Hjälp sökes
Orionteatern
Premiär den 8 februari 2013
Full av förväntan sitter jag på första parkett på Orionteaterns rosade föreställning ”Hjälp sökes”. En tjock dimma, genomlyst med isblått månljus, skymmer scenen. Dimman lättar efterhand och fram träder synen av en gammal, dåligt underhållen bondgård – loge, gårdshus, vedtrave… En välgjord och fin scenografi av John Engberg.
Två bröder, Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulveson och Magnus Roosmann, gör entré. Iklädda smutsiga, uttjänta kläder ger de intryck av livströtthet och uppgivenhet. Dialogen dem emellan, av omisskännlig Kristina Lugn-karaktär, är nästan Norénsk i sin intensiva svärta. Deras samtal fortsätter pjäsens hela första del, fram tonar två människor med djupa, filosofiska tankar, som mer sätter hinder för än utvecklar deras sinnen. De har uppenbara relationsproblem, klarar inte kommunikationen sinsemellan utan att oupphörligt tävla inför de döda föräldrarna. – Jag är faktiskt civilingenjör, utropar Roosmans Engelbrekt och Ulvesons Axel kontrar med att han nästan skrivit klart en trebetygsuppsats om genusproblematik i August Strindbergs dramatik. Allt har gått i stå.
Bröderna tar emellertid itu med sakernas eländiga tillstånd och annonserar – i bästa ”Bonde söker fru”-stil – efter hjälp i Uppsala Nya Tidning. I pjäsens andra del inträder ljuset, i form av Sofia Pekkaris Hillevi och hennes stumma mor, Suzanne Berdino samt deras ”chef” den charmige Kalleman, som är en get. Hillevi är en sagans fe och en räddande ängel, liksom upplyst inifrån och med spjuveraktig, lekfull blick. Pekkari sjunger med sin klara röst förtjusande ballader av Benny Andersson med text av Björn Ulvaeus. Ulveson och Roosman är härliga att se i sina sångnummer, både rockiga och mer burleska. Orkestern, som sitter på en balkong på sidan om scenen spelar Benny Anderssons musik, lätt igenkännbar men också nyskapande i detta sammanhang.
Den mörka stämning som rått övergår alltmer i euforisk uppsluppenhet och till slut samlas gårdens alla djur och människor till en färgsprakande cirkusshow. Brödernas smutsiga kläder är förvandlade till glittrande, röda sidenkostymer och i crescendot uppträder gårdens två jättelika kossor, lika graciösa som cirkuselefanter. Även sedan de tre hjälparna åter givit sig iväg finns ljuset kvar hos bröderna, de har lärt sig se det positiva i livet, t.o.m. den förfallna gården tycks vacker i deras ögon. Livet blir aldrig med lika fult och outhärdligt, som det var före förvandlingen. Pjäsens sensmoral uttalas av Axel i en slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium.
Det är en underbar teaterföreställning, annorlunda än något jag sett tidigare. Att djuren också har namn ger även dem en mänsklig dimension och förstärker känslan av oförutsägbarhet, vilket har stor betydelse för helheten i detta poetiska allkonstverk.
MEDVERKANDE
Text Kristina Lugn
Musik Benny Andersson
Sångtexter Björn Ulvaeus
Idé & Regi Lars Rudolfsson
På scen Johan Ulveson, Sofia Pekkari, Magnus Roosmann och Suzanne Berdino samt två kor, två grisar, en get, en häst, tre hundar och fyra gäss.
Orkestern Viktor Sand, Anna Rodell, Mats Lundgren, Johan Granström och Jörgen Stenberg.
Foto: Martin Skoog
Text: Vivian Gustin
Relaterat: recension i SvD. http://www.svd.se/kultur/scen/djuriskt-och-manskligt-i-makalost-scenmote_7901772.svd
[…] https://kulturbloggen.com/?p=66665 […]