100 Barn
Text och regi: Astrid Menasanch Tobieson
Scenografi och kostym: Agnes Östergren
Ljus och ljud: Kicki Renberg
Produktion: Denise Olsson
Stå!Gerillan i Studio 3, Stockholms stadsteater/Kulturhuset
Premiär 30 november 2013
År 2007 rapporterar nyheterna att det har försvunnit 100 kinesiska barn i Sverige. De landar på Arlanda i Stockholm och hamnar hos Migrationsverket. Sedan försvinner de från boendena två och två eller tre och tre. Och så upp till 100. Polisen skyller på Migrationsverket, Migrationsverket på Socialtjänsten och Socialtjänsten på polisen och så går det runt. Migrationsministern säger att myndigheterna bedriver ett nära samarbete. Men enligt enkätundersökningar vet 88 procent av tjänstemännen inte vad för regler som gäller när det kommer ensamma barn till Sverige.
Astrid Menasanch Tobieson har skrivit en text som funderar kring hur detta kunde ske.
Hur kan värdepapper vara så mycket värda när vissa människor är så lite värda? Frågan ställs i föreställningen. Scenbilderna är starka och talar för sig själva. Scenbilderna är nog rent av det allra mäktigaste i föreställningen. Som bilden där den som får jagas sitter bakom glittret och då ser det ut som att vara bakom ett galler. För oss som är innanför är det glitter men för den som är utanför är det ett ogenomträngligt stängsel. Jag skulle kunna tänka mig att se föreställningen en gång till och helt koncentrera på alla talande scenbilder.
Föreställningen landar någonstans mellan performance och drama, om jag ska kategorisera. Skådespelarna föreställer oftast mer principer än enskilda karaktärer. De tre skådespelarna byter också funktion och alla agerar skurk under en scen och alla agerar Europa under en scen liksom alla tre är den utstötte under varsin del av föreställningen.
1951 skrevs Flyktingkonventionen. 145 stycken länder har skrivit på den. Men är du kvinna och flyr så är du ingen erkänd flykting, enligt föreställningen. I deklarationen används nämligen ordet ”han” när det ska fastställas vem som är en flykting. Jag tror dock att den tolkningen som Stå!gerillan gör är överdriven. Jag tror att ordet ”han” här används som ordet ”man” ofta används, i allmän mening för både män och kvinnor och för den delen barn också.
Konventionen definierar mer vilka personer som räknas som flyktingar, och vilka som inte räknas dit som till exempel krigsförbrytare. Fast att ordet ”han” används för att beteckna både män och kvinnor är förstås samtidigt ett tecken på hur det partiarkala tänkandet genomsyrade de mäktiga personer som skrev konventionen.
Premiärnerverna darrade nog på skådespelarna som vid ett par tillfällen fick be om hjälp av sufflören för att komma ihåg texten. Det är också mycket text som de ska komma ihåg. Det är en texttung föreställning med mycket fakta och mycket att fundera på. Föreställningen den 5 december ska dessutom ha ett publiksamtal efteråt med berörda myndigheter.
Föreställningen är ett kraftfullt inlägg i en diskussion som borde höras mer. Stå!Gerillan är en scenkonst-frigrupp, och har som vision att vara tillgänglig för alla och belysa och/eller formulera problem för att främja det offentliga samtalet och en demokratisk samhällspåverkan. De arbetar även utanför scenen med sitt förändringsarbete i form av att ge föreläsningar, skriva debattartiklar med mera.
Jag hoppas att den här starka föreställningen kan få fart på en diskussion som borde höras mer. Det är inte ens bara hundra kinesiska barn som försvunnit utan att myndigheterna kunnat hitta dem och ge ett svar på vad som hänt. Sedan de kinesiska barnen försvann har 1.033 ensamkommande flyktingbarn försvunnit i Sverige utan att någon letar efter dem.
Medverkande: Anna-Karin Håkansson, Anna Lyons och Elin Söderquist
Foto: Matilda Landsberg
