Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Litteraturkritik: Tanker om Lars Noréns Fragment

by

Fragment II
Författare: Lars Norén
Förlag: Bonniers
ISBN: 9789100173777

Fragment II är en vacker bok med små korta texter, tankar på sidor tryckta i tjockare, fin kvalité. Dess kvadratiska form och tyngden (den har inga sidnumreringar och är uppskattningsvis drygt femhundra sidor, den är tjock och väger 921 gram. Framgent II är tung i många bemärkelser.

Lars Norén är en av de största svenska dramatikerna, inte vara i nutiden utan också genom tiderna. Hans dramer har flera nivåer och som alla de största dramatikerna är han en enastående lyriker och hans verk har gått igenom flera olika faser.

Så det är med både respekt och stor förväntan jag sätter mig tillrätta och börjar ta till mig fragmenten.
Fragment II är precis som Fragment som kom 2015 en samling av textfragment som är filosofiska funderingar, utsagor om språk, om liv och död, om konst, om frånvaron av gud.

Han är ofta väldigt säker, i alla fall när han uttalar sig om metafysiska och andliga/religiösa angelägenheter. Där är han nästintill fundamentalistisk. Ja fundamentalistisk ateist. Som när han häver ur sig: Religion är fascism, fascism är religion.

Där är han så där besserwissig som den värsta bilden av kulturmannen. Den där gubben som vet allt bäst och mest. Vad är religion? Religion är ett förhållningssätt till liv och död och de existentiella frågorna. Religon har med frågor om kärlek, sanning och solidaritet att göra. Religon är inte samma sak som kyrkor. Och alla kyrkor är inte heller fascistiska. Det finns kyrkor som kämpar för de utsatta. Och ja, det finns kyrkor som förtrycker kvinnor och som gör onda saker. Men det finns massor av organisationer och sammanhang där människor gör onda saker utan att det har den minsta anknytning till någon religion.

Men låt mig inte fastna vid det som stör läsningen. Denna kub av tankar rymmer så mycket. Varje fragment är i sin kortform och enkelhet mästerliga, ibland. En del är svindlande, andra svårgenomträngliga, en del alldeles för självklara.

Redan titeln Fragment är en programförklaring. Vad är allt som skrivs, all litteratur, alla dramer, alla filmer, all konst – om inte just fragment av den verklighet vi aldrig kan greppa, aldrig kan veta exakt vad det är – dessutom flyter allt hela tiden. Inget är ju beständigt. Norén uttrycker det:
Verkligheten, så som vi förmår uppfatta den, är vansinnets
instrument, det logiska skiktet i vilket vi ställer in upplösningen
till klarhet

Liv och död och åldrandet är en av linjerna i denna omfångsrika kub, vackert uttryckt:
De sista timmarna sitter hon på
sängen hos sin döende mot som
ser sin egen döda mot närma sig

Vad språk är eller inte är – en annan linje. Tankar om skådespel och teater, hör dit också. AV och till funderar han på och samtalar med filosofer och författare som Nietzsche, Heidegger, Paul Celan och Simone Weil.

Nutiden finns med på flera sätt som här:
Den romska kvinnan som sitter och sträcker ut sin hand
mot mig, hon skänker mig sin utsatthet – hur skall jag ta emot den
vet jag itne – som en av de få som förvandlar den till en poetisk tanke

Men allra bäst tycker jag Fragment II är i de stycken som är som zenkoan, som gåtor som är motstridiga och tar tid att sjunka in och som jag förstår med känslorna och inte med tankarna.
Jag söker det som gör mig blind när jag ser det

Lars Hermansson i Kulturnytt funderar kring formatet: Fragment II innehåller mycket, är tung och stor, som en maximalist, men samtidigt är varje fragment noga minimalistiskt utmejslad:
Men sentenserna tycks inte vilja slå fast några sanningar, utan bara fortsätta säga sida upp och sida ned. Det är själva den massiva ansamlingen av halvbra sentenser som till slut får kvantitet att övergå i kvalitet. Det hela blir så rörande i sin, tja mänskliga skröplighet. Det går inte slå fast vad livet ytterst handlar om, och det går inte att sluta försöka …

Jesper Olsson i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:
En återkommande figur i dessa är, som tidigare antyddes, modern. Även barnet och fadern träder fram på ett par ställen. Men det är inte livets början, utan dess slut och bortom som främst kastar sitt ljus över texterna. Noréns skrivande i dödens närhet präglas av öppenhet och ett slags stoiskhet, som inte saknar galghumoristiska inslag: ”Det finns bara två sorters människor – de som är döda och de som snart skall dö”.

Nina Lekander i Expressen är den kritiker som är minst imponerad av Fragment II, tror jag:
Emellertid skulle jag gärna stryka droppandet av en förmodad politisk konsistens. Vad är exempelvis ”den borgerliga narcissismen”? Och varför har ingen avrått en av våra främsta författare från följande snömos:
”Den totalitära människans politik är både ett uttryck för och en reaktion på de värderingar som dör i liberalismens sjukdom – som består i ett val mellan tyranni och fattigdom”.

Fragment II är Lars Noréns nya samling av textfragment. Den första kom 2015. Senast har han gett ut diktsamlingen Stoft och dagboksvolymen En dramatikers dagbok 20132015 (2016) samt prosaverket Efterlämnat (2017)

Bokrecension: Peking – Den hopfällbara staden av Hao Jingfang

by

Peking – Den hopfällbara staden
Författare: Jingfang Hao
Utgiven: 2018-01
Översättare: Mikael Wiberg
ISBN: 9789188227256
Förlag: Chin Lit

En både vacker och skrämmande framtidsroman av den kinesiske författaren Hao Jingfang. Den lilla romanen belönades med Hugo Award i konkurrens med bland andra Stephen King.

Lao Dao är sopsorterare i Utrymme 3 i Peking i en framtidsskildring. För att alla 80 miljoner invånare ska kunna få plats har stadens byggts om till tre delar som lever under skilda tider på dygnet, de är indelade i tre olika dimensioner. Medan den ena delen är uppfälld och människorna lever där är de andra två delarna nedfällda och sover. Givetvis är det också stora klasskillnader i hur människor lever i de tre utrymmena. Utrymme 1 är finast, lyxigast, bekvämast och där bor färre människor än i de andra två. Utrymme 3 rymmer flest och där är det uslast.

Det är förbjudet att ta sig mellan dessa tre dimensioner utan tillstånd. Den som bryter mot det riskerar att dömas till fängelse. Lao Dao hittar en flaskpost som är skickat från en person i Utrymme 2 som ber om hjälp att smuggla en skriftligt meddelande till en person i Utrymme 1. Om Lao Dao utför uppdraget får han mycket bra betalt och dessa pengar skulle han ha stor användning för att kunna betala en bra förskola åt sin dotter.

Lao Dao beslutar sig att göra ett försök.

Romanen är inte så lång och det är ett stort plus, varje ord är som vägt på guldvåg. Det är en spännande berättelse som jag inte kunde slita mig ifrån. Den är både pessimistisk och optimistisk. Kina skulle vara ett socialistiskt land där inga fattiga skulle finnas, ett jämlikt och jämställt land, en nation utan orättvisor. Det var väl ändå visionen en gång. I det moderna Kina idag är det stora klyftor mellan olika grupper eller klasser. Författaren Hao Jingfang har nog inte hopp om att klyftorna kommer att minska i framtiden. Mitt i denna ganska hemska framtidsvision finns det ändå en form av solidaritet och mänsklighet mellan enskilda. Det gör denna roman både hoppfull och desillusionerad.

Hugopriset, på engelska The Hugo Award eller Science Fiction Achievement Award, pris inom science fiction-litteraturen, utdelat första gången 1953. Namnet kommer från Hugo Gernsback, grundaren av science fiction-novelltidningen Amazing Stories.

Boken är utgiven av förlaget Chin Lit som översätter och ger ut kinesisk skönlitteratur på svenska. Det publiceras 500.000 böcker av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines. Tack vare Chin Lit har vi chansen att åtminstone få smaka på en bråkdel av det.

Bokrecension: Den stumme profeten av Joseph Roth

by

Den stumme profeten
Författare: Joseph Roth
Utgiven: 2017
ISBN: 9789188241078
Förlag: Ruin

”…en revolution skulle göra oss gott.”

Romanen inleds i ett rökfyllt rum – ”som i en rysk roman” – och samtalet de närvarande männen emellan leder in på en falnad revolutionär. Vi befinner oss i 20-talets Tyskland, kriget är över och den revolutionära stämningen som under en tid rådde i delar av Europa och Ryssland har, kan vi väl anta, mattats en aning. Samtalsenergin stegras alltså och väldresserade kraftord utstöts efter att någon fört på tal denna förargelseväckande men inte närvarande figur. Mannen kring vilket samtalet kretsar och berättelsens medelpunkt heter Friedrich Kargan.

Friedrich, en utomäktenskapling som blev, kanske man kan säga, förvisad från hemmet och kom istället att växa upp hos en förmögen köpman i Trieste. Detta var en herre som, vid insikten av att Friedrichs intellektuella kvalitéer vida översteg hans biologiska barns, förtörnades en aning. Som vilken annan god förälder som helst kom han helt sonika att hindra Friedrich från att genom högre studier förkovra sig i vad teoretiska områden som nu hade väntat. Det gäller att tänka på sina barns självkänsla. Friedrich växte som ni märker upp i en alltigenom borgerlig miljö, men föredrog hälsosamt nog ”umgänge med tjänstefolket, av vilka han lärde sig kärlekens fröjder och misstron mot herrskapet.”

Just förvisandet och misstron mot herrskapet-borgerligheten följer honom sedan genom livet. Innan det hela är över har han lyckats med konststycket att två gånger förpassas till Sibirien. Just Sibirien slår han något oväntat sedermera ned sig i för att ”aldrig mer återvända till civiliserade delen av världen, åtminstone inte självmant.”

Friedrich befinner sig innan den slutliga självförvisningen i ett Europa statt under en så omvälvande rörelse att vi kanske inte förmår föreställa oss den. Imperier – det habsburgska och tsarryska – bryts av olika krafter ned och krigets skönhet förbyts mot sorg; den romantiska bilden över det krig man tänkte sig skulle bli en kort liten tur ut på fälten skiftar över till en rå och slafsig målning föreställande anonym, lerig och blodig död.

Den stumme profeten av Joseph Roth är emellertid inte en skyttegravsskildring. Kriget befinner sig i bakgrunden men berättelsens fokus är snarare de revolutionära rörelserna och motrörelserna. Falska pass, gränskontroller, landsförvisningar, karaktärerna S. som i Stalin och L. som i Lenin. Verket färdigställdes aldrig av Joseph själv, utan det har legat i eftervärldens knä att forma färdigt materialet till något boktrycksvänligt. Min upplevelse är ändå oaktat att detta är en väl sammansatt bok, men där vissa partier inte har några tydliga övergångar. Den har ett språk som i brist på bättre förklaring kan beskrivas som mjukt och vissa miljö- och händelsebeskrivningar är påtagligt färgrika. Det tog en stund men till slut förstod jag hur utomordentligt rolig boken är. Inte Švejk-rolig men då skiljer sig ju Švejk och Friedrich också åt även om det lurar något revolutionärt i hur Švejk driver gäck med hela Första världskriget. Om han nu ändå inte är lite sinnessvag.

Nå, nog med utvikningarna.

Den rena, autentiska och kanske utopiska revolutionen går om intet. Djupt rotade samhällsstrukturer- och hierarkier låter sig inte grävas upp och grävas ned så lätt. Kanske stämmer det att han var ”naiv, ty han var revolutionär”. Parallellt med de stora strömningarna löper också en kärlekshistoria. Det är en komplicerad sådan som utspelar sig mellan Friedrich och en Hilde. Hilde för å sin sida en egen kamp för kvinnors emancipation men hennes förhoppningar och ideal försvinner iväg med barnafödandet. Vad värre är, är att hon snärjs in i ett äktenskap med en von Derschatta som ”åtnjöt protektion” och undslapp de mest motbjudande skyttegravarna och hemförlovades efter en mindre blessyr. Släkten kom ”ursprungligen från Mähren och hade i generationer frambragt idel höga ämbetsmän, statsråd och officerare; endast en enda von Derschatta hade någonsin uppvisat begåvning och blivit skådespelare…”. Han var snarstucken och missunnsam och kunde inte annat än att irriteras när Hilde var vid god sinnesstämning. Han skulle nog allt få ”henne på dåligt humör”.

Är det en bok om ett enda stort misslyckande? Sibirien kanske inte är så illa ändå? Litteraturvetare anser möjligtvis att detta inte är ett av Roths mest framstående verk, men eftersom jag varken läst Kapucinerkryptan eller Radetzkymarschen tänker jag inte tro mig kunna något i denna fråga. Däremot vet jag att Den stumme profeten är en njutning att läsa – även om jag inte riktigt förstår varför. Det kanske är just mjukheten, de underfundiga spetsigheterna och det intressanta och för mig nya perspektivet.

Vad som skulle kunna vara en prolog:

Den gamla vännen – och den gemensamma bitterheten som närde denna vänskap liksom den gemensamma idealismen en gång gjort. Och ändå gick de båda där som stumma profeter – stolta, sorgsna – och med sin osynliga skrift noterade de symptomen på en framtid som var lika omänsklig som den var tekniskt fulländad – en framtid vars symboler var flygplanet och fotbollen och inte hammaren och skäran.

Som det kan gå till här i världen! Vänder mig som så många gånger förr till Kågedals-morfar som skall ha uttryckt det såhär:

Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra. Hur de än gå finns de bara förlorare. Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod…Men ha de väl satt igång rulla de på, de ä bara så, fasta alla ä besvikna…

Så är det nog.

Bokrecension: Visselblåsaren av John Grisham

by

Visselblåsaren
Författare: John Grisham
Utgiven: 2017-11
Översättare: Kjell Waltman
Formgivare: Sofia Scheutz
ISBN: 9789100167189
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Ännu en spännande roman av John Grisham om den lilla människan som vågar stå upp mot förtryck. Den här gången är det till skillnad från många av Grishams tidigare deckare inte myndigheter som står för hänsynslösheten utan en domare som gått i allians med organiserad brottslighet. Tvärtom är det Vanliga människor, inga polishjältar, som vågar stå emot. Vanliga människor som inte går omkring med vapen och som inte vill möta organiserad brottslighet.

Huvudpersonen är advokaten Lacy Stoltz som arbetar som utredare för justitienämnden, en myndighet i Florida som undersöker juridisk brottslighet. Hennes arbete består ofta i att undersöka om misstag begåtts inom domstolssystemet. En dag blir hon kontaktad av en person som inte vill säga vem han är, men han har ett märkligt tips om att en av Floridas oantastliga domare tar emot mutor. När Lacy och hennes kollegor börjar gräva upptäcker de att domaren inte vara tar emot mutor utan är tätt lierad med grov organiserad brottslighet.

Den kriminella verksamheten visar sig vara gigantisk och berör casinoverksamhet, husbyggen, olaglig arbetskraft, mord och hot – allt skyddat av den mutade kvinnliga domaren. Samhället blir blåst på flera miljarder dollar av verksamheten.

Bokens spänning ligger inte i rafflande action utan det ligger på ett helt annat plan. Lacy och de andra som vågar försöka avslöja och sätta dit domaren och hennes gangster-kumpaner är vanliga människor som inte är vana att försvara sig med våld. På så sätt kryper spänningen nära mig som läsare, jag kan känna igen mig i dem. Det är modigt, oerhört modigt att våga stå emot de förtryckande brottslingarna. Vapnen som Lacy och hennes kollegor andra hon samarbetar med är att skaffa ordentligt med fakta och bevis, att vara noggrann och tänka sig för.

Det är intressant att läsa boken också för att jämföra med det svenska systemet. Visselblåsare som anmäler korruption av detta slag kan få stor ersättning av de amerikanska myndigheterna. En brottsling kan få ett avtal med polis och domstolar om mildare dom och vittnesskydd om de vittnar och ger bevis som sätter dit de ledarna för den kriminella gruppen.

Foto: David Burnett
Boken är lite trög i början. De är en del underlag att sätta sig in i och förstå sammanhangen men efter ett tag blir det väldigt spännande, just för att det är vanliga människor, den lilla människan, som försöker få rättvisa när lagens företrädare gått samman med maffia.

Fakta om John Grisham från förlagets hemsida:
John Grisham, bosatt i amerikanska södern och med ett förflutet som advokat, debuterade 1988 med Juryn och fick sitt genombrott tre år senare med Firman. Sedan dess har han skrivit ett trettiotal böcker, som utspelar sig i den juridiska sfären, bland advokater, åklagare och domare, den lilla människans kamp mot hänsynslösa myndigheter. Han har blivit en av världens mest lästa författare och hans böcker har översatts till mer än trettio språk.

Bokrecension: Swing Time av Zadie Smith – Att skriva sin tid

by

Swing Time
Författare: Zadie Smith
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-016927-5

Zadie Smiths senaste roman, Swing Time, har blivit hyllad och kallad hennes bästa – med all rätt, det är en bred och inträngande roman som behandlar klass, ras och kön och rör sig över flera decennier och kontinenter i en allt mer globaliserad värld utan att någonsin förlora fokus på skildringen av de människor och de öden som skildras.

Med utgångspunkt i Smiths nordvästra London på 1980-talet startar berättelsen om vänskapen mellan två flickor i tioårsåldern som båda älskar dans. Till skillnad från bästa vännen Tracey saknar berättarjaget förutsättningar för att nå framgång som dansare – lärarinnan visar hur hennes fotavtryck blir helt platta – men är minst lika passionerad i sökandet efter musik, rytmer, efter svarta artister och filmer som visar också andra stjärnor än vita.

Det är en ärlig och exakt skildring av livet i och kring de kommunala bostadshusen i ett av storstadens mindre välbeställda områden. Varken förskönande eller någon beskrivning av misär, bara rättframt och med öppna ögon skildrat av den som var där och långt senare kan förmedla det hon sett och de mönster som finns. Och det är fantastiska skildringar av det lilla livet, av relationen till föräldrarna men framför allt till den bästa kamraten.

Flickorna delar även erfarenheten av att ha en vit förälder och en svart, av att vara ”halvblod”. Men är också tidigt medvetna om skillnaderna mellan dem, något modern är noga med att betona: Tracey är uppfostrad på ett annat, underförstått sämre, vis och inte alls lika smart – platta fötter är enligt mamman inget hinder för att förflytta sig till den värld hon strävar efter både för sin egen del och för dotterns.

Bokens mamma är, liksom författaren Zadie Smiths egen mamma, född i Jamaica och invandrad till London. Romanen är också dedikerad till modern. Porträttet är mångfasetterat men ytterst är det modern som från början till slutet står för den (sociala) rörelse som kommer dottern till del. Det är så levande berättat att det går att känna moderns andetag, lukterna i det lilla köket där modern försöker tillaga mat som ”är rätt” eller ”spännande, något med ockra”. Men oftast får utbrott på tiden matlagningen tar från hennes studier (till skillnad från Traceys mamma som bestämmer att det blir Findus pannkakor och sedan genomför uppvärmningen seriöst.)

Slump och möjligheter till studier förändrar världen för bokens barndomsvänner. Den ena blir assistent till en världsstjärna i MTV-åldern, den andra kvar i barndomsstaden där drömmarna om danskarriären blir allt mer fjärren genom barnafödande, svek och något mörkt och hotfullt som tynger ner tillvaron i nuet.
Det är bland annat det som romanens jag återvänder till för att utforska, både fysiskt och i minnet. Vad var det som hände, vad formade henne och Tracey – och vad formar historien?

Perspektiven förskjuts, från Londons arbetarkvarter till New York och Västafrika, från barnets syn till den vuxna kvinnans. Zadie Smith följer tankemönster och trådar från barndomen och ser strukturerna. Och inte minst rytmerna. ”När musiken förändras, förändras också dansen” för att använda det ordspråk hos hausafolket i Västafrika som författaren själv väljer att lyfta.