Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Hemma av Carson Ellis – en bilderbok det sprudlar kring

by

hemma

Hemma
Författare och illustratör: Carson Ellis
Språk: Svenska
Läsålder: 3-6 år
Antal sidor: 36
Utg.datum: 2016-01-02
Förlag: Natur & Kultur
Översättare: Karin Berg
ISBN: 9789127146570

Ett hem kan se ut på många sätt. Det kan vara en lägenhet mitt i hjärtat av en storstad, ett skepp på havet eller en hemlig underjordisk håla under jord. Ett hem kan till och med vara i en gammal sko! Vad är egentligen ett hem, och vad är hemma för dig?

Så står det om denna bilderbok i ett utskick från förlaget. Jag erkänner att jag först suckade och tänkte att det är en typisk politiskt korrekt bok för barn just nu, när väl alla vill att de nya generationerna som växer upp ska ha en naturlig inställning om allas lika värde. Och det är ju vad vi vill. Det är vackert och det är så vi vill att människor ska vara. Men de av oss som var med under sextio- och sjuttiotalet minns en hel del politiskt korrekta barnböcker och barn-tv-program. När det politiskt korrekt går ut över det konstnärliga då sker något som inte är bra. En fri fantasi är något av det viktigaste för en människa. En fri fantasi som inte låses in av propaganda.

Nog om detta. Denna bilderbok har inget med sådana propagandistiska barnböcker att göra. Carson Ellis bilderbok är fylld av fantastiska sprudlande bilder där barnen eller en vuxen tillsammans med ett barn kan sitta och titta och titta och hitta nya detaljer om och om igen. Sprudlande har många synonymer som också passar in på denna bilderbok:
sprutande, forsande; glad, munter, uppsluppen, upprymd, översvallande, livlig, frisk, glättig …

Som det står i beskrivningen av boken.
Ett hem kan se ut på många sätt. Det kan vara en lägenhet mitt i hjärtat av en storstad, ett skepp på havet eller en hemlig underjordisk håla under jord. Ett hem kan till och med vara i en gammal sko! Vad är egentligen ett hem, och vad är hemma för dig?

Boken är lågmäld, humoristisk och ibland smått surrealistisk – får vi följa med till vitt skilda platser, vi får komma till hålor under jorden och till en månian och till örnens berg och … ja det är bara att hänga med. Alla hem är tillåtna. Vi får vara som vi är.

Ett förbud mot mord av Louise Penny – lite för välskriven kanske

by

ettforbudmotmord

Ett förbud mot mord
Författare: Louise Penny
Utg.datum: 2015-08-26
Förlag: Modernista
Översättare: Charlotte Hjukström
Originaltitel: The Murder Stone/A Rule Against Murder
ISBN: 9789176455647

Louise Penny är absolut en skicklig deckarförfattare. Genren för denna deckare är väl närmast pusseldeckaren. Den utspelar sig i ett värdshus, Manoir Bellechasse, i den kanadensiska vildmarken. Det är intressant att komma in i det kanadensiska livet med dess tvåspråkighet, franska och engelska. Armand Gamache, deckaren som har huvudrollen är en charmerande litterärt och kulturellt bevandrad klok man. Det är lite skönt som avbrott mot så många kriminalpoliser i dagens deckarlitteratur med svåra psykiska och sociala problem. Deckaren är den fjärde i serien om Kommissarie Gamache.

De tidigare har till stor del utspelat sig i den lilla byn Three Pines, på den kanadensiska sidan av gränsen mot USA. Nu flyttar handlingen lite mer ut i vildmarken, till en mer isolerat plats.För att fira sin bröllopsdag beger sig Armand Gamache och hans Reine-Marie till Manoir Bellechasse, ett isolerat och anrikt gammalt värdshus inte långt från byn Three Pines. Det är högsommar och Gamache ser fram emot en tids välförtjänt vila från arbetet som chef för mordroteln vid Sûreté du Quebec.

Men paret Gamache är inte ensamma på Manoir Bellechasse. Vid samma tid har den förmögna familjen Finney samlats här för sin årliga släktträff. Gamache känner att luften vibrerar av de många konflikter som döljer sig bakom familjemedlemmarnas artiga leenden, små vibrationer från ett förflutet som inte tycks vilja komma till ro.

I takt med att både värmen och spänningen stiger dyker en del oväntade gäster upp på släktträffen; och en morgon, efter en våldsam nattlig storm, hittas en död kropp i trädgården.

Första halvan av boken läste jag med stor läslust men sedan blev det trögare. Att placera handlingen i ett värdshus med en oerhört skicklig kock är en bra grund för att författaren ska kunna måla med mat och dryck, med alla dess dofter och färger och konsistens. Louise Penny är duktig med att använda alla sinnen för att få oss att känna smaker och dofter medan vi läser. Det är ett välkänt knep för författare sedan Enid Blytons femböcker. Det kan dock bli lite för mycket, lite för medvetet och inte helt intressant för handlingen. Varför måste exempelvis Gamache och hans två poliskollegor alltid äta och dricka var sin rätt, för att författaren ska kunna måla ut dessa rätter? Måltidsbeskrivandet är lite för medvetet använt.

Ett annat skäl till att jag nästan fick tvinga mig att läsa sista delenär att berättelsen blev något omständligt och deckargåtan inte riktigt övertygar mig. Upplösningen och den avgörande actionscenen känns inte riktigt trovärdig. Men visst, Louise Penny, kan sitt hantverk som deckarförfattare. Det är inte någon dålig bok och framför allt var det intressant att hamna i kanadensiska miljö.

LOUISE PENNY är en kanadensisk deckarförfattare som översatts till ett trettiotal språk och sålt över tre miljoner böcker bara i Nordamerika. Hennes deckarserie – som fått henne att kallas en modern Agatha Christie – utspelar sig i Québec i Kanada, med kriminalinspektör Armand Gamache som huvudperson. Louise Penny har vunnit The Barry Award, The Agatha Award för Bästa kriminalroman (fyra år i rad!) och Anthony-priset två gånger.
Louise Pennys sajt

Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith – mycket intressant att läsa den sextio år gamla deckaren idag

by

highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag

Främlingar på ett tåg
Författare: Patricia Highsmith
Förlag: Modernista
ISBN: 978-91-86021-83-2 [inb]
978-91-7499-806-1 [e-bok]

Modernista ska ha en stor eloge för sitt idoga arbete med att regelbundet ge ut klassiker. Modernista är ett av de förlag som märks allra mest inom återutgivningens område, utan att för den delen tumma på utgivning av ny litteratur. Patricia Highsmiths ”Främlingar på ett tåg” var unik i sitt slag när den kom 1950 och snappades snabbt upp av Alfred Hitchcock och blev en film med som hade premiär 1951 och är producerad av Warner Bros. Filmen regisserades av Alfred Hitchcock. Skådespelare är bland andra Farley Granger, Ruth Roman, Robert Walker, Leo G. Carroll, Kasey Rogers och Patricia Hitchcock, dotter till filmens regissör.

”Främlingar på ett tåg” är en av den amerikanska litteraturens mest klassiska debutromaner. Guy Haines är på väg med tåg för att skilja sig från sin otrogna fru. Där möter han Bruno Anthony – som föreslår att de ”utbyter mord” med varandra. Bruno Anthony hatar sig far och Guy Haines fru är ständigt otrogen mot honom och väntar barn med en annan, men ändå skjuter hon upp deras skilsmässa hela tiden. Nu har Guy träffat en annan kvinna som är mycket snällare, älskvärdare och som han vill bygga ett nytt liv med. Om Bruno mördar hans fru och Guy i gengäld mördar Guys far är det ju perfekt, menar Bruno. Ingen kommer att upptäcka det, eftersom ingen vet att de två någonsin träffat varandra.

När den kom var den rätt unik i sitt slag. Den skiljde sig från många deckare genom att brottet inte görs i början och vi vet hela tiden vilka som är mördare. Spänningen ligger i det psykiska, hur de drivs till att begå morden och hur denna handling påverkar med själsligt, andligt, psykiskt och till och med fysiskt. Den har flera nivåer den kan läsas på. Det finns också homoerotiska inslag, under ytan. Författaren fick brottas med den tidens fördomar mot hennes homosexualitet.

Jag tycker det var spännande att läsa den utifrån hur samhället ser ut idag, mer än sextio år senare. Övervakningen över västvärldens medborgare är idag så mycket större att brotten inte alls hade kunnat utföra lika lätt. De pratar med varandra i telefon vid några tillfällen, det skulle ha synts direkt på telefonlistor idag. Att de varit på samma tåg och suttit i samma kupé hade också funnits registrerat, via deras betalkort. De flesta betalar ändå en tågbiljett med sitt kort, speciellt den första tågresan där de träffas, då morden inte var påtänkta ännu.

Det jag hade svårt med i boken var karaktärerna. Det var svårt att känna någon sympati med någon av de två huvudkaraktärerna, Bruno och Guy. De bryts båda sakta ned av sitt brott, också Bruno som låtsas inför allt och alla och sig själv att han är känslokall och utan samvete plågas ändå undermedvetet av vad han gjort. Han är ändå svår att känna sympati för, han är så alkoholiserad att det är äckligt att läsa om honom. Det är också svårt att se att han blivit så väldigt illa behandlad av sin far som han menar.

Inte heller Guy kan jag känna någon särskilt sympati för. Samhället idag är också väldigt annorlunda, en skilsmässa går så mycket smidigare att få igenom idag. Hans fru är väldigt barnslig och egoistisk. Det är lätt att förstå att han inte vill vara tillsammans med henne. Men att han inte kan stå emot Bruno är lite svårt att tro på.

Berättelser kan dock läsas på flera sätt, den har flera bottnar och det ska bli intressant att se hur den förvaltas när den förmodligen kommer upp på biografer i en ny version. Regissören David Fincher, skådespelaren Ben Affleck och författaren Gillian Flynn arbetar just nu på en ny storfilm baserad på boken, uppger Modernista..

Dagens bok har också recenserat ”Främlingar på ett tåg”.

Renhet av Jonathan Franzen – jag dras in i människornas öden fast jag blir rätt arg på dem

by

renhet

Renhet
Författare: Jonathan Franzen
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-10
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789173375481
Förlag: Brombergs

I Renhet av Jonathan Franzen får vi följa Pip Tyler som lär känna grundaren till The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som leds av en karismatisk man, Andreas Wolf. Franzen har tidigare haft stora framgångar med sina romaner Tillrättalägganden och Frihet. Renhet är en mörk komedi om ung idealism, trohet och mord, skriver bokförlaget om romanen.

Romanen innehåller flera berättelser och delvis får vi se samma händelse skildras ur olika synvinklar, beroende på ur vems ögon vi ser det som berättas. Ett huvudspår är dock relationen mellan barn och mödrar – och då i synnerhet mödrar som fastnat i sitt ego och älskar sitt barn mest för att det gör att hon därmed kan älska sig själv. Hon älskar att vara en mamma. Barnet ser hon egentligen inte.

Pip Tyler, som egentligen är döpt till Purity, har ingen aning om vem som är hennes far. Hon är bokens huvudkaraktär och i början blev jag ofta rätt arg på henne samtidigt som jag kände med henne. Hon har så mycket bitterhet i sig och har en förmåga att alltid förstöra för sig. Hon han inte lita på att någon egentligen tycker om henne. Hon har växt upp med sin ensamstående mamma som vägrar att tala om vem som är hennes pappa. När hon får chansen att praktisera hos The Sunlight Project, en Wikileaks-liknande organisation som spårar och avslöjar hemligheter över hela världen, ser hon möjligheten att genom dem hitta sin far. Grundaren till organisationen är den karismatiske visselblåsaren Andreas Wolf som blev känd för världen när Berlinmuren föll.

Romanen spänner över generationer och kontinenter. Ytterst handlar den om lögner; mellan stater, inom företag och i familjer. Hur de binder oss samman och påverkar våra liv in i varje liten detalj.

Hanna Fahl, DN, som intervjuat Jonathan Franzen i samband med att romanen släpptes skriver:
Romanen ”Renhet” är hans femte, och den handlar om internet. Man skulle också kunna säga att den handlar om föräldraskap. Eller om Östtyskland, eller ett mord, eller sökandet efter sanning, eller om att vara i en kärleksrelation som sedan länge surnat och ruttnat. Den går också att beskriva som en uppväxtroman, ett myllrande dickenskt coming of age-äventyr. Förmodligen är det mest korrekt att säga att den handlar om allt ovanstående samtidigt.

SVD skriver:
Efter att i flera böcker ha skärskådat samtidens familjekonstruktioner med satirisk udd flyttar Jonathan Franzen, i sin nya episka roman, den kritiska blicken mot samtidsfenomen som feminister, eko-aktivister och kultförklarade visselblåsare.

Romanen tog tag i mig, jag kunde inte låta bli att läsa, samtidigt som jag mådde nästan illa av att så tydligt se hur nästan alla människor förstör för sig själv. Hur svårt det är att vara ärlig och hur omöjligt det verkar vara att ha en relation under många år. Jag har väldigt svårt att förstå mig på dessa mammor som är så inkräkta i sig själva att de aldrig kan sätta sitt barns behov i första rummet. Hon staten eller karriären eller deras egen skönhet måste gå i första hand. I flera fallen är mamman psykiskt sjuk och då undrar jag hur det kan få fortgå att hon kan få förstöra sitt barns uppväxt utan att någon reagerar. Jag har så svårt att känna igen mig eller andra i det som Jonathan Franzen skriver om.

Jag undrar förresten, vad han tycker om att översättaren använder ordet hen i några meningar. Finns det ett ord på amerikanska som är precis vad ordet ”hen” är i svenskan med allt det ordet signalerar? På sidan 200-201 har översättaren översatt till:
De enda nu levande amerikanska författare som Charles inte hatade var numera i stort sett hans egna studenter och före detta studenter, och om någon av de senare fick en smula framgång var det bara frågan om hur lång tid det skulle ta innan hen också nonchalerade honom, svek honom och därmed hamnade hen på hans lista.

En sak som sänker bokens kvalitet i sin helhet en hel del är att Jonathan gärna använder väldigt mycket ord och säger samma sak om och om igen på olika sätt, han drar ut lite väl mycket på bakgrundshistorierna och han är rätt glad i metaforer – och det värsta är en hel del klichéer som att han talar om tyskt rena drag och han kan beskriva en kvinna som mycket vacker utan att egentligen beskriva vad som är vackert. För mig är kanske en vacker kvinna något helt annat är vad han menar. Hur kan han vara så säker på att just vad som är vackert är något som alla tänker likadant om.

Visst, det är en bok som drar in mig i människornas öden fast jag blir rätt arg på dem. Jag kan inte lägga undan den utan vill läsa klart. Samtidigt förstår jag inte riktigt att han är så hyllad som en så stor nutida författare. Boken är absolut godkänd men inte något mästerverk.

Trilogin av Jon Fosse – vacker, vemodig, sorglig och går inte att sluta läsa

by

trilogin

Trilogin
Författare Jon Fosse
Utgiven: 2015-11
Översättare: Urban Andersson
ISBN: 9789100154691
Förlag: Albert Bonniers Förlag

En kärleksberättelse, vacker, vemodig, sorglig och den kryper under huden på mig och jag vill in och skaka om människorna, påverka, förändra det ödesmättade. När jag börjat läsa kan jag inte lägga undan boken, jag vill läsa och läsa och läsa …

Den norska dramatikern Jon Fosse är en av mina favoriter bland nutida dramatiker. Hans draman kan på ytan verka som små vardagliga berättelser, det är vanliga människor vi möter, ofta lite av livet tilltufsade – men i det lilla kan vi förnimma de stora existentiella frågorna. Jon Fosse har en stor bredd i sitt skrivande. Han har skrivit drama, poesi, essäer, romaner och kortare berättelser. Relativt få av Fosses texter har översatts till svenska. Trilogin som gavs ut 2015 fick Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Årets prisvinnare är ett sällsynt gott exempel på hur formmässigt nyskapande kan gå hand i hand med ett innehåll som förmår beröra tvärs över tid och plats. I en prosaberättelse med klart poetiska kvaliteter och med en medveten och lekfull inställning till historien berättas en kärlekshistoria som spänner över alla och inga tider. Författaren har som få andra förmågan att utmejsla sin helt egna litterära form. Klangbotten från Bibeln och kristen visionsdiktning förenas med spänningsskapande element och poetiska bilder på ett sätt som öppnar berättelsen om två människor, som älskar varandra, gentemot världen och historien.

Nyskapande är helt rätt. Romanen som är indelad i tre delar, Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning, är skriven utan korrekta satser. Där finns inga punkter utan all text kommer i långa, långa sjok, som följer människornas sätt att tänka och resonera inombords. Trots att de enda skiljetecknen som finns är kommatecken är texten inte svårläst, den griper tag i mig och jag sugs in i Asle och Alida, de två tonåringarna som älskar varandra och snart ska få ett barn ihop. De vandrar runt i staden, knackar på i hus efter hus, för att få hyra ett rum. Alida är höggravid och det blir nej, nej, överallt. Det är så sorgligt, så tungt.

Ibland blir jag arg på dem. När de utsätts för grova orättvisor säger de, tänker de. ”ja de är så det är, så är det, inget att göra åt, så är det”. Jag vill skaka om dem och säga att det måste gå att förändra, det måste gå att träffa rätt personer. Ibland gör de riktigt felaktiga val. Som unga människor som är förälskade och övergivna av vuxenvärlden kan göra. Berättelsen utspelar sig i en värld för ungefär hundra år sedan, tänker jag. På ett sätt är den väldigt ålderdomligt, å andra sidan är den tidlös och klassisk och skildrar två tonåringar som är utsatta och svikna av de flesta.