Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Svag prosa, starkt karaktärsbygge i ”Bärarn” av Linnéa Wikman

by

Titel: Bärarn

Författare: Linnéa Wikman

Förlag: Swedish Zombie

Utgivningsdatum: 2024.05.31

ISBN: 9789189115507

”Bärarn” är egentligen en ganska underlig bok. Jag skriver den här recensionen ett par månader efter att faktiskt ha blivit klar med boken. Det tog ett tag att samla mina tankar kring vad jag läst och känt kring denna bok. Låt oss dela upp det i en del gällande prosan och en annan del gällande karaktärsbygget. 

Å ena sidan var jag inte imponerad av språket i boken. Det flyter inte på. Den taggiga prosan skulle kunna ha finslipats mycket mer och blivit avsevärt mycket mer suverän. Texten är liksom stel, och varken styckena eller ens meningarna verkar riktigt hänga ihop med varandra. Hade prosan flutit på mer hade också min läsupplevelse varit mycket bättre. Samma sak kan man säga om de olika formerna författaren växlar mellan. De är rentav onödiga. De kursiva smått poetiska bitarna här och där i texten framstår som klyschor och inget annat. Det ena hänger helt enkelt inte ihop med det andra. Texten blir kantig, tillkonstlagjord. Här gjorde Wikman inte riktigt rätt. 

Å andra sidan har vi själva berättelsen, upphöjd av dess huvudkaraktär Veira var förstahandsperspektiv vi får följa i boken . Berättelsen är denna boks största styrka. ”Bärarn” är gripande och skräckinjagande. Här har författaren Linnea Wikman gjort ett utomordentligt jobb i att skapa en destruktiv berättelse om en tragisk karaktär som det stundvis går att känna sympati för. Det känslomässiga tillståndet huvudkaraktären går igenom är på samma gång igenkännlig och främmande. Trots att prosan inte bjuder på mycket, är det lätt att dyka in i Veiras känslotillstånd, och fastna där en stund. Veira och hennes känslor blir verkliga, verkligt rysliga till och med. Där har Wikman verkligen gjort rätt. 

Huvudkaraktären Veira är den som räddar berättelsen. Hon är också den som förstör en hel del (minst för sig själv), men om det finns någon anledning till att denna bok har etsat sig fast rätt väl i mitt minne så är det Veiras karaktär. Hon är minst sagt tragisk. Destruktiv. Fylld med trauma som varken hon eller de omkring henne vet hur de ska hantera. I stället för att placera Veira på den moraliska skalan, eller ens rättfärdiggöra (eller döma) hennes beteende finns det kanske en poäng i att bara försöka känna det hon känner, att vara med på hennes resa från och till undergång. Veiras ständiga förstörelse av allt omkring sig, tillsammans med hennes innersta begäran att få vara god skapar en komplex karaktär som fortfarande hemsöker mig då och då i mina tankar.

Under höstsäsongen kan det vara rätt mysigt att läsa liknande skräckinjagande gotiska berättelser inspirerade av folktro. Jag läste en annan gotisk berättelse med liknande teman denna höst. Jag tänker inte säga vilket det andra verket var, men om man jämför de två går det definitivt att säga det följande: ”Bärarn” må ha sina svaga sidor, men räddas av den komplexa karaktärsskildringen, den andra boken däremot har en fin gotisk prosa, men blir tyvärr plattad ner något otroligt av de värdelöst tråkiga karaktärerna utan någon som helst komplexitet. Om jag fick välja mellan de båda skulle jag hundra gånger om välja ”Bärarn”. 

Omtumlande rockstjärneliv skildrat inifrån av elaborerande stilist – En obskyr trummis i Imperiet av Fred Asp

by

En obskyr trummis i Imperiet

Fred Asp

Utgiven 2024 – 05

ISBN 97891198868715

Förlag: Pang Pang Bob Förlag

40-års jubilerande tummelplatsen Bokmässan är en arena för oväntade möten. Den biljett jag hade till godo som medlem i Ove Allansson-sällskapet användes på den förhållandevis lugna söndagen. Under timmarna där uppstod två smått sensationella möten. I ena fallet tog jag kontakt medan i det andra blev jag approcherad.

Råkade dels känna igen Björn Ranelid (läst ett par av hans böcker och hört honom lägga ut texten på såväl Götaplatsen som Mölndals Bibliotek), när han solo genomförde ett bokköp på andra våningen. Uttryckte mitt stöd efter behandlingen av honom i SVT:s famösa förhör 30 minuter. Det andra samtalet blev betydligt längre och slutade med att jag glädjande nog erhöll ett recensionsex. Med en bok i näven närmar sig i en monter en person i min ålder. När jag märker att det är en självbiografi av Fred Asp blir jag intresserad, än mer när jag inser att jag pratar med författaren själv. Var frestad att införskaffa en signerad skildring om uppväxten och de intensiva åren i Imperiet. Men den för mig lyckliga omständigheten att det varit tunnsått med uppmärksamhet (hört intervju i P4) kring utgivningen, gjorde att jag efter cirka tio minuter tog farväl med boken på 180 sidor inklusive foton. Läste ut den för ett par dagar sedan. Hans verk lanseras som del 1 – Rockåren. Innehållet borde vara hur hett som helst med tanke på rusningen till biograferna för dokumentären om det smått legendariska bandet.

Mitt förhållande till bitvis svulstiga och karismatiska rock-regenter är okomplicerat . Ett hjärta är alltid rött påminde mig om kraften i musiken och bandets föredömligt kanaliserade energi. Såg dem 1984 på festival utanför Kåren i Göteborg och på Liseberg när de var på väg att splittras. Äger några vinylskivor inklusive en samling. Låtarna håller fast de präglats av den tidens teknikvurmande producenter/ mixare. På senare tid har jag återvänt till deras frontman och textförfattare. I mycket uppskattande ordalag skrivit om senaste liveskivan med Thåström jämte fyra spelningar, varav tre utomhus. Kan parentetiskt flika in att jag till och med varit på Ebba Grön-konsert. (Minns från Backa Fritidsgård särskilt 800 grader).

Vid samtalet glömde jag nämna att jag har Asps debut i eget namn på vinyl, i vilken han träder fram som multiiinstrumentalist, sångare och låtskrivare. Spelade A-sidan för ett par dagar sedan. I vårt samtal hävdade jag felaktigt att han uteslutande förknippas med Imperiet, missade därigenom till exempel meriter från Reeperbahn och samarbete med Olle Ljungström. Titeln på hans berättelse härrör från den referentiella humor Killing-gänget roade sig med. Asp var i gott sällskap ( (Stig Vig, Eva Dahlgren, Rolf Wikström med flera). Huruvida referensen ska uppfattas som ett nidporträtt eller harmlöst skämt är öppet för tolkning. Deras enligt somliga skojiga sketch med Robert Gustafsson i huvudrollen kan definieras som pueril.

Recensenten tillsammans med bokskrivande musiker

Har som så många andra haft ringa kunskap om hur Asp försörjt sig efter att Imperiet gick i graven. (Utgår från att vi får reda på detta jämte hans syn på tillvaron i nästa del.) Borde därför kanske inte vara förvånad över att varken officiell författare eller spökskrivare anlitats. Håkan Lahger som jag läst en handfull musikrelaterade böcker av (exempelvis boken om Imperiets Christian Falk baserad på intervjuer) skriver i sitt förord insiktsfullt om trumslagares status och deras överblickande position. Vad jag vill komma till är att författaren framstår som extremt litterär. Var och varannan sida kryddas med dylika anspråk, utstuderade formuleringar i den riktningen. Den flödande kreativiteten frapperar. Metaforerna kan påminna om sportjournalisters. Man undrar om stilen uppstått spontant eller mödosamt filats på under en lång process. Även om jag för egen del läst litteraturvetenskap och varit en hängiven läsare av skönlitteratur (porträtterades om mitt intresse för över 30 år sedan i GP), kan avancerade språkbruket ibland nästan liknas vid manér. Min reaktion skulle bakvänt kunna ses som ett utslag av att boken är extremt välskriven. Antar att Asp påverkats av att ha komponerat för teater och tonsatt poesi av Nobelpristagare.

Att vårt minne är förrädiskt nämns. Ändå framkommer få tvivel på den egna minnesbilden. Antar att mannen som författat redogörelsen över sitt liv fram till cirka tjugosex års ålder tagit sig poetiska friheter, för att ge ett helt igenom autentiskt intryck. Även om dagboksanteckningar utgjort grundmaterial, känns det osannolikt att komma ihåg vad folk haft på sig eller exakt kunna beskriva främmande miljöer. Vidare reflekterar jag över perspektivet. Häri ligger bokens främsta styrka, vad som ger den en kittlande nerv. Vi får veta hur det var genom att befinna oss inne i ynglingens huvud, fast den mogne mannen implicit kompletterar framställningen med sin livsåskådning, sina erfarenheter. Nu får jag lust att med dessa glasögon se om aktuella dokumentären. Liknande subjektstyrda skildringar är sällsynta i Sverige även om de finns. Som jämförelse har jag senaste åren läst tegelstens-memoarer av exempelvis Bono och Elvis Costello. Blur-basistens bekännelser i memoarform inte heller att förglömma.

Att hans unika dokumenterande ska tillmätas ett ansenligt värde är författare och förlag överens om. Boken blir en sorts pendang till framför allt nämnda film samt till biografin om kollegan i rytmsektionen, vars destruktiva drogberoende och persona skiljde dem åt. Ska dock sägas att vår berättare medger hur nära han själv flera gånger var att trilla ner i träsket. Har förhoppningsvis framgått vid det här laget att dissekeringen av en turbulent, bortskämd och samtidigt skyddslös tid är synnerligen läsvärd.

Läsaren får ta del av vad grupptillhörigheten punken erbjöd innebar, mognadsparametern umgänget med kreativa individer förde med sig, klarsynta analys av en ideologi som marxismen, ögonblick av oförklarlig lycka och motsatsen, idéer om sound, hur ett ostyrigt rockband med remarkabel låtskatt hanterar framgång, kaotiska förhållanden, utbrändhet, konflikter, mödosamt filande på detaljer i studio, oförglömliga intryck från resorna över Atlanten, kemin i Imperiet, om hur det är att vilja leva ”on the edge” och därmed utsätta sig för enorma prövningar under några vilda år och mycket mer.

Avrundar med att lyfta fram den fascinerande mångfalden av kulturella associationer, inte minst från filmens värld. Hur mångsidig han som i barndomen övade på piano blev, i mottagligheten för musikaliska influenser, framgår med önskvärd tydlighet i En obskyr trummis i Imperiet. Kvalitativa bredden manifesteras magnifikt på en sju timmars spellista på Spotify, som går från Apollo (B. Eno), Satie och All Blues (M. Davis) över Simple Minds, Tom Waits och Psychedelic Furs till lågoddsarna Ramones och Sex Pistols (kommer dröja innan jag lyssnat klart).Dessutom förekommer ett representativt urval av egentillverkad musik, vilket kan tyckas naturligt om än uppseendeväckande. Kan således slås fast att musiclovers har mycket att hämta. Glädjen över nyupptäckt sound som sätter en i extas känns igen, blir därmed en bonus i läsningen. Och även om tiden i hetluften resulterade i omfattande biverkningar och avigsidor, blir det uppenbart att vår sagesman inte ångrar att han tog chansen när den uppenbarade sig. Fred Asp är en reflekterande, driven stilist vars stoff tillför ny kunskap om en viktig epok, väcker läslust hos både hos oss som var med och för författarens sons generation.

Bokrecension: Gräshoppans år av Terry Hayes – spännande, engagerande och går inte att slita sig från

by

Gräshoppans år
Författare Terry Hayes
Utgivningsdatum 2024-08-13
Förlag Bazar Förlag
Översättare Öyvind Vågen
Originaltitel The Year of the Locust
ISBN 9789180067522

En thriller på 754 sidor som bara inte går att slita sig ifrån. Den är spännande och väldigt smart berättat. Helt fantastisk. Jag är säker på att denna agent-thriller kommer att bli en tv-serie. Att göra en film på den skulle vara att fuska bort de kluriga och överraskande vändningarna i berättelsen. Så bra skrivet, med sådant flyt och det märks att författaren känner till sitt område. Denna spionroman är nästan 800 sidor och det märks att författaren gjort gedigen research, både kring hur det går till bakom kulisserna i agenternas värld men också när det handlar om teknik och forskning.

Terry Hayes hade en världssuccé med sin förra spionroman, Jag är Pilgrimen. När den kom 2013 blev den en global storsäljare och såldes till 32 länder. Gräshoppans år är hans andra roman men Terry Hayes är långt ifrån nybörjare som skribent. Han är före detta journalist och manusförfattare. Han har bland annat skrivit manus till Road Warrior/Mad Max 2, Mad Max bortom Thunderdome, Lugnt vatten, Payback, From Hell och Vertikal Limit. Det märks att han kan konsten att skriva så jag som läser ser bilder inom mig.

I Gräshoppans år tar författaren med oss till skrämmande miljöer där hänsynslösa terrorister härskar. Huvudpersonen Kane är agent för CIA och är en av de bästa på att ta sig in i områden som både är förbjudna och nästan omöjliga för en utomstående att ta sig till. Bokförlaget beskriver Kane så här:
Kane är spion för CIA och har en enda uppgift: att ta sig in, göra vad som krävs och sedan ta sig ut igen – till vilket pris som helst. Han vet när han måste fly, när han måste gömma sig – och när han måste skjuta.

Vi får följa med när han tar sig in ogästvänliga områden där Iran gränsar till Afganistan och Pakistan. Det är så väl beskrivet att det känns som att jag är med där och tar mig fram med Kane i de snåriga buskagen och höga bergen där terrorister kan ligga i bakhåll. Till detta farliga område måste Kane ta sig för att träffa en man som har hemliga uppgifter om planer på ett terrordåd som ska bli ännu mer drabbande, dödligare och tragiskt än elfte september-attacken mot World Trade Center i New York.

När Kane lyckas ta sig in i området visar sig uppgiften vara om möjligt ännu svårare att genomföra och han möter också en av världens farligaste män, redo att förgöra hela västvärlden. Detta låter kanske ganska svart och vitt, som en berättelse om de godas kamp mot de onda. Men berättelsen innehåller mycket, mycket mer och för oss med på en resa inte bara till Mellanöstern och till CIAs huvudkontor i USA. Vi får följa med på en fascinerande och oerhört tankeväckande thriller om livet, om tiden, om vad som är värt att leva för. Gräshoppans år är spännande, engagerande, sätter igång många funderingar och det går inte att slita sig när jag börjar läsa. Och den har några riktigt oväntade vändningar.

Bokrecension: En berättelse om en betydelsefull epok i modern svensk historia; ”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson

by

Titel: Det förlorade paradiset; Berättelsen om Konsums Uppgång och fall

Författare: Sara Kristoffersson

Förlag: Volante

Utgivningsdatum: 2024.04.12

ISBN: 9789179653545

”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson skulle kunna ha varit en berättelse om ett kungadömes, en dynastis, en epoks uppgång och fall (se ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire”), kanske är det också så. I den konservativa akademiska värld jag råkat trampa in i finns det hierarkier om vad som är väsentligt och vad som inte är det inom ämnet historia. Politik och ekonomi står högt uppe i hierarkin. Kultur – inte så mycket. Designhistoria vill ingen ens höra talas om. Just designhistoria kan däremot säga mycket om det förflutna och dess skugga(?) över vår samtid. Designhistoria kan även säga mycket om det ovanstående, om ämnen som enligt mer konservativa historiker faktiskt är betydelsefulla. Den berättelse som Sara Kristoffersson berättar i sin nya bok är bestämt betydelsefull. Betydelsefull är den för att den skildrar förgångna svenska ideal, ideal som liksom fram till idag blivit ett märke för Sverige själv. Kristoffersson skildrar inte bara ett företag med ett bäst före, hon skildrar även ett Sverige med ett bäst före, denna gång inte i blågult utan blåvitt. 

En del som Sara Kristoffersson pratar om i den här boken har jag sett i den ena och den andra historiska uppsatsen, men aldrig tillsammans, och aldrig i en lika underhållande skildring som denna. Den här blåvita boken passar på sätt och vis in i en tid som präglas av nostalgin för det ena och det andra (i boken ”Vit Melankoli” pratar Catrin Lundström och Tobias Hübinette exempelvis om en nostalgi relaterad till förlusten av både det vita, homogena Sverige och det färgblinda, solidariska Sverige). Vintage är väl dessutom fortfarande inne, är det inte så? 

”Det förlorade paradiset” är på sätt och vis nostalgisk, och delvis beskriver den Konsums uppgång och fall i tämligen melankoliska drag, men Kristoffersson förhåller sig kritiskt till ämnet hon beskriver. Många av skildringarna i denna bok är klockrent ironiska. Skildringarna gällande Domus varuhus baskläder är rentav skrattretande. Om det finns någonting som Kristoffersson beskriver med ett bias så är det väl avskyn mot polyester, och den biten har jag lätt att hålla med henne om. 

”Det förlorade paradiset” är lika underhållande som den är lärorik.  Kristoffersson diskuterar stora och små idéer som påverkat det svenska samhället i stort. Inte bara det, utan även idéer som påverkat andras bild av Sverige. Detta är inte bara en berättelse om Konsum utan även om Olof Palme, om folkhemmet, om välfärdssamhället Sverige. Konsum må ha fallit, men ideologin relaterad till Konsum har haft en påverkan på bilden och marknadsföreningen av Sverige under en period längre än Konsums bäst före: November 2001.

Du är vad du äter. Du är vad du köper. Jag vet ärligt talat inte om jag håller med fullständigt. Däremot måste det väl stämma att vad vi handlar och var vi handlar säger en hel del om oss och den tid vi lever i.

Bokrecension: Sanna Samuelssons ”Mjölkat”

by

Titel: Mjölkat

Författare: Sanna Samuelsson 

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Utgivningsdatum: 2023.08.11

ISBN: 9789100199357 (2023-08-11); E-bok, epub2, 9789100199364 (2023-08-11); Pocket, 9789100806767 (2024-06-07)

Om man går in på instagrams föreslaget innehåll (inställningar) får man sedan ungefär ett år tillbaka sedan välja om man som användare vill ha politiskt innehåll begränsat eller inte. Begränsat innehåll får man automatiskt. Vill man som användare inte ha begränsat innehåll måste man själv ändra det i inställningarna. Enligt instagram påverkar denna funktion förslag i Utforska, Reels, flödesrekommendationer och föreslagna användare, men inte innehållet från konton man följer. Nå, vad innebär då politiskt innehåll? Instagram beskriver politiskt innehåll på följande sätt: ”I politiskt innehåll nämns sannolikt regeringar, val eller sociala frågor som påverkar en grupp personer eller ett samhälle i sin helhet” (instagram). Om instagrams definition låter någorlunda vettig, tja, då tillhör Mjölkat definitivt politiskt innehåll. Hipp Hipp Hurra!  I och för sig är det svårt för mig att komma på någonting som inte skulle räknas som politiskt innehåll så länge man håller sig till instagrams konfysa version av konceptet. En kopp latte med hashtagen #foodstagram #coffeeaddict #morningcoffee skulle väl inte räknas som politiskt innehåll? Men vänta lite, är inte latten mjölkad den med? 

Jag gillar böcker som får mig att tänka till. Jag försöker i alla fall att gilla böcker som får mig att tänka till. Ibland läser jag visserligen en bok som inte väcker särskilt många tankar, men även lite mindre djupa böcker innehåller latten. Saken är den att böcker som får en att tänka till oftast är politiska på ett eller annat sätt. Toni Morrison (Beloved, The Bluest Eye) fick i en intervju (Charlie Rose, 1998) frågan om hon kunde föreställa sig att skriva en roman som inte fokuserade på ras. Som svar sade Morrison att även Tolstoj, Zola, James Joyce skriver om ras. Hon använder sig av utrycket raced, att i stort sett allting är raced. Vissa ämnen är svåra att undvika – politik bland annat. Det beror väl på var gränsen går. 

Men låt oss återvända till Mjölkat. Mjölkat är antingen väldigt politisk, eller så är den inte ett dugg politisk (så blir det när saker och ting krockar, motsatser möts, neutraliseras). Delvis stolt, delvis skamset skildrar Sanna Samuelsson en miljö präglad av natur blandad med maskineri – en chimär av den svenska landsbygden. Här och där är skildringarna bittra, på gränsen till arga, stundom till och med passionerade; men – och här vill jag verkligen inte klandra Samuelsson utan snarare… ja, vem ska man egentligen klandra? – i sin helhet är Mjölkat liksom mer eller mindre hopplös. Det finns inte mycket i Samuelssons skildringar som är särskilt mörkt i sig, men romanen tar sig inte riktigt någonstans. Mjölkat skulle kunna ha varit flera hundrasidor längre och inte kommit fram till särskilt mycket mer. Boken är otillräcklig, berättelsen kort, konflikterna olösta; som läsare fastnar jag någonstans, med ena foten i kodynga och den andra i smält asfalt – vilket är just varför jag inte kan sluta tänka på den, och om jag inte kan sluta tänka på en bok, då vet jag att den är läsvärd. Särskilt när prosan är lika suverän som den är i det här fallet.

Vem vet, kanske det finns hopp i det hopplösa? De hopplösa tankarna kanske väcker hopp? Likaså är det väl med politiken, och med korna vars känslomässiga ögon säger lika mycket som denna bok (alltså riktigt mycket).