Teaterkritik

Djävlar på hjul
Nya Studion på Göteborgs Stadsteater
Premiär den 22 februari 2013

Scenen är ett flipperspel. Det är nästan nödvändigt. Som publik känns det som att du som en flipperkula kastas rakt in bumpers, uppför ramper, genom spinners och tillbaks in i bumpersen igen. Du kliver in i spelet klockan 19.00 och raglar ut ur det något tilltufsad och yr en timme och fyrtio minuter senare. Och börja fundera. Vad handlade egentligen ”Djävlar på hjul” om? Hade den ett syfte? En politisk underton eller fungerade den som Doobido en fredagskväll? Lite kul underhållning och sedan var den borta?

På väg till Stadsteatern vid Götaplatsen i Göteborg skriver jag en statusrad på Facebook: ”Roller Derby som teater – kan det funka?” Om man inte känner till fenomenet ”Roller Derby” kan man försöka läsa sig till vad det handlar om, men enklast är att kolla in den här dokumentärvideon.

Roller Derby är kaxigt, aggressivt, sexuellt laddat och våldsamt. Totalt politiskt inkorrekt med andra ord. Samtidigt är det en sport enbart för kvinnor. Vilket i sig är totalt politiskt korrekt.

De här motpolerna bärs med in på scenen och är fundamentet som pjäsen, eller scenerna eller pjäserna vilar på. Genom massvis med små korta scener där vi möter såväl en kvinna som varit gravid sedan 30 talet och vägrar föda sitt barn, en tystlåten indianhövding med ett imponerande ordförråd, en kvinnlig sovjetisk stridspilot och ett mansslem till cowboy. Som utmanar sin egen heteronorm. Vi studsar via flipperbumprarna och kastas in i ett filmat avsnitt av sexuellt frustrerade amerikanska hemmafruar, en dialog med djävulen själv och får en föreläsning om Simone de Beaviours banbrytande tankar men också en tydlig klackspark åt de manliga feministernas förtvivlade vilja att känna tillhörighet, oavsett på vilket vis. Det är mycket. Hela tiden. I bakgrunden eller mitt i scenerna glider tjejerna förbi på mjuka tysta hjul, kastandes en likgiltlig blick ut över publiken.

Den ena scenen går in i den andra, En röd tråd knyter ihop det hela av mannen som forskar i feminism och som till slut har listat ut vad det är som kvinnor har gemensamt: klitoris! Där sitter den, på samma ställe hos såväl moder Theresa, Rosa Parks och Ulrice Meinhoff. Så självklart, så tydligt men ändå så svår att finna! Eller är det indianhövdingen som knyter ihop det hela? De amerikanska hemmafruarna? I grund och botten kretsar det hela kring en Thanksgivingfest. Är det kalkonen som är den röda tråden? Eller rullskridskorna? Det är mycket. Hela tiden. In och ut i bumprarna. Ackompanjerat av ljudet ifrån flipprarna som jagar oss som publik in och ut ur spelet.

Det pågår, det börjar om. Igen. DJ:en matar på musik, högt, effektivt. Alla dör. Alla överlever. Hämtar sig. Ett barn vägrar födas, en indianhövdingen vägrar döda barnet men gör det ändå. Varför ska man leva för om inte flickor får åka rullskridskor hela dagarna? Ska man ha en revolver ska man ha en Magnum 44. Men ska man slåss mot nazister så är det bra att vara kvinna. Nazister är rädda för kvinnor med bomber. Och alla har en klitoris. Eller en kuk. Som man kan hälsa manligt med. Det innebär inte att man är homosexuell. Bara manlig. Om man inte har lämnat ifrån sig den under en porrfilmsinspelning där det är kvinnorna som styr.

Det är intensivt, det är roligt och det är välspelat. Att Stadsteatern har duktiga skådespelare, regissörer och scenografer är ingen hemlighet. Oftast är ju även publiken duktig. Väletablerad. Jag känner igen flera politiker i publiken. De är där som medlemmar i styrelsen. Eller deras män eller fruar är. Premiärkvällar är svåra att läsa av publiken på. Det är många vänner där. Vänner till föreställningen, till skådespelare, teatern eller beslutsfattare. Skratten är utspridda, kommer i små kluster, sällan hela publiken samtidigt. Det känns tydligt att det är en blandad publik. Säkert en och annan som går av plikt, på uppdrag, uppbunden på ett eller annat sätt.

Det skrattas, det applåderas kraftigt när föreställningen, pjäsen eller scenerna är slut. Det är habilt, kompetent och bra. Ändå är det något jag saknar. Jag kan inte sätta fingret på det. Kanske är det känslan av att man vid några tillfällen försöker få med sig publiken att skrika kommentarer, vissla eller bua? Och vi är för väluppfostrade eller för osäkra för att spela med? För säkerhets skull har man spelat in publikreaktioner, kanske var det bara otydligt, kanske vågade man inte ta ut svängarna tillräckligt för att få med publiken eller kanske var det inte meningen? Så vitt jag förstår är publiken väldigt aktiv på en Roller Derby tävling, likt tornerspelen så buar man ut motståndarna och hyllar sina egna. Jag vet inte om det är den svenska folksjälen som är lite för välpolerad för det? Vi är lite för blyga?

Det är i det här läget som jag börjar förstå vad jag saknar. Jag har iakttagit några av medlemmarna i Gothenburg Roller Derby, de sitter på första rad med rullskridskorna på sig, dressed to kill. Vi byter några ord efteråt. De verkar snälla. De är imponerade över hur duktiga skådespelarna har blivit på att åka. Jag ser hur de skrattar åt en del saker i pjäsen som inte andra gör. Detaljer. När den ofödda 75 åriga bebisen säger att hon inte vill leva i en värld om hon inte får vara flicka och åka rullskridskor runt, runt i vänstervarv så är det ingen idé. Då glittrar tjejerna med ögonen och ler mot varandra.
Jag förstår nu vad jag saknar, hela pjäsen har ett feministiskt anslag, man både driver med den men tar den samtidigt på fullt allvar. Starka tjejer med kontroll över sin egen sexualitet. Oavsett om det gäller att förföra en machopolis, lura en stackars cowboy att spela in porrfilm eller ligga med varandra. Klitoris är i centrum. Publiken är duktig. Snäll. Sitter still och väluppfostrad. Det är det jag saknar. Återigen är det den ”vita, väletablerade medelklassen” som går och tittar på teater. Det är inte deras fel, men det slår mig efteråt. Alla tjejer har inte klitoris. En del har fått den avskuren. Stympade och kuvade. Det är det jag känner saknas både i pjäsen och samhället. Klassperspektivet. Analysen av att det inte enbart är en fråga om kön, sexualitet och attityd. Det finns något annat därunder som styr. Det missar man. Eller också är det jag som missar det. Annars tycker jag nog att ”Djävlar på hjul” är väl värt ett besök i Göteborg och Nya Studion på Stadsteatern. Det är bra och underhållning och vill man så kan man starta upp oändliga diskussioner med sina nära och kära efteråt.

Jag tror också att en Roller Derby tävling är väl värd att besöka. Det tänker i alla fall jag göra.

Text: Rasmus Andersson

Av: Malin Stenberg och Lucas Svensson
regi: Malin Stenberg
Skådespelare: Mia Höglund-Melin, Amelie Thorén, Nina Jeppsson, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Gustav Ekman Mellbin

Bild: Mattias Nordkvist, Nina Jeppsson, Mia Höglund-Melin, Amelie Thorén
Foto: Foto: Ola Kjelbye

Helen Keller
Teater Relevant
Tekniska museet
Premiär den 16 februari 2013
Regi: Klas Wiljergård
Producent: Julia Boström

Premiärvisningen av Helen Keller har inte ens hunnit börja och jag har redan tårar i ögonen. Och det är ingenting mot vad som komma skall. Ljudet i hörapparater, hörslingor och headset testas, ledarhundar lägger sig tillrätta och regissören Klas Wiljergård proklamerar att ”all kultur är politisk kultur” och att Helen Keller är en pjäs ”för alla”, vilket det verkligen är.

Sjuåriga Helen Keller (spelas av Stina Eriksson) är efter en olycka vid 19 månaders ålder både blind och döv och saknar förmågan att kommunicera med sin omvärld. Helens frustration och föräldrarnas okunskap leder till en ohållbar situation i hemmet och Mr och Mrs Keller (Henric Joneskär och Alexandra Dannberg) skickar efter 20 åriga lärarinnan Anne Sullivan (Sabina Heitmann). Fröken Sullivan vägrar att behandla Helen som någonting annat än som ett seende barn och det blir en resa för Helene och Anne och hela familjen. Pjäsen teckentolkas av vålnaden Jimmie Sullivan (Robert Ingvarsson) som följer karaktärerna genom hela föreställningen och som med en otrolig skicklighet byter roller i något som bäst kan beskrivs som en integrerad enmansdialog.

Det regnar på publiken, hatten blåser av från mannen framför mig när en stor fläkt sätts igång, jag blundar och med mina händer känner jag på tyg och hår, doften av blött trä sprider sig, mitt hår är fullt av konfetti och Henric Joneskär tecknar i min hand att det bara är En vecka. Sex dagar. Fem. Fyra. Tre. Två. En dag kvar, tills Mr and Mrs Keller är framme. Och jag gråter.

Helen Keller handlar om möten, offerkoftor, sinnen och ordens väg till världen utanför. Det handlar om det bekväma i medlidande, förändring, förväntan, kamp och i ”början, sist och emellan: Språk.”

Stående ovationer avslutar pjäsen och det är inte bara jag
som gråter.

Text: Anna Turell

Medverkande:
Robert Ingvarsson
Stina Eriksson
Sabina Heitmann
Alexandra Dannberg
Henric Joneskär
Simon Olsson
Emilia Roosmann
FOTO: LANNA OLSSON