Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Gräshoppans år av Terry Hayes – spännande, engagerande och går inte att slita sig från

by

Gräshoppans år
Författare Terry Hayes
Utgivningsdatum 2024-08-13
Förlag Bazar Förlag
Översättare Öyvind Vågen
Originaltitel The Year of the Locust
ISBN 9789180067522

En thriller på 754 sidor som bara inte går att slita sig ifrån. Den är spännande och väldigt smart berättat. Helt fantastisk. Jag är säker på att denna agent-thriller kommer att bli en tv-serie. Att göra en film på den skulle vara att fuska bort de kluriga och överraskande vändningarna i berättelsen. Så bra skrivet, med sådant flyt och det märks att författaren känner till sitt område. Denna spionroman är nästan 800 sidor och det märks att författaren gjort gedigen research, både kring hur det går till bakom kulisserna i agenternas värld men också när det handlar om teknik och forskning.

Terry Hayes hade en världssuccé med sin förra spionroman, Jag är Pilgrimen. När den kom 2013 blev den en global storsäljare och såldes till 32 länder. Gräshoppans år är hans andra roman men Terry Hayes är långt ifrån nybörjare som skribent. Han är före detta journalist och manusförfattare. Han har bland annat skrivit manus till Road Warrior/Mad Max 2, Mad Max bortom Thunderdome, Lugnt vatten, Payback, From Hell och Vertikal Limit. Det märks att han kan konsten att skriva så jag som läser ser bilder inom mig.

I Gräshoppans år tar författaren med oss till skrämmande miljöer där hänsynslösa terrorister härskar. Huvudpersonen Kane är agent för CIA och är en av de bästa på att ta sig in i områden som både är förbjudna och nästan omöjliga för en utomstående att ta sig till. Bokförlaget beskriver Kane så här:
Kane är spion för CIA och har en enda uppgift: att ta sig in, göra vad som krävs och sedan ta sig ut igen – till vilket pris som helst. Han vet när han måste fly, när han måste gömma sig – och när han måste skjuta.

Vi får följa med när han tar sig in ogästvänliga områden där Iran gränsar till Afganistan och Pakistan. Det är så väl beskrivet att det känns som att jag är med där och tar mig fram med Kane i de snåriga buskagen och höga bergen där terrorister kan ligga i bakhåll. Till detta farliga område måste Kane ta sig för att träffa en man som har hemliga uppgifter om planer på ett terrordåd som ska bli ännu mer drabbande, dödligare och tragiskt än elfte september-attacken mot World Trade Center i New York.

När Kane lyckas ta sig in i området visar sig uppgiften vara om möjligt ännu svårare att genomföra och han möter också en av världens farligaste män, redo att förgöra hela västvärlden. Detta låter kanske ganska svart och vitt, som en berättelse om de godas kamp mot de onda. Men berättelsen innehåller mycket, mycket mer och för oss med på en resa inte bara till Mellanöstern och till CIAs huvudkontor i USA. Vi får följa med på en fascinerande och oerhört tankeväckande thriller om livet, om tiden, om vad som är värt att leva för. Gräshoppans år är spännande, engagerande, sätter igång många funderingar och det går inte att slita sig när jag börjar läsa. Och den har några riktigt oväntade vändningar.

Bokrecension: En berättelse om en betydelsefull epok i modern svensk historia; ”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson

by

Titel: Det förlorade paradiset; Berättelsen om Konsums Uppgång och fall

Författare: Sara Kristoffersson

Förlag: Volante

Utgivningsdatum: 2024.04.12

ISBN: 9789179653545

”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson skulle kunna ha varit en berättelse om ett kungadömes, en dynastis, en epoks uppgång och fall (se ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire”), kanske är det också så. I den konservativa akademiska värld jag råkat trampa in i finns det hierarkier om vad som är väsentligt och vad som inte är det inom ämnet historia. Politik och ekonomi står högt uppe i hierarkin. Kultur – inte så mycket. Designhistoria vill ingen ens höra talas om. Just designhistoria kan däremot säga mycket om det förflutna och dess skugga(?) över vår samtid. Designhistoria kan även säga mycket om det ovanstående, om ämnen som enligt mer konservativa historiker faktiskt är betydelsefulla. Den berättelse som Sara Kristoffersson berättar i sin nya bok är bestämt betydelsefull. Betydelsefull är den för att den skildrar förgångna svenska ideal, ideal som liksom fram till idag blivit ett märke för Sverige själv. Kristoffersson skildrar inte bara ett företag med ett bäst före, hon skildrar även ett Sverige med ett bäst före, denna gång inte i blågult utan blåvitt. 

En del som Sara Kristoffersson pratar om i den här boken har jag sett i den ena och den andra historiska uppsatsen, men aldrig tillsammans, och aldrig i en lika underhållande skildring som denna. Den här blåvita boken passar på sätt och vis in i en tid som präglas av nostalgin för det ena och det andra (i boken ”Vit Melankoli” pratar Catrin Lundström och Tobias Hübinette exempelvis om en nostalgi relaterad till förlusten av både det vita, homogena Sverige och det färgblinda, solidariska Sverige). Vintage är väl dessutom fortfarande inne, är det inte så? 

”Det förlorade paradiset” är på sätt och vis nostalgisk, och delvis beskriver den Konsums uppgång och fall i tämligen melankoliska drag, men Kristoffersson förhåller sig kritiskt till ämnet hon beskriver. Många av skildringarna i denna bok är klockrent ironiska. Skildringarna gällande Domus varuhus baskläder är rentav skrattretande. Om det finns någonting som Kristoffersson beskriver med ett bias så är det väl avskyn mot polyester, och den biten har jag lätt att hålla med henne om. 

”Det förlorade paradiset” är lika underhållande som den är lärorik.  Kristoffersson diskuterar stora och små idéer som påverkat det svenska samhället i stort. Inte bara det, utan även idéer som påverkat andras bild av Sverige. Detta är inte bara en berättelse om Konsum utan även om Olof Palme, om folkhemmet, om välfärdssamhället Sverige. Konsum må ha fallit, men ideologin relaterad till Konsum har haft en påverkan på bilden och marknadsföreningen av Sverige under en period längre än Konsums bäst före: November 2001.

Du är vad du äter. Du är vad du köper. Jag vet ärligt talat inte om jag håller med fullständigt. Däremot måste det väl stämma att vad vi handlar och var vi handlar säger en hel del om oss och den tid vi lever i.

Bokrecension: Sanna Samuelssons ”Mjölkat”

by

Titel: Mjölkat

Författare: Sanna Samuelsson 

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Utgivningsdatum: 2023.08.11

ISBN: 9789100199357 (2023-08-11); E-bok, epub2, 9789100199364 (2023-08-11); Pocket, 9789100806767 (2024-06-07)

Om man går in på instagrams föreslaget innehåll (inställningar) får man sedan ungefär ett år tillbaka sedan välja om man som användare vill ha politiskt innehåll begränsat eller inte. Begränsat innehåll får man automatiskt. Vill man som användare inte ha begränsat innehåll måste man själv ändra det i inställningarna. Enligt instagram påverkar denna funktion förslag i Utforska, Reels, flödesrekommendationer och föreslagna användare, men inte innehållet från konton man följer. Nå, vad innebär då politiskt innehåll? Instagram beskriver politiskt innehåll på följande sätt: ”I politiskt innehåll nämns sannolikt regeringar, val eller sociala frågor som påverkar en grupp personer eller ett samhälle i sin helhet” (instagram). Om instagrams definition låter någorlunda vettig, tja, då tillhör Mjölkat definitivt politiskt innehåll. Hipp Hipp Hurra!  I och för sig är det svårt för mig att komma på någonting som inte skulle räknas som politiskt innehåll så länge man håller sig till instagrams konfysa version av konceptet. En kopp latte med hashtagen #foodstagram #coffeeaddict #morningcoffee skulle väl inte räknas som politiskt innehåll? Men vänta lite, är inte latten mjölkad den med? 

Jag gillar böcker som får mig att tänka till. Jag försöker i alla fall att gilla böcker som får mig att tänka till. Ibland läser jag visserligen en bok som inte väcker särskilt många tankar, men även lite mindre djupa böcker innehåller latten. Saken är den att böcker som får en att tänka till oftast är politiska på ett eller annat sätt. Toni Morrison (Beloved, The Bluest Eye) fick i en intervju (Charlie Rose, 1998) frågan om hon kunde föreställa sig att skriva en roman som inte fokuserade på ras. Som svar sade Morrison att även Tolstoj, Zola, James Joyce skriver om ras. Hon använder sig av utrycket raced, att i stort sett allting är raced. Vissa ämnen är svåra att undvika – politik bland annat. Det beror väl på var gränsen går. 

Men låt oss återvända till Mjölkat. Mjölkat är antingen väldigt politisk, eller så är den inte ett dugg politisk (så blir det när saker och ting krockar, motsatser möts, neutraliseras). Delvis stolt, delvis skamset skildrar Sanna Samuelsson en miljö präglad av natur blandad med maskineri – en chimär av den svenska landsbygden. Här och där är skildringarna bittra, på gränsen till arga, stundom till och med passionerade; men – och här vill jag verkligen inte klandra Samuelsson utan snarare… ja, vem ska man egentligen klandra? – i sin helhet är Mjölkat liksom mer eller mindre hopplös. Det finns inte mycket i Samuelssons skildringar som är särskilt mörkt i sig, men romanen tar sig inte riktigt någonstans. Mjölkat skulle kunna ha varit flera hundrasidor längre och inte kommit fram till särskilt mycket mer. Boken är otillräcklig, berättelsen kort, konflikterna olösta; som läsare fastnar jag någonstans, med ena foten i kodynga och den andra i smält asfalt – vilket är just varför jag inte kan sluta tänka på den, och om jag inte kan sluta tänka på en bok, då vet jag att den är läsvärd. Särskilt när prosan är lika suverän som den är i det här fallet.

Vem vet, kanske det finns hopp i det hopplösa? De hopplösa tankarna kanske väcker hopp? Likaså är det väl med politiken, och med korna vars känslomässiga ögon säger lika mycket som denna bok (alltså riktigt mycket).

Bokrecension: Gender queer: en ickebinär självbiografi av Maia Kobabe

by

Gender queer : en ickebinär självbiografi
Författare Maia Kobabe
Utgivningsdatum 2024-05-28
Förlag Cobolt Förlag
Översättare My Bergström
Originaltitel Gender Queer, a memoir
Illustratör/Fotograf Maia Kobabe
ISBN 9789180580823

En självbiografisk tecknad serie av Maia Kobabe som färglagts av Maias syster Phoebe. Maia är född 1989 och berättar i boken om sin uppväxt och hur hon hittade sin egen identitet som asexuell och queer/binär. Det är en engagerande berättelse om att söka sig själv och som jag tänker talar till de flesta, oavsett vem man är och vilken läggning man har sexuellt. Maia berättar så ärligt och sitt sökande och sina känslor. Jag önskar att det fanns en sådan bok/serie när jag var ung under 1960-talet. Jag minns när jag bodde i ett kollektiv och de två unga männen där tyckte att det var konstigt att inte vilja ha sex med många olika.

Gender Queer är en kontroversiell bok i USA, där den i flera år legat överst på listan över de mest förbjudna böckerna i amerikanska skolor och bibliotek. Det är nästan obegripligt att ett land som ska vara för yttrandefrihet och demokrati förbjuder en sådan här bok samtidigt som porr är tillåtet. Det är en mjuk berättelse om en ung människas sökande efter sin identitet i en värld där vi inte längre behöver klämma in oss i färdiga mallar. Att boken knappast kommer att vara tillåten i diktaturer som Iran och Saudiarabien är uppenbart, men hur kan ett land som vill vara en demokrati förbjuda en sådan här bok? Det är väldigt lite sex i den och de få serierutor där sex är med är vackra och sensuella och inte särskilt tydliga.

Maia definierar sig som asexuell. Inom det asexuella spektrat finns kategorin demisexuell som innebär att inte vilja ha sex med tillfälliga förbindelser. Den som är demisexuell behöver trygghet och känna samhörighet med någon för att kunna ha sex, ofta betyder det ett fast förhållande. Det är ungefär den moral som de högerkristna eller hardcore muslimer skriver under på? Fast för en demisexuell handlar det inte om moral utan en genuin och djup känsla inom sig. Är det förbjudet i USA att bara vilja ha sex med någon man har en djup och fast relation med? Hur förvirrade har inte amerikanska makthavare blivit?

Såsom varande binär har Maia funnit sig vara varken utpräglat kvinna eller man utan mer androgyn. Maia berättar finstämt och öppet om sin väg till att hitta sig själv. Jag tycker att det är en underbar bok som ger mycket åt alla läsare, både unga som söker sin identitet eller som vill förstå andra och oss som kanske inte definieras som unga och som kan få en inblick i hur andra kan känna och förstå oss själva.

Den svenska utgåvan av Gender Queer innehåller även ett förord av författaren ND Stevenson och ett efterord av Maia Kobabe som placerar in boken i dagens debatt om frågor som rör kön och identitet.

Maia Kobabe berättar om attackerna mot ”Gender Queer”. Hoppas över annonsen i början av videon.

Späckad genomgång guldgruva för nördiga cineaster – Den mörka spegeln av Claes Reit

by

Den mörka spegeln – En introduktion till film noir

Claes Reit

Tid & Rum

ISBN 9-789187-755194

Utgivning: november 2023

Claes Reit har många strängar på sin lyra. Jag känner honom som konnässör av jazz. Vi möts på konserter och jag recenserade hans omfattande och läsvärda biografi över musikern Gilbert Holmström. Remarkabelt nog har både den sist nämnde ( en gigant i vissa kretsar) och Reit en karriär inom samma profession. Författaren till Den mörka spegeln är nämligen professor emeritus vid Odontologiska institutionen i Göteborg. Vidare har av honom getts ut Möte med minnen – 15 fotografier och en vandring upp för en brant backe, samtliga titlar på samma förlag. Det imponerande verk som fokuserar på dramatiska filmer i svartvitt utan hopp gjorda 1940-1958 med historier om ond bråd död i förgrunden, skrevs i Köpenhamn med digital tillgång till de hundratals filmer han dissekerade in i minsta beståndsdel.

Reit tog kontakt med mig i mars, frågade om jag var intresserad av att läsa och delge mina synpunkter i skrift. Berättade då att jag senaste åren varit press på tre av filmfestivalerna i Göteborg och att jag på 90-talet tog semester för att tillgodogöra mig utbudet på GFF. Överlämnandet av boken (egentligen två böcker) skedde i samband med samtal och lång fika någon vecka senare. Förvarnade då om att det skulle dröja ett tag innan jag kunde avsätta tid för koncentrerad läsning. Har nämligen varit upptagen med kontinuerliga recensionsuppdrag plus bokcirkel på mitt lokala bibliotek. Ytterligare en faktor tillkom som gjorde att projektet tog avsevärt längre tid än det borde för min del, en omständighet som snart kommer förklaras. Huruvida mina senfärdigt publicerade intryck kan bidra till förnyad reklam för Den mörka spegeln ska jag därför låta vara osagt.

Dumt nog läste jag de över 400 sidorna utan att föra anteckningar. Vad som slår en efter att ha vistats i författarens universum så många timmar, är hans makalösa research och hans närmast utrerade återgivande av kameravinklar och redogörelser för intriger in i minsta detalj. Oavsett om man är lika besatt som författaren av genren eller intresserad av normalgraden som undertecknad, fungerar praktverket likt ett uppslagsverk. För att bevara autenticiteten har Reit nästan konsekvent valt att behålla citat från filmvetare, kritiker, litterära förlagor och repliker oöversatta, med undantag för annat språk än engelska (fast somliga originaltitlar även då behållits) och i passager av bland andra Raymond Chandler. Reit lyckas beundransvärt väl systematisera och pussla ihop sitt sitt otroligt digra referensbibliotek, utan att framställningen blir oöverskådlig eller överlappar i nämnvärd utsträckning. En beundransvärd prestation! Oj vad mycket vi får lära oss om skådespelarinsatser, kvalitén hos regissörer och manusförfattares handlag med sitt stoff. En viktig yrkeskategori vars betydelse ofta förbises ägnas en hel del välgörande utrymme. Syftar på de som ansvarar för det svartvita fotot.

Samtidigt hade önskats att en redaktör sovrat i materialet eftersom en hel del faktaredovisning gränsar till knappologi. Vad beträffar de oräkneliga ingående beskrivningarna av laddade scener, blir de i längden alltför ansträngande att ta in. Den massiva leveransen av information fick till följd att jag storknade, i perioder körde fast. Under tiden jag pausade för att få tillbaka lusten lästes två romaner och en viktig fackbok ( reafynd av Klas Östergren och Tove Folkesson/ Hanna Folkesson samt Inget är heligt av Sakine Madon som tillhörde bokbeståndet mitt lokala bibliotek skänkte i samband med Världsbokdagen.) Vi får hur som helst reda på oändligt mycket mer än vad vi efterfrågar och som för oss noviser känns rimligt.

När jag vänt blad har jag redan glömt den noggrant återgivna desillusionerade handlingen, presenterad på föregående uppslag. Vad man istället förhoppningsvis lägger på minnet är de övergripande analyserna, argumenten för diverse ställningstaganden och skisserandet av tendenser. Minutiösa redovisningen av fakta ter sig stundom onödig, en smula esoterisk. Ska framhållas att författaren sätter in varje epok, varje strömning och flertalet filmer i en kontext, företar konsekvent en omvärldsanalys. Innebär att dokumentationen, åtminstone delvis, gör sig bäst som uppslagsverk, inte som översikt att smälla i sig i ett sträck. Fast tanken är väl att efterföljande volym (se bild ovan) mer ska fungera som ett lexikaliskt verk. Film noir á la carte – En liten guide till 250 filmer, en meny över beskuggade ”rullar” om brott i urbana miljöer där maskuliniteten sätts under lupp. Endast en kvinnlig regissör finns representerad i guiden, däremot filmer också från Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och till och med Sverige (Hasse Ekman/ Alf Sjöberg). Detta kronologiskt hållna och illustrerade komplement på cirka 140 sidor exklusive behändiga register är sammanställt av samma författare och utgivet på samma förlag.

För att återgå till Den mörka spegeln innehåller den ett antal relevanta aspekter på en flytande genre, ämnen vilka delges läsaren i miniformat i ett inledande kapitel. Den kronologiska genomgången av film noir ramas in av utförliga kapitel: Föregångare inom stumfilm, tysk expressionism á la Fritz Lang, Freuds teorier om psykoanalys, existentialismen i skuggan av andra världskriget, den hårdkokta kriminalromanen, utbredda brottsligheten i boxningsvärlden, förödande svartlistningen under McCarthy-eran samt avslutningsvis en omfattande inventering med vidhängande analyser av filmers ideologiska budskap; jämte en engagerad diskurs kring politisk vinkel. Man kan mer än ana var författaren själv har sin politisk hemvist.

Författarens språk förtjänar att kommenteras. Trots att jag tydligt medgett hur jag tappar tråden när det likt en polisutredning förklaras vad som händer i respektive film, måste poängteras att Reit är en fena på att återge kvintessensen i de hundratals filmer han finner värt att skriva om. Fröjdas åt välfunna och fräscht varierade formuleringar. Han verkar roas av att ständigt lansera nya uttryck och ordföljder. På samma gång infinner sig ibland en viss kluvenhet inför hans kreativitet. Får för mig att Reit flitigt använt Bonniers Synonym-ordbok. Tänker på förtjusningen i ord som konkludera, angulär, persistent och interferera. Förargliga korrekturfel förekommer, men absolut inte i någon störande omfattning. Att en professor emeritus i odontologi är en så här driven stilist torde vara ytterst sällsynt.

Framgår tveklöst att den vaga och fatalistiska serie av hundratals filmer som går i graven med Orson Welles 1958 (Touch Of Evil) behövde en utförlig genomlysning på svenska, således är mastiga boken ett beundransvärt genomfört projekt. Däremot är jag inte lika säker på att jag blev mer sugen på att se filmerna (några av de mest hyllade och omtalade har jag förstås sett) som så ingående behandlas. Kan bero på att jag emellanåt saknar författarens egna starka upplevelser i biosalongen, anekdoter om varför specifika titlar inom så kallad klassisk film noir djupt påverkat honom. Dock, det till synes närmast oöverskådligt material författaren disponerade resulterade i en imponerande, om än mastig slutprodukt. Beundransvärt att med entusiasm och språklig espri kunna genomföra sitt drömprojekt.