Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Sofi Oksanen: Utrensning – verkligen en litterär sensation

by

I baksidestexten på Sofi Oksanens roman ”Utrensning” står att den är en litterär sensation. Liknande har sagts i sammanhanget så många gånger att det förlorat sin kraft. Men nu stämmer det. Boken har välförtjänt belönats med både Runebergspriset och Finlandiapriset som första finska roman någonsin.

”Utrensning” berättar med en oerhörd kraft både om ett kollektivt och djupt personligt trauma i Estland under 1900-talet, spänner över självständighet under förkrigsåren till tillståndet i skuggan av det sönderfallande Sovjetimperiet.

Romanens förgrundsgestalters, den åldrande Aliide Truu och den unga Zaras, privata öde är sammanvävt med de så kallade stora, historiska händelserna på ett oupplösligt och grymt vis. Men det stora i berättelsen ligger också i gestaltningen av ett möjligt liv i vardagen, inte bara överlevnad under olika former av övervåld och terror.

Aliide var en helt ung kvinna då hennes hemland ockuperades av Sovjet. Hennes förbjudna kärlek till systerns man leder till det som eftervärlden stämplar som förräderi. Hon lyckas dock gå vidare, resa sig efter övergrepp och finna vägar för att hantera både det hon gjort och det hon utsatts för. Tills en ung kvinna bokstavligen faller ner på hennes jordlott, en främling på flykt undan sin hallick.

I lager på lager avtäcker Sofi Oksanen hemligheter i det förflutna, visar hur det hör ihop. Gestaltningen av Aliides handlingar och tankar är mästerlig, gör det möjligt att förstå det oerhörda: namnteckningen på ett papper som leder till systerns deportation, hur hennes stora kärlek blir inlåst i ett lönnrum.

Just möjligheten till identifikation med den enskilda människan bidrar också till förståelsen av historien på ett sätt långt mer effektivt sätt än de närmast mallade och psykologiserande förklaringarna på frågan ”Hur kunde det ske?”.

Miljöerna i boken är skildrade så övertygande att de aldrig känns som litterära konstruktioner utan genomgående realistiska beskrivningar, självklara och inte en skapad fond mot vilket dramat utspelar sig. Tvärtom är de en del av dramat. Det gäller så väl den lilla byn i västra Estland som 1990-talets sexhandel i det gamla östblockets storstäder.

Hur storpolitik och yttre händelser påverkar den enskilda människan är mycket olika. Även mellan människor som genomlevt samma yttre händelseförlopp kan uppfattningen skilja sig starkt då det gäller hur det påverkat det egna livet. Sofi Oksanens roman om två kvinnor är så gripande för att de är alltigenom trovärdiga människor, inga exempel på karaktärer utplacerade i tiden.

Jag tror att de flesta människor vet var de ska söka hemligheter, vilka byrålådor de ska dra i och vilka lådor på vinden de ska börja leta i efter dokument och fotografier. Där finns för många säkert också sådant som kan sättas i större sammanhang, folkomflyttningar under förra seklet, övergrepp, svek på både personliga och kollektiva plan. Jag vet däremot inte om alla har behov av sådana utgrävningar för egen del. Men Sofi Oksanens roman är bland det bästa jag läst.

/Lilly Hallberg

Titel: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Översättning: Janina Orlov
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012395-6

Relaterat:
Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Expressen
Intervju med Sofi Oksanen i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

PD James ”Patienten" – knappt en deckare, mer en fundering över livet och existensen

by


PD James ”Patienten” bör läsas i studiesyfte av alla deckarförfattare – och av Svenska Akademien.
Det skrev Svenska Dagbladets Mats Gellerfelt när kriminalromanen släpptes våren 2009.
Gellerfelt var lyrisk över bokens lyriska miljöskildringar, trovärdiga person­porträtt och en dialog värdig Dramaten.

Nu finns boken i pocket och jag har äntligen läst den. PD James är en favorit bland brittiska deckarförfattare.

Till det yttre är det väl en deckare eller kriminalroman, eftersom det handlar om kriminalpoliser och ett brott och några mord. Polisintendenten och poeten Adam Dalgliesh och hans Scotland Yard-lag, Kate Miskin och Benton, blir kallade att utreda mordet på en granskande journalist som strypts på ett privatsjukhus i Dorset.

Miljöerna och människorna beskrivs så det känns som om jag är där också. Jag ser dem, hör dem, känner lukterna och dofterna, smakerna.

Kriminalhistorien i sig blir aldrig rafflande, knappt spännande, mer än att jag verkligen långt in i boken undrar vem som är mördaren. Det är dock inte något negativt, för bokens behållning ligger dels i det fantastiska berättandet men också, och för min del ännu mer, i det filosofiska funderandet.

Dalgliesh reflekterar över liv och död, över mänskliga relationer och det är vad boken sätter igång.

Men jag kan bli lite fundersam över att människorna är ovanligt asexuella. Och det kan kanske ha att göra med att författarinnan hunnit fylla 89 år och då kanske ser på livet ur en annan synvinkel. Jag har lite svårt att tro på att så många av de djupa relationerna i berättelsen inte har några sexuella förbindelser.

Patienten
Författare
P. D. James
Översättare Ulla Danielsson
ISBN 9146219846
ISBN-13 9789146219842

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Affärer i blod och olja

by

untitled
Skildringar av Afrika i väst är ofta dunkla och fyller ofta mest funktionen att infria förutfattade meningar om en mörk kontinent, plågad av vidskeplighet, sjukdom, svält och stamkrig. Därför känns Kerstin Lundells bok om oljebolaget Lundins roll i Afrika som en befriande belysning av ett på många sätt vitt område.

Författaren Kerstin Lundell är journalist och boken är väl underbyggd med fakta. Hon har också träffat människor på plats och möter dem som en god lyssnare. Det är skrämmande vittnesmål om fördrivning, mord och våldtäkter. Och skrämmande är även den tystnadens kultur som brett ut sig efter striderna i Sudan för några få år sedan.

Lundin Petroleum, tidigare Lundin Oil, är ett börsnoterat företag som gjort stora vinster åt sina svenska aktieägare. Vid millenieskiftet utkämpades strider på företagets område i södra Sudan. Bolaget beskrev de väpnade konflikterna som ”stamkrig”, en benämning och en beskrivning som även i svenska medier känns beklagligt bekant. (Hade striderna skett i Asien hade de troligen avfärdats som ”klankrig”.)

Men Kerstin Lundell argumenterar väl för att inbördeskriget i Sudan mellan åren 1983 och 2005 också handlade om något annat: det handlade om oljan. Och sedan kom det för Lundins del även att handla om gas, i Etiopien.

Som nyhetsreporter minns jag främst kritiken mot nuvarande utrikesminister Carl Bildts inblandning som styrelsemedlem i Lundin Oil, här ett exempel på kritik från människorättsorganisationer som kommer till tals i Aftonbladet 2001, om hur bolaget kränker rätten till liv:

Författarens slutsats är att en brottsutredning, med stöd av Internationella Juristkommissionens definition av delaktighet i brott mot mänskligheten, direkt bör inledas mot Lundin Petroleum. Efter vad som kommit fram i boken är det svårt att inte hålla med.

Jag är som normalokunnig om Afrika tacksam för kartor och förklaringar av sådant som de olika ländernas indelning i ”block”, geografin och beskrivningen av de stora träskmarkerna.

Stilistiskt är ”Affärer i blod och olja” inget mästervärk men ett helt okej hantverk. Och efter alla mer eller mindre hopplösa försök att skildra förhållanden i Afrika med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta” som förebild känns faktiskt det också mest som en befrielse.

finlillyText: Lilly Hallberg

Författare: Kerstin Lundell
Bok: Affärer i blod och olja
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 9789170374876

Relaterade recensioner: Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Smålandsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alfahannen – om saknaden efter en annan bok

by

alfahannen

Jag tycker att Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Alfahannen” är bra som sådan. Men det verkligt intressanta är mottagandet: Kritikerkårens monumentala besvikelse över att gestaltningen av manligt genisvineri inte lever upp till förväntningarna. Uppenbarligen är temat oerhört angeläget av de recensioner jag läst, alla författade av kvinnor.

Liksom i Wennstams tidigare böcker, både fakta och fiktion, handlar det i den senaste romanen om makt och våld i en tydliggjord struktur: Alfahannen ”Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verkliga alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige” som bokens baksidestext lyser.

Och Katarina Wennstam verkar ha träffat mitt i prick när det gäller sitt tema. Igen, kanske ska tilläggas. Nu senast har Ekot publicerat en undersökning som visar att nära varannan kvinnlig skådespelare

har blivit sextrakasserad: Ekot berättar:

Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.

Kulturbloggen har också tagit upp undersökningen och på Aftonbladet debatt skriver Katarina Wennstam själv om hur kvinnor offras på den manliga genikultens altare:

Det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.

Men kritiken mot Wennstam är inte att hon konstruerar ett problem. Tvärtom, det är skildringen som sådan som väcker kritik. Lotta Olsson i Dagens Nyheter skriver till exempel att Katarina Wennstam gör det för enkelt för sig: i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.

DN-recensentens slutsats är att ”Alfahannen” inte ”leder någon vart”: Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig”.

Jag tycker att det är mycket begärt av en bok att den ska leda någon vart, inte ens James Ellroys utforskning av det amerikanska samhället kanske leder till något annat i den bemärkelsen. Det har dock ett värde i sig, i alla fall för mig som ser honom som världens bästa nu levande deckarförfattare.

Och när en annan relativt ung kvinna – Maja Lundgren – försökte beskriva en värld en närmre recensenterna än Katarina Wennstams fiktion blev ju reaktionen oftast att vika undan med blicken. Vi känner igen oss i mycket men talar inte om det… Är det något som är positivt så är det väl ändå att frågan kommit upp, både med Katarina Wennstams bok och (kultur)debatten i stort om de manliga geniernas rätt att stå över så väl lagar som vanligt hyffs.

Problemet med Katarina Wennstams bok är inte att Alfahannen är en kliché, det finns det många åtrådda män som är. Fler än en verkar dessutom närmast ha Ulf Lundells romankaraktär med samma förnamn som Katarina Wennstams alfahanne Jack.

Om vi alls ska diskutera boken som något annat än en spänningsroman ligger problemet för mig mest i att det är obegripligt att någon kan bli attraherad av denne Jack. Det är ju just i attraktionsvärdet, inte minst det sexuella på det motsatta könet, som alfahannes makt vilar och ständigt legitimeras. Jack Rappe är helt enkelt inte trovärdig som spännande, attraktivt svin. Han verkar bara trist på alla vis.

Att faktiskt attraheras av en människas makt och inse att denne inte alls vill en väl föder ju onekligen en fadd, sunkig känsla. Lika mycket äckel inför sina egna känslor som för den andres handlingar. Och det går nog inte att bortse från. Möjligen är det dock en förklaring till ofta helt absurda påståenden från kvinnor som menar att ”han är snäll egentligen, innerst inne”.

Det gör också analysen av sexuella övergrepp allt för platt. Tydligt säger Åsa Linderborg det i Aftonbladet:

Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.

Jag tror att det är dags att börja diskutera frågan från en annan utgånspunkt än Katarina Wennstams roman. Den är väl värd att läsas ändå, jag tycker att den är bättre än det mesta i sin genre som givits ut i Sverige under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Katarina Wennstam
Boktitel: Alfahannen
Albert Bonniers Förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012302-4

Wennstam om Alfahannen på film:

Relaterat: Recension i SVD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är vi inte alla minoriteter i världen? En fråga om urfolk

by

urfolk
Allas lika rätt i lagen betyder långt ifrån alltid allas lika rätt till förverkligande av sina intressen. För många minoritetsfolk kan det tvärtom betyda sanktionerat förtryck, alla goda intentioner till trots. Det visar exempel inte minst från Afrika i boken ”Är vi inte alla minoriteter i världen?” med undertiteln ”Rättigheter för urfolk, nationella minoriteter och invandrare”.

Att skriva att en bok är viktig är kanske ett sätt att skrämma bort presumtiva läsare. Men antologin, förtjänstfullt sammansatt av Lars Elenius, öppnar verkligen för ett nytt seende när det gäller ”minoriteter” – det räcker inte med att vilja krama dem, det krävs liksom en insikt i att det krävs förmåga att lyssna också. Långt ifrån alla vill kanske bli kramade av majoritetsrepresentanter, oavsett om de är svarta eller vita.

Världens minoriteter väcker möjligen intresse också för att de synliggör allas vår sårbarhet. Frågor om identitet och rättigheter gäller ju oss alla människor.

Antologin, baserad på MR-dagarnas tema 2008 om urfolks och minoriteters rättigheter, rymmer texter som spänner över ett brett spektra. Här finns allt ifrån studier av geografiskt närligganden områden, som i texten ”Samisk matematik”, till ”Assyriska och Syrianska – fotbollen som integrerande faktor” och ”Den indianska nationen och de Förenta staterna”.

Särskilt blev jag berörd av texten om besvärliga urfolksrättigheter i Afrika, beskriven utifrån minoritetens situation i Kalahari. Sanfolket, ofta kallade bushmän, utgör en befolkning på omkring 100 000 människor i södra Afrika. Deras historia är den klassiska om konflikt mellan en bofast befolkning och en som lever av jakt och samlande. Och sanfolket förstör bilden av det harmoniska och demokratiska Botswana, vars författning garanterar grundläggande rättigheter för alla, oberoende av ras, hudfärg, tro eller kön i landet som blev självständigt 1966.

I Afrika förknippas ojämlikhet och olika behandling i första hand med negativa minnen från kolonialtiden. Jämlikhetstanken är den rådande ideologin och har ett solitt stöd i en liberal tradition med betoning på individuella mänskliga rättigheter, framhåller Sidsel Saugestad i sin text.

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå den starka oviljan mot att erkänna de krav på särbehandling som urfolksbegreppet rättfärdigar. Det finns en konflikt i det och, skrämmande nog, är det lätt att med Europa som världens medelpunkt tänka att både folken ju är svarta… Jag tror att det har bidragit till att det tagit så lång tid för sanfolket att få upp sina frågor på den internationella agendan.

En process inledd 2004 gav efter två år sanfolket rätt till sina territorier och i domen konstaterades också att invånarna flyttats utan samtycke. Republiken Botswanas regering förlorade alltså mot 243 representanter för urbefolkningen.

Författaren till avsnittet om urfolksrättigheter i Afrika har valt att ha med en dikt, som är skriven av den finske samen Nils Aslak Velkeapää 1994 men som enligt Sidsel Saugestad lika gärna kunde vara skriven av en san från södra Afrika, och som fångar det universella i urfolks situation:

”Mitt hem är i mitt hjärta, det vandrar med mig…
De kommer och frågar var är ditt hem,
De kommer med papper och säger att detta tillhör ingen
Detta är regeringens mark, allt tillhör staten.
Vad ska jag säga syster, vad skall jag säga bror…
Allt detta är mitt hem och jag bär det i mitt hjärta.

/Lilly Hallberg

Bok: Är vi inte alla minoriteter i världen?
Redaktör: Lars Elenius, Leif Ericsson (medredaktör)
Förlag: Ordfront
ISBN-nummer: 1653-4786

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,