Teaterkritik

Det sovande folket
Teater Alma i Stockholm
Premiär den 9 augusti

Det borde inte gå att göra en pjäs av boken ”Det sovande folket” men när gruppen med samma namn gör det blir det till och med riktigt bra. Först får vi se korta avsnitt ur intervjun med Fredrik Reinfeldt i Gomorron i SvT, där han allvarligt förklarar att ”välfärden är omöjlig som konstruktion”. Samme Fredrik Reinfeldt som i ”Det sovande folket” skrev tio budord varav det tionde löd: ”Bevara barnasinnet och skratta ofta”, något som senare i föreställningen orsakar viss munterhet i publiken.

Boken och därmed föreställningen är en dystopi – en ung man dör välfärdsdöden. Han tillhör det sovande folket, som passiva framlever sina liv med fjärrkontroller fastpända på armarna. De andra människorna, dårarna, arbetar frenetiskt i systemet och alla är de hjärntvättade av socialdemokratin: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politikerna kan skapa och garantera välfärd”. Bokens texter är direkt citerade i stora delar av pjäsens repliker men även nutida citat från Fredrik Reinfeldt finns med.

Motvikten till det sovande folket är Johanna som ringer mormor, äter fullkornsbröd, sorterar sopor och skuttar upp ur sängen före väckarklockan. Tyvärr finns det inte så många som hon enligt Reinfeldt: ”den stora gruppen som å ena sidan inte är anvarstagande och å andra sidan inte är kriminella – det sovande folket”. Den mest allvarliga fråga som väcks av föreställningen är om det finns idealmänniskor och andra människor? Detta accentueras i en scen med stöveltrampande MUF:are, hållandes flaggor på sned i färd med att försöka skriva plakat inför 1:a maj. Där finns också historien om det moderata idéprogrammet som felaktigt påstod att moderaterna var drivande för allmän rösträtt och kämpade mot apartheid i Sydafrika.

Agnes Hargne Wallander som spelar Fredrik Reinfeldt lyckas göra honom trovärdig och sympatisk. En man som själv tror på sina idéer. Som helhet är föreställning är fartfylld och intensiv, ibland rolig, och den tappar aldrig tempo. Skådespelarna fyller med stor energi sina roller.

Plötsligt släcks ljuset ned. När en av de två ”sovande” på scenen då ställer sig upp och läser om sin livshistoria fram till tillvaron som hemlös blir det gripande både till framförande och innehåll. Detsamma gäller den andre ”sovande” mannen som senare läser från ett mycket tummat papper om sitt liv. Citatet i pjäsen”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras” får en mycket påtaglig mening.

Även uttalanden från Fredrik Reinfeldt i nutid finns med, t ex i Davos: ”We used to have people in the industry, but they are basically gone” och det illustreras roligt i pjäsen genom att “ Bertil och Leif är ju kvar i alla fall, vi ringer dom ” och att i telefon med pressekreterarröst säja ” ja, 567 000 personer är basically gone”. Efter pjäsen måste jag naturligtvis läsa boken och titta på intervjuerna från 1993. Att Fredrik Reinfeldt skrev detta som 27- åring och endast 13 år senare är statsminister är inte helt lätt att ta till sig. Det sovande folket gör en underhållande men också intressant föreställning när de sprider Fredrik Reinfeldts ord till folket. Gå och se den om den kommer till din ort!

Text: Anna Vikström

Relaterat: Kulturnytt svt play

SvT i morgonsoffan 1993

Stackars Jack
Manus Pontus Olgrim
Fjäderholmsteatern
Premiär 10 juli 2013
Recenserad föreställning: söndag 14 juli 2013

Magnus Ugglas låt ”Kung i baren” hörs ur högtalarna och en utslagen man i fyrtioårsåldern ligger utslagen på en bänk på scenen. På golvet ligger flera urdruckna spritflaskor huller om buller.
Därmed är anslaget taget till föreställningen ”Stackars Jack”. Vi förstår att det vi ska se är en uppgörelse med de klyschor och ideal som gör män till slavar under alkohol.

Medelålders man ligger utslagen på en bänk och på golvet en stor hög med urdruckna spritflaskor
Långsamt vaknar mannen och det ör uppenbart att han är ruggigt bakfull, till och med fortfarande rejält full.

Jack är en kulturskribent med stora problem med både alkohol, spel och sex, han klarar inte att behålla någon relation och allt slås i kras på grund av hans missbruk. Föreställningen är visserligen delvis en komedi, men det är också en förfärligt träffande och sorglig skildring av en man som förstör sitt liv och som är fast i sina illusioner om sig själv. ”Stackars Jack” skildrar en missbrukare som hela tiden lurar sig själv. Det är förfärligt synd om honom, alla missförstår honom, enligt hans egen syn på situationen.

Föreställningen skildrar hur kulturskribenten Jack Bente vaknar en morgon på Fjäderholmsteatern efter en vild och blöt natt med mycket sprit. Han är ruggigt bakfull, ja egentligen fortfarande vinglande full.

Bitvis är det mycket bra spel. Ralf Beck är en bra Jack, fast startscenen var lite väl överdriven med många snubblande steg. Fast flera ur publiken skrattade gott. Det är väl lite olika vad vi tycker är komiskt. En överförfriskad person som inte kan stå rakt är inte det roligaste jag vet.

På Fjäderholmsteatern får Jack möta sina egna inre demoner. Skådespelarna Pontus Olgrim och Malin Arvidsson agerar demoner och människor ur Jacks förflutna, före detta arbetsgivare, flickvänner, hustrur, vänner och ovänner. De rör sig och talar på ett annat sätt än om de hade varit möten mellan olika roller. De är skickligt men ibland lite övertydligt. Demonerna och karaktärerna ur det förflutna är precis så stela som just minnesbilder kan vara.

Föreställningens stora behållning, tycker jag, är att den utan skygglappar skildrar en man fångad i sitt missbruk och som flyr in i ironin och i skämt och vägrar möta sanningen, vägra se sig själv och sitt liv som det är, vägrar att ta itu med problemen. Jag tror att alla känner någon med missbruksproblem och därför kan relatera och fundera vidare. Självklart är varje människa unik och ”Stackars Jack” har inte svaren eller beskrivningen på alla missbrukare, men den får oss att tänka vidare. Det räcker långt.

Stackars Jack är en skicklig skildring av en missbrukare, av hans förmåga att dupera och charma, framför allt sig själv.

Fjäderholmarna ligger bara 25 minuters båtfärd från Stockholm. Att lägga en teaterscen där är en helt suveränt bra idé. Många fler borde hitta dit. Båtresan tur och retur ingår i biljetten och den lilla ön är en härlig plats att promenera runt på. Teatern ger också flera barnvänliga föreställningar. Istället för att hänga i stan med barnen borde det vara en perfekt dagsutflykt att åka till Fjäderholmarna och se teater och låta barnen leka på piratskeppet och annat spännande som finns på lekplatserna.

Medverkande: Ralf Beck, Malin Arvidsson, Pontus Olgrim