Teaterkritik

Idé och manus: Kristin Falksten

Regiöga: Svante Grogarn

Koreografi: Annie Thorold

Kostym: Nonno Nordqvist

Producent. Anna Sefve & Kristin Falksten

Skådespelare: Kristin Falksten & Sofia Henningsson

Med stöd av Svante Bergströms Teaterstiftelse och Konstnärsnämnden

Premiär 3/4 2024 i Göteborgs Konstmuseum utställningshallen i samarbete med Teater Trixter

Spelas på Göteborgs Stadsmuseum 14/4

I anrika Konstmuseet på Västkusten pågår en utställning om den gruppering som kommit att kallas för Göteborgskolorister. Jag har sett utställningen inklusive tagit del av den fördjupande information som ingår. En av de handfull namn som, åtminstone för eftervärlden, lyser starkast är Åke Göransson (1902-1942). Koloristen handlar om honom. Och i scener där illusionen bryts på meta-maner om själva projektet, identifikation med konstnärsmyten och relationen skådespelarna emellan. Lite göteborgskt ordvitsigt kan sägas att Kristin Falkstens okuvligt dramatiska scenkonstverk ramas in av nämnd utställning, eftersom det framförs med tavlor från utställningen som fond. Föreställningen är inspirerad av Åke Göranssons ”livsöde, konst och passion”.

Trailern till denna nervigt dubbelbottnade pjäs/ performance har gjorts av Pontus Hjorthén, filmaren som för SVT (K-special) gjorde dokumentären betitlad Livet är kort, konsten lång. Presenterade mig för honom efteråt och fick ett givande samtal, fast ämnet jag då valde var Nationalteatern och musiker mer eller mindre associerade med den legendariska gruppen. (Hjortén gjorde ju tvådelad dokumentär visad i SVT inför deras 50-års jubileum, medan jag genomfört utförliga enskilda intervjuer som finns publicerade.) Upplysande dokumentären om det självförbrännande geni Kristin Falksten närstuderat har jag förstås sett. Här ges en god bakgrund till Koloristen, vars längd uppgår till cirka 45 minuter. En kortare version av Hjorthéns film förekom i utställning på Liljevalchs om både Schiöler och Göransson. Slumpat sig så att också den utställningen – beskriven som mästarmöte mellan två kamrater på Valand – besökts av undertecknad.

Vad premiärpubliken begeistrade beskådar sker i samarbete mellan Konstmuseet och Teater Trixter, vars konstnärliga stab Falksten numera tillhör. Och hos den frigruppen har hon stått på scen i flera produktioner senaste åren, vilket man kan läsa i mina recensioner av Blue Air, Jag är vinden och nu senast Rabbit Hole. Dramatikern och skådespelaren som gestaltat Sylvia Plath och spelat Bad Girls av Joyce Carol Oates, verkar dras till såriga rollfigurer underkastade omvärldens tryck och egna konflikter. Göransson, sällsynt illa rustad att möta tillvarons krav och än mindre kapabel att ta hand om sig och sin familj, blir den ultimata utmaningen. Hon försäkrar sig om att publiken registrerar och känner av dennes tillkortakommanden.

Göransson växte upp under extremt fattiga förhållanden i Landala. Familjen var ofattbart trångbodd. Pappan och äldste brodern dog i spanska sjukan och i en scen i Koloristen hemsöks Åke av brodern i en drömsyn. En antydan om den fullskaliga schizofreni som skulle utvecklas, vilket resulterade i placering akut på Lillhagens mentalsjukhus. Parallellt med febrilt målande försörjde han sig som dedikerad frisör innan sjukdomen bröt ut, bildade familj och fick en dotter. Ansatt av obotligt psykiskt tillstånd överges och sedermera förnekas familjen. Letar i ett första skede förgäves efter bostad. Mamman blir i stort sett enda livlinan. Cigaretter och kaffe i kopiösa mängder istället för husmanskost och nätter ägnade åt skapande förstörde dessutom hans fysik.

När klasskompisar från Valand reste till Paris kunde han inte slå följe, åkte istället till oglamorösa Dalsland. Även om en gallerist efter ett sensationellt fynd ordnar med lyckad retrospektiv utställning i Stockholm året före hans död, kan likheter med fallet Vincent Van Gogh skönjas. Mentalsjukdomen föregicks av asocialt beteende och isolering. Som ett mantra upprepas i Koloristen att de riktiga målningarna ska färdigställas senare, än så länge finns bara studier, enbart skisser ska ha tillverkats. Estetiska devisen lyder får vi veta, att ”frågorna finns i formen, svaret i färgerna”. Alla nyanser behövs för en borttynande konstnär som drömmer om att måla Guds porträtt.

Kände som sagt till väsentliga delar av den sorgliga biografin. Livsödet gestaltas med hängiven precision i gester och febrig motorik, i välavvägda musikaliska illustrationer, med diverse passande rekvisita utlagd i ena hörnet som ett förråd, sjukhussängen vid mittpunkten, Nonno Nordqvists manliga utstyrsel inklusive avklädningen av handlingskraft samt frustrerat impulsiva repliker. Landar efteråt i retorisk fråga: Har Kristin Falksten iscensatt sitt livs roll?

Var däremot oförberedd på inslagen av performance inklusive den återkommande kittlande metanivån. Därigenom utvidgar sig berättandet, görs historien än mer relevant. Det blir till lika hisnande dråpligt och svidande angeläget när ett nu skrivits in i texten, själva processen. Att addera en motspelare för att få till verkningsfulla dialoger är ett snillrikt drag. Osäker på om jag tidigare sett Sofia Henningsson agera, vars specialitet tycks vara improvisations- och barnteater. Hon får här ägna sig åt att spela mamman, maka och dessutom sig själv. Manus ger henne rätt att i samtliga roller ställa rimliga krav på den efterhand i dubbel mening oförmögne målaren och projektledaren.

Det är berörande och när dramatiserade biografin i omgångar bryts blommar komiken ut. Blir som en befriande ventil till desperationen och apatin hos ett beklagansvärt konstnärsöde. Henningsson är perfekt i sina biroller, för in ett annat välgörande tonfall. I skrivande stund minns jag bäst anklagelsen och uppgivenheten inför makens bristande omsorger, replikerna i megafon utanför scen och besvikelsen när initiativtagaren till projektet inte varit uppriktig.

Falksten behärskar sina uttrycksmedel suveränt. Vilken beundransvärd kontroll! Besjälas av uppdraget hon givit sig själv till den grad att hennes aktioner nästan blir otäckt intensiva. Just därför är det en genial lösning att växla över till metaperspektiv där jaget skärskådas, liksom de instanser som nekat stöd (mycket underhållande beskrivning av befängd motivering blottar bristande insikt) samt relationen till trofast kollega. Tudelade manuset och dess utförande rankar jag som två mycket färgstarka enheter.

Och inslag av performance brukar ytterst sällan vara lika meningsfulla, lika roliga, som de vi bevittnar på Konstmuseet. Att framföra verket i denna miljö blir till en svindlande extra dimension. Och att de egna inre demonerna hos Falksten införlivas är en megabonus, laddar i intervaller ur den totala närvaron som existerar i gestaltandet av den plågade mannen. Manusets skiftningar och oerhörda nerven i deras skådespeleri renderade givetvis i stående ovationer.

Av Pelle Koppel efter Janne Tellers roman

Översättning: Kristina Ros

Bearbetning: Kristina Ros & Marcus Carlsson i samarbete med ensemblen

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson

Komposition & ljuddesign: Liis Ring

Ljusdesign: Anna Wemmert

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Silan Maria Budak Rasch & Erik Lennerblad

Premiär 22/3 2024

Spelas till och med 2/5 på Masthuggsteatern i Göteborg och på turné

Från 14 år – Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs Stad & Västra Götalandsregionen

Börjar i en för mig ovanlig ände genom att ge en kontext till regissören, en 80-talist från Värmland jag bytte några ord med precis innan vi steg in och satte oss på bänkarna. Marcus Carlsson fanns på plats också under förmiddagen då man hade sin första premiär, då med den unga målgruppen som publik. Visar sig vara debut för honom på Masthuggsteatern.

Regissören vars handlag jag kunnat studera i en handfull uppsättningar är lika aktiv på filmområdet (prisad för kortfilm) och var tidigt i karriären också skådespelare i mindre skala. Jag har recenserat lyckade uppsättningar av Europas kniv med Jakob Eklund i huvudrollen, Faces på Göteborgs Dramatiska Teater samt Isadora & kärleken på Hagateatern. Vidare skrivit om den gåtfullt tredelade Shirins vargar och om besvikelsen futtiga kammarspelet Helen och Agnes genererade. Att han som kanske det första större regiuppdraget gav sig på läskiga Kentaur (sett pjäsen med GDT för några år sedan) kan ses som symtomatiskt. Carlsson tycks frapperande ofta dras till verk vilka rymmer kusliga inslag och destruktiva handlingar, ibland oåterkalleligt fatala. Romanen som manuset till Intet baseras på kan inte betraktas som något annat än en skräckhistoria.

Janne Tellers sägs ha revolutionerat genren skönlitteratur för ungdomar med den omskakande berättelse som ryms mellan pärmarna i Intet. Kan vara värt att nämna hennes anställning som rådgivare i konflikthantering för EU och FN. Hon har publicerat en mängd essäer och bott i många länder i Europa och Afrika. Författaren med rötter i Österrike och Tyskland bor för närvarande i New York. Sex romaner plus ett par novellsamlingar finns på den prisade 59-åringens cv.

Vi sitter på låga bänkar längs två väggar och tittar mot en ganska kal scen. Skådespelarna agerar under en rektangulär rigg. I ena hörnet visar de på ett story-board med modell av ett danskt samhället, var kedjan av eskalerande händelser äger rum, var de involverade eleverna bor. Mikrofon och rökmaskin används och framför allt Erik Lennblad tar spjärn mot ställningen, lyfter några gånger från golvet för att illustrera sin redogörelse. Enaktaren har en idealisk längd på 70 minuter.

Den eskalerande intrigen återges växelvis av skådespelarna. Pjäsen handlar om en yngling som deklarerar att strävanden inte leder någon vart eftersom livet saknar mening. allt levande kommer ju försvinna lyder hans krassa logik. Denne Pierre Anthon slutar skolan för att inreda sitt ovanifrånperspektiv i ett plommonträd. Klasskamraten Agnes tar då initiativ till att samla ihop en hög av betydelser från var och en i klassen, för att motbevisa tesen av förnekelse. Vad som börjar med överkomliga offer av ägodelar utvecklas omgående till en ruljans utom kontroll. Man utmanar varandra till allt grövre insatser i handlingar som ger bestående men, somliga skulle kunna rubriceras som våldsbrott. Motvilligt offras oskuld och med minst lika stor vånda en kroppsdel. Stegringen i klassen sipprar förstås ut till slut. Polis kopplas in och media sätter igång att nysta i allt mer makabra förlopp.

Att en roman för unga författas utan att förmedla hopp är uppseendeväckande. Följdriktigt uppstod en debatt när den kontroversiella boken publicerades 2000. En period var tydligen Jane Tellers roman indragen. Den danska författarens fiktion är ännu grymmare än berättelsen bearbetad för scen. Förvisso finns ett par liknande exempel. Men det är på sätt och vis att bryta mot en gyllene regel, att så här skoningslöst exponera ett samlat motstånd mot farlig nihilism. Och därmed agera kontraproduktivt, skapa en traumatisk backlash där anstiftaren Agnes självfallet inte kunnat förutse vilka proportioner högen av betydelser skulle anta.

Hade önskat mer dekor och framför allt fler gestaltande scener. Istället får vi hålla till godo med att duon på scen med livfullt återger den allt mer skrämmande handlingen. Vårt intresse bibehålls tack vare den dramatiska laddningen. Regissören naglar fast oss med skildringar av grupptryck som går överstyr. Noterar överensstämmelser med Flugornas herre eller 5boys-com om krigets fasor i forna Jugoslavien speglade i lekande pojkars ögon, en uppsättning jag såg med störande tonårstjejer 2012 på Backa Teater.

Skådespelarna är i 30-års åldern. De är skickliga på att gå in i beteenden av personer hälften så gamla. Tajmingen fungerar förträffligt för den välutbildade duon. Mimik och gester sitter, känns trovärdiga i pendlingar av redovisande karaktär till att dyka ner i elevers olika personligheter. Silan Maria Budak Rasch som varit med i ensemble på Backa verkar vara en oerhörd språkbegåvning. Den dansk-kurdiska skådespelaren och mezzosopranen talar utan någon brytning och behärskar ytterligare flera språk. Erik Lennblad som setts i Molanders på SVT och engagerats av Masthuggsteatern ett par gånger tidigare, har en särskild kvalitet som roar. Syftar på hur kompetent han är på att frambringa olika tonfall med understödjande motorik. Tappade räkningen på hur lång rollista han betade av. En talang som driver berättandet, gör det mer eggande att ryckas med av.

Foton Lina Ikse