Teaterkritik

Mefisto Remixed
Manus & Regi: Kia Berglund
Orginalmusik: Rikard Borggård
Scenografi & Kostym Youlian Tabakov
Teater Giljotin
Premiär den 26 oktober 2013

När jag står i foajén till teatern bland alla minglande och kindpussande glada människor tänker jag för ett ögonblick att föreställningen kanske redan börjar här. Men så var det inte. Efter en stund släpps vi in i teatersalongen och sitter knäpp tysta en lång stund innan dramats huvudperson dyker upp och börjar tala.

Publiken sitter i två rader på var sida om den smala scenen, som är täckt av en röd matta. Skådespelaren Tobias Hjelm är den enda aktören, han klagar också högljutt över detta faktum, varför ska det finnas så dåligt med resurser att han måste spela alla rollerna själv?

I Mefisto Remixed återfinner vi den gamla historien om Satans tjänare på jorden återskapad i vår samtid. Vi moraliserar över gamla tider men även över vår egen tid. Vi misstror människor och deras syften, de är både kappvändare och karriärister, som går över döda kroppar. Det är en stark text i pjäsen. Det börjar storslaget med utdrag ur klassiska sammanhang med Mefistos dilemma, såsom Rikard III av Shakespeare och Klaus Manns Mefisto.
Utannonseringen av Mefisto Remixed utlovar mycket och efter att sett föreställningen så kan jag intyga att det inte är någon överdrift. Tobias Hjelm gör en fantastisk rollprestation, som gör att jag sitter fascinerad genom föreställningen och lyssnar på helspänn.

Hans rollfigur är dock missnöjd med sakernas tillstånd, först tycks han stolt över priser han fått för sitt skådespeleri, bara för att en stund senare klaga på att han varken fått Guldbagge eller Oscarsstatyett. Han har i ena stunden en övertro på sig själv, i den andra sjunker han djupt ner i självförakt. Men kanske är det trots allt mänskligt att tro att du själv i alla fall är lite bättre än de andra?

Allt eftersom föreställningen fortlöper häcklas vi allmänt för våra mänskliga svagheter, ingen slipper undan. Jag känner hur mitt dåliga samvete väcks. Hur lättpåverkade är vi? Vart kommer vårt eget ansvar in? Mitt i pjäsen hyllar skådespelaren Jimmie Åkesson, som nu blivit statsminister utan att någon reagerat nämnvärt. Mot slutet dyker den extremt egensinnige och ömklige Karlsson på taket upp, är det så mänsklighetens sista hjältar kommer att se ut?
Regissören och manusförfattaren Kia Berglund har satt ihop egen text med de klassiska gamla texterna plus bitar ur Sverigedemokraternas kulturprogram till en mycket intressant ny helhet. Tack Teater Giljotin för en tankeväckande föreställning!

Text: Vivian Gustin

Smärtan
Text: Marguerite Duras
Regi: Rikard Johansson
Dramatisering: Lucas Svensson
Scenografi: Anna Skagerfors
Ljus: Lina Benneth
Medverkande: Anita Ekström
Scen: Fri scen, Stockholms stadsteater

Marguerite Duras självbiografiska text Smärtan handlar om krigsslutet 1945 i Paris. Hon väntar hem sin make Robert som suttit internerad i ett tyskt koncentrationsläger. Han har blivit straffad på grund av sitt engagemang i den franska motståndsrörelsen. Trots hennes uppriktiga, envisa, längtan och kärlek blir mötet med hemvändaren mer än vad hon kan bära. Kriget har oåterkalleligt förvandlat dem. Den skärande insiktens fulla emotionella vidd är textens kärna.

Föreställningen tar form smygande, anspråkslöst, väsnas ljudligt i mitten, men landar sedan kännbart mycket nära. Som en droppe som sakta fylls på och sedan tungt faller. Orden når oss först trevande som små höstlöv i vinden, för att sedan bilda känslofyllda virvlande spiraler. Plötsligt försvinner allt och övertäcks av snö.

Stadsteaterns fria scen är kantad av svarta absorberande kulisser och stillheten gör oss medvetna om alla småljud i lokalen. Det som porlar, ingår det i scenografin? Man sitter i ett närvarande mörker. Framför oss står en människa bland bråte och ett bord med gula citroner.

Vi leds genom berättelsen av Anita Ekström. Med en återhållsam kraft förlitar hon sig på sin egen andning när hon formar orden, med en bärande, enkel rakhet. Den tillförsikten är naturligtvis resultatet av en lång skådespelarkarriär. Men man anar ett nära regiarbete under många timmar som gjort allt möjligt. Rikard Johansson förmåga att kunna härbärgera innehållet i den här svårsmälta texten känns i den sammanhållna helheten.

Trots sina 75 minuter upplevs föreställningen kort. Dramatiseringen följer estetiken ”less is more”. Allt som ges är en skådespelares närvaro, en enkel scenografi och en text. Samverkan av detta till synes enkla, blir ändå nästan mer än våra ögon/öron/känslor förmår registrera.

Hemligheten är att tempot i Smärtan på Stadsteaterns fria scen framkallar ett medskapande. Det lågmälda bjuder in betraktaren. Bakvägen så knyts orden till vår nutid. I mörkret medan de skärande autentiska orden når oss kan vi inte undvika att dra paralleller till vår samtid. Då pjäsen närmar sig sitt slut har vi gjorts lyhörda, receptiva och försetts med skärpta sinnen, vi annars så informationsmättade nutidsmänniskor.

Stadsteaterns Smärtan livnär hoppet om konsten som öppnar upp, bevarar medlidande och håller våra sinnen närvarande trots svåra tider.

Text: Pernilla Wiechel, (frilansande journalist)

Nästa Andetag
Av Duncan Macmillan
Regi: Karl Seldahl
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Musik & Ljuddesign: Daniel Douhan
Scenografi och rekvisita: Helena Uggla
Kostym: Jessica Clayton
Playhouse Teater
Premiär 11 oktober 2012

En man och en kvinna står i kön till Ikea och börjar gräla om de ska skaffa barn eller inte. Paret är unga och kan kategoriseras som en slags storstadshipster, välformulerade och med engagemang för världen. De ger pengar till välgörande ändamål och de stöder projekt för att plantera skog.

De grälar och många känner nog igen sig för skratten från publiken är rätt många under första delen av föreställningen. Manusförfattaren Duncan Macmillan skildrar stora frågor genom att återge deras mänskliga, trovärdiga dialog. Det är helt enkelt ypperlig teater. Ett helt äktenskap, ett liv tillsammans, skildras på 90 minuter. De första åren tillsammans tar mer tid att skildra och de sista åren bara rinner undan. Som livet. Föreställningen spelas med en enkel scenlösning: två personer, en man och en kvinna, båda enkelt klädda i tshirt, han med mörka byxor till, hon i lång jeanskjol. En stor hög med sand är all scenografi. Sandhögen får vara bil, säng, soffa, allt efter scenens behov.

Dramatikern Duncan Macmillan skriver  i föreställningens programblad om sina tankar kring sitt manus:
The play is written to be performed on a bare stage. There is no scenery, no furniture, no props and no mine. There are no costume changes. Light and sound should not be used to indicate a change in time or place.
This is a huge challenge for a director as it takes a lot of skill and confidence to work without the usual toolbox and to make your hand invisible.
…
In this way it´s inevitably a different show each night. It´s a living, breathing thing. It requires the audience to suspend their disbelief and use their imagination.
This is what theatre does best I think.

Det ställer höga krav på skådespelarna, som Macmillan säger och de två på scenen genomför också föreställningen med imponerande skicklighet. Anders Berg i rollen som Han och Charlotta Jonsson i rollen som Hon. De pendlar mellan att utstråla att de känner sig stora och oövervinnerliga och små och utsatta, de återspeglar livets gång i sitt kroppspråk – deras uttryck, blickar, miner berättar så mycket. Det känns som att vi känner dem, som att vi är där, mitt i det som sker. Charlotta Jonsson kommer förresten att bli välbekant för den stora publiken i höst då hon spelar Kurt Wallanders dotter Lina i de sex nya och avslutande Wallander-filmerna.

Karl Seldahl har regisserat och han är en intressant regissör att följa. Han tog examen Dramatiska Institutets regiutbildning 2006 och har sedan dess jobbat på både region- och länsteatrar och på fria grupper. Hans regi av ”En Midsommarnattsdröm” vid Döda Fallet fick publikens pris av Nummer 2011.

”Nästa Andetag” är teater som på ett minimalistiskt sätt tar upp de stora livsfrågorna och får oss att tänka och känna själva. Teater som i all enkelhet sätter igång en process i vårt eget inre. Teater när den är enkel men samtidigt så stor. Den är rolig och dubbelbottnad, komisk emellanåt men inte ytlig underhållning. ”Nästa Andetag” utnyttjar teaterns kraft att sätta igång publikens egen fantasi.

I rollerna: Anders Berg och Charlotta Jonsson

Foto: Viktor Kjellberg