En julsaga
Uppsala Stadsteater
Av Rikard Lekander fritt efter Charles Dickens klassiker
Regi: Rikard Lekander
Premiär den 30 november 2013
Premiären för skräckvarianten av Dickens En julsaga äger rum på Uppsalas stadsteater, klockan fyra på eftermiddagen – kanske inte den mest passande tiden för skräck. Scenen är hursomhelst mestadels mörk, och julsagan utspelar sig under nattetid; under vargtimmen. Bör man vara skeptisk till skräck på teater, som en representant från generationen som tidigt fått uppleva moderna skräckeffekter på bioduken. Om inte skeptisk så nyfiken – man kan undra hur väl genren kan lyckas i form av en pjäs. Regissören Rikard Lekander är inspirerad av den japanska skräckfilmsvågen – alternativt J-horror –, på scenen skapar han en mörk kontorsmiljö under julaftonsnatten; och visst kan man känna igen tv-skärmar som slås på av sig själva och flickan som gömmer ansiktet bakom sitt långa hår. Pjäsen lyckas med det obehagliga, jag kan inte säga samma sak angående huvudkaraktärens skådespelarinsats.
Den bittra storbolagsägaren Scrooge tillbringar julafton på sitt moderna kontor, han blir besökt av städare, vakter, släktingar; och spöken ur det förflutna. Han möter bland annat en brännskadad kollega som omkommit i en brand på kontoret ett år tidigare. Det brinner vid olika tillfällen på scenen, tillfällen då effekterna är som mest synliga. Förutom sceneffekterna är det värt att nämna Per Åleskogs väl genomförda arbete med maskerna. Likt många skräckfilmer begår huvudkaraktären det irriterande misstaget att gå ut ur sin säkerhetszon – en cirkel markerad med salt i det här fallet – på grund av nyfikenhet.
När gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut och det blir dimmigt på scenen börjar leksakskarusellen snurra utan att någon startat den, och vakten som misshandlats till döds besöker kontoret efteråt. Vilka karaktärer möter Scrooge egentligen på och vilka av dessa är demoner som kommit för att förgöra honom?
Ljuset släcks och tänds – monstren dyker inte upp när scenen är belyst, det är i mörkret de kommer fram och där ljudeffekterna bidrar; men även om det finns skillnader i ljus och mörker signalerar inte den förstnämnda verklighet och den sistnämnda dröm.
Pjäsen är allting annat än en julsaga, den utspelar sig onekligen under julafton och är på så vis en berättelse som associeras med julen. Jag är skeptisk till ordet ”saga” i det här fallet. En saga vill ofta lära ut något och låter sina karaktärer utvecklas på något sätt. Scrooge blir inte tillåten en utveckling. Effekterna är imponerande, karaktärerna otillräckliga. Lekander lyckas klämma in några skämt i manuset – tack för det.
Scenografi & kostym: Fridjon Rafnsson
Ljud: Erik Enocksson
Ljus: Tommy Sahlén
Specialeffekter mask & peruk: Per Åleskog Medverkande: Anna Carlson, Göran Engman, Henrik Johansson, Peter Järn, Julia Marko-Nord, Crister Olsson
Barnstatister: Majken Bjurbo/Esther Welin Trost, Nils Tenstam/Edvin Morisse
Text: Anastasia Brink