Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Glesbygdens ”utmaningar” under lupp i välskriven spänningsroman – Gränsmark av Aino Trosell

by

Gränsmark

Aino Trosell

Utgiven: 2020 – 09 – 21

ISBN 978-91-7697-238-0

Hoi förlag

I Mölndal fanns in på 80-talet en excentrisk mycket lojal lantbrevbärare. Åkes tur beräknades ta cirka ett par timmar, men för honom blev det ett rejält arbetspass inkluderande kaffepauser, naturexkursioner samt diverse icke-postala uppdrag. I gengäld belöningar i form av exempelvis inbjudningar till kalas. Historien om honom (som min svåger varit arbetskamrat med) berättas i ord och bild av hans sista semestervikarie. Blev ett underhållande föredrag som föregick ett årsmöte i min Seko Post-klubb.

Aino Trosells återkommande hjältinna i en handfull kriminalromaner, vikarierar i Gränsmark som just lantbrevbärare, vilket omslaget hintar om fast färgen inte är Post Nords. Siv Dahlin är något rundlagd, under medellängd, sådär 55+ och ovanligt nyfiken. Hon har huvudet på skaft. I en slingrande berättelse på ansenliga 450 sidor , bor den frånskilda plikttrogna kvinnan med sömnproblem, i en centralort i Finnmarken. Efter att ha sorterat på vad som benämns terminal (mer korrekt uttryck: utdelningskontor/ brevbärarexpedition), delar hon ut försändelser och fixar kundernas ärenden längs en slinga på tio mil sammanlagt. Underlättar ensamarbetet gör musiklyssnande. Märkligt nog uppskattar hon både Brahms och Vikingarna. Allätarens musikval listas i appendix.

Siv Dahlin har en närmast magnetisk förmåga att komma i närkontakt med oegentligheter, incidenter, brott och plötsliga dödsfall, De två poliserna på nedläggningshotade stationen kan inte annat än roas av hennes onaturliga, föga trovärdiga förmåga. Förutsättningar som utgör formeln i vilken den fristående serien är skriven (tror detta är femte boken). Siv Dahlins arbetsdagar borde bli repetitivt enahanda, även om väderleken växlar med årstiderna. Kundmöten innebär istället motsatsen. Siv är en livlina för kunderna, någon som kollar upp att saker står rätt till. Efter en konversation erinrar hon sig vad hon upplevt: Upptäckten av stelfruset lik, postbilskapning, mumifierat lik och ytterligare historier och levnadsöden längs rutten. Spoilers av deckare är förstås ett otyg, varför jag gör klokast i att inte antyda mer. I sedvanlig stil blir upplösningen farligt kaotisk när olika trådar trasslar ihop sig..

Annalisa foto AB – från Aino Trosells hemsida

I månatligt indelade kapitel följer vi Sivs dramatiska tillvaro, hennes elaborerade tankar och känsloliv. Man kan förmoda att de klarsynta resonemangen anknyter till författarens egna uppfattningar, exempelvis när den nedsättande termen kulturberikare kommer på tal.

Vi är många som i likhet med bokens hjältinna, haft yrken där upprepning utgör en grundbult (i mitt fall 31 år i nattlag på postterminal). Som kontrast finns Trosells språkliga estetik. Hon är formidabel på att variera språkliga vändningar genom en uppsjö formuleringar. Och replikerna från lantbrevbärarens kunder verkar på kornet, som om Trosell lagt örat till marken, snappat upp förhoppningar och bekymmer, missnöje och välvilja, egoism och impulser. Läsaren serveras ett lika mustigt som trovärdigt persongalleri. Ett absolut gehör för jargong och vardagliga samtal, utan att romanen överlastas med facktermer och schablonbilder.

Författaren stryker inte medhårs, vurmar inte för lyckliga slut. Hon har en fäbless för överraskningar.. Omskakande grepp lämpliga att praktisera i denna förgrenade ”whodunnit- krimi” . Tänk om vad som synes vara förbyts i sin motsats? Tre tunga ämnen dominerar. Synen på varg och konsekvenser av rovdjursbeteende, utlokaliserade flyktingars väl och ve samt villkoren för ett fullgott liv i glest befolkade skogslän med kontinuerliga inskränkningar av service. Argument stöts och blöts, vilket skapar mervärde, en bonuseffekt utöver att få reda på gärningsmän.

Ska också understrykas att romanen är att betrakta som initierad arbetarlitteratur av idag. Trosell är expert på att måla upp stämningar och skildra dramatik utifrån sin huvudperson. Läsaren kan inte släppa uppmärksamheten. I ett kapitel görs ett underligt avsteg, sker en flytt in i en nödställd, pensionerad hemvårdare vars tillvaro ägnas åt volontärarbete. Vissa paralleller kan dras till Åsa Larsson, en aktad kollega från Norrland, även om Gränsmark inte är lika inriktad på det karga och ödsliga.

ps Räknar jag rätt uppgår Malung-bördiga Trosells verksförteckning till imponerande tjugofem titlar. Hör och häpna: jag har läst alla utom två. Vi träffades på årligt fackligt bokseminarium för femton år sedan. Sedan dess har vi i perioder hållit igång omfattande mailkorrespondens. Fann det kittlande att som bokombud och skribent, läsa en känd och prisad författare som jag kunde få möta irl. Och när jag på lokal arrangerade 50-års kalas förärades jag så gott som författarens samlade produktion. Vilken ynnest och vilken läsglädje! Med min överblick kan hävdas att Gränsmark står sig mycket väl i konkurrensen, utan att rubba hennes toppnoteringar i andra, mer berörande genrer.

Bokrecension: De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

by

De vuxnas lögnaktiga liv
Författare Elena Ferrante
Utgivningsdatum 2020-09-01
Förlag Norstedts
Översättare Johanna Hedenberg
Originaltitel La vita bugiarda degli adulti
ISBN 9789113107370

Den första boken i en ny serie av Elena Ferrante. Åter är det unga kvinnor som är i centrum och åter utspelas handlingen med Neapel som utgångspunkt. Men istället för att skildra livet och spelet på den nedre delen av staden, sådäl geografiskt som klassmässigt har berättelsen nu flyttat upp till övre delen i Neapel.

Till skillnad från Elena Ferrantes romansvit ”Min fantastiska väninna” om de unga flickorna som försöker ta sig uppåt på samhällstrappan skildras livet för de som gjort klättringen. Huvudpersonen Giovanna bor på övre delan i Neapel och det är hennes föräldrar, framför pappan, som gjort klassresan, klassklättringen. Men att hålla sig kvar där kan ha utmaningar. Platsen kan kännas som att den är skör.

Giovanna som under sin uppväxt älskat sin pappa och haft en bra relation till honom hör en dag honom säga till hennes mamma att Giovanna är ful. Då spricker något inom Giovanna. Kanske var det något pappan aldrig menade men ändå förlorade hon tilltron till både sin pappa och sig själv.

Ur bokens inledning:
”Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful. Han yttrade den meningen lågt, i den lägenhet mina föräldrar som nygifta hade köpt i Rione Alto, högst upp på Via San Giacomo dei Capri. Allt – platserna i Neapel, den iskalla februaridagens blå ljus och de orden – har förblivit intakta. Men själv har jag kanat i väg och fortsätter kana nu också, mellan de här raderna som vill bilda en historia åt mig fastän de egentligen inte är någonting …”

Giovannas värld slås sönder, hon tappar fotfästet. Hon är i den fasen i livet då hon växer från att vara barn till tonåring och hennes utseende förändras och en mängd hormoner och känslor far runt inom henne. I sin ilska och sorg över vad hon känner som ett svek av pappan söker hon upp sin faster Vittoria, som hennes pappa alltid varnat henne för. Fastern har inte lyckats göra samma klassresa som pappan, men kanske är hon ärligare?

Giovanna är vilsen och vet inte var hon hör hemma. I fasters Neapel, det simpla och tygellösa, eller föräldrarnas anständiga Neapel uppe på kullarna.

Elena Ferrante kan skriva så jag känner med huvudkaraktären, men för mig är ändå romansviten ”Min fantastiska väninna” mer engagerande. Jag tror det kan vara så att berättelsen om Giovanna och livet på den övre delen inte känns lika äkta beskrivet, att människorna är för mycket typer. Fast det är å andra sidan hur författaren alltid skriver. Kanske engagerar mig livet och kampen för de unga i den nedre delen mer? Kanske är det mer som pågår under ytan i den första romansviten som engagerar mig? Fast jag tycker inte denna nya ”De vuxnas lögnaktiga liv” är dålig. Den flyter på och är intressant att läsa också. Så jag är kluven som Giovanna: den är bra och den inte inte bäst. Men alla romaner man läser kan inte vara den allra bästa. Den ger en hel del att tänka på, också, även om jag kunde känna igen mig och mitt liv mer i ”Min fantastiska väninna”.

Bokrecension: Därför har vi inte råd med de rika av Andrew Sayer – borde läsas av många, många

by

Därför har vi inte råd med de rika
Författare Andrew Sayer
Utgivningsdatum: 2020-05-01
Förlag Vaktel förlag
Översättare Jonathan Newton
Originaltitel Why We Can”t Afford the Rich
ISBN 9789188441164

Egentligen vet vi väl alla redan att det är en oerhört liten del av världens befolkning som äger 90 procent eller mer av världens rikedomar och tillgångar. Vi vet också att världen inte är rättvis. De som lever i den rikaste delen av världen kan köpa varor som produceras i fattigare länder och det är knappast så att de människor som sliter för att vi i den rikare världen ska kunna göra i överflöd arbetar mindre hårt än vi.

Andrew Sayer, analyserar på djupet vad som gör att en liten klick äger så oändligt mycket och den största delen av rikedomarna har de fått utan att arbeta, egentligen. De öser in rikedomar genom att helt enkelt äga saker eller ibland inte ens äga utan köpa något på spekulation en kort stund för att sedan sälja dyrt, utan att skapat något som förbättrar företaget, fabriken, marken, fastigheten – eller vad de nu spekulerat med.

Andrew Sayer, som är professor i social teori och politisk ekonomi vid Lancaster University i England (och hedersdoktor vid Lunds universitet) redogör noga och pedagogiskt hur den lilla rikaste klicken både äger det mesta, styr över det mesta, har fått oss att indoktrinerat tro att denna genom-kapitalistiska värld är den bästa och mest rättvisa. De har fått oss att tro att de förtjänat sina rikedomar. Hur nu någon kan vara värd miljoner gånger mer i lön än någon annan. Men det är också ännu värre: så länge dessa rikaste får fortsätta styra världen kommer klimatförändringarna aldrig att gå att stoppa. Miljöförstörelsen kommer aldrig att gå att ta itu med och människor kommer inte att bli lyckliga. Alla undersökningar visar att människor inte blir lyckligare av överflöd.

Boken är pedagogisk och inträngande och jag hoppas den blir läst på gymnasier, så en ny generation lär sig genomskåda det system som idag styr världen så orättvist och förstörande. Andrew Sayer visar på de negativa effekterna av vår tids allt större koncentration av rikedomar. Sayer visar hur denna hotar inte bara ekonomi och samhälle, utan även planetens fortlevnad.

Lösningen är däremot svårare att se. Sayer visar också att de socialistiska försöken med exempelvis Sovjetunionen och Östtyskland inte var några lysande exempel. Där blev det en politisk överklass som skodde sig och ett bevakningssamhälle som höll nere de flesta av folket.

Därför har vi inte röd med de rika betraktas som en fördjupning av bästsäljaren JÄMLIKHETSANDEN,
Här redogörs för vilka ofattbara koncentrationer av rikedomar som uppstått under de senaste decennierna, och den roll som detta spelar för krisen i ekonomi och samhälle.

Som det står på förlagets hemsida:
Vad Sayer gör är att utifrån en vetenskaplig granskning ifrågasätta legitimiteten hos den enorma koncentrationen av rikedomar.
Han reder ut skillnaden mellan förtjänta och oförtjänta inkomster.
Har visar hur stor del av våra rikedomar som beror på tidigare generationers arbete.
Genom ett omfattande statistikmaterial visar Sayer att ju rikare människor är, desto större är andelen av deras rikedomar som helt enkelt är oförtjänt. Dessa individuella rikedomar har uppstått inte som ett resultat av någon större insats av dessa individer, utan genom ren och skär makt.

Bokens titel är avsedd att stimulera till en kritisk granskning av de rika, men den vänder sig inte mot några specifika personer, utan mot upphovet till deras rikedomar och makt samt argumenten som brukar användas för att rättfärdiga dessa. Lösningen är svårare att läsa ut i boken. Det tycker jag dock inte behöver finnas där heller. Boken är skarp och trovärdig och kunnig analys som bör vara ett första steg för att kunna förändra. Kunskap och medvetenhet är första steget för att gemensamt kunna förändra. Och det som är viktigt är att denna förändring sker i demokratisk anda där människor är medvetna och gör fria val och vill förändra. Denna bok är en mycket bra start och borde läsas av många, många.

Andrew Sayer är professor i social teori och politisk ekonomi vid Lancaster University i England.

Bokens originalutgåva, ”Why We Can’t Afford the Rich”, har tilldelats 2015 års British Academy Peter Townsend Prize.

Efterlängtad biografi om en av våra största – Georg Riedel, jazzmusiker och kompositör

by

Georg Riedel – Jazzmusiker och kompositör

Jan Bruér/ Gunnel Fagius/ Sofia Lilly Jönsson/ Martin Nyström

Utgiven 2020 – 08 – 15

ISBN 789188 316974

Bo Ejeby Förlag

Ingen med minsta kännedom om den svenska musikscenen under senaste sextiofem åren, kan ha missat den betydande skaparkraft som emanerat från en man, vars föräldrar flydde med fyraårig son och hans syster till Stockholm från forna Tjeckoslovakien 1938. Ett anmärkningsvärt faktum att Riedel, som bidragit till några av våra mest folkkära musikskatter, har ett judiskt centraleuropeiskt påbrå. För att fånga hans rikhaltiga gärning har fyra skribenter anlitats. Störst tonvikt läggs naturligt nog på den långa jazzkarriären, jämte hans mästerligt oortodoxa produktion av musik för barn. Vidare ger Sofia Lilly Jönsson en presentation av Riedels judiska bakgrund och musiken han gjort för kyrkliga sammanhang. Avslutningsvis en upplysande intervju genomförd av Martin Nyström om influenser från västerländsk konstmusik.

Skiftande perspektiv har resulterat i ett praktverk på cirka 200 sidor, ymnigt illustrerad med ypperliga foton och skivomslag. Typsnittet är läsvänligt, papperskvaliteten påkostad och löpande texten kompletteras en masse med info om diverse inspelningar och framträdanden. I likhet med majoriteten musiker jag mött, har Riedel utmärkt koll på vem han lirat med och var. Därutöver innehåller levnadsteckningen två cd, vilka förmedlar hur ofattbart mångsidig Georg varit. Trevligt nog har man haft tillgång till en del rariteter, vilket samlare förstås uppskattar särskilt.

Mitt eget förhållande till den porträtterade? För ett par år sedan på hemmaplan i Mölndal tog jag chansen att presentera mig (tyckte det kunde vara lämpligt i och med att jag recenserar för Orkesterjournalen). Osäker på om den eminente musikern minns mötet. Vid tillfället hade han framfört ett antal Dylan-låtar på sin klenod till kontrabas. I övrigt har jag sett honom spela uppskattningsvis uppemot tio gånger – första gången i Falkenbergs kyrka i mitten på 70-talet med Arne Domnérus Jazzgrupp och Leif Strands kammarkör. Har inga skivor i hans eget namn, däremot när han medverkar hos Jan Johansson, Lars Gullin, Dompan, dottern Sarah med flera. (De tre nämnda giganterna har det skrivits monografier om som jag inte läst.) Med tanke på att Riedel för fyra månader sedan äntligen valdes in i Swedish Music Hall of Fame, har boken om hans gärning tajmats perfekt.

I det dominerande kapitlet för Riedel själv ordet. Främst kronologiska redogörelser, men också ämnesvisa rubriker vägleder läsaren. Jazzvetarna och radioprofilerna Jan Bruér och Lars Westin har intervjuat och den förstnämnde framgångsrikt redigerat; fast frågorna exkluderats. Tacknämligt att vi får reda på inte bara genomgångna utbildningar (Adolf Fredrik musikklass, gymnasium på Kungsholmen samt ”Ackis” med enbart klassisk musik på schemat) och väsentliga projekt genom långa karriären; utan också åsikter från den prisade musikern/ tonsättaren. Språket flyter på i ledig, läsvänlig stil. Extra intressant blir det när Riedel i backspegeln värderar egna insatser, plus vad inspiratörer och samarbetspartners uträttade.

En brist från förlaget är ett i dylika sammanhang inte ovanligt förbiseende. Syftar på att vi bara någon enda gång får synpunkter från andra om Riedels storhet som kompositör och ackompanjatör. Skivor som erhållit pris omnämns i vad som skulle kunna kallas detaljerade, imaginära faktarutor. Däremot saknas tyvärr en sammanställning över de många hedrande utmärkelser som tilldelats Georg Riedel. Att boken inte heller innehåller någon diskografi är lättare att ha överseende med. Odelat positivt är att författarna med sina olika ingångar, undvikit att överlasta texten, genom att exemplifiera med teoretiska begrepp. Endast i en enstaka sekvens i slutet på redogörelsen om komponerandet för barn, är texten på väg att tjockna på grund av esoteriska utläggningar. Under avdelningen beröm ska infogas utmärkt korrekturläsning.

Boken lyckas utomordentligt väl förmedla vilket produktivt snille sexbarnspappan varit. Egentligen oförklarligt hur mycket högkvalitativt han åstadkommit insvept i händelsernas centrum, i skärningspunkten mellan avantgarde och mainstream. Och hur påhittig och anlitad han blev inom olika genrer även när jazzpubliken droppade av på 60-talet – filmmusik för vuxna, teater- och balettmusik, opera, tonsättningar av dikter/ barnsånger och körverk. Läsaren uppfylls av en synnerligen populär konstnärs gärning, vars cv uppvisar en otrolig bredd jag inte alls hade tillräcklig koll på. Riedel medger samvetskval för frånvaro under barnens uppväxt. Vidare utgår jag från att han försakat god sömn i perioder, liksom lugna middagar i hemmet. Att han hållit sig undan droger och destruktivt leverne, måste i likhet med noggrann arbetsdisciplin varit förutsättningar för hans mångbottnade skaparkraft. Han verkar aldrig köra fast när han måste vara kreativ på beställning och hitta melodier på piano. Inte inspiration, utan målmedvetet arbete styr komponerandet.

Läsaren får vetskap om att politik engagerar musikern som i likhet med familjen Palme, haft sitt sommarparadis på Fårö där barnkörfestivaler arrangeras med Georg i centrum. Att också texten som sjungs triggar tonsättaren i skrivandet blir uppenbart. Bland ett otal intressanta reflektioner, hajar jag till dels inför ”tillkännagivandet” att han nästan aldrig spelat tillsammans med kvinnliga musiker och dels inför åsikten att han som sällan övar, anser sig frånsprungen vad beträffar tekniskt kunnande av somliga ur en betydligt yngre generation.

Har haft avsevärd behållning av en värdefull biografi om en, vad det verkar, genomsympatisk människa med frapperande bredd och djupsinne. Annorlunda greppet med olika perspektiv från flera sakkunniga fungerar förträffligt.

Eva-Marie Liffners ”Vem kan segla?”

by

Vem kan segla?
Författare Eva-Marie Liffner
Utgivningsdatum 2019.03.02
Förlag Natur och Kultur
ISBN 9789127156296

Många teman, skildringar och stilar får plats i Eva-Marie Liffners nya bok ”Vem kan segla?”, en bok som behandlar af Chapmans (1721-1808) liv. Den historiska romanen är vid många tillfällen underhållande och nästintill skrattretande (särskilt när Chapman möter kungligheter), vid andra tillfällen är den rentav poetisk och då och då blir romanen till och med rentav mystisk, och även fastän alla dessa stildrag hamnar i en och samma roman — vilket om författaren gör fel kan bli ganska irriterande för läsaren — skapar Liffner en originell balans mellan stilarna i sitt skrivande. Särskilt är de mystiska dragen i romanen väldigt subtila och passar därmed in i den historiska handlingen. Läsaren får möta på gastar och oförklarliga skeenden som väl vävs in i den annars så ackurata historiska handlingen. 

Det problematiska med en hel del historiska romaner är att de vinklar handlingen från ett nutidsperspektiv, vilket i och för sig kan väcka nutidsläsarens intresse men blir ofta på grund av det nutida perspektivet en aning mindre trovärdigt (rent historiskt sett). Vad Liffner dock gör i ”Vem kan segla?” är inte bara att hon utgår ifrån ett historiskt perspektiv utan att hon gör det väldigt skickligt. Genom att använda ett jag-perspektiv samt att skildra Chapmans liv på ett väldigt närgånget sätt kommer läsaren närmare honom och historien. Läsaren är helt å hållet med Chapman på hans resor och äventyr. Skildringarna nästan skapar klara bilder i ens huvud. Denna effekt hade varit svår utan jag-perspektivet. Samtidigt är det inte bara jag-perspektivet som bidrar till närheten till Chapman utan även de avslappnade och naturliga beskrivningarna i romanen. Vad som menas med avslappnat här är att ”Vem kan segla?” är relativt lättskriven och enkel att ta sig igenom, olikt så många historiska romaner och fackböcker ute på marknaden. 

Det är alltid intressant att se hur historieförfattare behandlar sina historiekunskaper. Inom historia finns det så många berättelser som skulle kunna bli berättade just i litterär form, frågan är bara hur man väljer att beskriva ett visst historiskt skeende, och vare sig man klarar av att göra det på ett skickligt sätt eller inte. Just Eva-Marie Liffner lyckades väl att sammanföra det historiska med det litterära, men inte bara det — Liffner lyckades även att sammansätta det allvarliga med det underhållande och det realistiska med det mystiska.