• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

1Q84: tredje boken, gör trilogin till Murakamis bästa roman (recension)

7 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: 1Q84: tredje boken
Författare: Haruki Murakami
ISBN: 9789113037622
Förlag: Norstedts
Originaltitel: 1Q84-3
Översättare: Vibeke Emond

Att recensera eller berätta om tredje boken i Murakamis trilogi 1Q84 går inte utan att texten blir lite av en spoiler för den som ännu inte läst ettan och tvåan. Framför allt är det den andra boken som kanske inte får samma betydelse för den som läser om handlingen i tredje boken innan han/hon läser den andra boken. De tre böckerna i trilogin hör tätt ihop, de är delar av samma bok. Ingen del kan egentligen läsas fristående med någon större behållning.

Jag tycker intet särskilt mycket om Murakamis andra böcker. Det har flera skäl.
Jag tycker om många japanska författare, jag tycker om japansk kultur. Murakami är inte särskilt japansk i någon roman jag läst av honom och det är han inte heller i 1Q84 som kryllar av hänvisningar till västerlänsk kultur.

Hans sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta.

Men många tycker tvärtemot mig och Murakami har många fans. De talar om att han målar upp en egen speciell värld. Det håller jag dock med om, han lyfter liksom försiktigt på ett draperi och låter oss ana andra världar.

Däremot hur en del liksom Dagens Nyheters Jonas Thente kan hävda att han blandar buddism med kristendom, det säger nog mer om Thentes okunskap om buddism. Murakami är en ovanligt västerländsk japanska författare.

Nu har jag dock läst hela trilogin och då sitter jag här fylld av beundran. 1Q84 är hans bästa av de jag läst av Murakami. Fast det kan ju betyda vad som helst, eftersom jag inte är någon stor beundrare av hans författarskap annars. Egentligen 1Q84 den enda jag tycker om riktigt mycket av hans romaner.

1Q84 är välskriven, även om det blir en del upprepningar, både från bokdel till bokdel och inne i böckerna. Ibland är det som om kapitlen först var skrivna för att publiceras som kapitel för kapitel som en följetong. Men upprepningarna fyller en rytmisk funktion, det blir som teman som återkommer. Dessutom fördjupas dessa teman genom att flera händelser och bilder berättas om igen ur en annan karaktärs synvinkel.

1Q84 ger oss en aning om andra världar, men det är också en fantastisk berättelse om kärlek. Det är också en tung berättelse om orättvisorna i världen och om hur en del slås ut redan från början, hur de aldrig får en chans. Eller får de en chans men vågar aldrig själva tro på den, vågar aldrig gripa ta i den lycka som förunnas dem?

Det är svårt att skriva om den tredje delen utan att avslöja något som alla som läst den andra delen undrar över. Överlevde Aomame eller inte? Tredje delen skildrar den mystiska världen 1Q84 med de två månarna som bara några få kan se.

De tre delarna ska läsas som en bok. Frågan är varför de alls är indelade i tre delar. Det kan inte vara något annat skäl är att det skulle bli en jättejättetjock roman annars med mer än 1.500 sidor.

Här är lite fakta om boken från bokbutiken:

1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.

Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.

Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

”Murakami blandar Raymond Chandler med Kafka och Alice i Underlandet till någonting helt annorlunda som förnyar romankonsten liksom hos Thomas Pynchon och Don DeLillo fast kanske ännu mer egensinnigt än så. Man får hoppas att han inte anses vara för lekfull för att få Nobelpriset.”
Johan Dahlbäck, GP

Relaterat: Recension av del 1 och del 2 i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Murakami, 1Q84, tredje boken, Aomama, Tengo, litteratur, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: 1Q84, Aomama, Bok, Murakami, Recension, Tengo, tredje boken

Mörk jord av Belinda Bauer, en deckare med litterär kvalitet: lägg författarens namn på minnet

4 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
ISBN: 9789186629519
Förlag: Modernista
Originaltitel: Blacklands
Översättare: Ulla Danielsson

Mörk jord är en spänningsroman som är så välskriven att jag njuter av språket och dess rytm. Vi är inte bortskämda med deckare av litterär kvalitet, de flesta deckarförfattare är duktiga på att berätta och att hålla uppe spänningen men att de behärskar språket som ett konstnärligt uttrycksmedel är inte så vanligt.

Belinda Bauer fick 2010 års Golden Dagger, kriminallitteraturens mest prestigefyllda pris för romanen. Förvånansvärt nog är det hennes debutroman, fast hon är van skribent som journalist och manusförfattare.

Mörk jord handlar om tolvårige Steven som bor i en liten brittisk stad. Han bor tillsammans med sin mamma, sin mormor och sin lillebror, femårige Davey. Familjen plågas av en stor sorg. Arton år tidigare dog Stevens morbror Billy som då var elva år. Billy blev kidnappad och mördad av en pedofil. Billys kropp har inte hittats även om mördaren fångats in och sitter fängslad för flera sexmord på barn.

För mormodern var Billy favoritbarnet och hon står varje dag i fönstret och kikar ut för att hon väntar att Billy ska komma hem igen. Mormodern är bitter och sur och det mår hennes dotter, Stevens mamma dåligt av. Steven längtar efter att leva i en normal och frisk familj. Han är trött på att vara så fattig och att aldrig få kramar och aldrig känna att hans mamma och mormor tycker om honom. Han har därför börjat gräva ute på heden där flera av barnliken hittats. Han hoppas att hitta Billys lik. Då ska mormor kunna släppa sorgen och familjen ska bli normal, tänker Steven.

Efter att ha grävt och grävt varenda eftermiddag under lång tid och ändå inte hittat något barnlik kommer Steven på att han ska kontakta seriemördaren. Han skriver till mördaren och ber om hjälp att hitta Billys lik.

Boken är spännande och läskig. Steven är så ensam och det är så typiskt att vuxna inte ser vad barnen har för sig. Han leker en livsfarlig lek och ingen vuxen förstår vad som är på gång, alla är så inbäddade i sina egna problem.

Bokbloggaren på Snowflakes in the rain berömmer också boken och därifrån får jag veta Belinda Bauer har en ny bok på gång. Bra. Lägg namnet Belinda Bauer på minnet. Där har vi en deckarförfattare som kommer att räknas in bland de största. Det är jag säker på.

Mörk jord är mer än en deckare, det är en roman om en pojke och en familj i sorg – och den är både så skickligt sammanvävd och så språkligt vacker att om vi hade satt betyg på böcker vi recenserar hade det blivit högsta betyget här. Det är få deckare som når upp till en sådan nivå.

Läs även andra bloggares åsikter om Belinda Bauer, bokrecension, författare, deckare

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Belinda Bauer, Bokrecension, Deckare, författare

Monster av Micael Dahlén: kan det bli äckligare än så här?

1 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Monster
Författare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Utgiven: 201110
ISBN10: 9186815660
ISBN13: 9789186815660

Micael Dahlén är författare och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Som många vet räknas eleverna där som framtidens företagsledare. Många kan nog tycka att vad den utbildningen föder fram är monster, kapitalismens monster vars ekonomiska system skapat klimatförändringar, miljöförstörelse och enorma klyftor mellan en liten stenrik grupp människor och många fattiga och svältande människor i världen.

I boken Monster skriver Micael Dahlén om andra monster. Micael Dahlén har en fascination för seriemördare och har specialstuderat fem, bland annat Charles Manson, och han har fått träffa dem.

Han skriver om hur människor flockas kring dessa seriemördare och hur de får en massa fans och äktenskapserbjudanden. Enligt Dahlén är alla fascinerade av mördare.

Dahlén berättar att han började sina efterforskningar för att han var fylld av förundran över att så många människor tycktes beundra dessa mördare. Under processens gång blev Dahlén själv en beundrare av dem, eller nästintill.

Dahlén spekulerar kring varför vi fascineras av mördare och menar att det bland annat kan bero på att de människor som idag lever i sina gener har överlevare. De som var överlevare för tiotusentals år sedan var de som hade förmågan att döda, annars skulle de inte överleva. Eftersom vi därför alla har mördares gener i oss, kan vi inte låta bli att beundra de som klarar att gå över gränsen och faktiskt mörda.

Jag tycker Micael Dahlén är helt ute och cyklar. Han jämför till exempel att våld i filmer och i spel säljer väldigt bra med intresset för mördare. Det är något helt annat. Eftersom historien igenom har det alltid funnits människor som griper till våld, i krig eller i frustration, vid sviken kärlek eller vid psykisk sjukdom eller vid drogbruk. Att film och teater och annan kultur skildrar våld är naturligt, eftersom våld finns med i mänsklighetens historia. Det är inte alls samma sak som att människor skulle ha någon inre beundran för mördare.

Själv spyr jag vid tanken på mördare. Jag kan inte hitta någon känsla inne i mig av beundran för någon av de fem mördare Micael Dahlén skildrar. Tvärtom. Jag skulle vägra att träffa dem, tror jag. Jag skulle spy efteråt. Jag mår illa vid tanken på dem.

Jag är intresserad av fenomenet sekter, hur människor kan dras till olika slags läror och leva ut detta till hundra procent. Charles Manson kan beskrivas som en sektledare. Han drev sin sekt till att utföra flera blodiga mord. Anledningen till att jag tackade ja till att läsa recensionsexemplar av Monster var att Charles Manson är en av de fem som skildras i boken och som Micael Dahlén träffat. Tyvärr blev jag besviken också på den punkten. Berättelsen skildrar mer hur Manson ser ut idag än att den ger någon djupdykning i hans sekt.

Världen är full av alla möjliga slags människor. Det är dock ett som är säkert. Micael Dahlén berättar hur dessa mördare får fans och vänner i Facebook. Jag har svårt att tro på att det verkligen är så. Javisst, det är klart att det måste stämma att en del Facebook-användare vlll vara vänner till dessa mördare, men majoriteten av mänskligheten är nog friskare än så. Att dyrka seriemördare, det är ändå sjukt.

Jag blir inte klok på vad Micael Dahlén vill med sin bok. Menar han på allvar att vi alla innerst inne beundrar mördare? I så fall bedömer han mänskligheten efter sig själv och kanske de människor han har i sin omgivning. För min del hyser jag inte minsta beundrar för någon mördare och skulle inte vilja slösa bort en sekund av mitt liv på att träffa någon seriemördare. Jag känner ingen i min omgivning som dyrkar mördare heller.

Kan det vara så att de grupper som tar för sig mest i samhället har något gemensamt med de människor som är beredda att mörda andra? Micael Dahlén jobbar ju på Handelshögskolan där de som i framtiden ska hugga för sig högst bonusar utbildas.

Så här skriver om Monster:
”Jag ska inte döda dig. Var inte rädd”, hör jag honom viska bakom mig.

I Micael Dahléns nya bok får du bland annat möta Charles Manson och den japanske kannibalen Issei Sagawa – sammanlagt fem av världens mest kända mördare med skrämmande historier som spänner över ett halvt sekel.

Fem monster. Och en författare som träffat dem alla. Micael Dahlén har utforskat en värld fylld av blod och död – men också av pengar, kärlek och kändisskap. Han har korsat tre kontinenter på jakt efter svar. Hur är det möjligt att människor upphöjts till världskändisar genom att mörda? Varför är vi så fascinerade av mord och mördare – i de mest sedda filmerna, i de mest lästa böckerna, i våra egna tankar?

Svaren som han finner är lika skrämmande som morden i sig. ”Monster” är Micael Dahléns första bok på svenska efter succén ”Nextopia”, men boken liknar inget han gjort tidigare, det är snarare en personlig reportagebok med känsla av spänningsroman.

Relaterat: Micael Dahléns hemsida.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Umberto Eco – Begravningsplatsen i Prag: mustigt språk men svår att tränga in i

24 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Begravningsplatsen i Prag
Författare: Umberto Eco
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 201109
Antal sidor: 547
ISBN10: 9173373249
ISBN13: 9789173373241

Begravningsplatsen i Prag är ingen lätt bok. Umberto Eco har sedan den filsofiska romanen/deckaren ”Rosens namn” många som uppskattar hans författarskap. ”Begravningsplatsen i Prag” är dock något helt annat än ”Rosens namn”.

Begravningsplatsen i Prag handlar flera saker, den har flera lager av betydelser.

Berättelsen utspelar sig under senare delen av 1800-talet och utgår kring om den Italienfödde Simone Simonini som föddes i Italien med så småningom flyttar till Paris. Han är uppväxt med en judehatande farfar. Detta judehat blir som ett med honom. Detta judehat är så starkt att Simonini liksom hans farfar menar att allt ont kommer från judarna och att judarna har nästlat sin in överallt, i katolska kyrkan, hos frimurarna, hos kommunister, hos regeringar och ja överallt. Judarna är till och med kannibaler och äter små barn, enligt Simonini och hans farfar.

Simonini visar sig ha en begåvning för att förfalska dokument och livnär sig på förfalskningar. Han blir också indragen i spionaffärer och tvingas bli såväl hemlig agent som dubbelagent och rent av trippelagent. Uppdragen tar han för att kunna skapa förfalskade dokument som ska få världen att förstå att de måste utrota judarna.

Det finaste av dokumenten handlar om ett möte med rabbiner på begravningsplatsen i Prag. Bokens handling kretsar till viss del kring detta dokument, förstås. Det är ju trots allt titeln på romanen.

Umberto Eco har ett underhållande, mustigt språk som beskriver livfullt och det doftar ända dit där jag sitter och läser. Däremot är romanen delvis rörigt uppbyggt. Berättelsen sker dels från bokens berättare men också av Simonini själv och en abbé Dalla Piccola som vi länge får fundera kring om det är ett andra jag av Simonini eller en annan person. (Jag kan inte avslöja vilket, då förstör jag en del av bokens handling).

Boken är underhållande, på grund av språket och delar av berättelsen är roliga och tankeväckande och träffsäkert absurda. Men jag undrar över detta judehat. De farliga rasisterna är knappast de som är så extrema som de i boken beskrivna antisemiterna. Om en person säger att judarna äter barn, då lyssnar väl ingen på den personen. Därför undrar jag vad Umberto Eco vill säga med boken. Vill han beskriva hur falska uppgifter låt till grund för det judehat som blossade ut i sin fulla förfärliga verkan under 1900-talet?

Fast kanske finns det människor som är beredda att tro på så extrema falska uppgifter. DN skriver i sin recension:

Ecos roman är kontroversiell på massor av plan. Naturligtvis för att de dryga fem hundra sidorna ekar av hatisk antisemitism (hur mycket han än använder den för att visa hur idiotisk den är), men också för att i stort sett allt är sant. Alla karaktärer som sveper förbi under de sjuttio slutåren av 1800-talet (utom en) är historiska personer, och deras repliker och tankar är autentiska. Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå.

Själv tror jag dock att den inlindade, dolda rasismen är betydligt farligare.

Umberto Eco har en massa hänvisningar till händelser och personer under 1800-talet, som är roliga i de fall jag känner till bakgrunden och karaktärerna, men mer utestängande när jag inte känner till dem. Den som inte kan sin europeiska 1800-talshistoria kommer inte att förstå allt i handlingen. Jag är inte riktigt förtjust i den form av litteratur som kräver förkunskaper.

Johan Dahlbäck som recenser boken i Göteborgsposten skriver om detta:

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.

Bitvis är romanen underbar att läsa, med ett mustigt språk och skrämmande beskrivningar av människors dumhet framförallt när det gäller krig och revolutioner, men samtidigt är den svår att tränga in i. Jag tror att jag kommer att läsa den en gång till, för jag misstänker att jag missade en del när jag läste den första gången.

Läs även andra bloggares åsikter om Umberto Eco, bok, recension, judehat, litteratur, Brombergs

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Brombergs, judehat, Recension, Umberto Eco

”En fager mö” av Joyce Carol Oates – Sprickor i kuststadens välpolerade fasad

18 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

”En fager mö”
Författare: Joyce Carol Oates
Översättning: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012473-1

Redan från första mötet mellan Katya Spivak och Marcus Kiddler utanför butikerna på Ocean Avenue finns det en spänning mellan dem vilken inte enbart handlar om kärlek och åtrå. Katya dras till konstnären, författaren och den pianospelande mannen som lika gärna skulle kunna tas för att vara hennes farfar och Kiddler själv anser att han och Katya är själsfränder.

Att Marcus Kiddler och Katya Spivaks relation förblir trevande är lika säkert som att Katya alltid tvekar inför varje gång hon besöker den gamle mannen Kiddler. Marcus Kiddler ser på Katya Spivak som en förbjuden frukt vilken han värnar och tar hand om, som om Katya vore en av hans fossilblommor gjorda i enbart glas. Men Katya är mer än bara skör glasblomma för Kiddler och vid otaliga tillfällen talar han om för henne hur mycket han tycker om henne – att Katya är speciell, mycket mer än bara en sextonårig barnflicka.

Visst skulle man kunna se Katya som ett offer för den som inger henne trygghet och bekräftelse. Att hon är ett offer för könsrollen, ålders- och klasskillnaden, vilka är tre faktorer som återkommer i Joyce Carol Oates romaner. Men trots att Katya kommer ifrån svåra förhållanden med en ensamstående, supande mor och en spelberoende pappa som lämnat dem, så förblir Kiddlers hem en plats där Katya behåller sin integritet. Vi får kontinuerligt dela hennes tankar och se släkten Spivaks ilskna temperament lysa igenom i henne. Dock går det inte att förneka att Katya allteftersom invaggas i någon slags förtrollning och att det till slut blir svårt för henne att bryta den. Det är vid detta tillfälle som bandet mellan Katya och Kiddler får en ny innebörd och det är här som jag sätter hjärtat i halsgropen, om än bara för ett litet tag.

Den som är välbekant med Hermann Hesses roman ”Stäppvargen” kan se likheter mellan denna och ”En fager mö”. Redan vid ett ganska tidigt stadium i boken ges en indikation på att något senare kommer krävas från en av personerna. Det finns hela tiden en gnagande mening om ”ett utförande” som kommer i sinom tid. Oates använder liksom Hesse denna antydning, men skillnaden är att Hesse lyckas göra det på ett säreget sätt vilket ger hans form för historien en suggestiv framtoning, medan Oates skildring tenderar att endast kännas en aning krystad.

Den infekterade undertonen som Joyce Carol Oates förser boken med är inte tillräckligt ihärdig och tillför inte boken något tillnärmelsevis extraordinärt. Den olustiga känslan lurar visserligen vid sidovändningarna och letar sig fram tillsammans med tonerna av Marcus Kiddlers knastrande grammofonskivor, men trots detta lyfter boken aldrig riktigt.

Det är skickligt skildrat av Oates, då hon både lyckas inge sympati för den unga kvinnan samt en viss förtröstan för den gamle mannen. För visst vill man att Katya aldrig mer ska vista sig i Kiddlers enorma hus i Bayhead Harbour som ekar tomt likt ett mausoleum, samtidigt som man heller inte vill blåsa bort kemin som existerar mellan dem. Jag inser i efterhand att jag inte blir tillräckligt berörd av Katyas och Kiddlers relation som delvis saknar djup och trovärdighet.

Det är just bristen på trovärdighet som gör att jag inte blir fängslad, och trots klumpen i halsen finns ingen tillräcklig närvaro i historien. Något som jag reagerar över är att Oates ibland tar till handlingar vilka blir alltför uppenbara. Att som läsare få saker skrivna på näsan är aldrig uppskattat, likväl som man heller inte vill få spetsunderkläder slängda i ansiktet, men det är precis vad Oates kastar på dig. Utan dessa, förvisso enstaka men än dock överflödiga, detaljer hade boken kunnat bli mer trovärdig. Det finns ingen anledning för Oates att falla för det evidentas snara. ”En fager mö” krackelerar alltför ofta och visar onödiga sprickor i kuststadens välpolerade fasad.

Text: Vilma Ahlén

Fler recensioner av En fager mö: Expressen, Dagens Nyheter

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in