Bokrecension

Labour of Love & Hate: An Underground Musical Journey Through Southeast Asia
Författare: Lena & John Resborn
Fotograf: John Resborn
Förlag: Bullseye
Bandtyp: Inbunden
Utgiven: 201202
Språk: Engelska
ISBN10: 9163398869
ISBN13: 9789163398865

Följ med på syskonen Lena & John Resborns resa genom extremmusikens undergroundscener i Sydostasien: ni får lära känna alltifrån politiska hardcorepunkare i Bangkok, Thailand till ett band i Singapore som lirar ritualistisk black metal inspirerad av vedisk filosofi. Labour of love & hate hör till en den genre av musikdokumentära böcker där man låtit arrangörerna, musikerna och fansen genom intervjuer berätta historien själva: den platsar alltså i min bokhylla bland favoriter som Please Kill Me (Den ocensurerade historien om punken) och My Band Could Be Your Life och England’s Dreaming. Syskonen Resborns bok är en hårdrockshistoria, reseskildring och ett fotografiskt repotage. På en djupare nivå fungerar det som en samtidsskildring — vi får upp ögonen för en värld som inte är helt olik vår. Det ger oss ett perspektiv på vår tillvaro i Skandinavien. Vi behöver knappast vara rädda för att någon styrande farbror ska ta ifrån oss våra gitarrer eller skicka oss i fängelse för att vi övar ett Darkthroneriff i garaget.

Ja, denna alternativa hårdrockshistoria, som rent historiskt spänner sig på tre årtionden, förgylls och levandegörs av John Resborns högkvalitativa fotografier från resan, på städerna, naturen och hårdrockarna, och bilderna talar lika mycket som människorna själva. De har en dubbel funktion av bakgrund och fördjupning. Jag märker att jag ofta fastnar vid ett fotografi och försöker leva mig in i musikernas liv i Sydostasien. Hur kan black metal existera i detta metropoliska sagoland (Singapore)?

Lena Resborn fyller i berättelsens konturer mellan intervjuerna med bakgrundsinformation, kommentarer och roliga sidospår. Hon har en lekfull, varm och humoristisk prosastil: vi får en direkt-i-upplevelsen-intimitet. Jag skrattar ofta och tycker att hon är en fantastisk guide genom Sydostasien. Det händer ibland att ett och annat stavfel dyker upp eller att grammatiken felar men det är enkelt att förbise.

Nå, vad är det för en historia? Här får ni lite inblickar:

Vi får veta hur den amerikanska rockmusiken kom till Thailand via soldaterna under vietnamkriget; man lärde sig spela The Doors och The Rolling Stones för att tjäna pengar på amerikanarna – de ville ju höra sin musik. Sen stannade rocken och utvecklade sig genom åren.

Låt oss titta på Sydostasiens finansiella centrum Singapore: paranoia, metal och övervakningsdystopi; punkscenen är idealogisk och slåss, som man säger, ”against the system”. Budskapet i låttexterna blir som kryptiska meddelanden som bara diskuteras under konserterna. Man har inte ”freedom of speech” i Singapore, så musiken och konsten blir det enda sättet att kommunicera och upplysa folk. Punken i Sydostasien är en sann anarkistisk rörelse, även i Singapore. Det är inte tillåtet att protestera emot staten, men punk och metal är ekonomiskt gångbart, så det accepteras, som en vara i det kapitalistiska systemet, så länge det inte uttrycker kritik mot staten. De styrande går först och främst emot anarkisterna, eftersom de anses vara hot, men låter djävulsdyrkarna och de grönhåriga emokidsen på mtv vara. Hur farliga kan de vara? Till och med regeringen har fattat att mainstream är lamt som lamm.

Med mitt dubbelliv som hårdrockare känner jag igen mig i de intima miljöerna och människorna som skildras. Det är, på sätt och vis, samma sak här som där borta. Det är samma människor men en annan plats, andra omständigheter. Den största skilnaden är vikten man lägger på religion och tradition. Hur kan man förena sitt liv som black metalgitarrist med sin tro på Islam? Hur kan man samtidigt vara buddhist och ändå anropa satan på scen? Kan man som goth-metalsångerska bära slöja på scen? ””You know, rage, for example, we don’t have much of that. Because Buddhism teaches us to always be positive and understanding” säger en av de intervjuade. Musiken fungerar inte bara som ett politiskt vapen, ett riskfyllt projekt, det är också ett medel till en djupare förståelse av sin egen identitet och sin religion. Vi möter till exempel en man som genom sin fascination för Skandinavisk vikingametal nästan erkänner en tro på asagudarna. Han tror sig vara en reinkarnerad viking.

Diskussionen kring äkthet, religion och tradition är alltså viktig för artisterna i boken, och därför får den en stor plats. Det är en diskussion som liknar de argument man ofta hör i skandinaviska länder. Inom den seriösare hårdrockskulturen (black metal, vegansk hardcorepunk osv.) är det viktigt att man är autentisk: att musiken man spelar, texterna man sjunger speglar ens livsstil och tvärtom. Samma diskusion, med ungefär samma ord, förs i Borneo, Malaysia. Men det är en sak att lira lite svärtad crustpunk på Härden i Göteborg då och då med sitt hobbyband och en helt annan sak att lira det i det politiska kaoset Thailand, där det är ett uttryck för en verklig protest i en Blade Runnerdystopi, eller i Singapore, där risken finns att man blir ”ivägtagen till en plats varifrån man inte kommer tillbaka”.

Det medkommer ett litet soundtrack i form av en CD med låtar från hårdrocksband från Sydostasien. Genrena sträcker sig alltifrån nu-metal till metal med traditionella instrument inspirerad av folkmusiken. Musiken låter dock i allmänhet som den gör i Europa; det finns kids som gör samma slags metalcore här i Göteborg som de spelar i Kuala Lumpur i Malaysia.

Ja, vi delar drömmar, värden och rädslor. Visst har man velat känna gemenskap med likasinnade musiker/fans i ett hemligt, avskärmat samhälle inuti det större? Sin egen plats, liksom. Visst känner man igen den där oron över att polisen när som helst ska komma in och sabba kvällen på en svartklubb? Labour of love & Hate visar alltså hur hårdrockskulturen har spridit sig över världen och blivit en seriös kontrakultur, en livsstil som i sig nästan närmar sig en religion. Boken visar hur musiken har förenat människor världen över och hur vi genom musiken kommer närmare varandra, oavsett avstånd. Hårdrock är en global kultur med sina egna värderingar och uttrycksformer. Det finns en Truckstop Alaska i Alaska, men det finns också i Sverige och Jakarta, Indonesien. Som Shai i boken säger: ”Punk is not Western, it’s a human reaction”. Ja, vart du än i världen vänder finns det en chans att du hittar en kamrat att lyssna på Mayhem tillsammans med.

Åker syskonen ut på ännu en trip hänger jag gärna med. Boken är så inspirerande att man önskar att man själv hade varit med.

Text: Bojan Buntic