någon sparken.

Eftersom hemtjänsten privatiserats på många håll i landet finns det människor som jobbar som personliga assistenter eller inom hemtjänsten som inte får fasta anställningar. Det är vardagslivet för många i Sverige. Idag. Och det blir värre och värre.

Bland journalister finns en stor grupp också som är utan inflytande på arbetet, alla frilansare.

Ett annat område där arbetarna är utan skydd är alla de ungdomar som jobbar med försäljning inom telemarketing har sällan fast anställning, sällan ens en fast lön. Det är inte bara ungdomar som jobbar så förresten. Är det ett sådant samhälle vi vill ha där en stor grupp människor inte har fast månadslön, inte har trygghet, inte kan teckna kontrakt på lägenhet?

Det finns många många yrkesgrupper i Sverige som har usla villkor. Fast dessa människor kommer aldrig till tals i medier. De kommer inte till tals i de politiska partier heller.
Förr slöt de sig samman och bildade partier. Men det har egentligen blivit sämre idag. De maktlösa är minst lika maktlösa idag och de är splittrade, de är inte med i politiken.
Jag tycker det är där vi ska börja.
Vi måste få med alla i det politiska samtalet.

Bland hundratals bloggare knutna till Socialdemokraterna finns ett missnöje med att inte dessa grupper har bjudits in till den socialdemokratiska kriskommissionen och dess analysgrupp.

Vi är några Netrootsbloggar som tar upp detta i en debattartikel i Aftonbladet idag:

När sedan kriskommissionens medlemmar presenterades den 8 oktober stillades inte denna oro. Vår oro och vår angelägenhet baseras på att kriskommissionens storlek och sammansättning ger intryck av att gå dagens interna maktbalans till mötes. En maktbalans där storstads- eller högerorienterade grupperingar måste balanseras både mot de som förespråkar en tydligare vänsterorientering samt andra intressen som industrifacken, offentliganställda med mera för att nämna några exempel.

De enskilda personer som ingår är var och en för sig utmärkta, skarpa och progressiva tänkare men helheten – sammansättningen – blir en annan dessvärre. Fram tonar en strategi om att gå alla till mötes, som riskerar att begränsa perspektiven och hindra en fri idéutveckling.

Vi har därför startat en egen Öppen kriskommission.

Fast, det är inte säkert detta kommer att räcka. Vi har tagit på oss ett stort ansvar nu. Vi måste nu de grupper som ingen lyssnar på idag, de maktlösa, de som utnyttjas för att andra ska göra stora vinster.
På ett sätt är det samma gamla klassiska fråga. Vem har makten och vem ska tjäna på arbetet?
Det är bara det att det är nya grupper som är de som utnyttjas idag.

PS. För att vidga perspektivet ytterligare ett steg och komplicera ännu mer:
Det finns tyvärr också slavarbetare i Sverige. Jag ser dem dagligen, de sitter på knän och jobbar som tiggare. Eller så går de i pendeltågen och delar ut lappar där de står att de har svårt sjuka barn, eller gammal sjuk mamma och de ber att vi ska ge dem några slantar.
Jag är helt övertygad om att det här är människor som far väldigt illa och som utnyttjas av hänsynslösa personer. Måste det vara så? Har vi fått ett samhälle där en del människor är så lite värda att de bara kan sitta på knä på gatan och tigga?

Är det inte allas vårt ansvar att det finns människor som inte har möjligheter till ett annat liv?

Relaterat:
Valanalysbloggen och Peter Högberg.

Läs även andra bloggares åsikter om kriskommission, socialdemokraterna, politik, makt, samhälle