Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Umberto Eco – Begravningsplatsen i Prag: mustigt språk men svår att tränga in i

by

Begravningsplatsen i Prag
Författare: Umberto Eco
Översättare: Barbro Andersson
Förlag: Brombergs
Utgiven: 201109
Antal sidor: 547
ISBN10: 9173373249
ISBN13: 9789173373241

Begravningsplatsen i Prag är ingen lätt bok. Umberto Eco har sedan den filsofiska romanen/deckaren ”Rosens namn” många som uppskattar hans författarskap. ”Begravningsplatsen i Prag” är dock något helt annat än ”Rosens namn”.

Begravningsplatsen i Prag handlar flera saker, den har flera lager av betydelser.

Berättelsen utspelar sig under senare delen av 1800-talet och utgår kring om den Italienfödde Simone Simonini som föddes i Italien med så småningom flyttar till Paris. Han är uppväxt med en judehatande farfar. Detta judehat blir som ett med honom. Detta judehat är så starkt att Simonini liksom hans farfar menar att allt ont kommer från judarna och att judarna har nästlat sin in överallt, i katolska kyrkan, hos frimurarna, hos kommunister, hos regeringar och ja överallt. Judarna är till och med kannibaler och äter små barn, enligt Simonini och hans farfar.

Simonini visar sig ha en begåvning för att förfalska dokument och livnär sig på förfalskningar. Han blir också indragen i spionaffärer och tvingas bli såväl hemlig agent som dubbelagent och rent av trippelagent. Uppdragen tar han för att kunna skapa förfalskade dokument som ska få världen att förstå att de måste utrota judarna.

Det finaste av dokumenten handlar om ett möte med rabbiner på begravningsplatsen i Prag. Bokens handling kretsar till viss del kring detta dokument, förstås. Det är ju trots allt titeln på romanen.

Umberto Eco har ett underhållande, mustigt språk som beskriver livfullt och det doftar ända dit där jag sitter och läser. Däremot är romanen delvis rörigt uppbyggt. Berättelsen sker dels från bokens berättare men också av Simonini själv och en abbé Dalla Piccola som vi länge får fundera kring om det är ett andra jag av Simonini eller en annan person. (Jag kan inte avslöja vilket, då förstör jag en del av bokens handling).

Boken är underhållande, på grund av språket och delar av berättelsen är roliga och tankeväckande och träffsäkert absurda. Men jag undrar över detta judehat. De farliga rasisterna är knappast de som är så extrema som de i boken beskrivna antisemiterna. Om en person säger att judarna äter barn, då lyssnar väl ingen på den personen. Därför undrar jag vad Umberto Eco vill säga med boken. Vill han beskriva hur falska uppgifter låt till grund för det judehat som blossade ut i sin fulla förfärliga verkan under 1900-talet?

Fast kanske finns det människor som är beredda att tro på så extrema falska uppgifter. DN skriver i sin recension:

Ecos roman är kontroversiell på massor av plan. Naturligtvis för att de dryga fem hundra sidorna ekar av hatisk antisemitism (hur mycket han än använder den för att visa hur idiotisk den är), men också för att i stort sett allt är sant. Alla karaktärer som sveper förbi under de sjuttio slutåren av 1800-talet (utom en) är historiska personer, och deras repliker och tankar är autentiska. Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå.

Själv tror jag dock att den inlindade, dolda rasismen är betydligt farligare.

Umberto Eco har en massa hänvisningar till händelser och personer under 1800-talet, som är roliga i de fall jag känner till bakgrunden och karaktärerna, men mer utestängande när jag inte känner till dem. Den som inte kan sin europeiska 1800-talshistoria kommer inte att förstå allt i handlingen. Jag är inte riktigt förtjust i den form av litteratur som kräver förkunskaper.

Johan Dahlbäck som recenser boken i Göteborgsposten skriver om detta:

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.

Bitvis är romanen underbar att läsa, med ett mustigt språk och skrämmande beskrivningar av människors dumhet framförallt när det gäller krig och revolutioner, men samtidigt är den svår att tränga in i. Jag tror att jag kommer att läsa den en gång till, för jag misstänker att jag missade en del när jag läste den första gången.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”En fager mö” av Joyce Carol Oates – Sprickor i kuststadens välpolerade fasad

by

”En fager mö”
Författare: Joyce Carol Oates
Översättning: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012473-1

Redan från första mötet mellan Katya Spivak och Marcus Kiddler utanför butikerna på Ocean Avenue finns det en spänning mellan dem vilken inte enbart handlar om kärlek och åtrå. Katya dras till konstnären, författaren och den pianospelande mannen som lika gärna skulle kunna tas för att vara hennes farfar och Kiddler själv anser att han och Katya är själsfränder.

Att Marcus Kiddler och Katya Spivaks relation förblir trevande är lika säkert som att Katya alltid tvekar inför varje gång hon besöker den gamle mannen Kiddler. Marcus Kiddler ser på Katya Spivak som en förbjuden frukt vilken han värnar och tar hand om, som om Katya vore en av hans fossilblommor gjorda i enbart glas. Men Katya är mer än bara skör glasblomma för Kiddler och vid otaliga tillfällen talar han om för henne hur mycket han tycker om henne – att Katya är speciell, mycket mer än bara en sextonårig barnflicka.

Visst skulle man kunna se Katya som ett offer för den som inger henne trygghet och bekräftelse. Att hon är ett offer för könsrollen, ålders- och klasskillnaden, vilka är tre faktorer som återkommer i Joyce Carol Oates romaner. Men trots att Katya kommer ifrån svåra förhållanden med en ensamstående, supande mor och en spelberoende pappa som lämnat dem, så förblir Kiddlers hem en plats där Katya behåller sin integritet. Vi får kontinuerligt dela hennes tankar och se släkten Spivaks ilskna temperament lysa igenom i henne. Dock går det inte att förneka att Katya allteftersom invaggas i någon slags förtrollning och att det till slut blir svårt för henne att bryta den. Det är vid detta tillfälle som bandet mellan Katya och Kiddler får en ny innebörd och det är här som jag sätter hjärtat i halsgropen, om än bara för ett litet tag.

Den som är välbekant med Hermann Hesses roman ”Stäppvargen” kan se likheter mellan denna och ”En fager mö”. Redan vid ett ganska tidigt stadium i boken ges en indikation på att något senare kommer krävas från en av personerna. Det finns hela tiden en gnagande mening om ”ett utförande” som kommer i sinom tid. Oates använder liksom Hesse denna antydning, men skillnaden är att Hesse lyckas göra det på ett säreget sätt vilket ger hans form för historien en suggestiv framtoning, medan Oates skildring tenderar att endast kännas en aning krystad.

Den infekterade undertonen som Joyce Carol Oates förser boken med är inte tillräckligt ihärdig och tillför inte boken något tillnärmelsevis extraordinärt. Den olustiga känslan lurar visserligen vid sidovändningarna och letar sig fram tillsammans med tonerna av Marcus Kiddlers knastrande grammofonskivor, men trots detta lyfter boken aldrig riktigt.

Det är skickligt skildrat av Oates, då hon både lyckas inge sympati för den unga kvinnan samt en viss förtröstan för den gamle mannen. För visst vill man att Katya aldrig mer ska vista sig i Kiddlers enorma hus i Bayhead Harbour som ekar tomt likt ett mausoleum, samtidigt som man heller inte vill blåsa bort kemin som existerar mellan dem. Jag inser i efterhand att jag inte blir tillräckligt berörd av Katyas och Kiddlers relation som delvis saknar djup och trovärdighet.

Det är just bristen på trovärdighet som gör att jag inte blir fängslad, och trots klumpen i halsen finns ingen tillräcklig närvaro i historien. Något som jag reagerar över är att Oates ibland tar till handlingar vilka blir alltför uppenbara. Att som läsare få saker skrivna på näsan är aldrig uppskattat, likväl som man heller inte vill få spetsunderkläder slängda i ansiktet, men det är precis vad Oates kastar på dig. Utan dessa, förvisso enstaka men än dock överflödiga, detaljer hade boken kunnat bli mer trovärdig. Det finns ingen anledning för Oates att falla för det evidentas snara. ”En fager mö” krackelerar alltför ofta och visar onödiga sprickor i kuststadens välpolerade fasad.

Text: Vilma Ahlén

Fler recensioner av En fager mö: Expressen, Dagens Nyheter

Bilderboksretro 50-tal, början på en nostalgiresa genom barnböckernas historia

by

Bilderboksretro 50-tal
Författare: Susanna Hellsing
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: September 2011
ISBN10: 9129677572
ISBN13: 9789129677577

Bilderboksretro 50-tal är den första delen av fyra som går igenom hur barnböcker såg ut under fyra decennier, från femtiotalet fram till åttiotalet.
I första boken finns Mumintrollet, det är väl en bok som många läst eller fått läst för sig som liten. Historien om någon känns kanske också igen, där bilderna där vi för följa garntråden är spännande för de minsta.

Tonvikten i den här första boken, om barnböcker från femtiotalet, ligger på svenska bidrag men några utländska exempel som satt starka avtryck i svensk barnbokslitteratur har också kommit med.

Visst känns det nostalgiskt att öppna boken, att bläddra runt, se bilderna och läsa. Men jag föddes i mitten av femtiotalet, så jag kan tänka mig att nästa del i serien – om sextiotalet och som släpps i januari 2012 kommer att tala ännu mer direkt till mig.

Att läsa texter och se bilder som jag första gången närmade mig som liten sätter igång minnen och tankar. Det var runt både i känslor och i hjärnan.

Ur ett pressmeddelqnde om boken:

Årets nostalgikick – frossa i bilderböcker och formspråk från femtiotalet. Här är boken som väcker minnen!

Kommer du ihåg ditt första möte med Mumintrollet? Eller hur rysligt och spännande det kändes att följa den röda tråden i Historien om Någon – vem var det som hade vält mjölkkrukan i köket och ätit upp lunchströmmingen? Minns du Trulsa hos mormor i den svartvita fotobilderboken?

Det här är den första i en serie av retroantologier som bygger på bilderböcker.
Tonvikten ligger på svenska bidrag, men några utländska som satt starka avtryck finns också med. Här hittar du både återgivna korta texter och minipresentationer av älskade karaktärer. Tillsammans med information om författare och illustratörer, och redaktionella kommentarer om årtiondets fenomen och titlar. Boken ger ett starkt visuellt intryck av femtiotalet.

Ur innehållet: Krakel Spektakel köper en klubba, Pippi Långstrump på kafferep, Klåfingerdagen, Plupp, Eloise, Kriktor, Trulsa och Mumin.

Serien kommer att omfatta fyra delar, en för vardera femtio-, sextio-, sjuttio- och åttiotalen. Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing står för urvalet. Alla fyra har omslag av Lotta Kühlhorn och tidstypisk formgivning.

Relaterat:
Recension i DN:

”Bilderboksretro 50-tal” lyfter fram så många genomtänkta och välgjorda bilder. Mycket är aptitretande. Inte minst avsnittet om vad man på sätt och vis kan kalla föregångaren till de yngre läsarnas ”En bok för alla”, nämligen utgivningen av FIB:s gyllene böcker. Det är ingen överdrift att kalla detta en barnkulturgärning. Låt vara att långt ifrån alla de över 200 titlarna som gavs ut varken var politiskt eller genuskorrekta. Men de gav möjlighet för många barn att själva äga en bok. Priset var överkomligt, formatet sympatiskt och illustratörerna ofta några av de bästa.

Relaterat:
Bilderboks Retro 60-tal, Intervju med Lisa Bjärbo, om boken hos Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Marilyn Monroe – Fragment – det handlar om att förstå henne

by

”Marilyn Monroe – Fragment”
Redaktörer: Stanley Buchtal och Bernard Comment
Översättning: Marianne Öjerskog
Förlag: Norstedts, Stockholm 2011
ISBN: 978-91-1-303719-6

De allra flesta vet vem Marilyn Monroe var. Eller rättare sagt, de allra flesta tror sig kanske veta vem Marilyn Monroe var. Joyce Carol Oates ”Blonde” som kom ut år 2001 är visserligen en roman men det är en bok som lämnade mig, och kanske även andra, med känslan av att man fick lära känna Marilyn. Genom den boken fick man komma närmare den fattiga flickan som växte upp till en kvinna som fascinerade med sin charm. En ensam och funderande kvinna som inte stod ut och begick självmord då hon inte längre kunde leva i en värld som denna. Även de som inte läst boken kanske har en liknande bild av Marilyn.

När jag läser i ”Marilyn Monroe – Fragment” får mina tidigare bilder av legenden, myten och sexikonen ett nytt perspektiv och kvar står jag med en samling fragment av en kvinnas liv. På en sida har Marilyn skrivit ”min kropp är min kropp, varje liten del av den” och det är en mening som etsar sig fast. Det här är Marilyns bok.

Redaktörerna Stanley Buchtal och Bernard Comment ger allt utrymme åt Marilyn och lämnar sig själva utanför så när som på inledningen boken. Boken består av Marilyns egna anteckningar, brev och dikter. Upplägget är mycket simpelt och tilltalande, med fotografier tagna på sidorna från hennes anteckningsblock samt icke kommersiella bilder på Marilyn i vardagliga sammanhang.

Att få läsa hennes egna spretiga handstil innehållande många felstavningar är likväl njutning som ångest, så till den grad att jag lägger ned boken då jag slås av känslan att jag inkräktar i hennes privatliv. För det finns en viss olustighet i att bläddra igenom sidorna.

Jag inser snart att det inte är att gotta sig i hennes privatliv utan att det snarare handlar om att försöka förstå henne. Jag håller en del av Marilyns liv i mina händer och jag fortsätter att bläddra vidare. Sidorna som är fyllda med hennes känslor, tankar och funderingar väcker nyfikenhet.

En av anledningarna till att Marilyn Monroe blev en ikon är kanske just att nyfikenheten över henne fascinerade och lockade många. Hon var en mångfacetterad människa och själv beskriver Marilyn sig som en dubbelnatur: ”Jekyll och Hyde, two in one”. Att den ena sidan – den naiva blondinen, har tagit större plats än den intellektuella kunskapstörsterskan har med tiden blivit ett blekt minne.

Utöver de texter som ingår i ”Marilyn Monroe – Fragment” tror man att det säkerligen finns fler texter att hitta. Vem vet, kanske kommer vi få se fler sidor av legenden i framtiden och kanske blir dessa publicerade i ännu en bok.

Marilyn Monroe lever vidare genom fragment.

Text: Vilma Ahlén

Fler recensioner: Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Regi Bergman – mer än en bok: ett konstverk

by

Regi Bergman
Författare: Bengt Wanselius & Paul Duncan
Bokförlag Max Ström
Utgiven: 200809
Antal sidor: 591
Vikt i gram: 6599
ISBN10: 9171260900
ISBN13: 9789171260901

Ingmar Bergman betydde mycket för svensk film och svensk teater. Under de 60 år Ingmar Bergman var verksam som regissör och manusförfattare gjorde han närmare åttio spelfilmer och teveproduktioner.När bokförlaget Max Ström 2008 gav ut en bok om Bergmans verk är boken som en Bibel eller ett konstverk. Den är tryckt på högkvalitativt fint papper och består av 591 välskrivna sidor som börjar med Erland Josephsons text om sin vänskap och relation med Ingmar Bergman. En mycket underfundigt och välskriven text som jag läst om och om igen, flera gånger.

Texterna i boken bygger huvudsakligen på Ingmar Bergmans egna ord, med citat från dagböcker, brev, skrifter och böcker. Men här finns också nyskrivna texter av bland andra Erland Josephson, Birgitta Steene och Bengt Forslund.

Det är en stor fotobiografi som sammanställts av Bengt Wanselius, som i 20 år arbetade som en av Bergmans stillbildsfotografer.

Denna kolossala bok, denna filmbibel, innehåller över ett tusen bilder som skildrar Bergmans liv och verk med en lång rad unika fotografier från filminspelningar, teaterscener och privatliv.

När jag öppnade boken möttes jag dessutom av en dvd, en specialproducerad dvd med bland annat Bergmans egna smalfilmer.

Boken är vackert mörkblå och väger 6,5 kilo. Den är tung på många sätt, dock är den inte tung att läsa. Bilderna är intressanta och texterna välskrivna. Det är en bok jag återvänder till och läser lite i taget ur. Den går igenom hela Bergmans produktion, från de första mer okända filmerna. Det finns så mycket att lära sig där. Det är inte alls förvånande att boken fick Augustpriset för bästa fackbok 2008. Har det någonsin getts ut en lika genomarbetad och vacker faktabok i Sverige?

Jag har placerat den på vårt finaste bord i vardagsrummet och där ligger den uppslagen och jag sätter mig där flera gånger om dagen och bläddrar, ser på bilder och läser lite.

Boken är en fantastisk julklapp, till exempel, till den film- och eller teaterintresserade.

Svenska Dagbladet skrev i sin recension:

Porträttet av Bergman är helt ­enkelt lysande i sin skärpa, sin humor, sin respektlöshet och sin kärlek. Vem kan som ­Josephson fånga det omöjliga hos Bergman, han som var större än livet självt och som kunde göra sig till världens centrum som ingen annan? Josephson lyckas, inte bara eller ens främst för att han kände Bergman så väl, utan för att han har en egenskap Bergman själv faktiskt saknade: författarens, han som är hemma i språket. Jag misstänker att Erland Josephson vet om detta och att det övertaget är en nyckel till varför de båda varit så jämspelta livet igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,