Rebekka Karijord är en norsk skådespelare, sångare och kompositör, som dyker upp allt mer i olika sammanhang i Sverige också. Hösten 2007 skrev hon musiken till föreställningen ”Mitt namn är Rachel Corrie”, och våren 2008 spelade hon huvudrollen och komponerade musiken till ” Som Jerusalem” på Stockholm Stadsteater. Hösten 2008 komponerar hon musik till ”Love och circusfåglarna” På Kungliga Dramaten i Stockholm. I höstas, 2009, släppte hon ett nytt album, genomarbetat och lugnt och popigt.
Kulturbloggen fick chansen att ställa några frågor till henne.
Du är ju både sångerska och skådespelerska och har gått på balettakademin. Det låter väldigt imponerande. Hur tror du att du som musiker påverkas av att du också är teatermänniska och dansare?
Jag tror min bakgrunn inom teatern och filmen nog gör att jag tänker mycket berättelse när jag skriver musik, plus att jag tänker mycket på den visuella helheten.
Du är från Norge, men bor du i Sverige nu?
Ja! Och jag stortrivs i Sverige! Bor i Stockholm sen två år tillbaka. Jag gick Scenskolan i Stockholm 1999-2003 och flyttade sen tillbaka til Oslo, släppte två skivor och filmade en hel del. Men kände att jag saknade Stockholm och när jag fick flera tonsättar jobb på Stockholm Stadsteatern och Dramaten ville jag försöka bo i stan igen. Sen har jag stannat. Bor på Södermalm vid Hornstull och delar studio m Ane Brun på Mariatorget. Känner mig verkligen hemma i Sverige och har inga planar om att flytta tillbaka.
Ser du någon skillnad på det norska och det svenska musiklivet?
Ja. Och jag tror den största skillnaden handlar om pengar. Det finns otroligt mycket mera statliga medel till kultur i Norge, vilket är fantastiskt, men jag upplever att det finns en annan sammanhållning bland musikerna i Sverige, att man hjälper varandra mera, kanske just för att det inte finns så mycket pengar. Det finns också en större entrepenörs-anda, folk startar egna bolag och tar större risker. Norge och Sverige har dessutom tydligt olika influenser i popmusiken; Norge har många skolerade, unga jazzmusiker, Sverige upplever jag som lite rockigare och rufsigare, det finnes mindre ”duktig” estetik, vilket jag tycker är befriande.
Hur vill du själv beskriva ditt nya album?
Som mörk, narrativ, melankolisk, men hoppfull popmusik, med röst, piano och harpa i fokus. Skivan heter ”The noble art of letting go” och handlar om att släppa taget och låta något fara för att ge rum för annat; det kan vara en stor kärlek, något i ens historia eller en bild, en föreställning av vem man vill vara. För min egen del handlar den nog mycket om att släppa kontrollen och lita på att livet vill mig väl.
Är det viktigt för dig att berätta något med musiken?
Ja, absolut. Jag jobbar mycket med mina texter. Det är viktigt för mig att hitta kärnan i vad jag vill förmedla med en låt, vilket ofta tar många månader att meisla ut.
Du har komponerat musik till ”Love och circusfåglarna” på Dramaten. Har du något annat teaterprojekt på gång?
Ja, jag gör musik till teater, modern dans och film kontinuerligt. Nu har jag nyss gjort musik till en långfilm och en dansföreställning i Norge och till våren ska jag göra musik till en pjäs på Elverket: ”Sex för nybörjare”.
Det är en ungdomspjäs och jag tänkte använda mig av en sjukt duktig human beatbox jag har hittat i Frankrike!
Längtar du till att ha en roll i en teaterföreställning igen, eller är det musiker du vill vara nu?
Nej, jag vill inte jobba som skådespelare längre. Jag gillar verkligen yrket men tycker branchen är jobbig. Sen det här att andra måste välja en för att man ska få använda sin kompetens. Jag är för otålig och har för mycket jag vill berätta själv. Så musiken har tagit över och jag känner mig tacksam för att det går så bra.
Vad inspirerar dig när du skriver musik?
Andra musiker, konstiga instrument, ljud runt omkring mig, böcker, tidningsartiklar, filmer, tv-program, vänner, familj, drömmar…
Vilka musiker lyssnar du själv mest på?
Det varierar! Jag lyssnar ofta intensivt på en artist i en period. När jag jobbar mycket med egna låtar, lyssnar jag inte så mycket på annan musik, men i somras gick det i Joan as policewoman, Elliot Smith, Feist, norska Thomas Dybdahl och sen återupptäckte jag en barndomshjälte; indisk-britiska Sheila Chandra. Just nu lyssnar jag endel på nya skivor mina vänner har släppt; Elin Ruth Sigvardsson och Jennie Abrahamson!
Berätta något om dig själv som du tror överraskar oss.
Jag höll på att drunkna i en gödseltank när jag var fyra!
Läser du några bloggar förresten?
Inte så ofta, tyvärr.
Lyssna på Rebekka Karijord på Myspace.
Läs även andra bloggares åsikter om intervju, musik, teater, Norge, Rebekka Karijord
[…] är Kulturbloggens recension av Engelen. Här är Kulturbloggens intervju med Rebekka Karijord. Här är vår intervju med Dimmy […]