Bokrecension

Titel: Monster
Författare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Utgiven: 201110
ISBN10: 9186815660
ISBN13: 9789186815660

Micael Dahlén är författare och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Som många vet räknas eleverna där som framtidens företagsledare. Många kan nog tycka att vad den utbildningen föder fram är monster, kapitalismens monster vars ekonomiska system skapat klimatförändringar, miljöförstörelse och enorma klyftor mellan en liten stenrik grupp människor och många fattiga och svältande människor i världen.

I boken Monster skriver Micael Dahlén om andra monster. Micael Dahlén har en fascination för seriemördare och har specialstuderat fem, bland annat Charles Manson, och han har fått träffa dem.

Han skriver om hur människor flockas kring dessa seriemördare och hur de får en massa fans och äktenskapserbjudanden. Enligt Dahlén är alla fascinerade av mördare.

Dahlén berättar att han började sina efterforskningar för att han var fylld av förundran över att så många människor tycktes beundra dessa mördare. Under processens gång blev Dahlén själv en beundrare av dem, eller nästintill.

Dahlén spekulerar kring varför vi fascineras av mördare och menar att det bland annat kan bero på att de människor som idag lever i sina gener har överlevare. De som var överlevare för tiotusentals år sedan var de som hade förmågan att döda, annars skulle de inte överleva. Eftersom vi därför alla har mördares gener i oss, kan vi inte låta bli att beundra de som klarar att gå över gränsen och faktiskt mörda.

Jag tycker Micael Dahlén är helt ute och cyklar. Han jämför till exempel att våld i filmer och i spel säljer väldigt bra med intresset för mördare. Det är något helt annat. Eftersom historien igenom har det alltid funnits människor som griper till våld, i krig eller i frustration, vid sviken kärlek eller vid psykisk sjukdom eller vid drogbruk. Att film och teater och annan kultur skildrar våld är naturligt, eftersom våld finns med i mänsklighetens historia. Det är inte alls samma sak som att människor skulle ha någon inre beundran för mördare.

Själv spyr jag vid tanken på mördare. Jag kan inte hitta någon känsla inne i mig av beundran för någon av de fem mördare Micael Dahlén skildrar. Tvärtom. Jag skulle vägra att träffa dem, tror jag. Jag skulle spy efteråt. Jag mår illa vid tanken på dem.

Jag är intresserad av fenomenet sekter, hur människor kan dras till olika slags läror och leva ut detta till hundra procent. Charles Manson kan beskrivas som en sektledare. Han drev sin sekt till att utföra flera blodiga mord. Anledningen till att jag tackade ja till att läsa recensionsexemplar av Monster var att Charles Manson är en av de fem som skildras i boken och som Micael Dahlén träffat. Tyvärr blev jag besviken också på den punkten. Berättelsen skildrar mer hur Manson ser ut idag än att den ger någon djupdykning i hans sekt.

Världen är full av alla möjliga slags människor. Det är dock ett som är säkert. Micael Dahlén berättar hur dessa mördare får fans och vänner i Facebook. Jag har svårt att tro på att det verkligen är så. Javisst, det är klart att det måste stämma att en del Facebook-användare vlll vara vänner till dessa mördare, men majoriteten av mänskligheten är nog friskare än så. Att dyrka seriemördare, det är ändå sjukt.

Jag blir inte klok på vad Micael Dahlén vill med sin bok. Menar han på allvar att vi alla innerst inne beundrar mördare? I så fall bedömer han mänskligheten efter sig själv och kanske de människor han har i sin omgivning. För min del hyser jag inte minsta beundrar för någon mördare och skulle inte vilja slösa bort en sekund av mitt liv på att träffa någon seriemördare. Jag känner ingen i min omgivning som dyrkar mördare heller.

Kan det vara så att de grupper som tar för sig mest i samhället har något gemensamt med de människor som är beredda att mörda andra? Micael Dahlén jobbar ju på Handelshögskolan där de som i framtiden ska hugga för sig högst bonusar utbildas.

Så här skriver om Monster:
”Jag ska inte döda dig. Var inte rädd”, hör jag honom viska bakom mig.

I Micael Dahléns nya bok får du bland annat möta Charles Manson och den japanske kannibalen Issei Sagawa – sammanlagt fem av världens mest kända mördare med skrämmande historier som spänner över ett halvt sekel.

Fem monster. Och en författare som träffat dem alla. Micael Dahlén har utforskat en värld fylld av blod och död – men också av pengar, kärlek och kändisskap. Han har korsat tre kontinenter på jakt efter svar. Hur är det möjligt att människor upphöjts till världskändisar genom att mörda? Varför är vi så fascinerade av mord och mördare – i de mest sedda filmerna, i de mest lästa böckerna, i våra egna tankar?

Svaren som han finner är lika skrämmande som morden i sig. ”Monster” är Micael Dahléns första bok på svenska efter succén ”Nextopia”, men boken liknar inget han gjort tidigare, det är snarare en personlig reportagebok med känsla av spänningsroman.

Relaterat: Micael Dahléns hemsida.

”En fager mö”
Författare: Joyce Carol Oates
Översättning: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012473-1

Redan från första mötet mellan Katya Spivak och Marcus Kiddler utanför butikerna på Ocean Avenue finns det en spänning mellan dem vilken inte enbart handlar om kärlek och åtrå. Katya dras till konstnären, författaren och den pianospelande mannen som lika gärna skulle kunna tas för att vara hennes farfar och Kiddler själv anser att han och Katya är själsfränder.

Att Marcus Kiddler och Katya Spivaks relation förblir trevande är lika säkert som att Katya alltid tvekar inför varje gång hon besöker den gamle mannen Kiddler. Marcus Kiddler ser på Katya Spivak som en förbjuden frukt vilken han värnar och tar hand om, som om Katya vore en av hans fossilblommor gjorda i enbart glas. Men Katya är mer än bara skör glasblomma för Kiddler och vid otaliga tillfällen talar han om för henne hur mycket han tycker om henne – att Katya är speciell, mycket mer än bara en sextonårig barnflicka.

Visst skulle man kunna se Katya som ett offer för den som inger henne trygghet och bekräftelse. Att hon är ett offer för könsrollen, ålders- och klasskillnaden, vilka är tre faktorer som återkommer i Joyce Carol Oates romaner. Men trots att Katya kommer ifrån svåra förhållanden med en ensamstående, supande mor och en spelberoende pappa som lämnat dem, så förblir Kiddlers hem en plats där Katya behåller sin integritet. Vi får kontinuerligt dela hennes tankar och se släkten Spivaks ilskna temperament lysa igenom i henne. Dock går det inte att förneka att Katya allteftersom invaggas i någon slags förtrollning och att det till slut blir svårt för henne att bryta den. Det är vid detta tillfälle som bandet mellan Katya och Kiddler får en ny innebörd och det är här som jag sätter hjärtat i halsgropen, om än bara för ett litet tag.

Den som är välbekant med Hermann Hesses roman ”Stäppvargen” kan se likheter mellan denna och ”En fager mö”. Redan vid ett ganska tidigt stadium i boken ges en indikation på att något senare kommer krävas från en av personerna. Det finns hela tiden en gnagande mening om ”ett utförande” som kommer i sinom tid. Oates använder liksom Hesse denna antydning, men skillnaden är att Hesse lyckas göra det på ett säreget sätt vilket ger hans form för historien en suggestiv framtoning, medan Oates skildring tenderar att endast kännas en aning krystad.

Den infekterade undertonen som Joyce Carol Oates förser boken med är inte tillräckligt ihärdig och tillför inte boken något tillnärmelsevis extraordinärt. Den olustiga känslan lurar visserligen vid sidovändningarna och letar sig fram tillsammans med tonerna av Marcus Kiddlers knastrande grammofonskivor, men trots detta lyfter boken aldrig riktigt.

Det är skickligt skildrat av Oates, då hon både lyckas inge sympati för den unga kvinnan samt en viss förtröstan för den gamle mannen. För visst vill man att Katya aldrig mer ska vista sig i Kiddlers enorma hus i Bayhead Harbour som ekar tomt likt ett mausoleum, samtidigt som man heller inte vill blåsa bort kemin som existerar mellan dem. Jag inser i efterhand att jag inte blir tillräckligt berörd av Katyas och Kiddlers relation som delvis saknar djup och trovärdighet.

Det är just bristen på trovärdighet som gör att jag inte blir fängslad, och trots klumpen i halsen finns ingen tillräcklig närvaro i historien. Något som jag reagerar över är att Oates ibland tar till handlingar vilka blir alltför uppenbara. Att som läsare få saker skrivna på näsan är aldrig uppskattat, likväl som man heller inte vill få spetsunderkläder slängda i ansiktet, men det är precis vad Oates kastar på dig. Utan dessa, förvisso enstaka men än dock överflödiga, detaljer hade boken kunnat bli mer trovärdig. Det finns ingen anledning för Oates att falla för det evidentas snara. ”En fager mö” krackelerar alltför ofta och visar onödiga sprickor i kuststadens välpolerade fasad.

Text: Vilma Ahlén

Fler recensioner av En fager mö: Expressen, Dagens Nyheter