Teaterkritik

Dramatiker: Sam Steiner

Regissör: Gary Whitaker

Set och ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym & rekvisita: Betty Wallingford

I rollerna: Eimear Fearon och Peter Broderick

Sverigepremiär: 15/3 2024 hos GEST ( Gothenburg English Studio Theatre) vid Chapmans Torg i Göteborg

Spelas till och med 13/4

Från 15 år

Ska först noteras att jag var på föreställningen 21/3 tillsammans med huvudsakligen gymnasister i tredje årskursen från två skolor. Senaste uppsättningen på denna den enda engelskspråkiga teatern i regionen, A Hundred Words For Snow, hoppades över och skrev om mitt senaste besök. Ett intensivt kammarspel döpt till Fair Play som anspelade på Caster Semenya-fallet och hens biologiska fördelar på ett så pass okritiskt sätt att jag tappade lusten att recensera. Lemons x 5 marknadsförs som en pärla där Love Actually möter Black Mirror i ett nytt romantiskt drama som påstås ha fängslat både publik och kritiker i London. Pjäsen består av två akter vars längd inklusive paus uppgår till 110 minuter.

Det är inte bara svensk premiär för den unge dramatiker som skrev sin kultpjäs som student redan vid 21 års ålder, utan dessutom första gången de två irländare som spelar mot varandra arbetar på svensk mark. Lyckligtvis märks inte härkomsten i någons dialekt, framför allt inte hos den manlige skådespelaren. Peter Broderick har nyligen haft huvudroll på Finborough Theatre i London och medverkat i Lost In Jane Austen. Har därtill medverkat i ett antal filmer. Eimear Fearon är både författare och skådespelare och inhämtade sin teaterutbildning i Skottland. Hon har gjort voiceover-roller för BBC, arbetat med olika teatergrupper i Storbritanien och Irland plus Belfast. Hennes filmmanus Whins ska börja produceras under våren.

Får lite science fiction-vibe av den egendomliga premiss som styr samvaron för paret Oliver och Bernadette, vilka träffas på en kattbegravning. Han är musiker med ströjobb som försörjning vid sidan om. Hon konstaterar högre nivå på samhällsstegen genom att vara jurist, närmare bestämt nästan examinerad advokat. Att aspekten klass problematiseras i filmer och pjäser från brittiska öriket är standard. Förmodligen inspirerad av begränsningen på X (tidigare Twitter) till 140 tecken, har Steiner uppfunnit ett slags lingvistiskt Gulag, en lag som kräver tystnad efter att 140 ord/ dag förbrukats. Detta leder förstås till olika försök att kreativa mildra den förödande restriktionen. Man laborerar bland annat med undantag, förkortningar och knackningar i golvet för att praktisera morse.

Som vanligt när jag är hos GEST uppstår viss frustration. Den betydande kapacitet jag uppnådde för cirka fyrtio år sedan – två terminers studier i England och sammanlagt femtiofem poäng från Universitet – finns inte kvar. Somliga repliker som väcker munterhet går mig förbi på grund av dess hastighet eller att jag helt enkelt inte förstår innebörden. Ungdomar följer i motsats till mig antagligen engelskspråkiga serier, spelar datorspel med engelska instruktioner och reser utomlands, vilket gör den unga målgruppen bättre rustade för att uppfatta kvick konversation. Om man bara den betraktas blir bedömning att skådespelarna är utomordentligt synkade, också i gester och motorik. Pjäsen går ofta på högvarv. Är frapperande ofta kärlek med förhinder. Det positioneras, munhuggs och grälas friskt. För att vara en så kallad romcom är andelen schismer i mesta laget.

Scenografin består av en kuliss illustrerandes en länga med bostäder i tre våningar, en avsats att sitta på som liknar ett bord med glasskiva och vita vikväggar vilka ramar in scenen. Paret kommenterar vad se ser tillsammans på teve, delger varandra sin vardag och diskussionens vågor går höga. Ömsesidiga kärleksbetygelser sipprar in här och var, fast det ömsinta i relationen borde fått mer utrymme. Visserligen ställer den gåtfulla, censurliknande lagen till det rejält, skapar extra friktion. Olivier verkar ägna sig mycket åt att delta i demonstrationer, vilket paragrafryttaren Bernadette har synpunkter på. En annat, möjligen ödesdigert hot mot relationen, visar sig vara en otrohetsaffär från mannens sida.

I andra akten rullas delvis, samma scener upp på nytt, fast under nya förutsättningar. Något man inser efter hand. Samvaron försvåras menligt av att lagen trätt i kraft. Framför allt första mötet iscensätts i flera versioner, om jag fattar vad som händer. Skådespelarna är duktiga, förmår att hålla kvar publiken i de problem och stunder av lycka deras rollfigurer upplever. Behandlingen av språket är givetvis lysande, liksom framställandet av humörsvängningar. Regissören som är en av GEST:s konstnärliga ledare har en otrolig rutin på att gestalta ledande roller i England och Sverige. Har också stor vana vid att regissera. Vad det beror på att säcken inte sys ihop i Lemons… har jag svårt att avgöra. Ligger det oförlösta i manus eller i regin? Hävdar inte att jag blev lika frustrerad som Oliver & Bernadette, men en viss besvikelse infann sig. Lämnar min reserverade plats på läktaren med Bonnie Tylers svulstiga megahit från 1983 i öronen.

Av: Dimen Abdulla

Regissör: Gustav Deinoff

Koreograf: Sindri Runudde

Scenograf, kostym och maskdesign: Annika Tosti

Ljusdesign: Christer W Fogelberg

Ljuddesign: Jesper lindell

Kompositörer: Anna Gustavsson, Daniel Ekborg

Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Nadia Nair, Daniel Ekborg, Anna Gustavsson

Urpremiär: 8/3 2024 (från 6 år)

Spelas till och med 7/5 på Backa Teater Lindholmen på Hisingen

Scenen inriktad på barn och unga har något oberörbart över sig. Kan inte minnas en enda negativ rubrik. Det är som om teaterkritikers uppdragsgivare kommit överens om att Backa Teater är ”untouchable”. Därför hyllas samtliga uppsättningar. Möjligen kan det förhålla sig på det viset att somliga i målgruppen inte alltid är lika förtjusta, vilket vore naturligt. Själv har jag sannolikt hissat oftare än dissat och många gånger fått värdefulla insikter. Men somligt har också gått mig förbi, känts fånigt eller överdrivet pretentiöst. Emellertid sett ett antal riktigt bra uppsättningar senaste åren, vilket skulle kunna ha ett samband med att ny konstnärlig ledare behövde tillsättas 2020.

Svensk spelfilm och tv-serier lider sedan decennier brist på högkvalitativa manus, även om välgörande undantag givetvis existerar. Problemet är inte alls lika uppenbart inom scenkonsten när det handlar om nyskrivna texter. Att publik och även recensenter faller för Gertrud Larssons stundtals tillyxade schabloner upphör inte att förvåna. Däremot kan förmodas att publik oavsett ålder kommer stimuleras av Dimen Abdullas intelligenta manus, det collage som binds samman av en drös uttrycksfulla låtar.

Det sammanställdes efter att barn intervjuats om relationen till allas vårt definitiva öde, omöjligt att förutspå exakt tidpunkt så till vida att man inte bestämmer sig för att själv avsluta livet. Tänker att uppgiften för 39-årige dramatikern som varit på Radioteatern och Regionteater Väst och spelats på exempelvis Unga Klara och Dramaten; att göra pjäs om döden för sexåringar och uppåt är lika grannlaga som tacksam. Uppslagen resulterade i en inbjudande och lekfull rundmålning kring det läskiga icke-tillstånd som genomsyrar våra livsvillkor. Vilken enorm balansgång mellan att å ena sidan vara krass och tala klarspråk kontra att undvika att framkalla gråt och ohanterlig sorg. Enaktaren på cirka 70 minuter inklusive sånger äger en spänst och drastiska humörsvängningar som får en att baxna. Kors i taket vilket ypperligt manus! Underrubriken (parafras på P-O Enquist) lyder: ”En dag ska vi dö, alla andra ska vi leka”

Urpremiären äger rum vid lunchtid på Internationella Kvinnodagen. Team och ensemble utgörs till övervägande del av kvinnor, vilket inte är sällsynt på Backa. Frapperande stor andel ur premiärpubliken är barn precis skolmogna, varav några barn till föräldrar vilka tillhör branschen. Vi anmodas ta av oss skorna innan vi träder in i ett ljust valv med spånskivor på golvet och placerar oss på bänkar av trä som omsluter tre sidor. Åtskilliga av de yngsta sitter till och med på golvet, följer uppmärksamt och aktivt vad som försiggår. En sida är reserverad för instrument och blir följaktligen en specifik scen. Nedanför finns en upphöjning med hål i mitten, som en grund brunn fast utan vatten. Regissören har instruerat den tajta ensemblen till att agera mot varandra i hela lokalen, vilket innebär att de stundtals befinner sig hos oss, om inte i knäet så alldeles intill. Och före finalen delas pennor ut så att alla kan få rita eller skriva meddelanden. Dessutom hade en slingrande drakfigur konstruerats.

Eftersom fokus måste upprätthållas hos teaterovan publik med spring i benen (mycket liv och rörelse i foajén innan insläpp), ageras det som sig bör tydligt och väldigt fysiskt. Sindri Runudde excellerar i symbolisk koreografi, ser till att gestaltade scener understöds av lättolkade rörelser. Trots det skrämmande temat där publiken enligt uppsättningens dramaturg bekantar sig ”med livets ofrånkomliga villkor” är Döden, döden en fantasifull exposé över vad vi alla vet, men önskar slippa tänka på. Har i vuxen ålder varit på cirka tretton begravningar, inklusive min fars då jag höll tal. Kan inte avgöra om det är ett normalt antal. Jobbade i över trettio år på en stor arbetsplats med stress och ansträngande arbetstider, faktorer som sannolikt bidragit till alltför tidig död i flera fall. Ett par gånger under premiären poppade minnesbilder upp utan att det blev för smärtsamt när begravningsljusen kom fram.

För att avdramatisera och ge prov på nivåskillnader blir en livlös hamster en lika omvälvande händelse som att någon drabbas av en hjärtattack, någon är kompis med anhörig till någon som blivit ihjälskjuten eller att ett cancersjukt barn förargas över att clowner kommer och stör. Vidare översköljs vi av karikatyrer som avhandlar döden. Daniel Ekborg redogör för hur olika kulturer tar farväl av avlidna, hur de hedras och sörjs. Anna Gustavsson levererar ett klassiskt batteri av omöjliga frågor om varför och vad händer oss efteråt. Kan en raket ta oss till en annan tillvaro? Ylva Gallon hävdar att ”vi kan inte sluta existera. Det är tekniskt omöjligt.”. Utläggningar av Nathaniel Hagos – nybakad talangfull skådespelare som tar plats – kryddas med främmande ord och importerad slang, tillför ytterligare en vuxen dimension. Fäster mig vid en av de första replikerna som yttras: Vi kommer till livet utan eget val.” Inför en i längden oövervinnerlig motståndare står rollfigurerna maktlösa, förutsättningar som får dem att emellanåt tappa kontrollen.

Ensemblen övertygar oerhört i att ta fram ett brett register av uttryck, stora känslor exponeras. Musikteatern är ömsom trösterik med fåfäng förmedling av hopp, ömsom gestaltar den konflikter, svärta och saknad. Teamet på och bakom scen förmår förnämligt spegla det ogripbara på ett mångbottnat sätt. Två medelålders veteraner gör lysande prestationer. Syftar på Ylva Gallon och Anna Harling som gör synnerligen hudlösa avtryck. Överhuvudtaget förtjänar sextetten, den exceptionellt elastiska ensemblen alla tänkbara lovord.

I denna fulländade uppsättning är den mest sensationella beståndsdelen musikernas makalösa multitaskande. Då tänker jag inte i första hand på de många instrument som används, utan på det faktum att man gestaltar, levererar viktiga repliker i lika hög grad som de ordinarie skådespelarna. Ekborg uppträder bland annat med emfas som läkare. Uppskattade musiken från firma Ekborg & Gustavsson som pendlade från suggestiv och ösigt rockig till finstämt innerlig. Gillar också sångerna ensemblen förmedlar. Och Nadia Nairs vokala uppvisning resulterar rättmätigt i spontana applåder. Hon har ett imponerande cv med internationell karriär som gått under min radar. Vad som knockar mig till syvende och sist är ändå att dramatisk spetskompetens blommar ut också hos musikerna, vilka därmed utgör en integrerad enhet med Gallon, Harling och Hagos. Manus, musiken, de medverkandes bedrifter jämte en storögd publik av lågstadieelever(?) resulterar i oförglömlig scenkonst.