Av: Jon Brittain
Regi: Gary Whitaker
Set design: Ger Olde Monnikhof
Ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Kari Wassholm
Kostymdesign: Karin Agélii
I rollerna: Róisin O ´Neill, Silas Barrie, Rebecca Plymholt, Mark Armstrong
Premiär: 8/3 2021 hos GEST ( Gothenburg English Studio Theatre) på Karl Johansgatan 88, Göteborg
Spelas till och med 9/4
Den engelske dramatikern Jon Brittain som är nästan trettio år yngre än undertecknad, belönades med Oliver Award för Rotterdam. Vad som lanseras som bitterljuv komedi, utforskar frågor om hbtq – relationer på ett lika konfliktfyllt som komplicerat vis. Urpremiären gick av stapeln 2015 i London. Eftersom Britain tillbringade uppväxten i Holland är det inte underligt att pjäsen utspelas i just en av Europas viktigaste hamnstäder.
Dess protagonist, vacklande och varmblodiga Alice spelad av Róisin O´Neill, har motvilligt jobbat i landet i sju år. Utlokaliserad troligen för att hon tillhör de med minst anställningstid till en kultur hon är ambivalent inför – dessutom ovillig att lära sig språket. Överhopad med arbetsuppgifter tvingas hon befinna sig på kontoret på nyårsafton när ett kontrakt behöver finslipas. Humöret förbättras inte av att en inhemsk kollega stör, vars envishet resulterar i en date.
Backar bandet något. GEST, det engelskspråkiga framstående teaterkompaniet, har fått ny lokal intill den tidigare, med uppskattningsvis tio gånger så stor foajé samt en vridscen idealisk för kreativa scenografer. Att man under pandemin flyttat blev en överraskning, något som skett utan min vetskap eftersom jag missade en premiär i höstas.. En annan nyhet var att denna deras senaste uppsättning består av två tidsmässigt rejäla akter. Andra akten äger rum under högtiden Koningsdag 27 april då invånarna i Nederländerna festar med alkohol (för somliga kombinerat med andra berusningsmedel i ett drogliberalt land) till toner av pumpande musik. Kan faktiskt inte erinra mig ha varit med om paus tidigare.
I öppningsscenen sitter en nervös Alice lutad över sin laptop. Uppjagade känsloläget beror på att hon vill komma ut som lesbisk och därför filar på ett förklarande mejl till sina föräldrar. I soffan intill sitter föremålet för hennes kärlek (Silas Barrie), vars omdöme den digitala brevskriverskan fäster stor vikt vid. Omgående röjs pjäsens fundamenta avseende språkliga uppbyggnaden. Repliker med mer eller mindre outtalat budskap bollas blixtsnabbt fram och tillbaka. Missförstånden haglar, ett klassiskt stilgrepp dramatiker begagnar sig av.
Intensiteten ökar ytterligare av att Barrie´s frustrerade rollfigur avslöjar att hen är född i fel kropp. Fiona längtar efter att bli Adrian, insisterar på att ringa sina föräldrar. För oss som betraktar upprullningen av dramat, förefaller det ologiskt att Alice fallit för en manhaftig person, som till slut bestämmer sig för att ta steget fullt ut. Efter hand får vi reda på i vems lägenhet paret bor. Visar sig att den ägs av Josh ( Mark Armstrong). Han är en skäggprydd, rekorderlig och förstående man, dessutom storebror till sitt transsyskon och x-pojkvän till Alice. Inte undra på att ”det är komplicerat” blir den återkommande, mest lämpliga formulering som beskriver röran av relationer.
Fascineras av att få följa huvudpersonens irrfärder, hur hon hanterar de som står henne närmast. Snappar upp ett yttrande från en av de involverade i relationskarusellen. ”Allt handlar om stolthet”. Ljussättningen såväl som dramats inramande ljuddesign toppad av klatschiga låtar på nederländska/ flamländska, gör sitt för att bibehålla greppet om åskådarna. Scenografin med de framsnurrande ”tårtbitarna” är både välgjord och funktionellt utformad. Blev dock något konfys av att scener utspelades i trapporna på läktaren, samt runt ståbord på respektive sida av scengolvet. I samma utsträckning som närhet förstärks försämrades förmågan till överblick. Den erfarne regissörens initiativ föll inte helt väl ut.
En omständighet måste framhållas särskilt. För cirka fyrtio år sedan studerade jag två terminer i södra England, vilket följdes upp med engelska-studier på universitetsnivå ytterligare ett år på hemmaplan. Idag är det tyvärr inte vidare bevänt med mina kunskaper. Poängen är att när repliker slungas kvickt fram och tillbaka tappar jag delar av manus. Inte minst uppstår oundviklig irritation när skrattframkallande sekvenser går mig förbi. Andra bredvid skrattar nästan hysteriskt. Känner mig fånigt utanför ett tiotal gånger i Rotterdam. Därav slutsatsen att pjäsen sannolikt mitt i all förvirring och smärta, bjuder på än mer komik än jag förmådde urskilja.
Många trådar tvinnas ihop i en uppslitande historia om att respektera sin egen och andras sexuella läggning. I en tid när det debatterats i SVT om det gått inflation i diagnosen könsdysfori, är en sådan här pjäs välkommen, även om märkliga intrigen riskerar att homosexuellas kamp hamnar i skymundan. En genomgående retorisk nyckelreplik var frågan om den som uttalade sig var artig eller ärlig. Kan vara tufft att bli konfronterad på det vis när smörjmedlet diplomati annars förväntas.
Den väldigt rutinerade, ehuru inte ålderstigna, ensemblen gör en synnerligen god insats. Mark Armstrongs roll utvecklas till ett uppsamlande nav. Han finns till hands som en lyssnande och inkännande person, något av en godhjärtad sidekick, stabil när känslorna svallar. Möjligen allt för ädel. Var premiär på svensk mark för hans vidkommande. Har gedigen bakgrund från bland annat teve och teatrar i hemlandet. Rebecca Plymholt praktiserar engelska med holländsk brytning, vilket blir effektfullt i gestaltandet av hennes offensiva och sårade Lelani. Trots att hon nyss gått ut Teaterhögskolan i Malmö finns ett ansenligt cv från film och teve-dramatik. Tror det är tämligen ovanligt att GEST anlitar svenska skådespelare, gör föredömligt avtryck.
Silas Barrie konkretiserar hjärtskärande den naket desperata frustrationen. Man får sina aningar bekräftade genom att läsa om dennes biografi. Barrie, också dramalärare och cirkusakrobat, har återvänt till sitt yrke efter att ha kommit ut som transperson. Spänningarna i kroppen, ögonen strålande av vrede/ sorg och aggressiviteten som en konsekvens av att inte bli erkänd. Vore förmätet att se yttringarna som överspel när agerandet baseras på genuina, egna upplevelser. Rósin O´Neill är irländska med mycket meriter i bagaget senaste decenniet. Definitivt en styrka att hon så tydligt adresserar sina repliker utan att härkomst märks. Hennes artikulation och inlevelse är exemplarisk!
Skådespelarnas interaktioner och mimik sitter som en smäck. Turerna på slutet innan upplösningen är förvisso något för utdragna, kunde ha komprimerats. Summasummarum tveklöst ett positivt ställningstagande.
Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.
Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.
En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.
En åldrad fröken Julie, (Marie Göranzon) ännu vacker, befallande och medveten om sin börd. I glansig röd kjol och voluminös jacka intar hon scenen och förväntar sig lydnad och att få sällskap i midsommarnatten.
Att se Jean och Julie i sina åldrade roller ger ett helt nytt perspektiv till pjäsen. Den sexuella spänningen och attraktionen finns inte här. Den hetsiga lusten som drivs fram i sommarnatten och byggs upp mer och mer saknas här och allt är snabbt avklarat. Julie försöker få till att det var av kärlek men Jean är saklig och utan entusiasm. Han är en trött gammal man och förbi den ålder då man kan förställa sig för att få fördelar.
En lysande fartfylld föreställning med tre fantastiska skickliga skådespelare som man är tacksam att få njuta av. En speciell eloge till att de alla ger varandra plats på scen och lyfter fram varandra. Stor teater på lilla scenen.
