Ord för ord: En polygraf
Författare: Johan Asplund
Utgiven: 2017-02
Formgivare: Per Sjödén
ISBN: 9789171735072
Förlag: Bokförlaget Daidalos
Ord för ord: En polygraf.
”Jag har satt samman en brokig samling [texter] eller med ett sällan använt uttryck en ’polygraf.’ Det är ett varken positivt eller negativt uttryck utan bara en beteckning för en samling texter i vitt skilda ämnen.”
Detta står att läsa i Johan Asplunds förord till boken Ord för ord: En polygraf. Jag har länge strukit runt kring hans omfångsrika författarskap och Det sociala livets elementära former lyser med sin senapsgula bokrygg upp sin lilla del av bokhyllan. Men aldrig har jag öppnat den. Jag misstänker att jag har all anledning att göra det.
Ord för ord är en pärla. Det är en i sanning brokig ansamling av små texter. Talekonsten avhandlas, liksom Balzac, vad man skulle tro är typiska amerikanska poliser och ett, tämligen långt visar det sig, möte med Ulf Linde. Med mera. Han skriver initierat och djuplodat och nyttjar både äldre och mer nutida referenser. Och det är inte svårt att knyta an till texterna där vissa är mer självbiografiska än andra. Det är en bok skriven av en äldre herre om andra äldre herrar och det är ju ett lite nött upplägg. Det är som det är och jag är ändå van.
Kapitlet Talekonst i Köpenhamn berör föreläsningen som sådan och främst auditoriets roll i huruvida den kan anses vara lyckad eller inte. Han tar upp egna exempel, bland annat när han skulle föreläsa inför en hel hög med danska studenter i Köpenhamn. Han var så nervös att han efter pärsen knappt mindes någonting. Här säger Asplund kanske indirekt något om sig själv i och med att han nämner Ciceros idé om att det föreligger en korrelation mellan insikt i talets konst och graden av nervositet. Mest nervös blir den som insett konstartens komplexitet. Det ligger kanske någonting i det, men mest nervös torde väl ändå vara den som fått stödmaterialet uppätet av katter.
Mina erfarenheter av att ingå i auditoriets ”töcken” av ”ansiktsovaler” överensstämmer med att människomassan, åtminstone initialt, är välvilligt inställd till föreläsaren och på olika vis försöker hjälpa till att undvika ett pinsamt debacle. Till en viss gräns, naturligtvis. Jag tycker inte heller det är särskilt behagligt att tala inför folk och minns egentligen bara ett tips jag fick i högstadiet: Spänn stjärten så att hållningen blir korrekt! Idag skulle jag nog även muta med karameller.
I ett annat kapitel resonerar han kring ”psykodiagnostiken”. Han är uppenbart inte särskilt imponerad av den i praktiken. Kanske är det kändaste exemplet Rorschach-testet. Vad ser du själv i det grå-svarta? Batman? Ett träskmonster? Trump? Ångest? Din egen död? Han menar att psykodiagnostiken bygger på övertygelsen att det finns ett yttre och ett inre av varje människa och att utsidan inte överensstämmer med det som sker inombords. Detta måste till varje pris upptäckas, bringas in i ljuset och sedan korrigeras. Allt för att utveckla människan och dennes kapacitet! Föreställningen har en gammal historia som i olika former fortlevt in i vår tid, exempelvis genom de otaliga självhjälpsmetoderna. Jag fastnar framförallt kring en intressant liten utläggning om hur skrivstilen tidigare ansågs kunna säga något om pennförarens karaktär. Ju stiligare stil, desto mer rekordelig människa. Hade jag bara fötts något hundra år tidigare skulle jag antagligen skickats till en skrivstilskorrigeringsinrättning. Nu kan jag gudskelov gömma mig bakom Times 12.
Vidare tar han avstamp i Balzacs författarskap och går hårt åt dennes minutiöst deskriptiva metod och de långtgående, närmast dogmatiska, karaktärsanalyser som dras härur. Ens yttre och det man omger sig med säger det vill säga allt om karaktären. Jag tänker mig att hur vi inreder, klär och för oss istället säger något om hur vi vill uppfattas av andra snarare än hur vi ser på oss själva. Inte alltid, såklart, och kanske mumlar jag i nattmössan. Hur som helst är jag rätt säker på att min egen uppsyn främst avslöjar hur hungrig jag är.
Övriga kapitel är mindre filosofiska, om jag får utrycka mig så. Åtminstone explicit filosofiska – vad som döljer sig mellan raderna och i det outsagda är upp till var och en att upptäcka eller uppfinna. Men det är inte desto mindre intressant att läsa om. Om barndomen skriver han så här:
”Synestesi – i synnerhet den form som innefattar fler än ett par sinnen – anses vara ytterligt sällsynt, men i barndomen är den närmast omnipresent. Barndomens värld är full av synestesier. Det är därför vi brukar minnas vår barndom som ”fulltonig” och är benägna att betrakta den som ”förlorad” och, beklagligt nog, omöjlig att dela med andra. Förunderligt är att detta gäller även i de fall där barndomstiden måste betecknas som olycklig”.
Hur ofta försöker vi inte efter bästa förmåga förklara det som inte går att förklara när vi visar gamla foton för bekanta!
Konst är ingenting jag ens försöker intala mig jag kan något om – även om jag inte såhär rakt upp och ned har klart för mig vad det är exakt man kan kunna och däri ligger kanske min okunskap – men en konstdebatt från sextiotalet känner jag igen. Liksom namnen Linde, Hedenius och någon Jytte vars efternamn Bonnier klingar bekant. Det avslutande kapitlet är egentligen kort och gott en levnadsteckning över Ulf Linde, eller snarare skärvor ur dennes del av livet där Asplund figurerat. Att Linde sätts i en samhällelig kontext blir intressant. Konstdebatten tycks i viss mån ha kretsat kring Lindes person (oprofessionellt nog). Den utgjordes ibland av en, som jag uppfattar det, missriktad kritik mot vad som egentligen var en halmgubbe. Man menade att Linde ansåg att vad som helst kan vara konst; att konsten i sig inte har någon essens oavhängig betraktarens upplevelse. Asplunds inlägg kan ses som en postumt dragen lans till Lindes försvar i en annars sedan, kan jag tänka mig, länge avliden debatt.
Jag avslutar med ett citat ur boken om just konst och dess sändare och mottagare:
Vad jag förstår har Linde alltid hävdat det motsatta, att det måste finnas någonting distinkt hos ett konstverk om det skall ha en chans att blomma upp hos mottagaren.
Vad det är som antänder blomman att spränga sig ur sin inneslutenhet är kanske en fråga som ofrånkomligen leder in på en diskussion – eller konflikt! – om vad som är fin respektive ful kultur. Jag hukar mig.