Bokrecension

Hjärterkung
Författare: Hanna Krall
Utgiven: 2017-03
Översättare: Julian Birbrajer
Formgivare: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789187891526
Förlag: Ersatz

En solskenshistoria. Pittoreska Warszawa-stadsdelar. Nostalgisk byteshandel, sju kilo guld för en skopa salt. Friska nätter under bar himmel iförd det man råkade ha på sig för stunden. Oegennyttiga rekommendationer av medmänniskor till relevanta myndigheter. Kurragömmalekar med höga insatser. Varma bokbål. Kristallklara nätter. Sådär spännande liv vi vill ha. En stilstudie av mänsklig rationalitet. Mil och åter mil av blixtrande tågräls. Spartanska tågsätt. Bolmande skorstenar. Auschwitz. Auschwitz. Auschwitz.

Ibland upplever jag att historia återgiven i text tenderar att få ett overklighetens skimmer över sig; att den drar mot det fiktivas håll och lämnar ett förrädiskt hål efter sig. Ju längre tillbaka i tiden, ju färre källor det finns, desto mer får jag känslan av att det hela lika gärna kunde vara uppdiktat av vilken fantasifull författare som helst.

Jag besökte Auschwitz för några år sedan och blev inte särskilt berörd. Antingen är jag sjuk i huvudet och har likt Kato ett hjärta av sten, eller så förmår jag inte ta in något som jag upplever vara fullkomligt surrealistiskt. Möjligtvis spelade en avgrundsdjup depression in. Hur som helst hände ingenting särskilt inom mig när jag såg tågrälser, staket, byggnader och otaliga högar med människors efterlämningar. Däremot påverkar olika typer av annan dokumentation av Förintelsen mig starkt. Bilder av döende eller döda judar, utmärglade fångar och massgravar, skrämmer mig, särskilt som nazistkängor fortsatt marscherar på gator med allt fler och tyngre steg.

Hanna Kralls Hjärterkung bygger på faktiska händelser och närmare bestämt ett specifikt levnadsöde. Det är prosa, men en prosa med en oerhört allvarlig underton. Den får mig att känna äckel, rädsla och djup medkänsla. Som att det gör någon skillnad. Det är en något lakonisk återgivning. En humor mörk som synden dyker upp här och där. Torra konstateranden som på något vis är muntra, fast på ett tragiskt sätt.

Ramen utgörs till stor del av en kärlekshistoria. Det är knappast en glorifierad kärlek, men stark som ben framstår den. Huvudpersonen försöker på alla vis rädda sin make ur Auschwitz. För att lyckas med detta måste hon ständigt rädda sig själv. Människor runt omkring henne försvinner oftast obemärkt in i döden. Hon är en heroisk människa, om vi med heroism menar ett fullständigt oegennyttigt agerande. Att sälja sig själv är henne inte främmande om det ökar chanserna att återse sin make. Hon gör allt i sin makt för att avvänja sig för henne typiska judiska drag. Detta innefattar både utseende och särskilda kroppsrörelser. Att dränka delar av sig själv blir ett sätt att överleva.

Några människors handlingar framstår vara synnerligen naiva, men det är för att vi sitter och skådar uppifrån en höjd som förlänar oss retroperspektivets överblick. Jag tänker främst på en släkting, jag minns inte vem, som gick iväg för att tala allvar med nazisterna. Han kom aldrig tillbaka. Det är många som inte kommer tillbaka. Samtidigt förundras jag över människors förmåga att överleva.

Den eviga frågan, Hur var det möjligt?, följer mig genom boken. Ja, hur var det möjligt? Det finns skilda teorier om det. Hanna Arendt utformade begreppet den banala ondskan. Det tog ansats ur rättegången mot SS-mannen, och tillika indirekta mördaren, Eichmann. Arendt menar att Eichmann i själva verket kunde ha varit vem som helst. Han handlade som han gjorde till följd av hans plats i maktens hierarki. Han lydde, varken mer eller mindre, order – oaktat att dessa var fruktansvärda. Det är åtminstone en tolkning av Arendt, men jag misstänker att Eichmann inte var vem som helst. Utan att vara en kännare av det mänskliga psyket, borde han rimligtvis haft vissa karaktärsdispositioner som möjliggjorde hans omänsklighet och cynism.

Däremot tänker jag mig att begreppet kan fungera som ett teoretiskt verktyg för att förstå en struktur; ett samhällstillstånd som på något vis normaliserar våld och ett titta åt andra hållet-förhållningssätt. Kanske ger det en förståelse för hur en samhällsapparat gömmer den enskilde människans roll och agerande. Det är inte ett enskilt och avgränsat historiskt faktum. Oavsett vad vi känner, vet och har insikt i, är det intet värt om det inte omsätts i någon typ av handling. Det är närmast att betrakta som ett förräderi mot ett bättre vetande att låta skeendena ha sin gång utan att ingripa. Det är osmakligt, oansvarigt och framför allt historielöst.

Under läsningen slås jag av hur denna, om vi kan kalla det ondska, förekommer i olika tappningar. Angiveriet, där judar angav varandra, verkar ha varit utbrett. Det var ett roulettspel med livet som insats att lita på sin nästa. Den som framstod som vän, kunde när man vände ryggen till varsko nazisterna om ens gömställe. Inte på grund av hat. Det var för att se till sitt egna, och kanske de närmastes, väl och ve. Att vara medlöpare kunde kanske öka oddsen för ens egen överlevnad. Människan som överlevare, som sagt.

Den andra uppenbara ondskan var naturligtvis nazisternas. De judar som förekommer i boken får hela tiden förhålla sig till den. Rent materiellt bombas deras hem sönder och samman. De lider brist på alla förnödenheter. Lien kan när som helst svepa fram i sin omedelbara närhet. Överlevnad är det samma som att förmå att på förhand parera ondskan trots att man inte vet i vilken skepnad den dyker upp. De är utelämnade i nåd och onåd till ödets nyck som både kan vara lycka och olycka. Aldrig någonsin under boken kan jag avgöra vad jag kan vänta av de sista raderna.

Den ensamma staden
Författare: Olivia Laing
Utgiven: 2017-04
Översättare:Karin Andersson och Sofia Lindelöf
Formgivare: Pelle Sjödén
ISBN: 9789171735058 Förlag:
Bokförlaget Daidalos

Är ensamhet det samma som övergivenhet? Det beror på vad man lägger i orden. Ensamhet är ett hjärtats tillstånd. Havsdjup. Något uråldrigt. Övergivenhet både en psykisk och fysisk realitet varur ensamhetskänslorna oftast emanerar. Kronisk ensamhet är döden, men inte döden som vi tänker den för den är inte ensam, bara evig, och det är inte samma sak. Den konventionella döden en befrielse, fast det vågar man inte tänka. Självbevarelsedriften slitstark som tiden.

I Olivia Laings bok Den ensamma staden – Om konst, ensamhet och överlevnad är, föga överraskande, ensamheten ständigt i blickfånget. Hon tar avstamp i sitt eget liv – utan att för den sakens skull bli särskilt närgången – och i situationen som uppstod när hon helt plötsligt blev singel i en för henne okänd stad – New York. Det fanns inga uppenbara band till hennes tidigare hemort i Storbritannien, varför hon fann det vara lika gott att vara ensam på platsen hon redan befann sig.

Jag är inte så duktig på definitioner, men jag misstänker att detta är en essä. En essä om ensamhet. Ämnet i sig självt är intressant, men det som gör boken tilltalande- och dragande är hur det avhandlas. Den är kapiteluppdelad där varje del använder sig av olika (kultur)personer för att utforska ensamheten som sådan. Många är nya bekantskaper för mig, vilket gör läsningen oerhört givande bara genom att den tvingar mig utanför boken för att ytterligare vidga mina vyer.

Utan att bli för personlig kan jag säga att jag under en tid inte mådde särskilt väl. Att pyssla med detta gjorde mig både självupptagen och svåråtkomlig för omvärlden. Inte för att jag blev särskilt åtkomlig för mig själv heller – det är en heltidssyssla att må dåligt! Aldrig har jag känt mig så ensam och övergiven som då. Det kretsade förvisso människor omkring mig, men det märkte jag inte alla gånger. Att försöka kommunicera en känsla är ytterligt svårt. Vi får förlita oss på att orden vi använder på något vis skapar en ömsesidig förståelse för vad ”glad”, ”ledsen”, ”arg” och så vidare innebär. De flesta kan uppleva dessa känslor i olika utsträckning och även om jag inte kan vara helt säker, tror jag att det jag känner när jag är glad ungefär är det samma du gör. Emellertid krävs för förståelse igenkänning och kan man känna igen sig i någons känsla som vi inte själva varit i närheten av att uppleva? Ingenting är väl så tydligt som en panikångestattack, men kan samtidigt vara totalt främmande för den som ser den utifrån.

När ord är innehållsfattiga, tafatta, kan andra kulturella uttrycksformer förmedla känslor snarare än betydelser. Jag kände till Andy och även Valerie Solanas, men längs utmed meningarna får jag stifta bekantskap med för mig nya namn: Hendry Darger, David Wojanrowicz, Edward Hopper med flera. Nighthawk, vilket måhända är Hoppers mest kända verk, har jag tidigare sett, men då jag överlag inte särskilt intresserad av att nagelfara konstverk, har jag inte ägnat den någon större uppmärksamhet. Wojanrowicz’ konst är stark och Darger verkar ha varit en oerhört intressant och ensam person. Hans konst är suggestiv och i sin blandning av barnslighet och vedervärdighet chockerande. Gör en slagning på Altavista och se med egna ögon.

Laing är oerhört kunnig och framförallt mångsidig. Boken är, i brist på bättre ord, atletisk. Den rör sig mellan akademisk forskning, små observationer, avstickare på ett otvunget vis. Hon vistas i samma New York-miljöer som några av bokens förgrundsfigurer gjorde. Dessas kontext kontrasterar hon mot nutiden och de samhälleliga skiftningar som ägt rum, påvisas genom de miljömässiga förändringarna hon observerar. Times Square, som tidigare var en arena för diverse skumraskaffärer, är nu, som bekant, varje agorafobikers värsta mardröm. Hon vandrar utmed hamn- och kajmiljöer som tidigare, innan aids gjorde sitt intåg, var en mötesplats för öppna och fria sexuella- och kärleksförbindelser. Hennes redogörelse för hur sjukdomen kom att bli ett oerhört stigma framförallt för homosexuella gör mig nedstämd.

Kanske fyller boken ett terapeutiskt syfte både för läsaren och Laing. Att söka frändskap i andra människor, levande i sina efterlämningar, utgör möjligen ett substitut för ren fysisk beröring – även om man naturligtvis kan omfamna en bok som vore det en mänsklig kropp. Så långt vill jag inte gå, men jag rekommenderar utan omsvep en läsning av boken.

Skuggans lag
Författare: Simon Häggström
Utgiven: 2016-05
ISBN: 9789188153180
Förlag: Kalla kulor förlag

Dålig på att förstå Engelskan, oral sex är endast med kondom (men med mycket om och men så gick det för mej) och inte utan,att knulla henne är som att knulla i luften,ovårdat hår trött och luktar inte som en tjej ska göra sen bilden här stämmer inte alls med verkligheten liknar inte henne som är på bilden …

Han lade sin hand på hennes lår och smekte det lätt. Han var en vit medelålders propert klädd man. Log för sig själv. Hon ett barn. Ett barn. Jag minns inte henne, bara hans leende. Hans leende. Spårvagnen stannade vid Gamlestadstorget där de klev av. Vad jag uppfattade vara flickans mor följde efter. Mannen tog med sig flickan åt det motsatta hållet spårvagnen åkte. Jag såg dem aldrig mer, vet inte vart de begav sig, vad som sedan hände. Allt gick fort, jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle se något liknande, hade inga uttänkta handlingsstrategier, blev handlingsförlamad. Spårvagnen rullade vidare och jag kom efter en stund till sans och hoppade av vid första bästa tillfälle och ringde 112 vilka hänvisade till 11414:
– Ja, tack för upplysningen. Tack så mycket. Hej- hejdå.

Jag kan naturligtvis inte vara säker på att det jag uppfattade som inledningen till ett sexuellt utnyttjande av barn verkligen var vad som skedde. Men känslan jag fick litar jag på. Det såg så fel ut. Jag borde följt efter på behörigt avstånd, ringt polisen längs med vägen och väglett dem. Nu hade de ingen chans att göra något med den knapphändiga informationen jag hade bidragit med. Ett barn blev troligen våldtaget och ingen utom två vuxna kunde göra något.

Det är förlösande att läsa Simon Häggströms Skuggans lag. Han jobbar i Stockholmspolisens prostitutionsgrupp. Han redogör initierat, engagerat och med stor inlevelse för hur hans arbetsvardag ser ut. Gruppen opererar allt som oftast civilklätt, smälter in i Stockholms brus och rus och från gömställen spanas det i timtal i en evinnerlig jakt på sexköpare och hallickar. I handen har läsaren en bok för kvinnan men en bok mot de sexköpande männen och hallickarna.

Att sälja sex är i Sverige inte olagligt. Att köpa är däremot det, liksom att bedriva koppleri. Det är lika tillfredsställande varje gång han beskriver hur tillslag lyckas och någon vidrig människa grips under förnedrande former. Förnedrande inte eftersom insatserna (som de beskrivs av Simon) sker oprofessionellt utan för att hela situationen är fel. Det här är inte rätt forum att redogöra för min politiska ställning i frågan om sexköpslagen och legaliseringens realisering eller icke-realisering. Däremot är det alltid på sin plats att påminna om att det rör sig om människor som fötts, växt upp, haft och har drömmar precis som alla andra. Skillnaden mot många är att dessa inte fötts in i förhållanden. Många kommer till i en värld där de nästintill är predestinerade att falla utanför samhället, dömda att leva i dess marginaler långt bort från allt vad välfärd heter. Smärta. Rädsla. Död.

Det är en bok som rör sig i de kvarter som inte är särskilt upplysta – varken bokstavligen eller metaforiskt. Läsaren följer även med in i vanliga hyreshus, alldagliga hotell och ut bland gravstenar på kyrkogårdar. Språket är smidigt och tilltalande och det känns alla gånger realistiskt. Inga krusiduller, saker och ting nämns vid sitt rätta namn: Sprut i ansiktet, analsex, rimjobs, priser etc. Boken känns ärlig och skall hur som helst inte passera någon typ av akademisk granskningsapparat. Därmed inte sagt att den saknar en analys, att Häggström inte förmår lyfta upp problematiken på en högre abstraktionsnivå. Tvärtom. Inte heller sker det inte genom omskrivningar och försköningar. Ibland är det explicit, andra gånger mer subtilt. Bland annat ondgör han sig över rättsväsendets tandlöshet och ifrågasätter huruvida det är ett system som biter lika hårt oavsett vem som står som åtalad. Det kan en ju fråga sig.

Simon tar alltså vid sidan av det berättande ett tydligt politiskt ställningstagande. Han är emot legaliseringen av prostitution och det av många anledningar: Det är inte vilket arbete som helst och det är inte särskilt ärligt att använda ordet ”arbete” över huvud taget i sammanhanget. Det är nästan alltid redan utsatta människor som hamnar i dessa förnedrande och farliga situationer. Människor som för pengar ställer upp på nästan vad som helst. De behöver köpa heroin. Försörja sina barn. Köpa sig loss från en hallick. Att ett fåtal faktiskt upplåter sin kropp för sexuella ändamål kan ju inte vara skäl nog att legalisera något som drabbar tusentals på gränsen till utslagna kvinnor. Situationen i Tyskland, där det legaliserats, är knappast avundsbar även om det används som ett slagträ i debatten.

Otaliga gånger lägger jag ifrån mig boken och svär något rakt ut. Jag tar några varv i lägenheten och funderar på vad jag egentligen borde göra istället för att ligga bekvämt på sofflocket och bläddra i en annan verklighet. Det är en emotionell resa att läsa boken. Främst äckel, uppgivelse, ilska, indignation. Böter?! För ett cyniskt sexköp!?

Särskild avsmak känner jag inför alla män, från alla samhällsklasser, som ibland utan tillstymmelse till medmänsklighet utnyttjar och sedan recenserar kvinnor. Ja, recenserar. På olika hemsidor kan man smidigt nog ge en liten recension av ens upplevelse, av produkten. Jag recenserar boken som nämner männen som recenserar sina sexköp. Läsa eller inte läsa? Knulla eller inte knulla? Det är talande – kvinnokroppen som något marknadsanpassat. Rumänskor säljs som spanjorskor helt enkelt för att det säljer bättre. Oftast är ungdomlighet önskat av sexköparna. Hemskast blir det när man får ta del av en genuin mejlkonversation mellan två pedofiler där de fantiserar om den stundande våldtäkten. Något antänds inom mig.

– Men alla manliga prostituerade då!? Ja, mot slutet av boken kommer han in på män eller pojkar som prostituerar sig och slår lakoniskt fast att det är ett tämligen outforskat område men att det förekommer och antagligen mer än vad som är känt. Däremot är det oftast kvinnor som han stöter på under sitt arbete varför det är kvinnliga prostituerade som lyfts fram i boken.

Det är en bok jag vill att alla skall läsa. Den är fruktansvärd bara för att verkligheten ibland är just det – fruktansvärd. Jag kan inte förstå det, det är en verklighetsbild som är mig främmande. Jag kan bara hoppas att jag nu åtminstone anar något. Jag kan inte tänka mig att det är en helt bekväm bok för olika myndigheter. Den enda invändningen jag har är det onödiga i att beteckna kvinnor (kollegor och andra) som vackra eller liknande. Kvinnors utseenden värderas redan alltför ofta.