Baserad på nyskrivna texter av Annika Lantz, Emma Knyckare, Lisa Lindén, Lina Ekdahl, Beate Persdotter Löken och Pamela Jaskoviak
Regi: Hanna Nygårds
Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen
Maskdesign: Linda Bill
Ljusdesign: Max Mitle
Musik: Den svenska björnstammen
Skådespelare: Ylva Nilsson, Sara Klingvall & Helena Gezelius
Röstskådespelare: Youbri Maria Salamanca Gonzalez
Spelas På Hagateatern vid Södra Allégatan 2 i Göteborg till och med 5/12
Premiär: 6/12 2020
Genomförs med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad & ABF
Majoriteten scenkonst som kunnat ha premiär i höst i Göteborg, har haft kvinnliga förtecken. Tesen bekräftas ånyo i Hagateaterns nya collage, vars titel lite Göteborgsvitsigt anspelar på ett förestående jubileum. 2021 är det som bekant hundra år sedan kvinnor, efter idogt kampanjande, fick rösta i allmänna val för första gången. Absolut en milstolpe värd att uppmärksamma. Den av restriktioner utspridda publiken har närmast sig namnplattor med okuvliga hjältinnor. I programhäftet presenteras vilka autentiska pionjärer som förekommer i Förfesten. Och vi erbjuds celebrera med ett glas före föreställningen.
Genom humor, finess och flera portioner jädrar anamma tar sig teamet an uppgiften. När ärendet bestod i att undervisa om kampen och vidhängande könsmaktsordning, insåg regissören att ironi fungerar som ett oöverträffat vapen. Förfesten innehåller därtill pamflettartade citat i monologform plus osannolika möten. Upphovet till de proklamerade sanningarna avslöjas efter att ha skanderats, ett av flera smarta dramaturgiska knep. Uppskattningsvis ett femtontal tablåer bildar framgångsrikt mönster, vars ledmotiv lyder ungefär: ”Man ska alltid bråka och vara utled på kompromisser.”
Collaget är en estetisk form Hagateatern (före detta Teater Tamauer) odlat fram under en följd av år. Är därför inte det minsta förvånad över att de återigen lyckats. Huruvida regissören eller dramaturg Anna Berg haft huvudansvar, för att samordna beställda manus över historiska personer, ska jag låta vara osagt. Att låta persongalleriet – från Heliga Birgitta över Strindbergs svenska hustrur till skiljaktiga akademiledaledamöter umgås i delvis anakronistiska formationer; resulterar i lika kittlande som komiska scener.
Medveten om att jag alltför sällan resonerar om regissörens inverkan. Här framstår Hanna Nygårds vision i ett förklarat ljus. Om samförstånd och skarpa tankar, beslutsamhet och förmågan att dra ner byxorna på motparten. Men också könets egna hierarkier och spänningar. Trots allt det slitsamma som skildras, från Victoria Benedictssons förvägrade erkännande och kärlekssorg till Maja Ekelöfs onda rygg, genomsyras gestaltningen av vass humor.
Att jag som drygt sextioårig man sympatiserar med upprördheten över patriarkatets ologiska motstånd, är bevis för att budskapet förankras. Även om det vore missvisande att hävda igenkänning och delade erfarenheter, förmedlas stundom en känsla av identifikation. Underlättas av hur texterna bearbetats, hur de lockar till ideliga skratt.
Under cirka sjuttio minuter gestaltar tre karismatiska, snarlika skådespelare sprängkraften i sina ofta samfällda aktioner. Nästan som om de blivit klonade: Samma frisyr, samma längd, samma kläder Deras rollfigurer mobiliserar styrka, vågar samtidigt exponera skörhet orsakad av grusade förhoppningar och förtryck.
Nilsson, Klingvall och Gezelius uppträder på en scen vars utseende påminner om en t-formad catwalk, inramad av fluffigt upphängd ridå. Kristin Fransson förtjänar guldstjärna för sömnad av scenografi. Rutinerade Max Mitle framhäver skickligt vad som utspelas genom raffinerat skiftande ljusdesign. En ytterligare faktor att ta med i beräkningen, är fräckt beatbaserade tongångar signerade Den svenska björnstammen. Visste inte att de kunde skriva musik som låter som en poppig variant av Fever Ray, eller rent av Daft Punk. Dessutom omfamnar man historiens vingslag genom att tonsätta Svenska kvinnors medborgarsång av Ellen Kleman från 1909. Framförs med vördnadsfullt patos av ensemblen till journalfilm. När jag lyssnar separat uppstår glädjefyllda konvulsioner. Vilket statement och vilken power! Attacken gör den till en odiskutabel hit.
Finns så mycket att hämta ur manus. Passusen om romernas senfärdiga rösträtt var viktig, liksom exemplen på hur kvinnor förminskas. Argumenten mot att låta halva befolkningen inte få påverka politiken, framstår ju med vår tids glasögon som skrattretande. Stor komik när Ellen Key, Elin Wägner med flera, återgav påståenden om kvinnors bräckliga natur och okunskap om samhället. Lika lysande var osannolika mötet mellan rökande kändisar från diametralt olika miljö och epok. Möjligen saknades problematisering kring den backlash av ofrihet för somliga invandrargrupper, som blivit en realitet för kvinnor i utanförskapsområden. Istället speglas smart det självklara faktum, att kvinnor per se inte är någon homogen grupp Markeras kraftfullt efter att ett obekvämt klädesplagg samfällt avlägsnas. Friktioner, klassperspektiv i form av hushållerskas röst och antydan till konfrontation ger verket välgörande komplexitet.
Som framgått är trion på scen experter på att agera i en viss tradition. Ett förhållningssätt där koreografin utgör väsentlig beståndsdel. På detta område syns att de vet precis hur det berättade ska understrykas. Inte bara kroppsspråk behärskas till fulländning, utan också sättet att uttala snärtiga repliker. Behöver väl knappast påpeka att ensemblen är suveränt samtrimmad? Vilken fröjd att få bevittna skådespelare som nästan helt utan rekvisita, äger publikens oavlåtliga uppmärksamhet oavsett perspektiv.
Efteråt smälte jag intrycken tillsammans ett par lika nöjda textleverantörer. Sa då att det känns lite sorgligt att så få har möjlighet att komma och titta. Nyligen visade SVT en inspelning av Madame Bovary (2019) från Folkteatern ett par stenkast bort. Förfesten skulle också otvivelaktigt vara kvalificerad för att sändas på SVT.
