Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund – fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare i serien eller inte

by

Ingen lämnas kvar
Författare Dag Öhrlund
Serie Ewert Oswald Truut (del 5)
Utgivningsdatum 2019-05-16
Förlag Lind och Co
ISBN 9789178614363

Har du läst någon av de tidigare fyra böckerna i Dag Öhrlunds deckareserie om den originelle polisen Ewert Truut då vet du ungefär vad du har att vänta dig och du lär inte bli besviken. Den här femte deckaren i Ewert Truut-serien sprudlar av skrivglädje och den är både spännande och rolig. Ewert Truut är en polis i Stockholm som börjar närma sig pensionsåldern och som är rätt negativ till nya saker och företeelser. Han vill bedriva polisarbete på traditionellt gammaldags sätt. För att inte tala om hur han vill dricka kaffe, gammalt surkaffe, ska det va. Ingen Starbucks-sojalatte.

Jag tycker Ewert Truut påminner om en hel del andra äldre sura polismän inom deckarlitteraturen men han är ändå originell för det är så tydligt att han är en mjuk person. Många av de där sura äldre poliserna i andra deckarserier skulle jag helst inte vilja möta i verkligheten. Ewert Truut skulle kanske vara rätt OK att träffa. Han gillar ju katter, exempelvis och tar väl hand om sin katt Alice Cooper.

Själva deckargåtan kretsar kring tre mord: Tre kvinnor utan synlig koppling till varandra hittas mördade med olika metoder. De har dock en koppling: alla tre har jobbat på Danderyds sjukhus. Kommissarie Ewert Truut misstänker att alla tre fallen han ha samma gärningsman trots att de mördats med tre olika metoder. Alla tre metoderna kräver en gärningsman med ovanliga kunskaper om närstrid.

Av en tillfällighet står sanningen plötsligt klar för honom han jagar en mycket ovanlig mördare som måste stoppas innan ännu ett offer faller. Ewerts arbete slutar med en hetsig jakt på den stekheta spanska solkusten.

Kriminalromanen får en oväntad upplösning och är spännande mot slutet. Helt klart skulle den fungera som film. Ja varför inte? En kriminalserie med Ewert Truut i centrum med sin kollega Carolina Herrera – när kommer den?

De flesta bra deckare har något att säga om samhället och det har den här också. Det finns många skarpa iakttagelser om vår samtid på gott och ont. Dessutom är det en Stockholmsskildring av bra kvalitet.

Dag Öhrlund har skrivit många romaner och deckare, både själv och tillsammans med Dan Buthler. Det syns att han har skrivglädje, hans språk flyter på och är lätt att läsa. Han är en skicklig berättare. Ingen lämnas kvar är en bra sommardeckare som fungerar att läsa oavsett om du läst de tidigare böckerna i serien eller inte.

Bokrecension: Utan nåd av Fredrik Virtanen

by

Utan nåd
Författare: Fredrik Virtanen
Utgiven: 2019-04
ISBN: 9788293670575
Förlag: Gloria Forlag AS

Fredrik Virtanen var en av de 34 kända männen som blev utpekade från oktober 2017 till januari 2018. Han var också en av de 33 som inte dömdes för brott. Den enda som blev dömd var den så kallade Kulturprofilen. Trots detta blev Virtanen av med jobbet, mordhotad och mer eller mindre tvingad att fly utomlands.

Utan nåd är Virtanens egen berättelse om vad som hände under revolutionshösten 2017 och dess efterspel. Han börjar med en beskrivning av sitt tölpaktiga liv och beteende fram till och med år 2007. Den första delen av boken är en rak och klassisk kändisbiografi där sex, sprit och droger är de viktigaste beståndsdelarna. Det är 20 bag in box och 5 gram kokain på Marstrand. Men det är också självhat och ånger.

Han citerar ur Kafkas Förvandlingen: “När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Citatet representerar den, enligt honom, bisarra händelseutvecklingen som utgör del två i boken. Instagramkändisen (han nämner henne aldrig vid namn) anklagar honom för våldtäkt, Expressen publicerar sin sexsidiga artikel – Virtanen kallar den nekrolog- och Svenska Dagbladet står för det största pressetiska haveriet i tidningens historia. Möjligen vore ett citat från Processen mer lämpligt, då temat i boken är just det fruktansvärda i att vara anklagad utan möjlighet att försvara sig.

Del tre är en kronologisk berättelse som sträcker sig från januari till november 2018. I januari tar Virtanen en lång promenad ut till Ingarö, en sträcka på 3-4 mil. Promenaden som litterärt grepp är vanlig och fungerar oftast bra, författaren får möjlighet att hantera alla känslor och upplevelser som passerat, en slags inre monolog utspelar sig. Virtanen reflekterar över livet, sanningen och skrivandet. Februari och framåt ägnas främst åt mediekritik, och det är här undertiteln -en rannsakning framkommer tydligast. Rannsakningen bör nog ses som dubbelriktad, dels rannsakar han sig själv, dels medierna.

Det intressanta med Virtanens bok är inte huruvida han är skyldig eller ej, den saken är redan avgjord i två domstolar: den rättsliga prövningen och den i medier/sociala medier, som Virtanen kallar lynchjustis. Det intressanta är inte heller hur mycket Virtanen ber om ursäkt eller hur mycket han tar avstånd från sitt tölpaktiga beteende. Det intressanta är mediekritiken och hur ett drev fungerar. De traditionella medierna övergav pressetiken för att få klick, enkelt uttryckt. Medierna ville befinna sig på rätt sida och förstod inte att de inte ska vara på någon sida. Den objektiva journalistiken fick ge vika för den goda sakens skull. Virtanen beskriver detta på ett mångordigt och tydligt sätt, med mängder av exempel. Till och med SVT är en av de som publicerar storyn om 14-åringen som sökte prao hos Virtanen, där han ska ha svarat “Så pass mycket att du vill ligga med mig?”. Att Virtanen skrev det som svar till något helt annat, nämligen “Fredrik, jag avgudar dig!”, är inget som SVT orkade eller ville ta reda på. De gick på 14-åringens berättelse rakt av, och hängde på i drevet. När 14-åringen, som nu är 25 år, får frågor om detta i Uppdrag granskning tar hon det med en klackspark. Hon gick ut med storyn för att stötta Instagramkändisen. Virtanen utpekades som pedofil på helt felaktiga grunder. Men i revolutioner är det alltid några som offras.

Men det är inte bara historien om 14-åringen som är stötande. Det drev som uppstod mot Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul är bedrövlig. Instagramkändisarna – de blev fler och fler – gjorde allt för att undergräva hennes trovärdighet. Bland annat anklagades hon för att vara jävig, eftersom Virtanen träffat hennes bror på en grillfest för många år sedan. Instagramkändisarna uppmanade till massanmälningar redan innan programmet sänds. Hur är det ens möjligt att anmäla något som ännu inte hänt? Att över huvud taget granska metoo på ett kritiskt sätt var nästintill omöjligt. Virtanens bok lär inte vara den sista om de pressetiska och moraliska snedstegen 2017-2018.

Boken går däremot inte så långt att den kritiserar hela metoo-rörelsen. Det är en personlig berättelse och bör läsas som en sådan. Ibland känner jag sympati med Virtanen. Han lämnar barnen nere i farstun för att själv låsa upp dörren, om någon skulle ha placerat en bomb i hallen så är han den enda som stryker med. Han funderar på att råka ut för en olycka genom att ställa sig framför fyrans buss. Därmed inte sagt att det inte går att känna sympati för de som blivit utsatta för övergrepp. Det är här problematiken kring metoo uppstår. Man var tvungen att välja sida, är du inte med oss, är du emot oss. Journalisterna valde sida, medan “vanligt folk” okritiskt delade inlägg utan tanke på konsekvenserna för den utpekade. Det är fullt möjligt att Virtanen var ett svin utan att det rättfärdigar uthängningar och publiceringar.

Virtanens position som feminist och profil på Sveriges största tidning och hans eget förflutna var ingredienserna som gjorde att han fick både “SD-männen” och “Instagramvänstern” efter sig. Att de motsatta grupperna fick en gemensam fiende var unikt. Analyserna av det här är ytterligare en dimension av boken, där han ibland svävar iväg lite väl långt. Kriget mot terrorismen, Bush och Trump kunde gott ha hoppats över.

Virtanen skrev boken för att få upprättelse. Terapeutiskt metoo-skrivande från en som nu känner till båda sidorna av ett drev. Sedan boken skrevs har han fått viss upprättelse i och med de fällningar PON (Pressens opinionsnämnd) har utdelat. En personlig upprättelse lär vara svårare att få. Många har nog redan en fast bild av honom och om vad som har hänt.

Bokrecension: Nattskiftet av Michael Connelly – serien som efterträder Bosch

by

Nattskiftet
Författare: Michael Connelly
Utgiven: 2018-05
Översättare: Patrik Hammarsten
ISBN: 9789113082462
Förlag: Norstedts
Serie: Renée Ballard (del 1)

Gillar du Michael Connellys serie om kriminalpolisen Bosch då är väl hans nya serie ett måste-läsa för dig. Nattskiftet är den första i den nya serien med den unga polisen Renée Ballard i huvudrollen. Den andra boken i serien, Mörk och helig natt, kom i år, 2019. Recension av den kommer snart också här i Kulturmagazinet KB Kulturbloggen. I deckaren Mörk och helig natt förenas tydligen Ballard med Bosch. Jag undrar lite varför Michael Connelly tar till Bosch. Ballard står väl bra för sig själv, tycker jag. Kanske var det många av Bosch-fansen som klagade?

Ballard är en kvinnlig ung polis och hon ansågs ha en bra framtid och sågs som en duktig polis då en av hennes överordnade tafsade på henne och hon anmälde det. Vilket inte togs upp särskilt väl och den ende andra polisen som bevittnat övergreppet vågade inte berätta sanningen. Ballard blev därför omplacerad till nattskiftet där hon arbetar tillsammans med Jenkins, en mycket snäll polisman men som lagt alla planer på karriär på hyllan för att kunna ägna sig åt sin cancersjuka fru.

Ballard och Jenkins arbetar på de otacksamma nattskiften vid polisstationen i Hollywood. De våldsbrott, rån och mord de tar hand om måste de oftast överlämna till kriminalarna som jobbar dag. Jenkins bryr sig inte om det men för Ballard är det svårt att inte få avsluta något, att inte få gräva på djupet och hitta brottslingarna.

Handlingen beskrivs i korthet på bokbutikens hemsida:
En natt är hon först på plats efter en oerhört brutal misshandel av en prostituerad som lämnats att dö på en ödslig parkeringsplats. Kort därefter kallas hon och hennes kollega till en nattklubb där flera personer har skjutits, bland dem en ung kvinna. De här fallen tänker hon inte släppa ifrån sig.

Hon börjar mot uttryckliga order att utreda brottsfallen på egen hand under sin lediga tid. När hon gräver djupare i dem blir hon tvungen att konfrontera sina egna demoner och förstå varför hon aldrig någonsin är beredd att ge upp.

Det är en korrekt kortfattad sammanfattning. Det som gör deckaren bra är förstås Connellys oerhört kunskap om det amerikanska polis- och rättsväsendet och Los Angeles och Hollywood i synnerhet. Connellys rappa språk gör att läsningen flyter på snabbt och det är spännande. Han är en driven deckarförfattare. Utan tvekan.

Jag gillar karaktären Ballard för det går inte att låta bli att reagera på henne. Ibland blir jag rätt irriterad på hennes envishet som ställer till det. Fast å andra sidan är den en styrka också.

Det är en spännande deckare, framför allt när jag kommit en tredjedel in i boken – då är det riktigt spännande. Jag tror att serien om Ballard också kommer att bli tv-serie, liksom Bosch-serien.

Bokrecension: Kudos av Rachel Cusk

by


Kudos
Författare: Rachel Cusk
Utgiven: 2019-04
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789100172237
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Människor berättar om sitt liv, om sina existentiella tankar, om sina drömmar, om sina äktenskap och om sina förhållanden till sina barn. I den ena berättelsen poppar en ny berättelse upp, som de berömda ryska dockorna, där det alltid finns en ny under den som precis öppnats. Rachel Cusk berättar om konst, kärlek, politik, om rättvisor och orättvisor men utan att egentligen dramatisera en handling utan allt framförs genom att människor berättar.

Rachel Cusk har ett fascinerande språk där hennes miljöbeskrivningar är knivskarpa och när människorna berättar blir det draman som jag ser framför mig. Jag känner dofterna, jag hör ljuden, jag ser bilderna och detaljer, jag känner smaken av maten.

En kvinna, hon är författare, sitter på ett flygplan. Där hamnar hon bredvid en främling, en man, som öppnar sig och berättar om sitt liv, om sitt arbete och sanningar om sitt äktenskap och en natt nyligen då han dödat och begravt familjens hund. Mannen berättar sådant som han troligen aldrig skulle berätta för någon han kände.

Kvinnan far vidare och deltar i en litteraturmässa där hon deltar under några programpunkter och möter PR-folk och journalister. Där hamnar vi i diskussioner och tankar om den nutida litteraturen och dess förhållande, eller äktenskap, med kommersiella krafter. Vi hamnar i diskussioner om vad litteratur är och har för syfte, hur författare skriver och vad de tänker om varandra och sig själva.

Trots att boken är rätt tunn har den oändligt mycket att säga. Den öppnar världar och ger min insyn i människors liv. På många sätt berättar den mer än många betydligare tjockare handlingsbaserade romaner. Men … Ja det finns några saker jag är lite tveksam till. Människorna talar på ett sätt som jag aldrig mött någon som gör. Antingen är det för att det är stiliserat och inte det minsta naturalistiskt eller realistiskt eller så är det att människorna i Kudos alla tillhör en övre medelklass som kanske får lära sig att tala på det sättet och kan utbreda sig och få berätta så utförligt och ha lyssnare. En tillvaro som jag inte delar eftersom jag kommer från klassisk arbetarklass plus lite småföretag-inslag bland mina rötter.

Det andra som lite stör mig är att boken är skriven i ett, där finns ingen kapitelindelning. Jag förstår att det på ett sätt kanske skulle störa flytet i berättelsen, samtalen, med kapitel. Kanske. Men oftast ger kapitelindelning en naturlig andningspaus i läsandet. Jag ser några ställen i denna samtalsskildring där kapitelindelning hade fungerat. I alla fall enligt min uppfattning.

Kudos är tredje delen i Rachel Cusks hyllade trilogi, som inleddes med Konturer och följdes av Transit. Många anser att den hör till vår tids stora litterära bedrifter. Utan tvekan är Rachel Cusk en skicklig författare och Kudos är fascinerande att läsa.

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse ”Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. ”Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, ”Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: ”Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.