Manus: Eugène Ionesco
Översättning: Sven-Åke Heed
/ Med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad och ABF Göteborg
Regi: Vera Berzak
Scenografi & kostym: Ger Olde Monnikhof
Koreografi: Frei von Fräähsen
Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström
På scen: Ingvar Örner & Annika Nordin
Premiär: 4/11 2020
Spelas till och med 29/11 på Teater Trixter, Masthamnsgatan 17 i Göteborg
Ovanligt nog syns skådespelarna vandra omkring i salongen och välkomna den fåtaliga publiken. Säger till en av dem att det är på tiden att jag ser Stolarna, skriven av en dramatiker vars kollegor ur delvis samma estetiska skola tilldelats nobelpris. Syftar förstås på Beckett och Pinter. Då svarar denne att verket sällan sätts upp i Sverige. När jag googlar upptäcker jag ändå att Rumänienfödde Ionescos epokgörande pjäs från 1952, under grovt räknat senaste decenniet spelats på såväl Dramaten som Strindbergs Intima. Kontentan efter halvannan timmes föreställning landar i tacksamhet. Måste ha varit ett ansträngande projekt, inte minst för att man tvingades skjuta på premiären två gånger. Så glädjande då att bedriften burit frukt.
Brukar försöka undvika att blicka tillbaka. Knappast konstruktivt att gråta över spilld mjölk, även om vissa förehavanden också förvånat i positiv riktning. Slumpens nyckfulla inverkan hade vid en sådan granskning blivit ett tema i mitt liv. I vad som av pjäsförfattaren definierats som tragisk fars, möter vi ett portvaktspar i 90-års åldern bosatt i ett torn. Hustrun halvt anklagar, halvt ömkar maken för att ha saknat ambitioner. ”Vi hade kunnat vara så lyckliga. Vi har förlorat allt.”. Hon kastar fram lusten att planera något grandiost, för att ta igen vad de gått miste om. I en virvel av tilltagande förvirring invaderas deras hem av imaginära gäster, personer maken säger sig känna till, alternativt svassat för i sitt yrkesverksamma liv. Alltfler presentationer görs, alltfler olika stolar ställs fram. Till slut återstår bara ståplatser. Skaran av gäster ditlockade för att åhöra ett tal med budskapet om att rädda världen, ett tal som huvudpersonen -han som påstås alltid bli missförstådd – överlåtit till en lämplig utvald att framföra.
I detta nonsensartade virrvarr upphävs verklighetens logik. Som en absurdismens ikon inpräntar Ionesco det gagnlösa i att sträva efter mening. Det åldrande paret tillförs energi och ögonblick av klarsyn, genom att inbilla sig att de blir uppsökta av viktiga människor, att en vändpunkt är nära förestående. Regissören tar fasta på att gamlingarna drömmer baklänges, om livet de önskade sig. Motsatsen till hur barn fantiserar om sin framtid. Det är lika märkligt som storslaget att uppsättningen fusionerar skruvade repliker i hallucinatorisk anda med vårt behov av existentiella tankar. Ingen tvekan om att den tokroliga intrigen omgärdas av en relevant hinna. Makan gör allt i sin makt för att bringa ordning i ett eskalerande kaos. Vilka är alla? Vad vill dom? Måste vi lida?
Annika Nordin och Ingvar Örner känner sig hemma på Trixters scen. Örner tillhör mer eller mindre inventarierna för att använda en klyscha som ska tolkas positivt. Kan däremot inte erinra mig ha sett duon spela mot varandra tidigare. Uppdraget bör rimligen ha utgjort en avsevärd utmaning.. Hur de under regissörens styrning – född i Ryssland, uppvuxen i Israel och verksam i Sverige sedan 2017 – knådar fram denna köttiga absurdism imponerar storligen. Dialogen, kaotiska replikskiften, blixtsnabba skiften i mimik, kroppens reaktioner och hållning (även ålderdomens krumma ). Varje detalj bidrar till framgångsrika gestaltningen. Vilken ynnest att få studera hur Örner & Nordin matar på med sin rikhaltiga konstnärliga erfarenhet. Och det på väldigt nära håll.
Tänker på hur rollfigurerna inleder sammanslingrade, för att efterhand separeras i dubbel mening. Uppskattar att läktarens trappa användes. Scenografiskt bländas man av alla olikformade stolar. I övrigt listig lösning med roterande speglar, vikväggar längs sidorna och ett illusionsnummer. Ljus- och särskilt ljudläggning förhöjer effektfullt dramatiken. En imposant statist (Hans Brorson) har tilldelats vad som må betecknas som cloun i Stolarna.
Riktar en jätteeloge till teamet som skapat förstklassig teater. Att greja detta under rådande betingelser är extra beundransvärt. Uppmanar publik som suktar efter välgjord fars, med filosofisk underton för två roller, att gå och se.