Teaterkritik

Teaterkritik: Eld – ett slingrande episkt allmängiltigt drama

26 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger

Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.

Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.

Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.

Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.

Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.

Teaterkritik: En pjäs för de levande i en döende värld – viktig men ändå platt

21 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

En pjäs för de levande i en döende värld
Av Mirande Rose Hall
Regi Malin Stenberg
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Översättning Amanda Svensson
Svensk premiär 20 augusti 2022
Medverkande på scen Helmon Solomon och Göran Martling

Titeln ”En pjäs för de levande i en döende värld” är verkligen lovande, den sätter igång tankar och känslor. En föreställning med det namnet skulle kunna vara ett drama som tar upp existentiella frågor. Mina förväntningar på en föreställning med det namnet är något som kryper under huden på mig och får mig att promenera hem med en mängd frågeställningar som far runt inom mig och kanske till och blir fylld av energi och kampvilja att förändra världen. Hur viktig denna föreställning än vill vara surfar den tyvärr för mycket på ytan.

Pjäsen tar upp hotet om klimatförändringarna och är en monolog av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall, om vårt ansvar att motverka det sjätte massutdöendet. En timme och tjugo minuter är inte mycket tid för att utveckla något men ändå förväntar jag mig att föreställningen inte ska missa målet som den till stor del gör. Givetvis bör jag inte kräva att en föreställning ska ge svaren eller lösningen. Men jag har sett problemen belysas bättre, starkare, tydligare och mer konstnärligt. För den som vill se en oerhört berörande och träffsäker film om samma klimathot rekommenderar jag HISTORJÁ – Stygn för Sápmi – en hyllning till konstens magiska kraft. Kulturbloggens recension kan du läsa här.

Fast trots att jag har flera synpunkter på vad denna föreställning missar önskar jag att en mängd politiker och andra makthavare ser den. Pjäsen sätts upp i fjorton länder i samma konstnärliga koncept, utvecklat av den brittiska regissören Katie Mitchell. Malin Stenberg, som regisserar Dramatens uppsättning, säger:
– Jag vill att folk skall vara lite småförbannade när de lämnar salongen. Men med en stark känsla av att vi inte är ensamma på jorden.

Att människor blir arga kan ge energi att ta itu med saker. För att mycket måste göras NU om klimatförändringarna ska kunna minska och inte bli lika ödeläggande.

Pjäsens handling kretsar kring Naomi, som är dramaturg i en ung och mycket engagerad teatergrupp. Precis innan de ska spela sin föreställning har en av skådespelarnas mamma varit med om en olycka och ligger för döden på sjukhus. Skådespelarna har åkt dit och Naomi är kvar ensam för att ta emot publiken. Hon väljer att berätta om sin research som teatergruppens föreställningar bygger på och hon tar där upp jordens historia sedan Big Bang och det mynnar ut i att människor nu är på väg att förstöra allt liv på jorden, det sjätte massutdöendet. Hon berättar om livet på jorden och varför det håller på att rinna oss ur händerna. Naomi spelas av duktiga Helmon Solomon. Hon är övertygande, jag tror på att hon är den dramaturg och spelar. Helmon Solomon vill jag se mera av i andra uppsättningar. Hon är en av denna föreställnings stora plus.

I monologen skyller Naomi utvecklingen på de vitas makt, att de vita förtryckt andra folkslag. Den som har någon koll på mänsklighetens historia måste ändå veta att det är långt ifrån den enda förklaringen. Dels råder det kraftiga klyftor mellan de fattiga/maktlösa vita och den vita eliten. Och förtryck av de fattiga har funnits i olika kulturer. Kastsystemet i Indien har funnits i tusentals år och fanns långt innan de vita tog sig till Indien. I Afrika fanns det krig mellan olika stammar och förtryck av svagare också innan de vita kom dit. När islams profet Muhammed dog år 632 krigade två olika falanger om vilken som var den rätta efterföljaren och där skedde massmord av motståndare. I Kina har de mäktigaste förtryckt den stora massan i årtusenden. Att de som lyckas ta makten förtrycker svagare grupper är inte enbart något som gäller de ”vita”, även om det vita patriarkatet dominerat de senaste århundradena. Det som förenar alla förtryck är att där finns en elit som drivs av girighet och makthunger.

Vad ligger bakom klimathotet? Varför måste vi hela tiden producera i så hög fart? Måste de allra rikaste som äger energi- och IT-företag hela tiden öka sina intäkter? Varför måste vi använda så mycket energi och el? Är det omöjligt att försöka leva mer långsamt, att människor mer får tid över och inte behöver stressa för att få ihop allt? Jag saknar sådana frågeställningar.

Föreställningen ingår i Stages som är ett europeiskt samarbetsprojekt som dels går ut på att turnera produktioner utan att resa eller transportera något. Dessutom genomför alla deltagande scener olika utvecklingsprojekt i samarbete med forskare, universitet och publik för att kunna arbeta mer hållbart i hela produktionskedjan.

Om regissörerna:
KATIE MITCHELL
Katie Mitchell, en framgångsrik brittisk regissör som satt upp tre uppmärksammade pjäser på Dramaten och även gästade Bergmanfestivalen 2012 med Fröken Julie, har skapat ett konstnärligt koncept som förverkligas lokalt av regissörer och skådespelare på en rad olika teatrar världen över.

MALIN STENBERG
Regisserar gör Malin Stenberg, som på Dramaten tidigare regisserat ett flertal föreställningar, senast Pussy Riot – en punkbön av Irena Kraus. Bland hennes uppsättningar på andra scener märks Jeanne d’Arc på Backa Teater, Förklädd Gud på Folkoperan och Ædnan, på Giron Sámi Teáhter och Riksteatern.

Filmrecension: The Princess – omskakande, griper tag i mig

9 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension:The Princess
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 augusti 2022
Regi Ed Perkins
Medverkande Prinsessan Diana (arkiv), prins Charles (arkiv), drottning Elizabeth II (arkiv) m fl.

En drabbande dokumentär om prinsessan Diana, ihop-klippt med arkivmaterial. Filmen visar inte bara hur den brittiska monarkin lät henne må dåligt utan att få hjälp, det är också en film som skildrar det brittiska folkets relation till monarkin, på gott och ont.

Hur illa behandlad prinsessan Diana var av prins Charles och det brittiska hovet, det har berättats tidigare, bland annat mycket träffande i tv-serien The Crown. Men nu griper det tag i mig som tittare ännu mer då hela filmen är uppbyggd på verkligt material. Ibland är det väldigt små rörelser med prins Charles ögon eller mungipa som avslöjar att han ljuger. Närbilder på prinsessan Dianas ansikte är ofta oerhört talande. Allt blir så mycket starkare och rakt på när det är dokumentärt. Ändå låter regissören olika röster komma till tals, både de är för monarkin och de som är emot. Också röster som är kritiska till prinsessan Diana hörs i filmen liksom många av de som älskade henne.

Diana gifte sig med prins Charles när hon var 19 år och han var då tolv år äldre. Skillnaden i ålder kan ha varit ett problem i äktenskapet, men det stora problemet måste ha varit att prins Charles redan hade mött sitt livs kärlek, Camilla Parker-Bowles, som hovet förbjöd honom att gifta sig med. Camilla Parker-Bowles var redan gift och en brittisk tronföljare eller kung fick inte gifta sig med någon som var frånskild. Men prins Charles höll en nära kontakt med denna kvinna också då han var gift med prinsessan Diana och det mesta pekar på att de hade en kärleksrelation hela tiden. 2005 fick prins Charles till slut ändå gifta sig med Camilla Parker-Bowles, åtta år efter att prinsessan Diana dött.

En stor del av filmklippen har aldrig tidigare visats. Klipp som visar en närhet mellan publiken och Diana och kameran vänds också tillbaka på folket. Hon var populär och filmklipp visar henne som engagerad och intresserad av människor och deras öden. Hon blev kanske för populär för att passa prins Charles och det brittiska hovet. På USA-besök blev hon hyllad av presidenter och Hollywood-skådespelare och hon blev uppbjuden att dansa med John Travolta. Förmodligen var den brittiska monarkin inte mogen för en så populär prinsessa. Att prins Charles var avundsjuk syns tydligt på en del filmklipp. Fast det största problemet för deras äktenskap var nog inte att prinsessan Diana var så populär och så ungdomligt impulsiv. Det största problemet var säkert prinsens fortsatta kärlekshistoria med Camilla Parker-Bowles.

För varenda en som är intresserad av kungahus och det brittiska i synnerhet måste absolut se denna dokument. Den är omskakande även om det mesta är känt sedan tidigare blir det så mycket tydligare med dessa filmklipp från verkligheten utan skådespelare.

Teaterkritik: Sagan om det röda äpplet – Junibacken fångar sin publik med lekfullhet, sång och musik

20 juli, 2022 by Petter Stjernstedt

Sagan om det röda äpplet
Junibackens sommarteater

Med stämsång, rappa dansnummer och finurligheter gör Junibacken den omtyckta barnboken Sagan om det röda äpplet till sin egen. Det blir en underbar hyllning till barnbokslegenden Jan Lööf.

Det är semestertider och barnfamiljer vallfärdar till djurgården och barnens egna Junibacken, Stockholms motsvarighet till Astrid Lindgrens värld. Här finns Pippi och godisaffären, Muminhuset och skattkammar-grottan som inleds med en trappa gjord av guldpengar och avslutas med en bro gjord av rep och tätt surrade nät. Och så har vi sagotåget. Med Astrid Lindgrens trygga stämma guidas vi genom sagolandet. Kreativitetet svämmar över på Junibacken.

Astrid står i centrum men här lyfts flera andra författarskap. Varje år sätts en sommarteater upp. Denna gång är det Jan Lööfs finurligheter som får nytt liv framför entusiastiska två- och treåringar som besöker Lindgrens värld.

Jag fascineras över den sprängkraft barnteatern kan ha, hur riktigt bra teater kan trollbinda barn oavsett ålder. Det är min 1,5 åring Veras andra teaterupplevelse. Precis innan start är hon skrikig och vill inte sitta still. Men så fort allt sätter igång blir hon knäpptyst. Det är kombinationen rolig musik med stämsång och snygg koreografi som gör att Junibacken lyckas fånga sin publik. Det är mycket som konkurrerar och som sagt kan ettåringar vara rätt bångstyriga emellanåt. Men inte nu.

Jan Lööfs har skrivit massor av berättelser för barn

Skrotnisse är en berättelse som också blivit till teater och film

Jan Lööfs tokroliga historia om det konstgjorda gröna äpplet är för en som mig trettioplusare verklig nostalgi och en berättelse jag minns starkt från barndomen. Historien handlar om orsak och verkan om det gröna konstgjorda äpplet som av en slump hamnar hos den snälle farbror, hur han i hopp om att en dag ska få se frukten omvandlas till ett vackert rött äpple ställer det på fönsterkarmen där solens strålar kan tränga in i dess porer. När äpplet faller ner i huvudet på grannfrun blir huskatten livrädd och klättrar genast upp i trädet. Där och då börjar äventyret.

Vi följer äpplet på dess svindlande resa där brandmän och mystiska män med lösskägg och solglasögon finns med som ingredienser men framförallt ser vi det vackra röda äpplet som huvudrollsinnehavare. Till slut efter mycket och men hamnar frukten vid farbrons fönsterkarm och därmed är förvandlingen fullbordad. Junibackens tappning är rolig och kreativ. Här bjuds på både stämsång och dans. Jag minns speciellt brandmannens kraftprov till dansnummer där hon pumpar muskler och samtidigt försöker att rädda en katt men misslyckas då det krävs två händer att fånga djuret och brandmannen vägrar släppa taget om det vackra röda äpplet.

Berättelsen i sin enkelhet är briljant, rolig och enkel att hänga med i. Jan Lööf kan konsten att berätta med detaljrikedom. I Junibackens tappning saknas dessa härliga detaljer som vanligtvis skymtar fram i bakgrunden av berättelsen, men med sången och dansen hittar teatergänget hem. Nivån är väl anpassad för min ettåring och längden på max tio minuter alldeles lagom.

Sagan om det röda äpplet är en härlig hyllning till en av våra största barnbokshjältar. Med sina lekfulla teateruppsättningar lyfter Junibacken författarskap av högsta verkshöjd och uppmärksammar barnboksförfattandet som den konstform det faktiskt är.

Petter Stjernstedt

Brokig och meningsfull musikal med hundraprocentig lokalfärg – Bohuslän Stories på Stallebrottet

12 juli, 2022 by Mats Hallberg

Manus: Mirja Burlin & Maria Hörnelius

Regi och cast: Mirja Burlin

Musik: av och med Fabian Kallerdahl

Koreografi: Camilo Ge Bresky

Kostymdesign och sömnad: Matilda Söderling

Maskdesign: Kerstin Olsen

Ljud: Jimmy Dahlqvist, Eventteknik Väst

Produktion: Myren Kulturproduktion med stöd av Sveriges Författarfond

Bohuslän Stories stöds av Sotenäs Kommun, Västra Götaland och Senus

I rollerna: Jesper Blomberg, Anna Lundström, Henrik Gustafsson, Caroline Gustafsson, Gustav Bloom, Hanna Holmqvist, Emil Roos Lindberg, Matilda Andreasson/ Amatörer: Carina Hansson, Rolf Asphäll, Maud Lundgren-Walther, Olivia Karlsson, Anna Rosén, Wilma Roos, Cornelia Olsson, Ruth Westholm och Karin Kjelbye.

Premiär: 9/7 2022 vid Stallebrottet på Bohus-Malmön.

Spelas till och med 23 juli (från 9 år)

Bor man i Göteborgstrakten innebär det en heldagsutflykt att ta sig hit. Värt ansträngningen att färdas på motorväg, slingriga vackra vägar, färja och slutligen ännu slingrigare (grus)vägar. Platsen med sin brant uthuggna stenvägg och trappförbindelser ligger inkilad i skydd av tre väderstreck. Möjligen har jag varit här tidigare, i så fall på lägerskola under tiden i högstadiet. Vid konserter är publikkapaciteten uppemot tusen personer. När jag för första gången besöker vad som rättmätigt lanseras som Nordens kanske vackraste utomhusscen, under söndagen dagen efter premiär, är avsevärt färre på plats. Ska poängteras att man i princip aldrig ställt in föreställningar. Pandemiåren låg givetvis verksamheten nere, vilket förhoppningsvis innebär ett ökat sug efter årets panorama-äventyr. Vi hade tur med vädret som bjöd på lagom temperatur och solsken. Goda faciliteter finns, som möjligheten att äta och dricka som uppladdning eller i paus.

2015 startades den fascinerande verksamheten med produktionen Stenriket baserad på böcker av Arne Lundgren. Då var Maria Hörnelius (intervjuades av undertecknad på rest. Kometen för cirka tio år sedan) konstnärlig drivkraft, vilket hon är än idag. Regissör och medförfattare Mirja Burlin har också åtskilliga somrar förlagt sin vistelse på Bohus-Malmön. Varken Maria eller Mirja (sett dem i flera uppsättningar på teatrar i Göteborg) har anknytning till det anrika fiskeläget.

Manus bygger på research och intervjuer. Allt som sker i Bohuslän Stories är antingen förankrat i verkligheten eller traderat i föreställningar om övernaturliga väsen. Att titeln i plural indikerar en mångfald berättelser ska man ha i åtanke. Runt den sagobetonade röda tråden tvinnas en rapsodi tvära kast bestående av dramatiska öden. Manusmakarna fäster stort avseende vid öbornas särart och relation till omvärlden, vilket ger upphov till både svärta och humor.

Föreställningen klockar in på två och halv timme inklusive paus, vilket aldrig blir segt. Infallen trängs istället om utrymmet. Mycket matnyttig kunskap förmedlas, inramas dessutom av underhållande publikfrieri och givetvis musikaliska inslag. Manus är intelligent konstruerat såtillvida att det fungerar på flera nivåer. Somligt roar mest de yngsta åhörarna, medan deras föräldrar antagligen uppskattar andra lager, fångas in av explicita blinkningar. För den riktigt mogna publik jag samåkte med, var troligen körversionerna av Taubes visor en höjdpunkt.

I ensemblen samspelar utbildade musikalartister/ skådespelare tillsammans med erfarna amatörer. Samtliga behärskar att både agera – stundtals accentuerat av kreativ koreografi – och sjunga. Attraktionskraft uppnås utan fixstjärnor. I huvudrollerna syns atletiske Jesper Blomberg (medverkat i många musikaler, exempelvis Little Shop Of Horrors på Göteborgs Stadsteater), från teaterhögskola tämligen nyutexaminerade Anna Lundström (som jag recenserat ett antal gånger på Folkteatern) samt stockholmaren Henrik Gustafsson i rollen som domderande pamp på ön, tituleras trollet Lum Lum. Majoriteten ur ensemblen håller utan problem reda på många roller. Mycket händer när det seriösa berättandet mixas med skojerier. Fart och fläkt varvas med nödvändiga fördjupningar, dur övergår i moll och vice versa.

Musikaler står sig slätt utan musik med substans. Detta konstnärliga uttryck inklusive sångtexter ska kunna framhäva centrala scener förutom att ge verket rätt sorts anslag. För ändamålet har mycket kapabel kompositör anlitats, en förstklassig jazzmusiker jag hört live åtskilliga gånger i år. Fabian Kallerdahl heter denne osannolikt produktive klaviaturspelare. Han sitter vid träscenens högra sida och spelar på sitt keyboard. Mannen som samarbetat med Mirja Burlin i projekt under femton år, framhåller att hans bildalstrande sound fått struktur gradvis, växt fram genom improvisationer. Och givetvis har Kallerdahl lyckats tillföra Bohuslän Stories önskvärd dimension. I lustiga rappen där stolta öbor markerar revir, låter det ”görfräckt” tack vare finurlig sampling.

Jimmy Dahlqvists ljudeffekter förtjänar beröm. Den myggförsedda ensemblens repliker respektive toner når oss utmärkt, trots att det inte är vindstilla. Ingen scenograf finns angiven. Istället utnyttjas scenen maximalt på höjden. Entréer görs från sidan i skydd av träd eller på trappa till vänster bakom fiskebod. I flera scener ruschas både upp- och nerifrån längs schaktet, på ett spännande vis. Mycket omsorg har lagts på klädedräkter, tydligt signaleras innehavarnas status. Applåder riktas till noggranna Matilda Söderström.

I ett narrativ där öns historik skildras jämte att invånarnas kynne ventileras, utkristalliseras en framåtrörelse. Nämligen en kärlekshistoria med komplikationer i sagans tecken, mellan vilsekommen främling (Jesper Blomberg) och den ljuva, hårt tuktade Tuvstarr (Anna Lundström). Folktro interfolierar och bryter av. Vigt kringhoppande Matilda Andreasson är både katt och pytt. De grönlurviga figurer som kallas pyttar ska enligt sägnen kommit till Malmön på ett isflak från Jylland.

Föreställningen börjar subtilt efter diskret bugning med en ordlös scen. Strävsamma kvinnor i formation bär på vad som ska föreställa mast och segel. Det barnafödande könet har överhuvudtaget en framskjuten position, vilket synes vara en medveten strategi från firma Hörnelius & Burlin. En annan iakttagelse värd att upprepa är de kvicka referenserna till nutid.

Regin bemödar sig begåvat om att växla sinnesstämning. Gemenskapen lutar ibland åt rigid ideologi. Livsglädje kväses av askes påbjuden av schartauaner. Likt ett tveeggat svärd framställs sålunda invånarnas läggning, fast det hävdas att de är bra på att ta hand om varandra. Man håller fast vid traditioner i motsats till den oanständigt dekadenta befolkningen i Smögen. Kul moment uppstår när en kyrkoherde försöker introducera Duke Ellington. Anspelas på motståndet mot nazisterna, sinande sillbestånd, väderobservationer, läxförhör, komplexa relationen till förmögna sommargäster, koleraepidemi, driftiga stickerskor, stenhuggare och mycket annat.

Mirja Burlin – regissör, medförfattare och cast

Ensemblen är ett välfungerande kollektiv vars medlemmar gör rättvisa åt ett enormt ambitiöst manus. Sånginsatserna är mer än godkända utan att vara oförglömligt glänsande. Vilka prestationer/ ingredienser bör lyftas fram särskilt? Jo, underbart komiska överspelet när Gustav Bloom förvandlas till demoniske Magister Caligula, Anna Lundströms oanade röstresurser noterbart inte minst i ”frihets-arian” till avspänt groove, hur kören raffinerat tar vid efter sångsolister, elegiskt nedtonade Briggen Blue Bird vars kulmen är en utvikning av Josef Kallerdahl.

Vidare Caroline Gustafsson i prydlig och modig framtoning som den stolta diktskrivande Jeanna Oterdahl, ensemblen som nästan ger sig på breakdance framförandes fyndigt belysande rap, vokala leveransen av inbiten sommargäst och hennes belysande betraktelse med lån från jazzstandard, Fiskaren och stenhuggaren porträtterade av Rolf Asphäll respektive Gustav Bloom lakoniskt påminnande oss om slitet och yrkeskunskapen, Anna Rosén om hur stickande av koftor driftigt initierades för att hålla svälten borta, drömskt koordinerade rörelser framtagna av Camilo Ge Bresky, Hanna Holmqvist som den perfekta inkarnationen av hur sommargästers attityder, glädjen i finalnumret centrerad kring sköna Inbjudan till Bohuslän samt den nyckelscen där Carina Hansson välkomnar den förälskade yngling som i rollistan kallas ”den okände” varvid kören bryter in i en lyrisk passage.

Bohuslän Stories är dels en saga i musikalformat, dels vittnesmål om strävsam tillvaron på en karg ö. Vad som skulle kunna resultera i ett oöverskådligt myller, kan istället helhjärtat rekommenderas. Hade man bott i närheten skulle man vilja gjort ett återbesök.

Teaterkritik

Footer

Om oss