Smärtan
Text: Marguerite Duras
Regi: Rikard Johansson
Dramatisering: Lucas Svensson
Scenografi: Anna Skagerfors
Ljus: Lina Benneth
Medverkande: Anita Ekström
Scen: Fri scen, Stockholms stadsteater
Marguerite Duras självbiografiska text Smärtan handlar om krigsslutet 1945 i Paris. Hon väntar hem sin make Robert som suttit internerad i ett tyskt koncentrationsläger. Han har blivit straffad på grund av sitt engagemang i den franska motståndsrörelsen. Trots hennes uppriktiga, envisa, längtan och kärlek blir mötet med hemvändaren mer än vad hon kan bära. Kriget har oåterkalleligt förvandlat dem. Den skärande insiktens fulla emotionella vidd är textens kärna.
Föreställningen tar form smygande, anspråkslöst, väsnas ljudligt i mitten, men landar sedan kännbart mycket nära. Som en droppe som sakta fylls på och sedan tungt faller. Orden når oss först trevande som små höstlöv i vinden, för att sedan bilda känslofyllda virvlande spiraler. Plötsligt försvinner allt och övertäcks av snö.
Stadsteaterns fria scen är kantad av svarta absorberande kulisser och stillheten gör oss medvetna om alla småljud i lokalen. Det som porlar, ingår det i scenografin? Man sitter i ett närvarande mörker. Framför oss står en människa bland bråte och ett bord med gula citroner.
Vi leds genom berättelsen av Anita Ekström. Med en återhållsam kraft förlitar hon sig på sin egen andning när hon formar orden, med en bärande, enkel rakhet. Den tillförsikten är naturligtvis resultatet av en lång skådespelarkarriär. Men man anar ett nära regiarbete under många timmar som gjort allt möjligt. Rikard Johansson förmåga att kunna härbärgera innehållet i den här svårsmälta texten känns i den sammanhållna helheten.
Trots sina 75 minuter upplevs föreställningen kort. Dramatiseringen följer estetiken ”less is more”. Allt som ges är en skådespelares närvaro, en enkel scenografi och en text. Samverkan av detta till synes enkla, blir ändå nästan mer än våra ögon/öron/känslor förmår registrera.
Hemligheten är att tempot i Smärtan på Stadsteaterns fria scen framkallar ett medskapande. Det lågmälda bjuder in betraktaren. Bakvägen så knyts orden till vår nutid. I mörkret medan de skärande autentiska orden når oss kan vi inte undvika att dra paralleller till vår samtid. Då pjäsen närmar sig sitt slut har vi gjorts lyhörda, receptiva och försetts med skärpta sinnen, vi annars så informationsmättade nutidsmänniskor.
Stadsteaterns Smärtan livnär hoppet om konsten som öppnar upp, bevarar medlidande och håller våra sinnen närvarande trots svåra tider.
Text: Pernilla Wiechel, (frilansande journalist)