Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Hybris av John Lapidus – sätter igång funderingar kring intelligens

by

Hybris
John Lapidus
Utgivningsdatum 2022-11-10
Förlag Lava Förlag
ISBN 9789189569676

Hur kommer framtiden att bli när artificiell intelligens omger oss människor? Är lösningen att som Elon Musk förespråkar inplantera den artificiella intelligensen i människors hjärnor? Romanen Hybris skildrar en möjlig utveckling kring artificiell intelligens, vetenskap och människor.

2020 har Lava Förlag i samarbete med Adlibris genomfört Sveriges största manustävling, i kategorin bästa feelgood eller deckarmanus. Närmare tusentals manus skickades in. Hybsis av John Lapidus vann. Det är imponerande att vinna en så stor manustävling. Författaren John Lapidus säger:
— Jag är väldigt glad och tacksam över det här priset. Det sporrar mig att spinna vidare på mitt långsiktiga bokprojekt, vilket har hybrisartade ambitioner.

Nu blir jag ju oerhört nyfiken på vad han har för fler långsiktiga bokprojekt. Hybris är mycket välskriven, med ett enormt driv i berättandet. Jag vill gärna läsa fler böcker av honom.

Huvudpersonen i Hybris är den svenske ingenjören Jonas som i Silicon Valley jobbar nära en legendarisk storföretagare, tekniknörd och mångmiljardär, Byron Frost. Frost bygger en rymdraket som ska föra människor till Mars, utvecklar el-bilar och har ett utvecklingsprojekt kring artificiell intelligens, i Synapsföretaget. Det är tydligt att Frost bygger på verklighetens Elon Musk. Frost har till och med både tvillingar och trillingar, precis som Elon Musk.

Jonas är en anonym men viktig medarbetare till Byron Frost och kan röra sig fritt mellan rymdraketer och elbilar men han är speciellt intresserad av Synapsföretaget. Där utvecklas en robotkirurgi för att operera in trådar i hjärnan, och på så sätt skapa direktkontakt med den artificiella intelligensen. I ett första steg ska försök göras med apor. Men Jonas och hjärnkirurgen Melissa bestämmer sig för att experimentera bakom ryggen på Frost.

John Lapidus har stor kunskap om teknik, det märks då han skriver om dessa tekniska ämnen. Han har ett flyt i sitt skrivande som gör att också vi som inte är tekniknördar kan förstå och hänga med. Det är en roman som sätter igång en hel del tankar.

Jag har många funderingar efter att ha läst den och tänker att ämnet kan utvecklas väldigt mycket mer. En fråga jag ställer mig: Är intelligens bara att ha tillgång till all världens samlade kunskap? Handlar det inte om en förmåga till fantasi och känslor också?

Fakta om författaren:
John Lapidus är författare, samhällsdebattör och doktor i ekonomisk historia. Hans tidigare romaner utspelar sig i Zimbabwe och Nicaragua, där han verkat som biståndsarbetare. Hans fackböcker fokuserar på välfärdsstatens förändring via privatisering av vård, skola och omsorg. Som debattör skriver han ofta i dagspress.

Bokrecension: Ixelles av Johannes Anyuru – berör inte riktigt, för spretig

by

Ixelles
Författare Johannes Anyuru
Utgivningsdatum 2022-09-16
Förlag Norstedts
ISBN 9789113121741

En roman om sorg och om samhällets klyftor och om falska nyheter eller troll. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan stämma in i hyllningskören för denna Augustpris-nominerade roman av Johannes Anyuru. Romanen spretar för mycket och skulle kunna förbättras mycket om något av dess teman fick dominera tydligare. Romanen börjar med en inledningsrad på försättsbladet som är en hyllning till den muslimska gudomen. Med tanke på dödsdomarna i den islamska staten Iran mot människor som protesterar mot förtrycket av kvinnor känns det obehagligt med en sådan inledning. Det låser läsarens möjligheter till tolkning.

Jag tänker bland annat på hur författaren beskriver kommunikationen från de döda som för mig känns krystat. Även konflikten kring samhällets planering av att riva ett utsatt område känns förenklad. Huvudpersonen Rut lever ensam med sin son. Sonens pappa Mio dog tio år tidigare. Rut och Mio bodde i ett fattigt, nedslitet område. Men Rut har inte berättat för sin son att hon bott i det nedslitna området. Hon bor i ett finare området i Ixelles och har ett välbetalt arbete på en form av PR-byrå.

Samhället har beslutat att det fattiga, slemmiga området ska rivas för att något nytt ska byggas där. Den delen av berättelsen blev på sätt och vis extra aktuell i år där politiker föreslog att samhället ska försöka blanda befolkningar bättre, så att utsatta grupper inte bor åtskilda från andra grupper som har kommit in i samhället. Jag kan inte alltid hålla med författare som i detta fallet Anyuru som tydligt verkar mena att det är förfärligt för människor att behöva flytta från ett slumområde. Jag kan inte hålla med om att det är en katastrof att flytta över huvudtaget. Det finns många filmer och böcker som skildrar hur synd det är om människor som måste flytta från en plats där de bott i tio generationer. Men att flytta för ett jobb skull, flytta för kärlekens skull eller för studier eller för att flytta till något som är mindre slum, det kan vara något bra. Människor har flyttat i alla årtusenden.

Ixelles är namnet på ett område i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ur wikipedia:
Ixelles är en av de 19 kommunerna i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ixelles gränsar till kommunen Bryssel i söder-sydost och är helt sammanvuxen med Bryssels innerstad. Den har cirka 87.600 invånare (2020). Ixelles, som ligger nära såväl innerstaden som EU-kvarteren i östra Bryssel, har en relativt hög andel icke-belgiska EU-medborgare bland sina invånare.
Kommunen innehåller områden av bebyggelse- och invånarmässigt olika karaktär. Étangs d’Ixelles med sina dammar och grönområden utgör ett vackert område med jugendhus och ambassadörsresidens, och här finns några av Brysselområdets dyrare bostadskvarter. En annan del, Matonge, döpt efter en marknadsplats i Kinshasa i Kongo-Kinshasa, är dominerad av invandrare av afrikanskt ursprung och karaktäriseras av mycket låg medelinkomst och delvis förfallna hus.

Romanens mest intressanta tema är Ruts jobb på agenturen där hon med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. De skapar personer som ska ge sken av att vara verkliga, som trollmaskiner gör idag i exempelvis Facebook men agenturen tar detta flera steg till: de påhittade personerna kan få både röst och kropp, bli inspelade i videoklipp och ljud. Det är fängslande, sätter igång tankar kring såväl kultur som de rent existentiella frågorna. Detta tema hade räckt för en egen roman.

Bokens tema om sorg slingrar sig delvis kring det temat. En dag får Rut höra att det på ett sjukhus finns en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon tar sig till sjukhuset och tar reda på cd-skivan och lyssnar på den. Det är Mios röst som talar från en plats som han säger är biblioteket över ingenting.

Romanen är hyllad på många håll så även om den inte träffade mig och inte fick mig engagerad ger den säkert andra saker att tänka på. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen heller även om det som händer inte är det viktiga. Romanens viktigaste budskap sägs mellan raderna och handlar om vad liv och död är, vad sorg är, vad som finns eller inte finns. Men som sagt: för min del har jag läst många andra romaner som tar upp detta på ett för mig mer berörande sätt.

Bokrecension: 1979 av Val McDermid

by

1979
Författare Val McDermid
Serie Allie Burns (del 1)
Utgivningsdatum 2022-11-08
Förlag Bokförlaget Polaris
Översättare Sofi Rydell
ISBN 9789177959823

Val McDermid är en av mina absoluta brittiska deckarförfattare. Jag har läst flera av hennes deckarserier. Hon är intressant som person också, tycker jag:
McDermid föddes på den skotska östkusten. Hon läste på St Hilda’s College, Oxford. Hon antogs redan som sjuttonåring, en av de yngsta som någonsin antagits där, och den första som kom från en statlig skola i Skottland. Hon hade engelska som huvudämne och ville tidigt bli författare, men valde att utbilda sig till journalist.

Under journalistutbildningen gav hon sig i kast med att skriva sin första roman. Efter att ha blivit avvisad av flera bokförlag skrevs romanen om till en teaterpjäs. Hon ombads att skriva flera pjäser, men upplevde sig inte som tillräckligt duktig för att kunna försörja sig på detta.

Istället skrev hon en kriminalroman, Report for murder, som publicerades 1987. År 1991 sade hon upp sig från sitt jobb för att ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

McDermid har skrivit flera olika serier. En serie handlar om privatdetektiven Kate Brannigan, en annan handlar om poliskommissarien Carol Jordan och profileraren Tony Hill (även en berömd TV-serie Mord i sinnet). Av böckerna i hennes första serie, den om journalisten Lindsay Gordon, har endast den sista översatts till svenska. Den senaste serien har som huvudperson polisinspektören Karen Pirie, som främst arbetar med gamla olösta fall. (Uppgifter från Wikipedia)

När hon Val McDermid nu påbörjat en ny serie kriminalromaner, med reportern Allie Burns på tidningen Daily Clarion i Glasgow, Skottland, kastade jag mig över denna nya serie och slukade 1979, den första boken i serien. Den är minst lika bra som McDermids tidigare deckare. Lika bra flyt i berättelsen, spännande och klurigt och med tankeväckande skildringar av samhället.

Berättelsen utspelas 1979, till stor del i en redaktionsmiljö. Det är ett extra plus i mina ögon. Jag utbildade mig till journalist i början av 1980-talet och känner igen så mycket av miljön och atmosfären i tidningsvärlden då. Det är en tid innan Internat hade slagit igenom och alla tidningar tryckts på papper. McDermid är duktiga på att fånga tiden på många sätt: men hänvisningar till musik vi lyssnade på då, klädstilar och böcker vi läsare.

Allie Burns är en duktig skribent och som har gått en bra journalistutbildning men får inte chansen att skriva de stora nyheterna eftersom hon är kvinna och ung. Det är de gamla manliga murvlarna som lägger beslag på de uppdrag som syns på tidningens förstasida. Men kring den snöiga och kalla vintern fastnar Allie på ett tåg tillsammans med en annan ung kollega, Danny Sullivan. Tillsammans råkar de ut för en händelse som gör Allie får skriva en artikel om hamnar på tidningens förstasida. Danny och Allie blir vänner och börjar söka upp fler uppslag som ska ge dem berömmelse och framgång som grävande journalister, tänker det. Men det kan vara farligt att gräva och avslöja avancerade skattefuskare och skotska nationalister.

Val McDermid visar än en gång att hon kan berätta en engagerande och spännande kriminalhistoria som säger något om vårt samhälle. Och även om denna utspelar 1979 säger den en hel del om dagens samhälle också.

Bokrecension: Havsörnens skrik av Karin Smirnoff – det går inte att slita sig från denna deckare

by

Millennium 7 : Havsörnens skrik
Författare Karin Smirnoff
Serie Millennium (del 7)
Utgivningsdatum 2022-11-04
Förlag Bokförlaget Polaris
ISBN 9789177959229

Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander är tillbaka. Nu är det författaren Karin Smirnoff som fått axla Stieg Larssons mantel. Handlingen är förlagt till Norrland, ganska väntat då Karin Smirnoff ofta utgår från norrländska miljöer i sina romaner. Hon har lyckats träffa helt rätt och förmedla kärnan av Stieg Larssons berättelse. Det känns som att han varit med och skrivit. Det går inte att slita sig från denna deckare.

Millennium är tre deckare skrivna av Stieg Larsson. Innan han dog hann han skriva färdigt och lämna in böckerna till Norstedts Förlag som valde att publicera dem, och det blev en stor succé. Millennium är de svenska böcker som sålt bäst någonsin, uppger Wikipedia.

‎David Lagercrantz‎ fick därefter det ärofyllda uppdraget att skriva tre fortsättnings-deckare på Blomkvists och Salanders äventyr. Nu har Karin Smirnoff som 2018 var Augustprisnominerad för romanen ”Jag for ner till bror” tagit över stafettpinnen. Och detta gör hon med glans. Det känns som att det Stieg Larsson som varit med att skriva. Det är spännande, det är samhällskritiskt och dessutom introduceras Karin Smirnoff en ny intressant karaktär. Egentligen två nya karaktärer som säkert kommer att följa med i kommande delas i serien.

Lisbeth Salander hamnar helt oplanerat i Norrland för att träffa en ung släkting. Salander är fortfarande besviken på Mikael Blomkvist också också råkar hamna i Norrland. Blomkvist tar tåget till Älvsbyn för att gå på sin dotters bröllop men dras in i händelser som får honom att hitta tillbaka till sina rötter som grävande journalist.

Norrland är långt ifrån ett paradis för älgjägare som vill leva lugnt med nära till skog och fjäll. Stora giriga företag vill känna grova pengar genom rovdrift i Norrland. Smirnoff låter Salander och Blomkvist möta människor som drabbas när när rika storföretag inte skyr några medel för att komma åt naturtillgångar och landytor. I företagens skugga agerar kriminella gäng, lockade av det enorma inflödet av nya pengar.

Det ska bli spännande att läsa följande delar, skrivna av Smirnoff. Fast jag erkänner att den största skurken har jag lite svårt att tro på. Hen är inte helt realistisk, kanske.

Lite bakgrundsfakta från Wikipeda om Karin Smirnoff:
Smirnoff föddes i Umeå men flyttade som liten till Stockholmsområdet där hon bodde i Södertälje, Tullinge, Huddinge och olika förorter innan hon i 20-årsåldern återvände till Västerbotten. Hon har sedan bott 10 år i Skåne och några år i Paris och bor sedan 2021 i Hertsånger och Stockholm.

Hon har bland annat arbetat som egenföretagare med gatukök i Hammenhög 2003–2005 och som journalist åren 2003–2012. Smirnoff driver sedan 2013 Componenta Wood AB i Piteå.

Smirnoff utbildade sig i början av 1990-talet vid Kulturama till fotograf, kompletterade med kurser i redigering, och jobbade därefter som journalist och marknadsförare. Åren 1994–1995 läste hon Skapande svenska vid Umeå universitet. Hon vidareutbildade sig i litterär gestaltning vid Lunds universitet 2017–2019 och debuterade 2018 med romanen Jag for ner till bror. Den nominerades till Augustpriset 2018 och är den första boken i en romantrilogi.

Bokrecension: Björnjägarens dotter av Anneli Jordahl

by

Björnjägarens dotter
Författare Anneli Jordahl
Utgivningsdatum 2022-09-02
Förlag Norstedts
ISBN 9789113118383

En skrämmande burlesk skröna om sju systrar som ger sig ut för att leva i vildmarken när båda deras föräldrar dött. En skildring av hjärntvätt och grupptvång, om klassklyftor och om kreativitet som befriande kraft.

Anneli Jordahl har nominerats till Augustpriset 2022 för denna tankeväckande, berörande skildring av sju utsatta systrar. Deras pappa var björnjägare och han knöt flickorna till sig som en sektledare. Pappan såg till att mamman hamnade utanför gemenskapen och inte hade nära kontakt med sina döttrar. ”Ni ska hålla er undan män, de vill bara under byxorna på er, och ni ska hålla er undan myndigheter och samhället, de vill bara förslava er” var pappans ständiga predikan.

Anneli Jordahl har inspirerats av Aleksis Kivis Sju bröder från 1870 men har valt att flytta berättelsen till nutid och med sju systrar istället och namnlösa platser. Liksom de sju bröderna i Kivis roman är systrarna sjövilda, super, slåss och röker och är hopplösa på att sköta ett hem.

Systrarnas berättelse skildras av en kvinna som har ansvar för hembygdsföreningens årsbok. Hon ser några av systrarna på ortens marknad när de är där och säljer björnskinn och dansar uppspelta. Kvinnan kände till deras pappa Leskinen som var en av bygdens original och nu vill hon teckna systrarnas historia. Liksom många andra i bygden är hon nyfiken på deras liv och undrar hur de kan undgå att gå i skolan och hur kan några av dem inte ens finnas med i samhällets förteckning över medborgare.

Systrarna beter sig som grovhuggna pojkar och äldsta dottern, Johanna, leder systra-skaran som en diktator. Johanna har bara förakt för deras mor medan hon hyllar fadern som en gud som enligt henne alltid finns nära dem. Fadern finns i naturen och hjälper dem från andevärlden, hävdar Johanna.

Anneli Jordahl har ett fantastiskt språk och beskrivning gör att det känns som att jag är där, i lervällingen och i vinterkylan. Livet i vildmarken är tufft och hårt och systrarna får gå hungriga många dagar och kläderna är trasiga. Det är en berättelse om ett hårt liv och jag får nästan ont i magen av hur nedtryckta några av systrarna blir av Johanna. Den som inte är som en karlakarl får mycket stryk. Johanna blir en symbol för det manliga patriarkatets sämsta sidor.

En spännande del av romanen är berättaren, kvinnan som tecknar ned systrarna berättelse. Hon blandar verklighet och egna iakttagelser med dikt, precis som författare gör. Denna kvinna är en av romanens små strimmor av hopp, liksom de tre systrar som har var sin kreativa talang: Aune som är den muntliga berättaren, Laura som kan skapa konst i lera och Elsa som kan berätta i skrift.

Det är en annorlunda och överraskande och stark sköna om grupp-påverkan och individens rätt att söka sin egen väg och hur svårt det kan vara att bryta med de som står en nära.

Ur intervju med Anneli Jordahl från Norstedts hemsida:
Vad är det som är så intressant med livet i vildmarken, långt bortom civilisationens gränser?
– Det intressanta för mig var att försöka sätta ord på varför de väljer att leva så långt bort från civilisationen som möjligt. Och varför de tror att isoleringen gör dem starka och osårbara. För övrigt är jag road av att skriva naturlyriskt. Tror jag har en fallenhet för det.

Expressen: en skröna dränkt i förtrollande natur och brutalt familjevåld.