• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Passionerade och omskakande memoarer av exceptionell a & r – Ingen går hel ur det här av Kjell Andersson

19 februari, 2021 by Mats Hallberg

Omslagsfoto Viktor Engström

Ingen går hel ur det här

Kjell Andersson

Utgiven 2021 – 02 – 08

ISBN: 978-91-0- 0181550

Albert Bonniers Förlag

En fransk undersökning hävdar att vi blir livslångt färgade av musiken vi exponeras för i fjortonårs- åldern. På den tiden satt jag förhållandevis regelbundet i pojkrummet hos den närmast boende klasskamraten. Blev då tipsad om den fusion och symfoniska rock som gällde tidigt 70-tal, eftersom han hade koll, låg före i utvecklingen. Tipsen matades in i mig extra kraftfullt genom att min guide synkade stereoljudet med ihärdigt spel på trumset. Min poäng är att jag minns ingen svensk musik, inriktning han i princip vidmakthållit. En konsekvens av den ”försummelsen”, är att jag tvivlar på om han vet vilken status Kjell Andersson haft, vad han betytt under fyrtio år hos svenska EMI i egenskap av artist & repertoarman. Inte för inte kallad ett slags geni av Sven – Bertil Taube.

Själv var jag innan fyra dygns uppslukande bokläsning, hyfsat förtrogen med mannens bedrifter. Äger ett ansenligt antal produktioner Andersson i mer eller mindre utsträckning påverkat och / eller initierat, inklusive booklet-boxar med Totta respektive Eldkvarn. Våra favoriter överensstämmer ganska ofta. Flera av artisterna/ grupperna han samarbetat med har jag recenserat, i några fall träffat och till och med intervjuat. Första egna ”proddandet” han rapporterar om är med den av honom omtyckte och benämnde icke-entreprenören Magnus Lindberg och hans Röda läppar. Fem år senare blir han ensam producent för smått legendariska Historier från en väg (den och föregående vinyl finns förstås i min samling).

Den imposante makthavaren som erhållit fyra Grammisar, varav ett personligt hederspris, inser i backspegeln hur lyckligt lottad han varit i sin passionerade gärning. Att ha hittat popmusikens kärna under minst fyra tillfällen, bedöms enligt hans utsago vara helt osannolikt. Dessa perioder definieras av Ulf Lundells blomstringstid från sent 70-tal, avlöst av Gyllene Tider, i slutet på 80-talet tar Eldkvarn och Wilmer X vid samt slutligen en kvinnlig våg manifesterad av Rebecka Törnqvist och Lisa Ekdahl. Utan att se sig som avgörande faktor nämns i samma kontext, de kommersiella megaframgångar Roxette skördade, jämte duons succéartade alster var för sig.

Memoarerna är lika rafflande som kittlande, marinerade i både kreativa bedrifter och en förgörande svärta som plågat författaren livet igenom. Den förödande, destruktiva relationen till styvpappan känns igen från far -son förhållandet Karl Ove Knausgård skildrat. Och Kjell Anderssons biologiska far har suttit på Hall. (vilka vidriga brott han dömts för avslöjas i slutet av boken.) Kjell präglas av sitt ofördelaktiga bagage lika mycket som sitt enormt estetiska sinnelag. Han vittnar om utanförskap, konflikter, sorg och frustration. Övervikt, latent ilska jämte en depression runt millennieskiftet får konsekvenser. Han brottas med problematik kring igenkännbar psykologi, huruvida orimliga krav ställs på omgivningen, inser att en vilja till upprättelse driver honom.

De aldrig skickade svarsmejlen till Ulf Lundell och deras irreparabla schismer säger mycket om hur duon kom alltför nära varandra. Att inte se den man anlitat i ögonen, tyder på såväl narcissism som divalater. Finns fler exempel på tvister med artistegon eller bara situationer där parterna glidit isär, men Lundells beteende är det mest extrema alla kategorier. Med tanke på att Kjell Andersson påstår att han inte fungerar med människor – släpa omkring på en demonisk svart hund är metaforen – måste han rimligen ha kompenserat genom att ha haft landets främsta musiköra. Energin går nästan att ta på i boken. Idéer flödar och nya koalitioner får musik-Sverige att ropa bingo. Läsaren får intryck av att värderandet av verk och människor (inklusive berättaren själv) sker helt ofiltrerat, vilket är memoarernas största tillgång.

Boken är indelad kronologiskt i sex schematiska rubriker, kapitel på temat uppgång och fall. Den tid som föregår anställningen på EMI – som inleds med befattningen produktionsassistent till Bengt Palmers – redovisas i kursiva avsnitt kallade livslinjer. Upplägget resulterar i en fruktbar kombination av anekdoter från uppväxtens Södertälje och framåt och noggrann redogörelse för ett vittomfattande yrkesliv. Kjell poängterar att hågkomster är vanskliga. Att minnesbilder kan skilja sig åt bevisar han gång på gång. Innehållet adresseras i första hand till styvsonen Viktor. Kjell skriver om vad som föregick EMI. Jobb på reklambyrå och ett kort tag i trendig skivaffär. Försöken att bemästra instrument fick ett abrupt slut.

pressfoto Marie Smeds-Remberger

Tidsperspektivet är något förvirrande. När EMI blir uppköpta av Warner och kollegor vädrar sitt missnöje med den ”osmidige buffeln”, avvecklas anställningen i samråd med Kjell. Då ägnar han merparten av tiden till att skriva Ingen går hel ur det här (titeln inspirerad av låt skriven av Plura som passande nog skriver förordet). Boken skrivs klart 2014 , så långt återges skivbolagsmannens minnen. Men definitiv punkt sätts i december i fjol, vilket avspeglas i de få färska kommentarer som lagts till.

Layouten är läsvänlig. Vad gäller det visuella är jag förvånad. De oskarpa, pluttiga fotografierna i svartvitt är av undermålig kvalitet, tyvärr. Jämfört med fabulösa bildmaterialet i praktverket Den stora landsvägen (formgivning K.A och hans kompanjon Pär Wickholm), är skillnaden som natt och dag.

Kjell berättar om och värderar vad han åstadkommit på ett förunderligt vibrerande språk. På ett mirakulöst sätt undviks slitna formuleringar Inga upprepningar förekommer. Istället detaljerade beskrivningar med stort nyhetsvärde, av en konstform i stånd att nå avsevärt längre än ord förmår. Stilen är anmärkningsvärd i sin koncisa omsorgsfullhet; brutalt osminkad och krass men ändå ömsint.

Ska inflikas att Kjell under nästan hela karriären jobbat med låtskrivare, vars håg ligger i att uttrycka sig på svenska. För honom är självutlämnande texter med trovärdigt sjungande låtskrivare och klämmiga sånger tillkomna genom duktigt hantverk ingen motsättning; bara olika skolor. Erfarenheten från oräkneliga timmar i studio, fokuserat lyssnande under process och diskussioner med involverade såväl framför som bakom mixerbord, levandegörs med pregnant, målande språk. Kanske har samlivet med Bodil Malmsten härvidlag främjat hans vägvinnande stil, kanske har Kjell alltid behärskat de verbala verktygen. Alla händelser återges i presens, vilket ger nerv även om det någon gång kan framstå som onaturligt sökt.

Vi får reda på vad sysslan a& r innebär, när det lämpar sig att kliva in och producera och hur mycket resurser som spenderas på omslag och dylikt. Devisen är att det inte finns genvägar till fulländning! Ikonen i branschen panorerar över sitt inflytande, utdelar ros och ris. Undrar hur många av de som någon gång kan förefalla uthängda, som innan texten lämnats för tryckning fått ta del av omdömen och formuleringar? Somliga har lämnat jordelivet, vilket i en grandios epilog blir till den vackraste musikerhyllning jag läst. Epilogens inramning med en kavalkad av betydande artister, som i drömsekvenser framträder på en pub på Söder efter intim konsert med Basse Wickman, berör ofantligt, talar om vilka djupa känslosträngar livemusik i lyckliga stunder kan förmedla. Snacka om att ge den hängivne läsaren rysningar.

Kjell upprörs över skivbolags profithunger och den nivellering som uppstått senaste decenniet. Utgjutelsen om ”cancersvulsten” Mello är lätt att instämma i, inbjuder till befriande skratt. Han beväras av tinnitus, humörsvängningar och konstaterandet att tiden sprungit ifrån honom.

Är man lite mer än normalt intresserad av svensk populärmusik med ambitioner att göra avtryck, är bladvändaren ett måste, även om du blir snuvad på konfekten i fallet Philemon Arthur & the Dung. Bokens underrubrik är ”Mitt liv i den svenska musiken”. Kjell skriver att han varit sparsam offentligt med adjektiv på alster han haft ansvar för. I memoarerna håller han däremot inte igen, utan bombarderar läsaren oavbrutet med skoningslösa analyser. Kärlen till närstående, givande resor till Paris, New York och Irland och stunder av magisk musik är hela tiden väsentliga inslag som balanserar bitterheten. Vem som ger honom New York-resa i 50-års present och agerar resesällskap, är en av ett otal fängslande och kärleksfulla anekdoter.

Vad rankas högst? Pugh och John Holms debutplattor (bägge på Metronome), medan Thåström och Håkan Hellström är de artister han mest imponerats av på andra bolag. Främsta upplevelser live hämtas från ungdomen: Jimi Hendrix, Stones, CSNY samt The Band. Verkar som att enda utmanare sedan dess varit Rebecka Törnqvist på Vattenfestivalen. Den idag tämligen bortglömde Magnus Johanssons första skiva (Grammisbelönad) betraktas av K.A som ett svar på frågan vad han uträttade på sin position. Produktionen han är mest stolt över heter Vita lögner/ Svarta ballader (2012), Dan Andersson tolkad av Magnus Lindberg och Basse Wickman. Andra verk som är däruppe och nosar är Stulna Kyssar med Annelie Rydé, Jag är hip med Svante Thureson och hyllningsboxen Den flygande holländaren. Johan Lindström betecknas som ett spontanistiskt geni, medan epitetet bästa sångare i landet delas mellan Totta Näslund och Freddie Wadling ( recensenten håller med). Retoriskt frågar författaren vilka andra än möjligen Dylan, som gjort samma storstilade comeback som Eldkvarn, gång på gång efter att ha varit uträknade (sju av mina favoritalbum är listade).

Arkiverad under: Bokrecension

En vuxen människas bekännelser av David Wiberg

10 februari, 2021 by Anastasia Bark

En vuxen människas bekännelser
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0657-2

Att göra slut med någon kan vända upp och ner på ens liv, få en att under en viss tid tappa allt hopp på att någonting positivt kommer att hända i framtiden. Hjälplöshet, förtvivlan, äckelkänslor, förvirring, ilska är några av de känslor som kan komma upp till ytan när man gör slut med någon. Huvudkaraktären i ”En vuxens människas bekännelser” blir tvungen att hantera alla de här känslorna (mycket starka känslor för den delen) när hans tvååriga relation med Alice en dag tar slut. I och med att det var hans första (och enligt honom troligtvis sista) relation som tagit slut tar han det minst sagt inte väl. 

Denna bokresa genom huvudkaraktärens känslor efter att ha gjort slut med Alice bjuder å ena sidan på en icke förskönad bild av ett kortare mycket förvirrat tillfälle i en människas liv, å andra sidan är huvudkaraktärens tirader om hur mycket han saknar och älskar Alice långtradiga. Visserligen är huvudkaraktärens känslotillstånd (delvis) intressant i och med de ärliga beskrivningarna, men ibland vill jag som läsare (i likhet med ett par av karaktärerna) bara säga åt huvudkaraktären att ge sig. 

Det är inte lätt att känna sympati för huvudkaraktären. Faktum är att inte ens huvudkaraktären (vars namn vi förresten aldrig får reda på) känner särskilt mycket sympati för sig själv, och om det är någonting som är denna romans starka sida så är det just denna obehagliga äckelkänsla, den (mörk)röda tråden som slingrar sig kring romanen likt en giftig orm. Allting faller liksom på plats för att få till denna äckelkänslofaktor — de smått kyliga ordvalen, den namnlöse huvudkaraktären, förvirringen kring händelseordningen och de någorlunda absurda delarna av boken som är menade att vara någon sorts ”inspelningar”, fast i skriftform. Om ”En vuxen människas bekännelser” vore en känsla skulle det antingen vara obehag eller äckelkänsla med tanke på hur väl denna roman lyckas förmedla dessa känslor. Faktum är att efter ett tag blir det svårare att ens märka karaktären; det enda som är kvar är känslorna, tillsammans med en obehaglig sorts tomhet.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, David Wiberg, en vuxen människas bekännelser

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

23 januari, 2021 by Anastasia Bark

Den franske löjtnantens kvinna
Utgivningsdatum 2020-06-17
Förlag Modernista
Översättare Claës Gripenberg
ISBN 978-91-7893-366-2

”Den franska löjtnantens kvinna” är i all dess ära en viktoriansk roman. De litterära dragen finns där, klyschorna finns där, den högre klassens kyskhet finns där, klasskonflikterna finns där, debatten mellan religion och vetenskap finns där, de dramatiska välformulerade konversationerna mellan karaktärerna finns där, sexualitet som tabu finns där, och till och med en intelligent välutbildad guvernant med lägre bakgrund får stå i strålkastarljuset (ja, det är Jane Eyre jag tänker på här) — receptet för den viktorianska romanen är därmed fulländat. Det är bara en sak som inte riktigt stämmer: John Fowles är nämligen inte en samtida viktoriansk romanförfattare, och hur roligt skulle det egentligen vara av en mer nutida författare att gå i de exakta steg som en hel del dåtida författare redan gått i? Behöver vi verkligen en till Jane Eyre? Nej, Fowles väljer att rentav leka med den viktorianska romanen. 

Det roliga med just Fowles sätt att leka med den viktorianska romanen är att han kan dess regler och karaktäristik så väl och naturligt att det knappast märks att ”Den franska löjtnantens kvinna” inte är en viktoriansk roman, tills det plötsligt märks mycket tydligt. Efter det blir resan genom sidorna som en berg och dalbanan, där Fowles endast hoppar ut ur den viktorianska romanen för en kort stund för att mycket noggrant och nästintill psykoanalytiskt (nåja, kanske inte fullständigt till en psykoanalytisk grad) granska sina karaktärer och deras tid, bara för att i nästa moment komma tillbaka till den viktorianska romanen, trogen all dess särdrag. Därför blir det en aning svårt att kunna gissa sig fram till vad som kommer att ske i nästa ögonblick — vad som helst kan nämligen hända i denna komiska lek till roman. 

Det som gör denna bok mycket underhållande är just att den är så seriöst bunden till den viktorianska epoken. Karaktärerna, språket, handlingen med mera är alla mycket trogna den tid de är associerade med. Det finns en hel del nutida romaner som skildrar historia som lyckas pricka för ett par punkter på listan, men ofta är det någonting som saknas: den historiska bakgrunden stämmer men karaktärerna är som kopierade från nutiden, karaktärerna överensstämmer med epoken men de historiska faktorerna är fel och så vidare. Jag råkade inte möta på någonting sådant i ”Den franska löjtnantens kvinna”, så även om någonting möjligtvis inte stämde helt och hållet var det i alla fall inte tillräckligt märkbart för att jag skulle bli irriterad på det. Handlingen med dess karaktärer  flyter helt enkelt på, precis som den sofistikerade och skickliga översättning av Claës Gripenberg gör. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Brittisk litteratur, Den franske löjtnantens kvinna, John Fowles, viktoriansk roman

Änkan som vägrade dö av Shirshendu Mukhopadhyay

28 december, 2020 by Anastasia Bark

Änkan som vägrade dö
Utgivningsdatum 2020-04
Förlag Piratförlaget
Översättare Mikael Fant
Originaltitel Gayanara baksa
ISBN 978-91-642-0657-2

”Änkan som vägrade dö” är en enkel och lättläst saga för vuxna om tre generationer kvinnor, ett smyckeskrin och en smula spökerier. Boken kräver inte särskilt mycket av läsaren. Det är en bok som lätt skulle kunna läsas i ett halvsömnigt tillstånd på fåtöljen eller soffan, eller möjligtvis på  en bekväm sits någonstans på en semester. Samtidigt bjuder ”Änkan som vägrade dö” på en mycket underhållande berättelse om en rik familj i nuvarande Bangladesh. 

Såsom jag har förstått det är den bengaliska originaltiteln ”Gayanara baksa” vilket kan översättas till ”Smyckeskrin”. Ibland kan översatta bok eller filmtitlar vara en aning underliga eller rentav kännas fel men när det gäller ”Änkan som vägrade dö” skulle jag vilja påstå att titeln är mycket passande. Den svenska översättningens titel leder åtminstone till fler frågetecken (och därmed möjligtvis  en del nyfikna läsare) i jämförelse med originaltiteln. 

Egentligen dör änkan — Pishima — som vägrade dö; men hon är inte nöjd med att bara försvinna efter sin död. Det är trots allt inte rättvist att hon som bortgift vid sju och änka vid tolv  bara ska få dö. Det är så mycket hon inte fått uppleva, och hon är fortfarande alltför arg och hatisk för att dö. Istället kommer hon tillbaka som spöke och hemsöker Somlata — en ung kvinna ingift i den rika men lata bengaliska familjen. Tiderna håller på att förändras men Somlatas fina aristokratiska svärfamilj vägrar att tjäna pengar genom att arbeta, istället säljer de det ena efter det andra för att få det att gå ihop. Änkan som vägrade dö är rädd att även guldet i hennes smyckeskrin ska säljas bort av de andra familjemedlemmarna, därför tvingar hon Somlata att gömma skrinet, bort från alla intresserade familjemedlemmar. Denna incident sätter igång romanens handling och leder till den ena händelsen efter den andra — alla dessa händelser lagom komiskt beskrivna av författaren Shirshendu Mukhopadhyay. 

Varje bok är en resa. ”Änkan som vägrade dö” är en resa till Bangladesh, till kvinnors liv i olika generationer och med olika uppfattningar av vad man ska förvänta sig av livet. Boken är inte särskilt dramatisk, inte heller är den starkt samhällskritisk men den är trots det ett fint bidrag till lätta (med med exakt tillräckligt djup för att vara sofistikerade) berättelser om livet i ett av världens hörn. Nu får vi se om jag bestämmer mig för att se filmadaptionen (”Goynar baksho”) eller inte. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: änkan som vägrade dö, Bok, Bokrecension, Piratförlaget

Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

15 december, 2020 by Anastasia Bark

Den magiska leksaksbutiken
Utgivningsdatum 2020-05-07
Förlag Modernista
Översättare Magnus K:Son Lindberg
Originaltitel The Magic Toyshop
ISBN 978-91-7781-810-6

När jag väljer böcker jag ska läsa föreställer jag mig ofta att jag är inne på en bokhandel, trots att jag väljer en e-bok eller en ljudbok. ”Den magiska leksaksbutiken” skulle kunna ha varit den där boken man hittar någonstans på den högsta hyllan på en bokhandel eller möjligtvis ett dammigt antikvariat, och efter att man läst denna guldpärla till litterärt verk undrar man varför boken inte varit mer lättillgänglig eller mer omtalad (det var den säkert, men inte på min tid). I och för sig kan det finnas en viss charm med att hitta en liknande pärla bland allt bokdamm, men i år har ”Den magiska leksaksbutiken” i och med den nya översättningen av Magnus K:Son Lindberg fått chansen att få klättra ner från de högre dammiga bokhyllorna ner till bokställen lägre ner med de nyare aktuella verken. ”Den magiska leksaksbutiken” är ett sådant litterärt verk som gärna kan få stå för sig själv på bokhyllan, men om jag skulle vara tvungen att ställa den tillsammans med något annat verk skulle den få stå ihop med filmen ”Valerie och hennes underbara vecka” av regissören Jamoril Jires. Jag vet inte om det gjorts tidigare, men jag skulle vilja sätta de två verken i samma kategori. Denna kategori är minst sagt underlig och jag är osäker på hur många andra verk jag skulle placera dit. Möjligtvis skulle jag även placera ”Alice i underlandet” på samma bokställ. Det är en kategori som står med ena foten stadigt på fast asfalt i en hård och kylig omgivning (med långa krokiga svarta träd som ger ifrån sig långa skuggor i bakgrunden), den andra foten ostadigt på ett mjukt och skört drömmoln (ovanför en sval rosenträdgård) – eller någonting i den stilen.

             Det hela börjar med en nattpromenad i en trädgård och en söndersliten bröllopsklänning, vilket så småningom eskalerar i att huvudkaraktären Melanie och hennes syskon blir tvungna att flytta till sin stränga morbror, hans stumma fru som kommunicerar genom att skriva lappar och hennes två yngre rödhåriga bröder – Francie och Finn. Hos den tyranniske morbrodern är det nya regler som gäller. Bland annat finns det inget varmt vatten i huset, och Melanie får varken tala när hon inte blir tillfrågad eller ha på sig byxor längre. Istället för att gå i skolan blir Melanie tvungen att jobba på morbror Phillips leksaksbutik. Marionettdockor är morbrorns hobby, och någonstans bland hans dockor gömmer det sig en enorm olycksbådande svan. Lön är tydligen överskattat – varken Melanie eller de andra får någon. Kontrasten mellan det och Melanies barndomshem är minst sagt tydlig, men ändå kommer Melanie nära sin nya familj – den vackra tant Margaret och hennes två yngre bröder. Bröderna tvättar sig i och för sig sällan och luktar därmed förfärligt, men Melanie kan inte låta bli att komma de nära.

Många olika genrer och stilar flätas in i ”Den magiska leksaksbutiken”. Resultatet blir mycket på samma gång, men inte överväldigande utan snarare tvärtom – alla de olika pusselbitarna faller på plats i ett litet underbart magiskt-realistiskt pussel. ”Den magiska leksaksbutiken” är gotisk, poetisk, viktoriansk, sagolik, drömlik, sorglig, hemsk, underhållande och framförallt vacker. Vartenda ord är noga genomtänkt, många ord nästintill skiner (lite lågt) i den flytande texten, likt nedtonade julgransljus en mörk vinterkväll. Att ha lyckats få med den sortens känsla in i översättningen förtjänar en applåd.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: angela carter, Bok, den magiska leksaksbutiken, roman, The magic Toyshop

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in