Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Den första kvinnan

by

Den första kvinnan
Författare Lotta Lundberg
Utgivningsdatum 2019.03.18
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161542

Om Sara Lander skulle vara ett litterärt verk skulle hon vara en novellsamling, en helt annan kvinna i helt olika miljöer i varje novell i samlingen. I Den första kvinnan blir det också mer eller mindre just på det sättet – handlingen hoppar från försvarets tolkutbildning i Sverige till korrespondensjobb – först för en svensk tidning, sedan för en rysk nyhetstjänst – i Tyskland, från psykiatrisk avdelning i Sverige till bar i Sankt Petersburg, från den ena mannen till den andra mannen i Saras liv, och sedan får läsaren ta sig tillbaka till tolkutbildningen i Uppsala och de 350 glosorna i veckan igen. Sara må inte vara en helt annan kvinna i alla dessa noveller av sitt liv men läsaren får trots det se Sara i ett någorlunda nytt ljus varje gång ett nytt kapitel börjar. Sara är till en början en av de två – egentligen tre, men den tredje har körts ut – kvinnorna på försvarsmaktens tolkutbildning som blir utsatt för hårt press på utbildningen. Här är Sara fortfarande någon som är på väg att försvara sitt land, men ju mer man kommer in i boken, desto mer vacklar Sara mellan att bli sedd som landsförrädare och kritiker. Samtidigt bjuder Saras resa inom de olika tidpunkterna i hennes liv på en intresseväckande debatt om vad som ska kunna få sägas och vad som inte ska kunna få sägas, om vad som är censur och vad som inte är det. 

Den första kvinnan bjuder på många skarpa kommenterar – vissa av dem en smula minde skarpa och några av dem inte ett dugg skarpa – om den samtida politiken och samhället. Många kommenterar och skildringar om Tyskland, Ryssland och Sverige framstår som naturliga och realistiska. Romanen bjuder även på en ganska ovanlig bild av Ryssland och det ryska samhället.

I centrum av romanen står (som sagt) skarpa, djärva, sarkastiska och alltid distanserade Sara. Först verkar det nästan som att de andra karaktärerna är en aning platta men det är nog snarare så att Sara kommer karaktärerna så pass lite nära att de andra karaktärerna framstår mer som någon sorts fragment, som röster ur Saras förflutna, röster med olika politiska åsikter i ett politiskt spel om sanningen. Det i sig är rent litterärt skickligt gjort – Saras distansering (eller det kanske är de andras distansering mot Sara, Saras kritik och uttalanden hamnar nämligen flera gånger i ett negativt strålkastarljus) ger romanen en kylig ton. 

När par gör slut kan man ofta höra den ena partnern säga någonting i stil med ”det är inte du, det är jag”, någonting i den stilen känner jag för Den första kvinnan, trots att det i romanen finns många värdefulla tankar och ifrågasättningar som skulle kunna bjuda till en intressant debatt är det någonting med romanen som inte riktigt är min kopp med te. Kanske är det kommentarerna om anorektiker som ytliga tjejer som bantar för att bli omtyckta av killar (kanske var det en sorts sarkasm jag inte förstod) eller kanske var det den delen där Aleksej – en av Saras män – efter att ha kommit in i henne innan hon än vaknat viskar ett « I Sverige hade du kunnat anmäla mig för det här ». Kanske var det någonting jag missuppfattade men vissa delar av romanen var rentav obehagliga. Möjligtvis var det meningen att de delarna skulle vara det – vad vet jag. Trots det var inte Den första kvinnan min sorts kopp te. ”Det inte du, det är jag”. 

Bokrecension: Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass av Spero Etiam

by

Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass
Författare Spero Etiam
Utgivningsdatum 2020
Förlag Multatuli
ISBN 9789198596311

Love Gotthart – före detta clown, numera utbildad legitimerad lärare – kommer aldrig längre än till förskoleklass, faktum är att till och med hans kontraktposition som förskolelärare är ostadig på grund av diverse skilda meningar mellan Gotthart och den andra personalen på skolan. Gotthart följer läroplanen, fokuserar på eleverna mer än föräldrarna och beskrivs överlag som en väldigt passionerad lärare som undervisar eleverna på ett varierat och underhållande sätt. Tyvärr uppskattas inte Gottharts sätt att undervisa – den andra personalen är redan nöjd med hur de har det, ingenting nytt eller otraditionellt är välkomnat, inga klagomål kring klätterställningar som håller på att gå sönder och särskilt inga utländska influenser (såsom nederländska sånger etc.) i utbildningen är välkomnade. Gotthart befinner sig i en kamp mot ett system där han som individ egentligen redan från början är mer eller mindre hjälplös och ju mer passionerad Gotthart är gällande undervisningen, desto mer skäll får han för det från olika håll. 

Förutom Gotthart i ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” får läsaren följa ett flertal andra karaktärer som på olika sätt berörs av den svenska skolmiljön – den icke legitimerade vikarien Marion som står barnen nära, invandraren Raio och hans tystlåtna dotter Aia och ”tanterna” (förskolelärarna som vägrar släppa in några nya influenser) samt den kyliga rektorn på skolan. Alla dessa karaktärer upplever skolan på olika sätt och vissa av karaktärerna råkar mer illa ut än andra. Personligen var delarna om Raio – som fortfarande är ovan vid de oskrivna reglerna i Sverige – väldigt frustrerande att läsa om, inte bara var de delarna frustrerande men också aktuella med tanke på polisbrutaliteten och orättvisan mot sådana som ”inte ser ut att vara svenskar” som beskrivs i boken. Att ha fördomar mot människor med annan bakgrund och att med ”hjälp” av dessa fördomar rättfärdiga brutalitet mot vissa personer (särskilt sådana som inte är blonda och blåögda) är inte någonting som bara händer i USA – det är aktuellt i Sverige också. 

Förutom att behandla orättvisor och fördomar behandlar ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en hel del andra samhällsproblem och konflikter som egentligen inte bara gäller skolan utan nog många andra arbetsplatser i samhället. Vilket system det än är, är det ofta svårt att vara stark nog att kämpa emot, och särskilt svårt är det att skapa förändring. Det som är läskigare när det gäller skolan är att barnen har mindre auktoritet att säga emot sådant som kanske inte är helt rättvist. Mycket av det som händer på skolan i boken kan nog många känna igen sig i. Själv fick det mig att minnas hur jag och mina klasskamrater satt i tjocktröjor i klassrummet och frös på grund av bristen på värme i värmeelementen, trots det var det förbjudet att ha på sig ytterkläderna (för man har ju inte kappan på sig när man går på anställningsintervju, var lärarnas förklaring), förutom den gången läraren frös – det var den enda gången eleverna blev tillåtna att ha på sig jackorna inomhus. 

Många av karaktärerna i boken må vara hjälplösa mot det system som råder men det är fint att de trots det inte ger upp, inte fullständigt i alla fall. Trots den hjälplöshet och frustration som tar upp en stor del av boken är ”Gotthart kommer aldrig längre än till förskoleklass” en otroligt underhållande och lättläst bok – de satiriska samhällskommentarerna är riktigt skrattretande! Allt som allt väcker boken många tankar. 

Lycka av Johan Kling

by

Lycka
Författare Johan Kling
Utgivningsdatum 2019.01.14
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127161580 

Det är egentligen inte särskilt mycket som händer i Johan Klings nya roman ”Lycka”, men frågan är i ifall det behöver hända mycket för att en bok ska få rankas som läsvärd. När det gäller Johan Klings böcker tar snarare stämningen över – en egenartad sorts Johan Kling stämning, när det åtminstone gäller ”Människor utan betydelse” och ”Lycka”. Den stämning som skapas i ”Lycka” får en att vilja använda uttrycket ”sevärd” istället för läsvärd. Visserligen är ”Lycka” en bok med ord och meningar i, men genom Johan Klings skildringar skapas det en känsla av att man inte läser en bok utan snarare tittar på ett konstverk. Textens syfte blir att skapa en sorts bild. Kvar efter att boken har utlästs är varken ord eller meningar utan bilder av Stockholm innerstads gator och parker i olika årstider, barn som äter glass om heta sommardagar, bubblorna i ramlösaflaskorna Johan Klings karaktärer beställer i brist på pengar att köpa någonting annat. Tillsammans med bilderna av Stockholm medföljer känslan av otillgänglighet, melankoli, ensamhet och en sorts värme som finns där trots melankolin. Trots huvudkaraktärens otillgänglighet och ständiga grubblerier existerar värmen i hans varma känslor till sitt barn och den relation som skapas med barnet.

Om det ändå ska talas om en handling i ”Lycka” står huvudkaraktärens bräckliga relation till sin dotter i centrum till de grubblerier som skapas i huvudet på honom. Det är en påtaglig sorts bräcklig relation som skapats mellan den frånskilda huvudkaraktären och dottern som ständigt längtar till att umgås mer med sin mamma och sina jämnåriga istället för med pappan. Det finns berättelser där barn vill umgås med sina föräldrar trots inget visat intresse från föräldrarnas sida, ”Lycka” är raka motsatsen. Det är rätt så hjärtskärande att läsa om hur huvudkaraktärens ständiga helhjärtade försök att få dottern att ha åtminstone lite roligt i hans sällskap resulterar i ett flertal misslyckanden och ”jag vill inte” från dotterns sida. Värmen i boken ligger just i denna relation mellan en far och en dotter, i en försiktig men stark kärlek från en far som annars framstår som avstängd och oåtkomlig (särskilt när det gäller romantiska relationer).

I ”Lycka” möts många bilder, stämningar och känslor i en stadig balans mellan en varm och kall, hopplös och hoppfull, melankolisk och lycklig tillvaro i en Stockholmsmiljö. Å ena sidan kan nog många känna igen sig i de känslor och tankar huvudkaraktären behandlar i boken. Å andra sidan kan nog lika många inte känna igen sig i de val huvudkaraktären gör. ”Lycka” kan lätt ogillas av den som förväntar en händelselik handling och trots att det kanske inte går att kalla ”Lycka” för en bladvändare på det traditionella sättet (vilket boken inte heller försöker vara) finns det ett harmoniskt flyt i texten som får bladen att vändas fort ändå. 

Bokrecension: Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates

by

Mitt liv som råtta
Författare Joyce Carol Oates
Utgivningsdatum
2019-10-09
Förlag HarperCollins Nordic
Översättare Nille Lindgren
Originaltitel My Life as a Rat
ISBN 9789150944273

En roman som på ett emellan plågsamt sätt, smärtsamt, får oss att uppleva världen som en utsatt, misshandlad ung kvinna tar sig igenom sin situation genom att förneka det uppenbara, genom att vägra se hur illa hon behandlas. En roman som svarar på en fråga många ställer sig: Hur kan misshandlade barn eller kvinnor (eller män) hålla fast vid och försvara den person som utsätter dem för övergreppen?

Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates är en av de mest produktiva författare som ändå håller hygglig kvalitet. Hon är fantastisk på att fånga karaktärer. I Mitt liv som råtta får vi möta Violet Rue Kerrigan som tolv år gammal får veta att hennes två äldre bröder har begått ett rasistiskt mord på en afroamerikansk skolkamrat.

Violet är yngst av sju syskon i en vit arbetarfamilj med irländsk bakgrund, med en råbarkad pappa i centrum som alla i familjen lyder med skräckblandad respekt. En familj ska hålla ihop, det är vad Violet blir intutad från barnsben. Men att hålla ihop handlar inte om att hjälpa varandra. Det handlar om att männen har rätt att bestämma och pappan i synnerhet.

Violet råkar vakna på natten när hennes två äldsta bröder kommer hem en natt efter att de har misshandlat en tonårig svart pojke till döds. Hon hör dem tala om vad som hänt och ser dem gräva ned mordvapnet, ett basebollträ. Pressen blir hård på Violet att hålla tyst om vad hon vet och när hon av misstag råkar avslöja sanningen blir hennes bröder gripna och Violet måste flyttas från sin familj, för att skyddas för dem. Hon är en tjallare, vilket är värre än att som bröderna ha mördat. Familjen vänder sig emot henne, hon får inte bo kvar hemma. Familjen vill inte ha henne, hon är en råtta, en tjallare och dessutom är hon i fara.

Men hur reagerar hon då? Hon längtar och längtar tillbaka till familjen och vägra låta hennes fosterföräldrar komma in i hennes hjärta. Hon försöker komma på något sätt att få komma tillbaka till sin familj, fast hon blev misshandlad där. Hon blir därmed ett lätt offer för en lärare som utnyttjar henne sexuellt.

Det är smärtsamt att läsa hur utsatt hon är och hur hon lurar sig själv. Hennes brist på självrespekt gör ont att känna. Joyce Carol Oates är oerhört skicklig på att få mig som läsare att känna vad Violet känner. Ibland tycker jag hon är för ordrik. Personligen föredrar jag ofta litteratur som lämnar över mer åt mig som läsare att själv fylla i. Men jag kunde ändå inte slita mig. Det är en roman som drar in mig och helt slukar mitt engagemang.

Bokrecension: Ödesmark av Stina Jackson – kan inte slita mig från att läsa den

by

Ödesmark
Författare Stina Jackson
Utgivningsdatum 2020-04-09
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100178222

”Ödesmark” är nominerad till Årets bok 2020. Ska författaren ta hem den utmärkelsen två år i rad? 2019 vann Stina Jacksons roman Silvervägen Årets bok, det bokpris som röstas fram av läsarna.

Jag tror chansen finns att boken kan vinna, fast konkurrensen är hård, det är många läsarvänliga böcker med kvalitet som är nominerade. Jag tyckte mycket om Silvervägen (här är min recension av den.

Ödesmark utspelas också i ödsliga områden i Norrland och är liksom Silvervägen är spänningsroman, en psykologisk thriller. Ödesmark utspelar sig framför allt under vårvintern i Ödesmark som är en liten by utanför Arvidsjaur. Lika kyligt och klimathärjat som bygden är har också människorna svårt att tina upp och släppa in kärlek eller medkänsla.

Handlingen kretsar kring två olika personer, båda utsatta och illa behandlade av sina pappor. Liv som bor med sin gamla pappa Vidar och sin tonårige son Simon och Liam som är en ung man som tar hans om sin lilla dotter ensam då mamman är svår missbrukare. Liam har en bror, Gabriel, och tillsammans med honom är han något av bygdens värsting då de säljer droger och gör inbrott. Liam och Gabriel och deras mamma var misshandlade av deras pappa. Nu har pappan dött i cancer men Gabriel är på många sätt en usel kopia av den misshandlande pappan.

Det är mörkt och dystert på många sätt. Liv hatar livet med sin pappa. Hennes mamma dog när hon var baby och hela sitt liv har hon känt att det är hennes fel att mamman dog. Hennes pappa, Vidar, kan inte visa känslor men håller ändå både Liv och sonsonen i ett järngrepp. De är fast med honom i en ödslig gård.

Det är hemskt och deprimerande egentligen, att människor kan vara så fast i sjuka relationer och skadliga sammanhang, att de inte orkar ge sig av och inte klarar att bryta det destruktiva.

Stina Jackson är skicklig författare. Miljöerna har hon en suverän förmåga att skildra så det känns som att jag är där. Vilka talande detaljer hon fångar in. Och med miljöbeskrivningarna berättar hon så mycket om människorna. Flera av personerna känns också väldigt levande och trovärdiga. Det blir begripligt hur de känner och varför de agerar som de gör. Ibland är det oerhört sorgligt hur människor kan fastna i en stor sorg, för det är ju vad Livs pappa Vidar har gjort och det är vad flera andra karaktärer i romanen har gjort.

Ödesmark är en välskriven psykologisk thriller/roman som griper tag i mig och jag bara inte kan slita mig ifrån att läsa och läsa. För mig är den lika bra som Silvervägen.