Splendor
Författare Stefan Lindberg
Utgivningsdatum 2020-03-10
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100182038
Stefan Lindberg är en duktig författare som använder språkets rytm för att förmedla karaktärernas tankar och känslor. Det är spännande. Jag skulle tro att hans sätt att använda språket är ett starkt skäl till att denna roman nominerats till Augustpriset 2020. Samtidigt gör sättet han använder språket att jag nästan tappar andan när jag läser och känner hur huvudpersonen rusar genom livet för att slippa känna sina känslor. Vilket både är skickligt men samtidigt lätt blir för mycket, för tydligt.
Först blev jag helt fångad av romanen, språket och sättet att berätta. Jag läste och läste och ville inte lägga undan boken. Men efter ett tag, en bit in i romanen, blev det för mycket, för rörigt och rent av obehagligt på ett sätt som inte kändes bra.
Bokförlaget skriver om boken:
En majkväll 2017 stöter författaren Stefan Lindberg ihop med Mathias Splendor Johansson på en uteservering i Stockholm. Han har ett förflutet i en sekt – Paradiset – med megalomana ambitioner; man har använt en sinnesvidgande drog för att få själar, minne och framtid att flyta samman, och det visar sig snart att Splendor har kännedom om en förträngd händelse i Stefans förflutna.
Splendor är en roman som spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro. På en gång mysteriespel och kärleksberättelse pekar romanen ut en ny riktning i Stefan Lindbergs författarskap. Och återkopplar till dess rötter.
Stefan Lindberg skriver som om det är en sann berättelse eftersom han själv är en av huvudkaraktärerna. Men jag uppfattar berättelsen också som fantasi, eller en form av sammanblandning av verklighet, drömmar och fantasi. Författaren Linda Boström Knausgård dyker upp i ett par kapitel. Hon och Stefan Lindberg hade haft ett förhållande tidigare och i romanen berättas hur hon mår psykiskt dåligt. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns obehagligt. Hur sann är beskrivningen? Jag vet ju inte. Det spelar kanske ingen roll men det är också problemet med denna roman, det som gör att den inte riktigt talar till mig. Hur mycket är sant och vad är ren roman? Det kanske egentligen inte är så viktigt att veta men när verkliga personer pekas ut är jag tveksam. Allt författande bygger i och för sig på någon form av verklighet eller reella upplevelser. Men hur mycket får någon använda en före detta kärlekspartner i sin roman? Hur nödvändigt är det ens för att forma berättelsen?
Kanske är det andra saker som förstärker mitt obehag när jag läser romanen. Jag fick faktiskt tvinga mig själv att läsa klart den. En sak som störde var just det som samtidigt är så skickligt: hur orden i korta meningar så starkt förmedlar en känsla av karaktären – vilket gav mig andtäppa. Det kändes som att jag inte hann med honom.
Men som sagt, andra tycker annorlunda än jag eftersom boken nominerats till Augustpriset.