Titel: 1974
Författare: David Peace
Förlag: Modernista
Utgiven: 201212
ISBN: 9789186629854
Det är december 1974 i ett kyligt och grått England. Edward Dunford arbetar som kriminalreporter på Yorkshire Post. Han får i uppdrag att skriva en artikel om den mördade skolflickan, Clarie Kemplay, som hittades död med fastsydda svanvingar på ryggen. Ett mord han kopplar till tidigare händelser.
Boken har en stark öppning och ger en talande bild av språket i boken. ”Jag satte på kvinnor jag inte älskade och den enda jag älskade satte jag dit, utan återvändo. Jag dödade en ond man men lät andra leva. Jag dödade ett barn. Yorkshire, veckan före jul 1974. Jag har det här”.
Vad som börjar lite trevande drar sedan iväg i full fart i takt med att Edward kommer närmare sanningen och han blir varnad för att fortsätta sitt sökande. Samtidigt som en hand dras ifrån honom sträcker sig en annan hand ut till honom. Edwards tankar far runt i huvudet samtidigt som han försöker göra det bästa av situationen som uppstått.
Korrupta poliser, konkurrens inom yrkeskåren, skumma typer på barer, sexuella kontakter, det är många olika karaktärer som dyker upp i boken, och det tar ett tag innan man förstår deras betydelse för berättelsen i boken. Det som utspelar sig i berättelsen är långt ifrån en dans på rosor för någon av karaktärerna , och boken känns väldigt rå och mörk i sitt innehåll.
Vissa partier i boken känns överdrivet beskrivna, samtidigt som andra partier kunde ha varit lite längre för att ge mer tyngd åt berättelsen. Kanske är det en fråga om tyckte och smak vilken typ av deckare som man föredrar att läsa.
1974 är första boken i Yorkshire-kvartetten och utkommer nu äntligen kommit ut på svenska. De andra böckerna i serien är också uppkallade efter årtal och heter 1977, 1980 respektive 1983.
Jag ser fram emot att få reda på om de andra böckerna i serien kommer att vara lika kraftfulla i sitt språk och lika fulla av otäcka karaktärer som 1974 var. Innan jag läser vidare behöver jag dock få läsa något helt annat för att komma ifrån den råa stämningen som boken efterlämnar.
Text: Jenny Lagebjörk