Av Ingmar Bergman
Bearbetning: Mark O´Halloran och Dead Centre
Översättning: Joel Nordström
Regi: Bush Moukarzel
Scenografi: Jeremy Herbert
Kostymdesign: Marja Kall
Maskdesign: Patricia Svajger
Ljusdesign: Max Mitle
Komposition och ljuddesign: Kevin Gleeson
Videoregi: Grant Gee
Medverkande: Sandra Redlaff, Mia Höglund Melin, Karin Lycke, Marta Andersson Larsson, Christer Fjellström, Ratmin Parvaneh, Berna Inceuglu, Anna Jukic´, Farrokh Tavakoli
Urpremiär på Stora scen 5/11 2021
Spelas på Göteborgs Stadsteater till och med 4/12
Ingår i europeiska teaterprojektet Prospero Extended Theatre
Ingmar Bergmans kammarspel Tystnaden från 1963 belönades med hela tre Guldbaggar (betydligt färre Guldbaggar delades ut då) under första året galan gick av stapeln. Den ingår som sista fristående del i en trilogi, tänkt att kallas Guds tystnad. Värt att betona att dessa 60-tals verk domineras av existentiellt grubbel omvandlat till minimalistiska kammarspel med kvinnlig agens. Med sin manliga blick satte han helst kvinnors belägenhet i centrum, deras frustration och möjlighet att uppnå ögonblick av lycka. En betydelsefull belägenhet i uppsättningen på Stadsteatern.
Filmen – ämnad att vara murbräcka mot Statens biografcensur av vuxenfilm – gjorde i praktiken skandalsuccé, vilket bland annat ledde till inflammerad debatt i Riksdagen och problem utomlands. Den bidrog till att späda på talesättet ”den svenska synden”. Bortklippta scener eller till och med totalförbud och i extremfall utdömt fängelsestraff blev konsekvenser utomlands av alltför explicit innehåll. . När det irländska scenkonstkollektivet Dead Centre tar sig an Tystnaden har så kallad intimitetskoordinator anlitats plus ett par statister i negligé, vars funktion i uppsättningen är att spela hårdföra strippor/ sexarbetare.
Två systrar i ständig konflikt med varandra befinner sig på resande fot. I främmande land tvingas de på grund av den enes sjukdomstillstånd (Ester) att uppsöka närmaste hotell. Med sig har de tioårige Johan, son till Esters motpol (Anna). Visar sig omgående att människorna systrarna kommer i kontakt med, inte är i stånd att kommunicera verbalt då de inte behärskar engelska. Illa nog i sig. Och för att understryka graden av oförståelse, förvärras läget genom att lokalbefolkningen pratar ett påhittat språk. För att komma framåt i intrigen låter man ändock invånare undslippa sig några styltiga fraser på en slags engelska. Irländarna – O´Halloran ansvarig för bearbetningen sägs vara Bergman-freak – sysslar med estetik som inte levererar lösningar.. Dead Centres märkvärdiga uppsättning vilar på mystik och emellanåt rå framtoning. De vill förbrylla åskådaren och sätta igång en tankeprocess, vilket är en hållning öppensinnad publik ansluter sig till.
Lite förvånande att man bestämt formatet till en enaktare på knappt hundra minuter (Tystnaden är något kortare än angiven längd). Däremot inte alls förvånande att avancerad videoteknik används parallellt, överlappar och i perioder tar över. Att sitta långt fram i salongen bör undvikas, då såväl inspelat material som vad som fångas i realtid på scen av mobil fotograf, syns över hela den ytan där annars ridån hänger. Resulterar i groteskt stora närbilder, vilkas exponering associeras till Bergmans konstnärliga universum. Hans besatthet av närbilder på främst kvinnor, ofta under stress. Kameralinsen på Stora scen symboliserar pojkens perspektiv, den väv av händelser han upplever vid utforskandet av den främmande, smått hotfulla miljön. Pojken själv är osynlig förutom utzoomad på film i slutscen. Men det är till honom man vänder sig, vilket skapar en säregen dimension. Blev tyvärr tämligen påfrestande att som publik på femte raden försöka fästa blicken på rätt ställe, även om greppet att samtidigt blanda avfilmat/ inspelat med traditionell teater har sin mångbottnade tjusning. Regissören menar att tekniken använts för att få till nya möjligheter. Men i detta fall har det lett till svårigheter att följa med, åtminstone från nära håll.
Mycket möda har lagts på omsorgsfull scenografi och dekor. Publiken tackar och tar emot. På vridscenen flitigt i bruk syns moduler med hotellets reception, systrarnas olika rum, servitörens lya, porrbiograf och den glittrande strippklubben som verkar ligga vägg i vägg med hotellet, som trots det har proper interiör. Att Ester (Mia Höglund Melin) reser med en laptop, är ett tecken på att manus uppdaterats. Saknar annars kunskap om eventuella genomgripande ändringar från filmen. Könsidentitet och framför allt gränsöverskridande är underliggande ämnen i Tystnaden. Berättelsen har en inbyggd, inte direkt logisk dramatik. Systrarna tål inte varandra, ändå reser de tillsammans, en incestuös dragning antyds. Ester är den intellektuelle, översättare som älskar Bach och deklarerar att hon inte borde acceptera sin roll i livet. Anna ( Sandra Redlaff) år å andra sidan anfäktad av köttets lustar, verkar ha en masochistisk läggning. Lockas till vad många andra medelålders kvinnor skulle se som perverst. Ramtin Paravaneh gestaltar övertygande en av sina mest osympatiska roller i karriären, genom att på hennes(?) premisser agera bad guy, burdus ta-för-sig-tölp.
Dramat förespråkar såväl jämvikt (systrarnas obalanser plågar dem), som den utopiska tanken att människor ska avhålla sig från utnyttja varandra. Råder ingen tvekan om att systrarna hamnat på en brutal plats där förhållandet förtryckare – offer är legio. Landet befinner sig på randen till inbördeskrig, trots att utlänningar tillåts resa över gränsen. De lidande sexarbetarna förenas i en klagosång under gungande pastellfärgade lampkronor i en emblematisk scen. I likhet med systrarna i en situation till synes utom kontroll.( Ett öde de sorgligt nog delar med ett oräkneligt antal kvinnor världen över.) Ett mörkt, destruktivt tillstånd att begrunda som bildar undertext till strandsatta trions famlande efter lösning, sätt att påverka och ta sig ur dilemmat de försatts i.
I denna värld definierad av kvinnor urskiljes de två manliga birollerna lättast. Förutom nämnde Ramtin Parvaneh gestaltar Christer Fjellström portiern, en äldre man hela tiden till hands för Ester, allt mer illa däran. I princip har Fjellström inte en enda begriplig replik bortsett från ”musika”. Parvanehs dominanta rollfigur står för egoistisk virilitet. Karin Lycke har setts i åtskilliga gripande roller på små och större scener i Göteborg. Här spelar hon Rita, en karaktär på hotellet jag inte riktigt kan placera. Hotellägare eller rent av bordellmamma? Nu är ju Dead Centre inriktade på diffusa, oprecisa budskap, varför det vore oklokt med entydiga tolkningar.
Tippar att det är premiär för Sandra Redlaff på Göteborgs Stadsteater, skådespelarutbildad mezzosopran med imponerande cv från scener i Stockholm och Skåne, film och teve. Ett för mig nytt ansikte vars auktoritet gav mersmak. Mia Höglund Melins tillhör sedan länge fasta ensemblen. Hennes drivande figur anklagar och ifrågasätter på ofta förekommande manér. Tillsammans med regissören framställer de på lysande sätt sina olikheter och längtan efter att nå varandra.
Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.
I den här föreställningens inledning avverkas en hel del låtar i supertempo framförda av 5 härliga artister. Artister som gestaltar personerna Robban, Robert Karl-Oskar Broberg, Zero och Robert Broberg. Det dansas, spexas och sjöngs. Publiken bjuds in att delta genom att klappa händer eller svara på frågor. Allt är glatt och igenkänningsfaktorn stor. Robbans tjejsånger om Ingela, Ulla-Trapid, Carola och inte minst Uppblåsbara Barbara gör alltid succe. Här följt av en kommentar att de egentligen avser killarnas sätt att se på tjejer. En onödig brasklapp för vem kan ta anstöt av de texterna.
