Bokrecension

Memoarer är prostitution – En omtvistad självbiografi
Originaltitel: Julian Assange : the unauthorised autobiography
Författare: Julian Assange
Översättare: Patrik Hammarsten
Översättare: Johan Sjöstrand
Förlag: Norstedts
ISBN10: 9113037641
ISBN13: 9789113037646

Julian Assange, det stora frontnamnet för WikiLeaks var/är som en rockstjärna. Wikleaks utmanar regeringar med att leta fram hemligstämplade uppgifter och utmanar också traditionella medier. WikiLeaks engagerar människor och fyller ett viktig uppgift. Världens makthavare har ofta en tendens eller vilja att dölja maktmissbruk för medborgarna. Det är därför sorgligt att Julian Assange nu sitter nästan som fängslad i en ambassad i London.

I Sverige har hans hjältegloria förstås kommit rejält på sned efter besöket i Sverige, då han hade sex med två kvinnor som efteråt anklagad honom för sexbrott. Det är en sorglig historia och säkert hur jobbigt som helst både för kvinnorna och för Assange.

Assange står i frontlinjen för en viktig rörelse. Det är bra synd att han trasslat till det för sig – och hemskt för kvinnorna. Om han kunde komma till Sverige och reda ut det som inträffat skulle alla inblandade må bra mycket bättre. Nu sitter han på en ambassad för ett land som gett honom politisk asyl – och han kan inte göra så mycket.

Det var därför med stort intresse jag kastade mig in i hans biografi. Att läsa den känns som att sitta och höra honom berätta själv. Han ser allt ur sin egen synvinkel, han är bäst och han verkar fångad i sin egen bitterhet och sin egen tragedi.

Om jag förstått det rätt (rätta mig om någon har mer korrekta uppgifter) så är Julian Assange själv inte nöjd med biografin. ”Memoarer är prostitution” yttrade han när han fick läsa resultatet av det han berättat i 50 timmars samtal och intervjuer från husarresten på godset Ellingham Hall, nitton mil nordost om London. Resultatet är denna biografi.

Det var jätteintressant de första kapitlen, när jag fick läsa om hans uppväxt, hans pappa övergav honom och hans mamma när han var baby och han växte upp med en styvfar som verkar ha varit bra. Men när styvpappan och Julian Assanges mamma separerade kom en annan man in i deras liv, en man som de så småningom tvingas gömma sig för och fly från.

Jag hoppas att Julian Assange kan reda ut affären med vad som hände i Sverige, någon gång i sitt liv måste han slippa fly, tänker jag. Han är duktig och hans skicklighet borde komma världen till nytta på bättre sätt än den gör nu.

Fler recensioner: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Amatören
Författare: Rasmus Lenefors
Förlag: Norlén & Slottner
Utgiven: 201212
ISBN10: 9186859706
ISBN13: 9789186859701

Robin Kvist står på tröskeln till sitt politiska genombrott. Partiet har bestämt sig för att satsa på honom inför valet till Europaparlamentet. När han om bara ett par minuter ska åka iväg för att medverka i en tv-sänd debatt, får han ett mail från en före detta skolkamrat. Han läser meddelandet och det känns som om hjärtat ska stanna. Det här händer inte. Det här händer fan inte. Inte nu. Inte nu!

Så beskrivs boken i bokbutiken på webben.

Boken är Rasmus Lenefors debut som författare, han är politisk sekreterare inom Socialdemokraterna i Uppsala och har stort intresse och kunskap om amerikansk politik. Ni kan följa honom i hans blogg där han bland annat bloggar om amerikansk politik.

På så sätt har författaren en hel del likheter med huvudpersonen i boken, Robin Kvist, som också har erfarenhet av amerikanska presidentvalskampanjer.

Boken är ett bra förstagångsverk, men hade behövt en redaktör på förlaget som vågade stuva om lite och ja, helt enkelt skulle boken mått väldigt bra av att delvis skrivas om till vissa delar. Robin Kvist får ju, som jag berättar i inledningen, ett meddelande via Facebook som gör att han hoppar av från en tv-sänd debatt som i princip arrangerats för hans skull av SVT och han åker till en återföreningsfest med sina gamla klasskamrater för att han fått ett hot. Det är inte alls trovärdigt och eftersom vi en bra bit in i boken inte får veta vad hotet består av och inte får veta om han verkligen är skyldig eller inte, då är det svårt att känna något engagemang för Robin.

Boken har en del språkliga slarvfel också, som den här meningen: ”Hade du varit i närheten hade han gjort slut på dig med sin bara händer”.
Det är flera sådana slarvfel, vilket en god redaktör på ett bokförlag borde ha rättat till. Av och till skriver författaren dessutom mer om händelserna istället för att dramatisera dem så att vi som läsare kan se dem framför oss. Vi skrivs lite för mycket på näsan.

Boken kategoriseras ”Politisk thriller”. Jag har svårt att hålla med om att det är en thriller, den är aldrig särskilt spännande. ”Politisk” vet jag inte heller om jag vill kategorisera den som. Handlingen har inte med politik att göra, egentligen. Några av bokens karaktärer är politiskt engagerade, men det gör inte boken politisk. Några större beskrivningar av samhället och dess klyftor och orättvisor finns inte. Där finns ett viss miljöengagemang i boken, men det är mer sådant som huvudpersonen pratar om, inget som skildras litterärt på något sätt.

Att få ihop en hel roman och ha en sammanhållen handling är ett konststycke – och det behärskar Rasmus Lenefors. Om han hade fått stöd med att skriva om vissa delar, berätta mer litterärt och dramaturgiskt än att skriva det på näsan på oss, då hade romanen vunnit mycket på det. Med rätt stöd kan han utvecklas, utan tvekan. Språket är rappt och den går lätt att läsa, även om den aldrig är spännande så är den delvis engagerande, ändå. Det finns en början till något.

Titel: Genom Natten
Författare: Stig Sæterbakken
Förlag: Vertigo Förlag
Utgiven: 201208
ISBN: 9789186567033

Att läsa en författares sista roman gör att läsningen genomförs ur ett par andra ögon än de mina jag är van vid. Stig Sæterbakkens självmord tidigare i år ligger i mitt bakhuvud under hela romanen ”Genom natten” som han blivit postumt prisbelönad för. Att det huvudsakliga temat är depression och självmord gör att olusten kommer krypandes när formuleringarna biter tag i en som om man kände det själv.

Huvudpersonen Karl Meyer är berättarjaget. En gift tandläkare. Två barn. Lycklig. Sonika lämnar han sin fru för en flyktig flirt. Den är snabbt övergående och han återvänder till livet som familjefar. Återgången till trots är han lämnad. Frun föraktar honom och barnen ignorerar honom. När äldste sonen Ole-Jakob begår självmord hamnar Karl i en långsamt, nedåtgående ond spiral där monstret är honom själv. Sæterbakkens språk svärtar ned flera sidor, utan att egentligen använda de kraftfullaste av ord. Jag läser ”Jorden var våt, det kändes som om vi långsamt sjönk ner i den. Det blåste, men inget av träden rörde sig”, och jag fryser i en rörelse, stirrar ut i rymden. Karl Meyers undergång är oundviklig, luften som verkar ta slut, de ondsinta monster som sakta förtär hans minne av sin son. Det är så drömskt realistiskt att vi kan höra det.

Karl ger sig ut på en resa i Europa och här tar romanen en plötslig u-sväng. Det blir i stället mardrömslikt, en underton av Mary Shelley, som fastnar i ett vakuum. Under en liten tid undrar man vart romanen är påväg, surrealismen dras lite för långt över sin genre och bifigurer som vid en första anblick har en viktig roll, suddas sedan bara ut i ett utdraget andetag.

När denna långdragna bit är över är Sæterbakken som bäst, läsaren blir gastkramad till förlamning när Karl mår sitt mål – att entra huset där ”hoppet blir till skit” enligt sägnen. Möjligen är detta inte det bästa som kommit ur Sæterbakkens skrivmaskin, men denna utsökt skräckinjagande del är en klar Sæterbakken i sitt esse.

Bland vår skandinaviska sociokulturs samtidsprosa finner vi sällan något som brer ut sig såhär mycket mellan genrer som Sæterbakken gör. Hans bildspråk är en gåva som är ledsam att nu ha blivit berövad.

”Genom natten” hade jag gärna velat benämna som den senaste romanen. Romanen som ingav hopp om nästföljande. Romanen som också fick följande att spränga i mitt huvud och förtjänar att citeras, som en hyllning till en författare som hade kunnat bli hundra gånger större:

”En sak gick upp för mig: jag hade aldrig upplevt något annat än mig själv. Jag hade varit en människa, men bara för min egen del. Jag hade inte haft något annat att tänka på. Men nu var jag reducerad till något i sig meningslöst. För att jag var en del av något större, något oändligt stort, något jag inte kunde mäta mig med, något hundra gånger mer betydelsefullt än Karl Christian Andreas Meyer”.

Text: Cecilia Rådén