Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Hanging Hill av Mo Hayder

by

Mo Hayder är inte så känd bland svenska bokslukare. Varför vet jag inte riktigt, möjligtvis så har hon inte fått den marknadsföringen som hon förtjänar av de svenska bokförlagen. Hennes senaste 5 har inte heller översatts till svenska. Det är givetvis mer än synd eftersom hennes böcker är otroliga nagelbitare. Men möjligtvis är det som kan vara hennes akilleshäl. Hennes storhet ligger i att skriva om nästan outhärdliga brott, situationer som gräver sig djupt in i hjärtat och omöjligen lämnar läsaren oberörd. Hennes berättelser är nakna, sårbara och ack så brutala. Det går inte att lita på att det blir en trevlig utgång i hennes böcker.

Har du inte lust att läsa någon av hennes böcker på engelska så rekommenderar jag Tokyo eftersom det är en av de absolut bästa böcker jag läst någonsin. Den har samma lömska ondska i sig men utan att vara rent hjärtskärande. Den är spännande och helt omöjlig att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa.

Men nu var det Hanging Hill jag skulle skriva om, inte sant? Hanging Hill kom ut den 15 april i år och är en fristående berättelse. De tre böckerna som utkom innan var i The walking man serien som handlar om kommissarie Jack Caffery (som är huvudperson i både Fågelmannen och Trädens tystnad). Hanging Hill handlar om två systrar; Sally och Zoë. Sally är den nyskilda, ensamstående mamman som kämpar för att få sin ekonomi att gå ihop. Zoë är den rebelliska systern som envist försöker klara sig ensam utan att binda några emotionella band till andra människor. Hon jobbar som polis medan hennes syster Sally arbetar som städerska. Zoë och Sally har ingen kontakt med varandra trots att de båda lever i Bath, England. En tragisk händelse i deras barndom gjorde att föräldrarna skickade iväg Zoë till internatskola medan de behöll den yngre Sally hemma hos sig.
En vän till Sallys dotter Millie mördas och våldtas och plötsligt så korsas systrarnas väg igen. Mordet är bara början till händelser som ingen kunde förbereda sig för och både Sally och Zoë pressas långt över gränsen. När Sallys dotter Millie avslöjar att hon är skyldig en känd droglangare flera tusen pund för ett lån till en skolresa är det bara starten på mardrömmen.

Som vanligt har Mo Hayder skrivit en bok som är fullkomligt briljant. Trots att den har passager som är magstarka så går den inte över gränsen till att bli smaklös och bara ett frosseri i våld och äckel. Något som är mycket svårt. Handlingen är otroligt spännande och jag läste ut denna bok på 425 sidor på tre dagar. Hade den varit på svenska hade det nog bara tagit en dag. Man bara måste veta vad som händer härnäst. Jag nästan stressade mig igenom kapitel för att se vad som komma skall. Det finns inget jag kan klaga på förutom en sak- slutet. Jag vill inte förstöra något för er eftersom det är en läsupplevelse från pärm till pärm. Men det är ett hängande slut och det lämnar vissa frågetecken. Jag vet inte om det kommer en uppföljare till denna men det lämnas så pass öppet att det inte är en omöjlighet. Den enda riktiga nackdelen är att nu måste jag vänta i minst ett år innan en ny bok av Mo kommer ut.

Hanging Hill
Originaltitel: Hanging Hill
Författare: Mo Hayder
Översättare: –
Förlag: Bantam Press
ISBN: 9780593063835

De icke synliga av Fredrik Härén, bokrecension

by

Då och då så stöter jag på böcker jag tyvärr inte kan med. ”Vi är inte på samma våglängd.” ”Våra personligheter går inte ihop.” ”Sorry, det är inte du- det är jag.” Ni känner till alla klyschor.

Fredrik Häréns De icke synliga känns mer som en predikan över hur vi ska leva våra liv. Det gamla vanliga; människan är dum och korkad som inte kan behålla hemligheter eller göra vettiga beslut i livet. Som kontrast till detta finns ”de icke synliga” som är kritvita, osynliga människor som lever mitt ibland oss. Dessa ”icke synliga” är mycket visare, vackrare, klokare och helt enkelt bättre än vad vi vanliga ”synliga” någonsin kan bli. Jag ska försöka hålla en så neutral ton jag kan mot denna bok men dessvärre är det svårt. Vi kom helt enkelt inte alls överens. Men det behöver inte betyda att det inte finns människor därute som tycker att detta är en mycket bra berättad historia och inte ser det som bortkastad tid.

De icke synliga handlar om Alex, en journalist student som snubblar över hemligheten med de icke synliga när hon skriver på ett specialprojekt om barns låtsaskompisar. Berättelsen börjar då Alex är intagen på ett mentalsjukhus. Sen får vi hoppa tillbaks 6 månader i tiden för att följa händelserna som lett fram till detta. Förutom en massa information om de icke synligas levnadssätt och seder så blir det en jakt för att förhindra att hemligheten om de icke synliga ska bli allmänt känt. För ja, de icke synligas existens är en väldigt stor hemlighet och det är bara en liten grupp människor som vet om deras existens. Det är själva ramberättelsen men alltför mycket handlar om hur bra de icke synliga är. Hur smarta de är som odlar (osynlig) bambu istället för bomull (som vi människor gör) eftersom det ger både byggmaterial till hus, mat och fiber till kläder. Eller att de inte blir sjuka och kan hela sig själva eftersom de ”lärt” sig det.

Av texten på baksidan så har jag förstått att författaren lever nere i Singapore och Stockholm. Det är omöjligt att inte se de österländska influenserna i boken, speciellt i hur de icke synliga lever. Men, jag är ingen expert på detta men det hela känns som en sorts zen livsstil. I mina öron blir dessvärre det hela lite väl pompöst. Att det dessutom är ett citat innan varje kapitel känns lite överambitiöst. Vanligtvis kommer citaten, som ska säga något om boken som helhet, alldeles i början och de sätter en viss ton. Här var det citat från alla möjliga och det var vitt spridda. En litteraturlektor berättade en gång att just de här citaten alltid gav en vink om boken och att man speciellt skulle tänka efter mer än en gång om citatet kom från Jonathan Swift (ni vet, Gullivers resor?). Swift är känd för sin ironi och sarkasm och ett citat från hans verk kan antyda att verket som sådant är mycket ironiskt även om det är svårt att uppfatta det.

Nu är det kanske jag som låter lite pompös och uppblåst men då bjuder jag på det. Men jag säger såhär; tycker ni om böcker som är lite åt det spiritualistiska och andliga hållet så kommer nog denna passa er. För även om jag inte kom överens med denna bok så betyder det varken att den var dåligt skriven. Faktum är att kanske just du kommer att tycka att det är väldens bästa bok.

De osynliga
Författare: Fredrik Härén

Utgiven: 201104

ISBN10: 9186719106
ISBN13: 9789186719104

Bodil Jönsson: När horisonten flyttar sig – avslöjar samhällets åldersdiskriminering

by

Människor lever längre i dagens värld, fler blir äldre och fler är också piggare än vad äldre var förr. Det finns medicin mot smärtor, glasögon och operationer för synen och bättre hörapparater. Det gör att fler människor som blir äldre också är alerta nog för att kunna ta tillvara på åren. Tyvärr tas inte detta tillvara på av samhället.
Bodil Jönsson, som skrev den kultförklarade boken om ”Tio tankar om tiden” har analyserat ett ständigt aktuellt ämne som dock sällan skrivs om: ålderdomen. Hennes bok ”När horisonten flyttar sig” vänder upp och ner på en hel del fördomar. Det som slår mig med kraft när jag läser den är hur stenhårt grepp åldersdiskrimineringen tagit över värderingarna i det svenska samhället.

Som ett exempel: Lagar gör att den som väl blivit pensionerad inte får arbeta mer eller i varje fall är denna möjlighet starkt begränsad.
Samhället är också så enögt fokuserad på att vi ska vara unga, friska, starka, välavlönade och snygga – för att räknas som fullgoda medborgare. Alla andra är misslyckade. Svenska medier kör stenhårt den inställningen: bara unga och vackra människor ska synas.

När en människa som fyllt 55 år söker jobb kan han/hon räkna med att bli bortsorterad direkt av rekryteringsföretagen. Vilket borde vara möjligt att föra åtal om via diskrimineringsombudsmannen. När har ett åtal väckts för att någon av alla över 50 sorterats bort i en tillsättning av ett jobb?

Bodil Jönsson visar hur mycket piggare en 65-åring idag är än i tidigare generationer. Men arbetslivet är så fantasilöst konstruerat. I princip skulle alla kunna jobba lite, också den som är sjuk. Det är sällan en människa är så sjuk att han/hon inte kan jobba en enda timme under en månad. Men det finns inga öppningar för att människor kan jobba mer resultatinriktat istället för så närvaroinriktat. Som arbetslivet är idag är det i många fall viktigare att vara på arbetsplatsen än vad som utförs.

Bodil Jönsson formulerar det så väl: … ålderssegregationen är påtaglig, att samhället har ett ohållbart och skadligt förhållningssätt till äldre och att det finns många spontant negativa associationer till åldrande.

Att bli äldre betyder ofta att få fler erfarenheter, att förmågan att dra slutsatser och sätta samman olika kunskap ökar. Det är en förmåga som borde tas till vara på i samhället. Äldre människor kan bli en enorm resurs istället för att de ställs åt sidan. En människa som inte aktiveras, inte efterfrågas tappar snart gnistan. Fast samhället i allra högsta grad behöver människor med förmåga till eftertänksamhet.

Det mesta idag i samhället signalerar ett otåligt ännu-snabbare-och-billigare budskap. Bodil Jönsson påpekar:
Själv tänker jag att det kan vara befogat att slita sig trött om det ger ett gott resultat, men att det är alldeles meningslöst att jobba som en liten gnu om resultatet blir sämra än vad det hade blivit om man hade tagit det lugnare.

Bodil Jönsson tar upp en massa aspekter och boken är välskriven och rolig, med tänkvärda illustrationer av bland annat Jan Stenmark, Robert Nyberg och Elisabeth Ohlsson Wallin.

Att åldras är något ingen vill tänka på. Ändå är det något vi alla gör, om vi inte dör knall och fall som unga. Vi borde, som Bodil Jönsson, prata mycket mer om detta. Så att vi lär oss att åldras på ett bra sätt.

Hon skriver:

… Det handlar då inte bara om att ta hänsyn till att äldre människor kanske inte springer lika fort som yngre eller lyfter lika tungt – det var länge sedan den fysiska styrkan var utslagsgivande. I stället handlar det om hur samtiden skall kunna dra nytta av all den betänkta erfarenhet som äldre människor har, all del prestigelöshet som många av oss får när vi varit med om tillräckligt mycket och all den tillit som en del äldre kan väcka hos omvärlden.
Om igen: detta handlar i sin kärna inte främst om pengar eller omfördelning av resurser – det handlar om behovet av förändrade tankesystem, helt enkelt om nya sätt att förhålla sig till ålder och åldrande.

Jo, det finns förstås en invändning mot Bodil jönssons bok om åldrandet, att en del del grupper har så fysiskt hårt arbete att deras kroppas slits ut tidigare. Hon påpekar dock att hennes bok inte tar upp frågor som har med klass att göra och den tar inte upp skillnader mellan män och kvinnor när det gäller åldrande.
Det gör inte boken mindre viktig. Ingen kan ta upp precis allt och det tar Bodil Jönsson tar upp är jätteviktigt, både för samhället och för var och en av oss. De flesta kommer att bli gamla och det är inte bra för samhället att sortera bort oss så fort vi kommer upp i övre medelåldern.

Hon har en blogg – I en nygammal tid – där hon bloggar kring frågor som tas upp i boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Titel: När horisonten flyttar sig : att bli gammal i en ny tid
Författare: Bodil Jönsson
ISBN: 9789173373111
Förlag: Brombergs

Nina Hemmingson: Mina vackra ögon – när serier säger mer än ord

by


Två kvinnor möts, de

Mina vackra ögon är en seriebok av Nina Hemmingsson som handlar om livet, kvinnors situation, relationer och mycket, mycket mer.
Hennes sätt att teckna är starkt – och boken består av fyra avdelningar varav en heter ”Teckningar” och ”bara” är just teckningar. Hennes bilder är enkla och fångar ändå så exakt människor och deras uttryck. Vi ser på deras hållning hur de mår.

Nina Hemmingsson återkommer här med en ny samling så kallade enrutingar och teckningar. Hennes humor är ovanlig i sina skarpa analyser av företeelser som manligt och kvinnligt, och hennes bilder är omisskännligt starka och vackra.

Hon har själv förklarat sina böcker med orden:
”Enrutingarna och teckningarna handlar rätt mycket om mina tillkortakommanden, en slags kompensation för när jag sviker mig själv. Jag vill visa vad jag egentligen menade, om jag hade kunnat. Ett sätt att be mig själv om ursäkt. Det är även en del ilska över att man förväntas vara på ett visst sätt för att man är kvinna, man, barn, gammal och så vidare. Och en frustation över att vi människor prioriterar fel så ofta och inte säger vad vi egentligen menar. Jag tycker inte illa om att leva, men jag tycker att det är svårt. Jag tror att det är det jag tänker på när jag tecknar och skriver och sen väljer att publicera det – att få möta andra på riktigt.”

Nina Hemmingsson debuterade 2004 med boken »Hjälp«, där hon och Sara Olausson ritade halva boken var. Sedan dess har hon utkommit med två hyllade album: »Jag är din flickvän nu« och »Så jävla normal«. Hennes lika poetiska som satiriska enbildsteckningar har publicerats på Aftonbladets kultursidor, i andra dagstidningar och i Amelia, Bang och Ordfront Magasin.

Ur en intervju med Nina Hemmingsson på bokförlaget Kartagos hemsida:

Du har en speciell tecknarstil. Kan du beskriva den?
Jag tecknar som jag har lust bara. Jag försöker att inte bli snitsig utan hela tiden behålla något slags motstånd. Om det blir för enkelt byter jag redskap (pensel istället för penna till exempel) så att jag hamnar lite på hal is igen. Jag vill inte bli för bekväm.

Vad inspirerar dig?
Livet. Viljan att ta sig igenom svårigheter, att gå vidare.

Hur mycket är självbiografiskt?
Allt, men det är inte så ofta sant i den mening att det har hänt just så. Det är mer känslan än det verkliga skeendet.

Är det viktigt att vara rolig?
Nej, det tycker jag inte, men det är bra när det råkar bli så.

När boken hamnade i mina händer blev det en riktig högtidsstund att sjunka ner i en fåtölj och läsa boken och njuta av hennes serier och med den kärleksfulla ironi hon fångar våra mänskliga relationer.
Som:
– Men det behöver inte vara tråkigt att bli gammal om man har barnasinnet kvar! Dy har väl inte glömt bort hur man leker?
– Nej. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sju-tysta-leken-börjar nu!

Hennes specialitet eller tema i just boken ”Mina vackra ögon” är väl annars hur hon vrider på könsrollerna och låter en kvinna säga till några lättklädda unga pojkar att de inte ska låtsas att de inte vill bli uppraggade.

Titel: Mina vackra ögon
Författare och tecknare: Nina Hemmingsson
ISBN: 9789186003760
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kristina Ohlsson tar plats bland våra främsta deckarförfattare med Änglavakter

by

En ung kvinna hittas styckad och begravd i ett skogsparti i Midsommarkransen, Stockholm. Hon identifieras som Rebecca Trolle, en student som varit försvunnen i två år.
Det är starten för Kristina Ohlssons tredje deckare. Hon har vuxit som deckarförfattare och kvalitetsmässigt är hon bättre om flera av storsäljarna.
Min egen lilla teori är att flera av de bättre deckarförfattarna efter några storsäljare blivit så stora att deras förlag inte längre får eller törs stuva om i deras utkast till böcker. Det är svårt att hitta en förklaring till varför av de stora storsäljarna blivit sådana usla skribenter efter några böcker.

Så nu håller jag tummarna för att Kristina Ohlsson fortsätter utvecklas och inte börjar slarva.

Tre poliser har de ledande karaktärerna, varav en är en kvinna, Fredrika Bergman.
Fredrika och hennes poliskollegor Alex Recht och Peder Rydh utvecklas och förändrar under böckernas gång. Peder var odräglig tidigare och fick gå i terapi hos en jämställdhetskonsult. Detta har förändrat honom och han har i tredje boken ett bättre förhållande till sin fru, som han lärt sig att kommunicera med.

Det är dessa delar av deckarna som är minst lika viktiga, de som skildrar några människors liv och öden och hur de utvecklas i sina relationer.

Kristina Ohlsson har ett bra språk och dialogerna känns äkta. Möjligen känns det att boken haltar lite i trovärdighet kring utgången: en snuffmovie som gjordes för fyrtio år sedan. Det känns inte trovärdigt riktigt och mot slutet kan jag tycka den förlorade lite i fart. Det är förstås svårt att hålla ihop en hel berättelse. Men jag verkligen fram emot nästa bok i serien. Kristina Ohlsson har tagit plats bland de främsta svenska deckarförfattarna, utan tvekan.

Änglavakter är Kristina Ohlssons tredje kriminalroman om Fredrika Bergman och hennes kollegor Alex Recht och Peder Rydh. Askungar utkom 2009 och blev snabbt en framgång både i Sverige och utomlands. Efterföljaren Tusenskönor har belönats med Stabilopriset och är nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010.

Eli läser och skriver har också recenserat Änglavakter.
Dagens Bok har också recenserat Änglavakter.

Änglavakter
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Serie: Fredrika Bergman 3
ISBN10: 9164203530
ISBN13: 9789164203533

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,