Teaterkritik

Recension: En sängkammarfars – en rätt hårdhänt satir över medelklassen

16 februari, 2013 by Redaktionen

En sängkammarfars
Av Alan Ayckbourn
Regi: Adde Malmberg
Originaltitel Bedroom Farce
Översättning Adde Malmberg
Premiär på Hipp i Malmö 15 februari 2013

Som titelns antyder är detta fars som utspelas i sängkammaren. Scenen utgörs av tre sängkammare, vars utformning och möblemang avslöjar vem som sover där.

Vi har det äldre paret Torsten och Birgit, det framgångsrika paret Uffe och Ann som bor i ett kliniskt vitt sovrum, samt Lena och Mats som bor i ett renoveringsobjekt. Det fjärde paret, Claes och Susanna ägnar sig åt att mer eller mindre objudna invadera de övrigas tre parens sängkammare.
En sängkammarfars har ingen egentlig handling. Pjäsen utspelas under en natt, där ett bråk mellan Claes och Susanna på en fest hemma hos Lena och Mats startar en härva av missförstånd. Claes är en katalysator av kaos vars blotta närvaro lyfter upp relationsproblem, vänsterprassel och dolda lögner/osagda sanningar till ytan.

En sängkammarfars är en komedi om relationsproblem, men även en rätt hårdhänt satir över medelklassen. Det är också en rolig pjäs full med situationskomik, hög igenkänningsfaktor och slagfärdiga repliker som många gånger lockar publiken till skratt.

Mina favoriter är det äldre paret Torsten och Birgit. Det är också där det engelska originalversionen verkligen lyser igenom. Vi ser det typiskt smågnabbande engelska paret som undviker att prata om saker som egentligen betyder något till förmån för snabba repliker om vardagens detaljer. Tom Ahsell och Li Brådhe är lysande.

Pjäsen är skriven av Alan Ayckbourn, som till dags dato har skrivit 76 pjäser, vilka har översatts till 35 språk. Ayckbourn är efter Shakespeare, den mest spelade engelske dramatikern. Beedrom Fars hade urpremiär 1975 och sattes upp på Vasateatern 1979 med bland andra Stig Järrel, Siv Ericks och Börje Ahlstedt i rollerna.

Adde Malmberg firade en lyckad premiär med at till publikens stora förtjusning ramla platt på baken när han skulle klättra upp på scenen för ta emot publikens jubel.
Är det fars så är det …

Text: Peter Johansson

I rollerna:
Tom Ahlsell, Anna Blomberg, Li Brådhe, Göran Dyrssen, Fredrik Gunnarson, Josefin Iziamo, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist, Håkan Paaske, Henrik Svalander

Hjälp sökes på Orionteatern – ett poetiskt allkonstverk

16 februari, 2013 by Redaktionen

Hjälp sökes
Orionteatern
Premiär den 8 februari 2013

Full av förväntan sitter jag på första parkett på Orionteaterns rosade föreställning ”Hjälp sökes”. En tjock dimma, genomlyst med isblått månljus, skymmer scenen. Dimman lättar efterhand och fram träder synen av en gammal, dåligt underhållen bondgård – loge, gårdshus, vedtrave… En välgjord och fin scenografi av John Engberg.

Två bröder, Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulveson och Magnus Roosmann, gör entré. Iklädda smutsiga, uttjänta kläder ger de intryck av livströtthet och uppgivenhet. Dialogen dem emellan, av omisskännlig Kristina Lugn-karaktär, är nästan Norénsk i sin intensiva svärta. Deras samtal fortsätter pjäsens hela första del, fram tonar två människor med djupa, filosofiska tankar, som mer sätter hinder för än utvecklar deras sinnen. De har uppenbara relationsproblem, klarar inte kommunikationen sinsemellan utan att oupphörligt tävla inför de döda föräldrarna. – Jag är faktiskt civilingenjör, utropar Roosmans Engelbrekt och Ulvesons Axel kontrar med att han nästan skrivit klart en trebetygsuppsats om genusproblematik i August Strindbergs dramatik. Allt har gått i stå.

Bröderna tar emellertid itu med sakernas eländiga tillstånd och annonserar – i bästa ”Bonde söker fru”-stil – efter hjälp i Uppsala Nya Tidning. I pjäsens andra del inträder ljuset, i form av Sofia Pekkaris Hillevi och hennes stumma mor, Suzanne Berdino samt deras ”chef” den charmige Kalleman, som är en get. Hillevi är en sagans fe och en räddande ängel, liksom upplyst inifrån och med spjuveraktig, lekfull blick. Pekkari sjunger med sin klara röst förtjusande ballader av Benny Andersson med text av Björn Ulvaeus. Ulveson och Roosman är härliga att se i sina sångnummer, både rockiga och mer burleska. Orkestern, som sitter på en balkong på sidan om scenen spelar Benny Anderssons musik, lätt igenkännbar men också nyskapande i detta sammanhang.

Den mörka stämning som rått övergår alltmer i euforisk uppsluppenhet och till slut samlas gårdens alla djur och människor till en färgsprakande cirkusshow. Brödernas smutsiga kläder är förvandlade till glittrande, röda sidenkostymer och i crescendot uppträder gårdens två jättelika kossor, lika graciösa som cirkuselefanter. Även sedan de tre hjälparna åter givit sig iväg finns ljuset kvar hos bröderna, de har lärt sig se det positiva i livet, t.o.m. den förfallna gården tycks vacker i deras ögon. Livet blir aldrig med lika fult och outhärdligt, som det var före förvandlingen. Pjäsens sensmoral uttalas av Axel i en slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium.

Det är en underbar teaterföreställning, annorlunda än något jag sett tidigare. Att djuren också har namn ger även dem en mänsklig dimension och förstärker känslan av oförutsägbarhet, vilket har stor betydelse för helheten i detta poetiska allkonstverk.

MEDVERKANDE
Text Kristina Lugn
Musik Benny Andersson
Sångtexter Björn Ulvaeus
Idé & Regi Lars Rudolfsson

På scen Johan Ulveson, Sofia Pekkari, Magnus Roosmann och Suzanne Berdino samt två kor, två grisar, en get, en häst, tre hundar och fyra gäss.

Orkestern Viktor Sand, Anna Rodell, Mats Lundgren, Johan Granström och Jörgen Stenberg.

Foto: Martin Skoog

Text: Vivian Gustin

Relaterat: recension i SvD. http://www.svd.se/kultur/scen/djuriskt-och-manskligt-i-makalost-scenmote_7901772.svd

Från en färgstark premiär av Farliga förbindelser på Dramaten

9 februari, 2013 by Redaktionen

Farliga förbindelser
Dramaten, Stora scenen
Premiär den 8 februari 2013

Farliga förbindelser bygger på Choderlos de Laclos brevroman från 1782, strax före den franska revolutionen. Historien har filmatiserats flera gånger, bland annat 1988 med den svenska titeln Farligt begär och John Malkovich, Glenn Close och Michelle Pfeiffer i rollerna.

Dramatens uppsättning utgår från samma manus av Christopher Hampton och regisseras av Stefan Larsson. Det är en färgsprakande föreställning där 1700-talsinspirerade kostymer blandas med nutida accessoarer, såsom tonårsflickan Céciles gympaskor. På scenen står rokoko-möbler som skulle kunna vara hämtade från Dramatens eget café. Scenen inramas av svarta och gräddvita draperier som används på olika sätt för att avskärma händelser i rummet.

Handlingen kretsar kring Markisinnan de Merteuil och Greven de Valmontes intriger för att visa sin makt genom att förgöra andra. Offer för de bådas manipulationer är den unga gudfruktiga Madame de Tourvel och den ännu yngre Cécile de Volange, som båda ska förföras av Valmonte. Genom Cécile vill Markisinnan komma åt en före detta älskare som nu är flickans friare och på vägen offras också unge Danceny som är förälskad i Cécile.

Förförelsen av Madame de Tourvel är en större utmaning, men på ett annat sätt än Valmonte räknat med. Han blir själv förälskad och affären slutar i katastrof. I slutändan visar sig Markisinnan vara det största offret av dem alla.

1700-talsaristokratin strax före revolutionen är en tacksam skådeplats för att belysa moraliskt förfall, kärlekslöshet och ett ytligt, innehållslöst liv – frågor som är giltiga i alla tider och kanske speciellt just nu, i en tid av individualism och där de gemensamma värdena försvinner. När Elin Klingas Azolan läser om libertinerna, säger hon ”av misstag” nyliberalerna.

Ensemblen är fylld av duktiga skådespelare: Livia Millhagen som den svala och manipulerande Markisinnan de Merteuil, med skärsår på armarna och en inre smärta som hon vill överföra på andra; Jonas Malmsjö som den självuppfyllde och förföriske Valmonte; Ellin Jelinek som den oförstörda och samtidigt passionerade Madame Tourvel; Josephine Alhanko och Adam Pålsson som det barnsliga kärleksparet Cécile och Danceny; Elin Klinga som växlar mellan att vara man och kvinna som Valmontes förtrogne Azolan och hans älskarinna Emilie. Alexandra Rapaport och Jan Malmsjö lättar upp stämningen som Céciles högljudda mamma respektive Valmontes gamla faster.

En viktig roll i pjäsen har också musikerna, som sitter på balkongen och spelar allt från barock till punkrock.

Farliga förbindelser är en fartfylld, färgstark och dramatisk föreställning. Samtidigt ger den en tankeställare om vad vi håller på med och vad som egentligen är viktigt i livet.

I rollerna
Marquise de Merteuil: Livia Millhagen
Vicomte de Valmonte: Jonas Malmsjö
Madame de Tourvel: Ellen Jelinek
Madame de Volanges: Alexandra Rapaport
Cécile de Volanges: Josephine Alhanko
Azolan/Emilie: Elin Klinga
Madame de Rosemonde: Jan Malmsjö
Chevalier Danceny: Adam Pålsson

Kapellmästare: Bebe Risenfors
Musiker: Göran Martling, Stefan Sandberg

Av Christopher Hampton, efter en roman av Chodelos de Laclos
Översättning: Per Lysander
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Jens Sethzman
Musik och sångtexter: Bebe Risenfors
Peruk och mask: Nathalie Pujol, Mimmi Lindell

Foton: Sören Vilks

Relaterat: recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Farliga förbindelser

En pojke med resväska belyser ensamkommande barns situation

6 februari, 2013 by Redaktionen

En pojke med resväska
Teater De Vill , Scenen Pipersgatan 4
Premiär den 5 februari 2013

En pojke med en resväska berättar en spännande historia om en strapatsfylld resa. Pojkens föräldrar har sparat ihop pengar för att skicka honom från det krigshärjade hemlandet till sin storebror i Sverige. Resan går via buss, bergsvandringar och båt och tar längre tid än förväntat. Två år blir pojken och hans reskamrat, en jämnårig flicka, kvar och arbetar på en klädfabrik för svältlön innan de kan ta sig den sista biten till Sverige.

För att hålla modet uppe berättar pojken, vars favoritbok är Simbad Sjöfararen, historier som får också oss i publiken att skratta mitt i allvaret.

Väl framme är livet inte så enkelt som brodern fått det att låta på vykortet han skickat till familjen.

Syftet med pjäsen är enligt Teater De Vill att med teaterns hjälp sätta ljus på många av de ensamkommande barn som dagligen kommer till Sverige. Hur är det att fly? Varför flyr man? Hur är det att komma till ett land där man varken känner någon eller behärskar det talade språket?

Samtidigt belyser den betydelsen av berättandet, den muntliga traditionen, som i årtusenden har följt mänskligheten. Att man genom berättandet kan stärkas i tilltro till sin egen förmåga och känna att det finns möjligheter trots att det kan synas omöjligt att komma vidare.

Det här är något som jag tycker att regissören, skådespelarna och de andra medverkande har lyckats bra med.

Pjäsen spelas i februari på dagtid, på Scenen och i Hallunda.

En pojke med resväska av Mike Kenny

Översättning: Torbjörn Hjelm

Regi: Judit Benedek
I rollerna: Hedda Gullander, Karin Bergstrand, Jonas Sjögren
Scenografi/kostym: Caroline Romare
Ljusdesign: Tove Österlund
Ljuddesign: Johan Cederberg, Victor Holmberg
Musik/Titellåt: Jonas Sjögren

Foto: José Figueroa

Unga Dramaten bjuder på en elegant och humoristisk Werther

6 februari, 2013 by Redaktionen

Werther
Unga Dramaten/Elverket
Premiär den 2 februari 2013

Johann Wolfgang von Goethe skrev Den Unge Werthers Lidanden år 1774 när han var 25 år. Romanen väckte starka reaktioner bland framförallt vissa unga män som inspirerades av bokens tragiske hjälte och valde att ta livet av sig för (olycklig) kärleks skull. Boken är en brevroman uppbyggd kring de brev som Werther skriver till sin vän Wilhelm under en viss tidsperiod. Unga Dramatens uppsättning av Werther framförs på samma sätt, och vi får höra och det som Werther skriver om i breven till sin vän.

Den unge Werther är hopplöst förälskad i den vackra Lotte och vet inte vart han ska göra av sig. Hans känslor stormar – det är antingen högt eller lågt, aldrig mittemellan – problemet är att Lotte redan är förlovad med Albert. Den passionerade Werther spelas skickligt av David Book, iförd den klassiska klädnaden bestående av en gul väst, gula byxor och blå rock. Vi får uppleva Werther som den världsfrånvända och självfixerade unge man han är: han är så förälskad i Lotte (Emma Mehonic), så uppe i sig själv och sina egna känslor, att han inte inser att, trots att hon uppenbarligen tycker mycket om honom, hon inte hyser samma starka känslor tillbaka.

Det enda Werther kan tänka på är Lotte, fast egentligen är det nog mest på sig själv. I ett inslag i pjäsen analyserar man användandet av personliga pronomen i ett av Werthers brev. Det är ”jag, jag, mig, hon, jag, de, mig” och så vidare. Lotte njuter dock av uppmärksamheten Werther ger henne och blir häpen då när Werther är bortrest, flera brev går förbi utan att hennes namn nämns. Men hon, liksom vi andra, kan likväl tydligt se hur tokigt och ohälsosamt Werthers beteende är när han ständigt vill vistas omkring Lotte och Albert (Eric Stern). Till slut går det inte längre. Werther förgås av sina starka känslor för Lotte och vi alla, också Lotte, vet vad som kommer hända när hon låter låna ut en av Alberts pistoler till Werther som han bett om efter de haft ett sista rörande möte i regnet.

Örjan Andersson, som arbetat för Kungliga Baletten och Dansens Hus med mera, står för regi och koreografi i denna dansteaterföreställning av Werther. Dansen, utförd främst av de tre dansarna Paul Pui Wo Lee, Thomas Holm Radil, Alexandra Sende, är fint inkorporerad i pjäsen och dansarna får ibland porträttera naturen som är så viktig för Werther. Dramaturgen Magnus Lidman har bearbetat texten till Unga Dramatens Werther som är en vacker pjäs, humoristisk i det tragiska, elegant hopsatt på en timmes speltid. Den stämningsfulla musiken är specialskriven för pjäsen av Hans Appelqvist.

I rollerna: David Book, Emma Mehonic, Eric Stern, Paul Pui Wo Lee, Thomas Holm Radil, Alexandra Sende
Regi och koreografi: Örjan Andersson
Kostym: Nina Sandström
Scenografi och ljus: SUTODA
Musik: Hans Appelqvist
Peruk och mask: Anne Charlotte Reinhold, Thea Holmberg Kristensen

Text: Mikaela Gustin

Foto: Roger Stenberg

Teaterkritik

Footer

Om oss