Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Little Bee av Chris Cleave – en bok att bli förälskad i

by

Little Bee
Författare: Chris Cleave
Förlag: Brombergs
ISBN10: 9173373842
ISBN13: 9789173373845

Jag blir förälskad i romanen Little Bee direkt, för första sidan. När jag läst några kapitel och inser att det är en man som skrivit den blir jag förvånad.

Boken är skrivet utifrån två kvinnors perspektiv, båda berättar i jag-form: Little Bee som är en 19-årig kvinna från Nigeria som precis av misstag släppts ut efter att ha suttit inlåst två år i en flyktingförläggning i Storbritannien och Londonbon Sarah O’Rourke, en karriärkvinna i trettioårsåldern som driver ett nöjes- och sminkmagasin för kvinnor.

Little Bee som kommer från en by på landsbygden i Nigeria ser på företeelser i vår värld ur sin synvinkel och det är något vi har en del att lära av.

Vi får uppleva fördomar och förutfattade meningar som människor i västerländska medelklassen har om flyktingar. Hur människor inte tror på att det är farligt att återvända till hemlandet för en flicka som varit vittne till soldaternas övergrepp över en by. Att immigrationsmyndigheter inte förstår att hon riskerar livet.

Det är hemskt att läsa vissa delar. Kan det vara möjligt att Storbritannien låser in flyktingar i flera år medan de väntar på beslut om de ska få uppehållsstånd eller ska slussas tillbaka till sina hemländer?

Vi möter också den nyblivna änkan Sarah och via hennes perspektiv möter vi västvärldens medelklass som vill göra det som är rätt, men känner sig maktlös och uppgiven.

Bokens stora styrka är dess språk, bilderna är rentav poetiska och det är metaforer och bilder som gör att jag ser saker med nya ögon.

Men som alla förälskelse sker något när vi lärt känna föremålet för vår förälskelse. Antingen fördjupas förälskelsen till kärlek eller så svalnar förälskelsen av. När jag kommer längre in i boken blir det en ganska tragisk berättelse som inte ger mycket hopp. Det gör ont. Det är är en förälskelse som gör ont.
Den skildrar en historia som bör berättas och på ett sätt som känns äkta, trovärdigt.
Andra delen är dock mörk, kanske för mörk. Min förälskelse i boken förvandlas till ett gnagande obehag – som har med vad den faktiskt berättar att göra.

Brombergs blogg berättar mer om Little Bee.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Estrid Ericson – kvinnan bakom Svenskt Tenn

by

Estrid Ericson – Svenska arkitekter och formgivare
Författare: Christian Björk
Förlag: Orosdi-Back AB
ISBN10: 9186593145
ISBN13: 9789186593148

Christian Björk har inom serien Svenska arkitekter och formgivare skrivit en bok om firman Svenskt Tenns grundare, Estrid Ericson. Hon startade den väletablerade butiken redan 1924 och verkade under de första åren som både formgivare och konstnärlig ledare. Firman är idag ett välkänt varumärke och med sina lokaler på Strandvägen står den i mångas tycke för exklusivitet. Christian Björk skriver i bokens inledning att ”hennes oklanderliga stilkänsla hade anknytning till tradition och modernitet och har stått som symbol för borgerlighetens smak och känsla sedan 1924”.

Boken redogör för funktionalismens intåg på 1930-talet och skildrar vilken ställning Svenskt Tenn, med Estrid Ericson i spetsen, tog i debatterna som rasade. Christian Björk delar in firmans historia i två avgörande epoker. Första epoken anses vara de första åren, från 1924 fram till början av 30-talet. Under denna period formgav Estrid Ericson varor själv eller anlitade konstnärliga medarbetare. Hon var en av de första att ta till sig funktionalismens ideal som efterlyste samarbete mellan industrimän och konstnärer för att få fram vackrare och mer ändamålsenliga vardagsvaror som alla människor skulle ha råd att köpa. Tongivande i denna rörelse var idag välkända namn som Ellen Key, Carl Malmsten, Gregor Paulsson och Uno Åhren. Christian Björk beskriver hur butiken byggde upp en konstnärlig status genom att regelbundet anordna välbesökta designutställningar. Många av tidens framstående formgivare ville tack vare detta knytas till butiken.

Trots det funktionalistiska formspråket fick butiken sin lyxstämpel ganska omedelbart. Estrid Ericson tog aldrig sida i den ideologiska designdebatten som pågick utan tog i första hand till sig den estetiska riktningen. Firman klarade sig trots detta förvånansvärt bra undan negativ kritik. Christian Björk skriver att det kan ha varit tack vare att Uno Åhren ingick i Svenskt Tenns formgivarstall. Han var en av funktionalismens mest tongivande debattörer och få inom rörelsen ville därför ställa sig kritisk mot någonting som han deltog i.

Den andra epoken är från början av 1930-talet och framåt. Nu börjar samarbetet med Josef Frank, den formgivare som Svenskt Tenn nästan uteslutande sammankopplas med idag. Josef Franks formspråk var friare och mer konstnärligt präglat, med värden som bekvämlighet, hemtrevnad och färgrikedom i centrum.
I slutet av boken kopplar Christian Björk ihop funktionalismens ideologi och Svenskt Tenn med bland annat socionomen Bourdieus tankar. Denne argumenterar för att det estetiska sinnet och människors förhållande till konst och estetik är det som i första hand bidrar till att skilja samhällsklasserna åt.

Funktionalismen blev snarare ett inredningsideal för att markera medvetenhet och medelklasstillhörighet.
Denna skrift av Christian Björk väcker insikt om att design i hög grad handlar om ideologi och makt. Firman Svenskt Tenn står än idag som nästan oantastlig representant för den goda smaken. I botten vilar dock en ideologi som ville nå ut med det vackra till de stora massorna. Det vore synd om detta glöms bort.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nicala Trezzi om Ylva Ogland: Liten skrift sammanfattar ett högaktuellt konstnärsskap

by

Ylva Ogland
Text av Nicola Trezzi
Förlag: Orosdi-Back
ISBN: 9789186593285
Serien venska illustratörer och konstnärer

Som en del av det relativt nyuppkomna bokförlaget Orosdi-Backs serie Svenska illustratörer och konstnärer har Nicala Trezzi skrivit en liten text om Ylva Ogland och hennes konstnärskap. Texten bygger på sex frågor som sammanfattar en dialog som förts mellan konstnären och författaren under många års tid. Nicola Trezzi är curator och redaktör på konsttidsskriften Flash Art.

Ylva Ogland är en av de senaste årens mest uppmärksammade konstnärer. År 2009 fick hon sitt stora genombrott som konstnär med utställningarna ”Venus vid sin spegel” och ”Snöfrid vid sina speglar med The Oracle and Fruit and Flower Deli – This is the beginning of an Odyssey in Vodka”. År 2010 nominerades hon till Dagens Nyheters kulturpris.

Hennes bildvärld är egensinnad och något omtumlande att ta sig in i. Spegeln är ett centralt och återkommande motiv, en ingång för betraktaren och en dörr mellan olika världar. Symboliken är tät och kommer från många olika håll. De många spegelverken bär alla namnet ”The Oracle” och föreställer en spegel som har funnits i konstnärens släkt i tre generationer. Här kommer den viktiga familjen in, som även den återspeglas i Ylvas verk. Gång på gång hämtar hon minnesbilder från sin barndom. I såväl performance som bildverk talar Ylva Ogland genom sitt alterego, sin tvillingsyster Snöfrid. I sina stilleben som gjordes under en vistelse i Neapel hämtade hon inspiration från barockmästaren Caravaggio, men istället för frukter och blommor erbjuder Ylva Ogland i sina målningar på heroin, vallmoblommor, skuggor av schackpjäser, glas med Snöfrids vodka, en jordglob, en kniv, en slipsten, stjärnhimlen, sprutor, sitt eget kön, stearinljus, speglar och böcker.

Intressant att nämna, vilket Nicola Trezzi även tar upp, är att Ylva Ogland har varit en del av konstvärlden i många år och fyllt olika roller. Hon har varit både konstnär och curator. Under några år övergav hon det egna skapande för att leda Tensta Konsthall tillsammans med Jelena Rundqvist och maken Rodrigo Mallea Lira. Nicola Trezzis sista fråga handlar om just att vara en så integrerad del av konstsystemet, huruvida det lämnar något utrymme för ett självständigt skapande. Han framför tanken om att den som fått kunskap i hur allt fungerar sedan ofta väljer att stå med ena foten utanför. I Ylva Oglands svar kan man utlösa att detta är någonting hon funderat mycket över. Hon har sedan det stora genombrottet deltagit i en mängd utställningar och dessutom blivit mamma. Hon håller med om att hon befinner sig vid ett vägskäl, men verkar se många vägar att gå. Hon lämnar inget entydigt svar om framtiden.

Den lilla skriften om Ylva Ogland, ur serien Svenska illustratörer och tecknare, vänder sig till den som redan är någorlunda invigd i den samtida konstscenen. Som facklitteratur är det en intressant skrift som på ett underhållande sätt har gett mig en djupare kunskap om ett specifikt konstnärskap. De sex frågorna är noga utvalda för att ge nyanserade svar och nya infallsvinklar. Även om jag inser att boken inte kommer att läsas vitt och brett är det ett välkommet tillskott som nyanserar och fördjupar litteraturen på konstområdet.

Text: Sigrid Abenius

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten, tionde boken om Irene Huss, blir aldrig spännande

by

Titel: I skydd av skuggorna
Författare: Helene Tursten
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203832
ISBN13: 9789164203830

Finns som ljudbok också:
ISBN10: 9164222357
ISBN13: 9789164222350

”I skydd av skuggorna” av Helene Tursten är den tionde boken om poliskvinnan Irene Huss. Det som jag tycker är bra med karaktären Irene Huss är att hon är en ganska vanlig person: hon är gift och har två barn och de problem de har i familjen är sådant som de flesta kan identifiera sig med. Kanske deras familjeliv nästan är lite för gulligt, snarare.

Att skriva tio böcker om en och samma karaktär måste vara en utmaning. När det gäller ”I skydd av skuggorna” känns det som om det gått viss slentrian i skrivandet.

Helene Turstens böcker om Irene Huss har aldrig varit några litterära storverk. De är skrivna mer för att berätta en historia och för att vara spännande än för att säga något med språket. Ibland fungerar det OK, ibland bättre och ibland sämre. ”I skydd av skuggorna” är bland de sämre ur den synpunkten. Det är alldeles för mycket som berättas av författaren eller att någon av karaktärerna, i synnerhet Irene Huss själv som berättar var som hänt, istället för att det återges litterärt eller som i berättelsen.

Det kanske tristaste är att det mesta är så förutsägbart, det är inget som överraskar och det finns inget djup i karaktärerna.

Berättelsen börja med att ett pizzabud kör vilse i Göteborgs övergivna hamnkvarter, i ett mörkt och nedgånget område. Plötsligt flimrar ett ljus till bakom ett smutsigt fönster och ett kort ögonblick tror budet att han har hittat rätt. Sedan slits en dörr upp och en brinnande människa stapplar ut på gården. Några minuter senare är mannens dödskamp över.

Polisen inser ganska snart att mordet har med den organiserade brottsligheten att göra.

Helene Tursten vill med boken skildra hur den organiserade brottsligheten frodas och drar in stora pengar på narkotika och beskyddarverksamhet. Som det står i beskrivningen av boken: Det är en skrämmande och hänsynslös värld där man skriver sina egna lagar och rättvisa skipas i tysthet. Rivaliserande gäng slåss om marknaden och nya grupperingar försöker ta sig in.

Irene Huss hamnar mitt i korselden av gängkrigen genom att hennes man tagit över en restaurang – som maffian kräver att få inkomster från. Irene Huss och hennes familj måste leva gömda.

Det kunde blivit spännande, men jag lyckas inte engagera mig för någon av karaktärerna. Jag tror ett skäl är att alla inblandade gängmedlemmar skildras så fyrkantigt. Kanske också det är så att Irene Huss och hennes man och döttrar är så genompräktiga och gör allt rätt, så det inte heller går att känna att de är människor. Att förstå mekanismerna bakom gängen och vad som drar in unga män till dessa grupper  – det gör ingen efter att ha läst den här boken. Varje ung man som dras in i sådana gäng är en levande  människa av kött och blod och med känslor och tankar. Det känns inte när jag läser den här deckaren.

Ja det finns en fara för en författares litterära kvalitetet med att producera en lång rad böcker i en serie som också blir tv-serie och filmer. Men säljer gör de förstås och filmerna säljer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Given – underhållande och vemodig läsning om samhälle i förfall

by

Titel: Given
Författare: Sam Lipsyte
Översättning: Nina Nilsson
Förlag: Brouwers & Rådström
Utkom 201203
ISBN: 978-91-979806-0-9

Milo Burke, som är jaget i Given, närmar sig 40 och har glidit långt ifrån sin ungdomsdröm att bli en stor konstnär. Nu jobbar han som ”fund raiser” på det konstnärliga universitetet Mediokra. Även om han inte är där han helst skulle vilja så tycks han gilla läget – trots allt har han ett hyggligt jobb, är gift med Maura och har en treårig son, Bernie. Ganska tidigt i boken börjar dock tillvaron gunga för Milo. Han blir avskedad, ser tecken på  att Maura har en affär med en arbetskamrat och börjar tappa fotfästet i det stora hela.

Milo får en chans att få tillbaka sin tjänst om han fixar en stor giv (som de kallar sponsorbidragen) från den förmögne Purdy, som är en gammal ungdomskamrat. Det visar sig vara en chans som drar Milo ännu längre bort från sitt trygga liv. I stället får han nya bekantskaper som Purdys okända son, den bittra krigsinvaliden Don och hans drogade flickvän, Sasha.

Trots att han bara träffar dessa personer kort verkar han få en djupare relation till dem än till sin ständigt uppkopplade hustru, sin ostyrige son och sin mamma Claudia, som skapat ett nytt liv tillsammans med sin nya kärlek Francine sedan Milos alkoholiserade och vänstrande pappa dött.

Given innehåller en typ av svart humor som gör det till en underhållande men samtidigt vemodig läsning. Det känns som om jag har stött på Milo Burkes personlighetstyp förr, möjligen i yngre versioner, kanske som Hunter S Thompson i Fear And Loathing in Las Vegas eller någon annan amerikansk romanfigur för ett par-tre decennier sedan.

Milos distanserade hållning, cynism och bitterhet kombinerat med hans och andra rollpersoners rikliga bruk av alkohol och andra berusningsmedel (droger, godis…) känns i alla fall bekant, även om Milos omvärld är modern. Given är en träffande satir av många moderna fenomen som kooperativa förskolor, absurda reality-såpor, internetporr, curlande föräldrar och trendiga dieter.

Milo ser tillbaka på sin barn- och ungdom utan sentimentalitet. Det var inte bättre förr, men ändå fanns det ett hopp. Vad Given skildrar är ett samhälle i förfall, en amerikansk dröm i upplösning som karakteriseras av resignation och vilsenhet.

Romanen är intressant inte minst då det är Sveriges första crowdfundade roman och  Brouwers & Rådströms första bok.

Läs även recensioner i DN och Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,