Teaterkritik

Kvällarna med Kerstin
En föreställning baserad på texter av Åsa Mattson ur boken Dagarna med Kerstin av Åsa Mattson och Caroline Roosmark (foto) och texter av Kerstin Thorvall.
Manus Ann Petrén,  Åsa Lindholm, Misa Lommi och Carolina Frände
Regi Carolina Frände
Urpremiär den 1 december på Kulturhuset Stadsteatern Lilla scenen

Kerstin Thorvall var en fascinerande kvinna som vågade sticka ut mot mängden. Journalisten, tecknaren och författaren Kerstin Thorvall var inte rädd för att säga vad hon tyckte och tänkte och var inte rädd för att skriva om sitt sexliv. Hon skrev romanen ”Det mest förbjudna” där hon slogs för kvinnors rätt till ett sexliv. Inte bara unga, snygga och smala tjejers rätt att tycka om sex utan medelålders damer också. Ändå blev hon inte omfamnad av feministerna. Kanske var det för att hon, som hon säger i ”Kvällarna med Kerstin”  bar BH och snygg dräkt.

Att våga bryta normer kräver sina offer. Kerstin Thorvall led av depressioner och när hon åldrades hade hon mycket ångest.

Stockholms stadsteater ger oss en inblick i hennes liv under hennes sista år i föreställningen ”Kvällarna med Kerstin” där Ann Petrén utstrålar allt det jag tänker mig Kerstin Thorvall utstrålade. Ann Petrén visar om igen att hon är en av de mest spännande nutida svenska skådespelarskorna.

Föreställningen svämmar över av kärlek till musik, dans, rytm och sensualitet. En överviktig Kerstin Thorvall skuttar runt till sydamerikanska rytmer. Vackert är det inte men häftigt. Alla borde ha rätt att få vara galna och få ge sig hän, oavsett ålder. Jag har en stark känsla av att Kerstin Thorvall skulle skratta och gå upp på scen och skutta med, om hon hade varit med i publiken.

Föreställningen har arbetats fram i en kollektiv process av Carolina Frände, Ann Petrén, Misa Lommi, dramaturgen Åsa Lindholm och musikerna. Inspiration och material till föreställningen är hämtade från Kerstin Thorvalls liv och verk, men det handlar inte om en biografisk berättelse utan om den värld som den fiktiva gestalten Kerstin i föreställningen skapar, drömmer om och önskar sig.

Ann Petrén tog initiativ till att göra föreställningen:
– Jag önskar att man går hem från den här föreställningen och känner att åldrande inte är en förlust, att man är friare än man tror och att man ska säga som det är. För mig är Kerstin Thorvall mod,självutlämnande vardagsskildringar, politisk spänst, uppriktighet och kärlek till livet, musiken och dansen, säger Ann Petrén i ett pressmeddelande.

Kerstin Thorvall kom genom sin provokativa och självutlämnande stil att inta en unik ställning i den svenska litteraturen. Under sina verksamma år utkom Thorvall med över sextio böcker. Hennes författarskap betraktades länge inte som kvalitativt eftersom hon skrev så öppet om kvinnor och kropp.

Kropp kopplat till kön är ett av regissören Carolina Frändes huvudintressen i det konstnärliga arbetet.
– Kvällarna med Kerstin handlar framför allt om kropp. Kvinnokroppen. Och normerna som omger den. Föreställningen handlar också om åldrande. Och om hur kvinnokroppen åldras. Vad får en kvinnokropp göra om den är i en viss ålder eller har en viss storlek? Åldrande är skrämmande och utmanande att tala om. De äldre åldrarna är så undanskuffade i vårt samhälle idag. Det är så tydligt i Kerstin Thorvalls texter. Att det är som att en ska upphöra att vara en människa i alla dimensioner i en viss ålder och vara nöjd med att avstå från saker som varit en självklar del av livet fram till dess.

Kerstin Thorvall skrev inte bara böcker om sex. Thorvalls sista bok blev Upptäckten (2003), som har beskrivits som en lägesrapport från dagens åldringsvår], och centrerades kring erfarenheterna av att vara ett av hemtjänstens ”ärenden”. Hennes erfarenheter och tankar kring alla brister i åldringsvården tas också upp i föreställningen och kanske är det den delen av föreställningen som bränner till mest. Sverige är nog ett av världens mest åldersdiskriminerande länder.

Ann Petrén är, som jag redan nämnt, perfekt i rollen som Kerstin Thorvall. Misa Lommi spelar den yngre kvinnan, som representerar såväl hemtjänsten som Åsa Mattson ,den journalist som intervjuade Kerstin Thorvall för boken ”Dagarna med Kerstin” och Kerstin själv och alla unga kvinnor. Räkna med att vi kommer att höra mycket om Misa Lommi framöver. Hon är så duktig och hennes samspel med Ann Petrén/Kerstin Thorvall är en av de viktigaste pelarna som föreställningen vilar på.

I rollerna
Kerstin – Ann Petrén
Den yngre kvinnan – Misa Lommi

Musiker
ManLuckerz MLC.Chikutu
Kahanga Dekula
Celso Paco
Deodato Siquir

Foto: Petra Hellberg

100 Barn
Text och regi: Astrid Menasanch Tobieson
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Ljus och ljud: Kicki Renberg
Produktion: Denise Olsson
Stå!Gerillan i Studio 3, Stockholms stadsteater/Kulturhuset
Premiär 30 november 2013

År 2007 rapporterar nyheterna att det har försvunnit 100 kinesiska barn i Sverige. De landar på Arlanda i Stockholm och hamnar hos Migrationsverket. Sedan försvinner de från boendena två och två eller tre och tre. Och så upp till 100. Polisen skyller på Migrationsverket, Migrationsverket på Socialtjänsten och Socialtjänsten på polisen och så går det runt. Migrationsministern säger att myndigheterna bedriver ett nära samarbete. Men enligt enkätundersökningar vet 88 procent av tjänstemännen inte vad för regler som gäller när det kommer ensamma barn till Sverige.

Astrid Menasanch Tobieson har skrivit en text som funderar kring hur detta kunde ske.

Hur kan värdepapper vara så mycket värda när vissa människor är så lite värda? Frågan ställs i föreställningen. Scenbilderna är starka och talar för sig själva. Scenbilderna är nog rent av det allra mäktigaste i föreställningen. Som bilden där den som får jagas sitter bakom glittret och då ser det ut som att vara bakom ett galler. För oss som är innanför är det glitter men för den som är utanför är det ett ogenomträngligt stängsel. Jag skulle kunna tänka mig att se föreställningen en gång till och helt koncentrera på alla talande scenbilder.

Föreställningen landar någonstans mellan performance och drama, om jag ska kategorisera. Skådespelarna föreställer oftast mer principer än enskilda karaktärer. De tre skådespelarna byter också funktion och alla agerar skurk under en scen och alla agerar Europa under en scen liksom alla tre är den utstötte under varsin del av föreställningen.

1951 skrevs Flyktingkonventionen. 145 stycken länder har skrivit på den. Men är du kvinna och flyr så är du ingen erkänd flykting, enligt föreställningen. I deklarationen används nämligen ordet ”han” när det ska fastställas vem som är en flykting. Jag tror dock att den tolkningen som Stå!gerillan gör är överdriven. Jag tror att ordet ”han” här används som ordet ”man” ofta används, i allmän mening för både män och kvinnor och för den delen barn också.

Konventionen definierar mer vilka personer som räknas som flyktingar, och vilka som inte räknas dit som till exempel krigsförbrytare. Fast att ordet ”han” används för att beteckna både män och kvinnor är förstås samtidigt ett tecken på hur det partiarkala tänkandet genomsyrade de mäktiga personer som skrev konventionen.

Premiärnerverna darrade nog på skådespelarna som vid ett par tillfällen fick be om hjälp av sufflören för att komma ihåg texten. Det är också mycket text som de ska komma ihåg. Det är en texttung föreställning med mycket fakta och mycket att fundera på. Föreställningen den 5 december ska dessutom ha ett publiksamtal efteråt med berörda myndigheter.

Föreställningen är ett kraftfullt inlägg i en diskussion som borde höras mer. Stå!Gerillan är en scenkonst-frigrupp, och har som vision att vara tillgänglig för alla och belysa och/eller formulera problem för att främja det offentliga samtalet och en demokratisk samhällspåverkan. De arbetar även utanför scenen med sitt förändringsarbete i form av att ge föreläsningar, skriva debattartiklar med mera.

Jag hoppas att den här starka föreställningen kan få fart på en diskussion som borde höras mer. Det är inte ens bara hundra kinesiska barn som försvunnit utan att myndigheterna kunnat hitta dem och ge ett svar på vad som hänt. Sedan de kinesiska barnen försvann har 1.033 ensamkommande flyktingbarn försvunnit i Sverige utan att någon letar efter dem.

Medverkande: Anna-Karin Håkansson, Anna Lyons och Elin Söderquist
Foto: Matilda Landsberg

En julsaga
Uppsala Stadsteater
Av Rikard Lekander fritt efter Charles Dickens klassiker
Regi: Rikard Lekander
Premiär den 30 november 2013

Premiären för skräckvarianten av Dickens En julsaga äger rum på Uppsalas stadsteater, klockan fyra på eftermiddagen – kanske inte den mest passande tiden för skräck. Scenen är hursomhelst mestadels mörk, och julsagan utspelar sig under nattetid; under vargtimmen. Bör man vara skeptisk till skräck på teater, som en representant från generationen som tidigt fått uppleva moderna skräckeffekter på bioduken. Om inte skeptisk så nyfiken – man kan undra hur väl genren kan lyckas i form av en pjäs. Regissören Rikard Lekander är inspirerad av den japanska skräckfilmsvågen – alternativt J-horror –, på scenen skapar han en mörk kontorsmiljö under julaftonsnatten; och visst kan man känna igen tv-skärmar som slås på av sig själva och flickan som gömmer ansiktet bakom sitt långa hår. Pjäsen lyckas med det obehagliga, jag kan inte säga samma sak angående huvudkaraktärens skådespelarinsats.

Den bittra storbolagsägaren Scrooge tillbringar julafton på sitt moderna kontor, han blir besökt av städare, vakter, släktingar; och spöken ur det förflutna. Han möter bland annat en brännskadad kollega som omkommit i en brand på kontoret ett år tidigare. Det brinner vid olika tillfällen på scenen, tillfällen då effekterna är som mest synliga. Förutom sceneffekterna är det värt att nämna Per Åleskogs väl genomförda arbete med maskerna. Likt många skräckfilmer begår huvudkaraktären det irriterande misstaget att gå ut ur sin säkerhetszon – en cirkel markerad med salt i det här fallet – på grund av nyfikenhet.

När gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut och det blir dimmigt på scenen börjar leksakskarusellen snurra utan att någon startat den, och vakten som misshandlats till döds besöker kontoret efteråt. Vilka karaktärer möter Scrooge egentligen på och vilka av dessa är demoner som kommit för att förgöra honom?

Ljuset släcks och tänds – monstren dyker inte upp när scenen är belyst, det är i mörkret de kommer fram och där ljudeffekterna bidrar; men även om det finns skillnader i ljus och mörker signalerar inte den förstnämnda verklighet och den sistnämnda dröm.

Pjäsen är allting annat än en julsaga, den utspelar sig onekligen under julafton och är på så vis en berättelse som associeras med julen. Jag är skeptisk till ordet ”saga” i det här fallet. En saga vill ofta lära ut något och låter sina karaktärer utvecklas på något sätt. Scrooge blir inte tillåten en utveckling. Effekterna är imponerande, karaktärerna otillräckliga. Lekander lyckas klämma in några skämt i manuset – tack för det.

Scenografi & kostym: Fridjon Rafnsson
Ljud: Erik Enocksson
Ljus: Tommy Sahlén
Specialeffekter mask & peruk: Per Åleskog Medverkande: Anna Carlson, Göran Engman, Henrik Johansson, Peter Järn, Julia Marko-Nord, Crister Olsson
Barnstatister: Majken Bjurbo/Esther Welin Trost, Nils Tenstam/Edvin Morisse

Text: Anastasia Brink

Bortom trädgränsen
Regi: Lars-Eric Brossner
Scenografi: Lotta Nilsson
Premiär Folkteatern i Göteborg 23 november 2013

För att veta om uppsättningen går hem hos målgruppen – de som nyligen blivit skolmogna – borde jag ha varit med på uppföljande samtal. Handledningen berättar om bakgrunden och ger förslag på övningar. Pedagogen uppmanas locka fram olika tolkningar och reflektioner genom att barnen gör träd av ord, färganalyser och bilder. Delar av resultatet av detta värdefulla bearbetande, önskar de som varit involverade i produktionen att få tillgång till. Bortom trädgränsen är skriven av Mats Kjelbye vars Hela vägen hem (-04) var en imponerande jättesatsning på Backa teater. Till sin hjälp har han haft referensgrupper, det vill säga elever, som svarat på vad de oroar sig för. När han nu är tillbaka på hemmaplan sker det i ett samarbete mellan Regionteater Väst och Folkteatern. Den mycket rutinerade Lars-Eric Brossner står för regi och musik.

Psykologer brukar hävda att vi måste få växa upp i en omgivning där vi blir sedda och kan känna och ge tillit. Förvägras man den avgörande tryggheten riskerar man bära en för tung ryggsäck genom livet. Jag har slukat nästan all skönlitteratur av Per Gunnar Evander, en man som i hela sitt författarskap borrat i denna problematik. I ett minnesvärt sommarprogram fördömde han en älskad visa. Visan var Det gåtfulla folket, vars textförfattare Beppe Wolgers mystifierade förmågan att träda in i barnsliga fantasivärldar. För mig som 55-årig ”halvintellektuell” utan kontakt med den yngsta generationen, var Bortom trädgränsen som att stiga in i en annan värld, långt ifrån de logiska linjer jag är van vid. I nämnda visa är förvandlingens lekar ofarliga förutom förekomsten av ett tågöverfall. I Mats Kjelbyes pjäs finns betydligt mer att vara rädd för. I skogen kan man gå vilse, bli tillfångatagen av troll eller otäcka djur. Man kan bli vittne till hur föräldrar slungar fientliga ord mot varandra. Man kan få dras med ouppmärksam mamma som sms:ar istället för att vara aktiv i utvecklingssamtal. Man kan bli bedragen av den bästis man byggde koja ihop med. Under en trekvart serveras en uppsjö exempel på oro. En barnpjäs kan inte funka om den lämnar åskådarna i sticket. Därför läggs mycket fokus på hur vi människor roar oss och försöker åstadkomma ro i kroppen. En nyckelreplik lyder: ” På de hemskaste ställen, bland de dummaste människorna; kan man alltid hitta något som glimrar.” Snacka om trösterik tanke i svåra situationer.

Vi leds in i omgångar till föreställningen, får sitta i strumplästen tätt intill varandra på bänkar. Hela scenrummet är täckt med grönt plastgräs. Vi tas emot av en trio skådespelare klädda i ljusa knästrumpor, bruna safarishorts och gula reflexvästar. De är minst sagt energiska och med mimik och gestik fångar de in betraktarna. Bara någon enstaka gång skruvar somliga på sig i den unga publiken. Anna Engberg och Jenny Nilsson har så snarlika utseenden att de skulle kunna vara tvillingar. De kompletterar varandra oerhört väl. Jan Coster, mycket meriterad från filmens värld, är ändå den av skådespelarna jag fäster mig mest vid. Han bottnar perfekt i pjäsens alla drastiska skiftningar. Engberg anför ensemblen i de fina vilopunkter som den drömska ibland lite kusliga musiken utgör. Ingen koreograf finns angiven, icke desto mindre är det mycket fart och fläkt. Man hoppar och skuttar, gör sig viga och krumma, blir skrämda och förvånade. Och de lämnar oss i livets slutskede krypandes genom en lucka.

Detta är en begåvad uppsättning fylld av känslor och tankar, snarare än berättande med substans. Vid ett tillfälle utbrister en av Costers desperata karaktärer: ”Jag vet inte hur jag ska göra, förrän efteråt, för att det ska kännas rätt.” Även om recenserandet denna gång kan liknas vid att åta sig en uppgift utan att ha tillräckliga kvalifikationer, tror jag att vad som förmedlades gick hem.

Text: Mats Hallberg

Medverkande: Jan Coster, Jenny Nilsson och Anna Engberg.