Teaterkritik

Dödspatrullen
Av Marie-Louise Ekman
Regi Marie-Louise Ekman
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman/Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Barbro Forsgårdh
Urpremiär 18 januari 2014, Lilla scenen, Dramaten

Att åldras är ingen barnlek. Gamla människor är inte alltid väna och milda. De kan vara jobbiga, elaka och bittra. Huvudpersonen i Dramatenchefen Marie-Louise Ekmans nya drama Dödspatrullen är precis en sådan arg och lurig gammal kvinna.

Dödspatrullen är det namn som Marie-Louise Ekmans mamma kallade hemtjänsten för. Skildringen av den gamla kvinnan i Dödspatrullen bygger till stor del på Marie-Louise Ekmans mamma. Marie-Louise Ekman beskriver sin mor med orden ”en vandrande motståndsrörelse”.

Dramats behållning är de strålande skådespelarinsatserna: Marie Göranzon som den gamla kvinnan Märta som precis flyttat till ett äldreboende och Örjan Ramberg som Kurt Svalsjö, en gammal man som bor i lägenheten bredvid, är båda imponerande, liksom övriga ensemblen: Basia Frydman, Lars Amble, Lil Terselius och Lena Nilsson.

Tyvärr är det också föreställningens enda behållning. Dramat är en timme och tjugo minuter och sällan har åttio minuter varit så sega och långsamma. De första tjugo minuterna var intressanta. Märta har bott en vecka på äldreboendet och har besök av sin dotter. Vi möter och en del andra boende. Intresset byggs upp och det är både roligt och träffande.

Sedan händer inte mycket som engagerar mig som publik. Märta blir inbjuden till Kurts lägenhet och deras samtal blir mer och mer absurt. Att Märta hör dåligt upprepas på för många sätt och är inte längre komiskt. Det är som att samma skämt upprepas för många gånger. De talar förbi varandra, missförstår varandra och framför allt Märta är helt egocentrerad. Det skulle kunna vara dramatiskt och intresseväckande, men det sätts inte in i något sammanhang. Det är bara en skildring av en jobbig, sjuk och hemsk gammal kvinna. Varför?

Javisst, gamla människor kan vara precis så gemena som Märta, så falska, så jagcentrerade – ja som dumma barnungar. Javisst. Men det sätts inte in i något sammanhang. Det blir bara en absurd historia utan någon egentlig dramatik. Det är som att dramat inte är färdigskrivet, att det mest är ett utkast och behöver bearbetas en hel del till.

Men som sagt, en timme och tjugo minuter med Marie Göranzon och Örjan Ramberg på scen som två rullatorsbundna gamlingar, kan vara värt biljettpriset.

I rollerna
Modern Marie Göranzon
Kurt Svalsjö Örjan Ramberg
Dottern Lil Terselius
Föreståndaren Lena Nilsson
Git Basia Frydman
Nisse Lars Amble

Foto: Roger Stenberg

Candida
Av Bernard Shaw
Översättning Marie Parker Shaw
Regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym och mask Lotta Petersson
Ljus Alarik Lilliestierna
Premiär 17 januari på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Bernard Shaws Candida gjorde stor succé när den 1903 sattes upp i New York. När den nu haft premiär i en version på Stockholms stadsteater i regi av Thommy Berggren gör pjäsen helt säkert succé igen. Thommy Berggrens uppsättning av Candida med en rad av Sveriges skickligaste skådespelare är helt underbar.

Centralt på scenen syns ett stort krucifix som hänger på väggen och strax under står två påträtt av Lenin och Marx. Rummet är vardagsrum och arbetsrum för den socialistiske pastorn James Mavor Morell. Candida är pastorns hustru. James Morell är en eftertraktad talare och predikant. Hans socialistiska kristna budskap är populärt och han är omgiven av beundrare, bland annat av hans sekreterare Prosperine Garnett och pastorsadjunkten Lexy Mill.
Några månader tidigare har pastorn och hans fru tagit hand om en ung 18-årig man som hittades förvirrad under en bro. Mannen är Eugene Marchbanks, poet, konstnär, från överklassen och uppväxt utan kärlek, föraktad av sin familj. Eugene blir förälskad i Candida som är 22 år äldre än honom. Eugene är övertygad om att han ser Candidas rätta jag och att han är den enda som kan ge henne frihet och äkta kärlek. När pastorn ställs inför Eugene passion faller pastorn. All trygghet försvinner för pastorn, om han förlorar sin fru. ”Sin” fru är ordet. ”Sin”, som om en fru är något en man äger.

I Candida ifrågasätter Bernard Shaw de viktorianska föreställningarna om kärlek och äktenskap och tar upp frågan om vad en kvinna verkligen önskar sig av sin make. Prästen i pjäsen är en kristen socialist, vilket gjorde att Shaw som var aktiv socialist kunde väva in dåtidens politiska frågor i berättelsenb.

Det är en av pjäsens stora styrkor att den tar upp frågeställningar utan att ge enkla svar och lösningar. Inget är svart eller vitt, ingen är den stora boven eller hjälten, alla är människor och begripliga med tanke på sin bakgrund.

Skådespelarna är så bra i sina roller, alla är som klippt och skurna för sina karaktärer. Peter Andersson som pastorn strålar av trygg säkerhet i början av pjäsen: stolt och säker på sin rättfärdighet men krymper och faller när han blir osäker på vem hans hustru älskar. Michael Jonsson visar åter att han är en av de mest spännande unga svenska skådespelarna. Han vibrerar och glöder som unge Eugene Marchbanks. Att Ingvar Hirdwall är bra är förstås väntat. Han behöver inte säga ett ord, så äger han scenen. Marie Richardsson växer under föreställningens gång och kliver efter paus fram i rollen som Candida, en kvinna som vet vem hon är och vad hon vill. Björn Elgerd är trovärdig i sin roll som den valpiga Lexy Mill. Och sist, men definitivt inte minst: Shima Niavarani är suverän som sekreteraren Prosperine. Shime Niavarani är liksom Michael Jonsson en av de mest spännande unga skådespelare i Sverige idag.

Föreställningen är komiskt emellanåt och publiken skrattar och applåderar, men det är ingen fars, det är definitivt ett drama som tar upp viktiga tankar kring mänskliga relationer. Det är en klassisk teaterföreställning där skådespelarna agerar och möter varandra. Det är skönt med sådan teater idag då det finns så många mer experimentella föreställningar. Inget negativt om experimentell teater och nya sätt att utforska scenkonst, men ibland är det skönt att se en bra föreställning av genuin klassiskt traditionell teater.

Candida tar upp olika frågor och inget är svart eller vitt, allt kan ses ur olika synvinklar och jag tänker på pjäsen efteråt och kommer på nya tolkningar och infallsvinklar. Den visar bland annat det sorgliga faktum att de som får mest kärlek,mest hängivenhet och mest framgång ofta är de som själva egentligen ger minst och som är svagast. De är inga dåliga människor, men det är lätt att vara generös för den som alltid fått och får allt. Livet är inte rättvist. Om någon nu trodde det.

Lite fakta om George Bernard Shaw, som hatade sitt första namn George och aldrig själv använde det namnet:
(Fakta från Wikipedia)
George Bernard Shaw, född 26 juli 1856 i Dublin, död 2 november 1950 i Ayot Saint Lawrence, Hertfordshire, var en irländsk författare (som, trots att han större delen av sitt liv bodde i Storbritannien och hade brittiskt pass, tog mycket illa upp om man kallade honom britt) som belönades med Nobelpriset i litteratur 1925 och en Oscar 1938.

Han föddes i Dublin som son till protestantiska föräldrar som levde under knappa omständigheter. Under 1870-talet flyttade han till London för att pröva sin lycka som författare. Han skrev fem romaner som alla refuserades, innan han började arbeta som musikkritiker på tidningen The Star, vilket han var duktig på.

Ungefär vid denna tid blev han politiskt intresserad och tjänstgjorde från 1897 och flera år framåt som politisk rådgivare. Som brinnande socialist, skrev Shaw många broschyrer och tal för Fabian Society. Han blev en skicklig talare för främjandet av dess frågor, såsom lika rättigheter för män och kvinnor, lindrandet av missförhållanden i arbetarklassen, återkallandet av privat ägande av produktiv mark och främjandet för en hälsosam livsstil. För en kort tid var han aktiv i lokalpolitiken och tjänstgjorde på London County Council. Hans politiska ideal förde honom ibland vilse. I likhet med flera andra vänsterintellektuella på 1930-talet hade han en stundtals naiv och överslätande syn på Stalin och Sovjetunionen. Mindre känt är att han har uttalat en syn på förståndshandikappade som i sin brutalitet närmast påminner om nazismens uppfattning.

1895 började han arbeta som dramakritiker på tidningen Saturday Review, hans första steg mot en karriär som dramatiker. 1898 gifte han sig med irländskan Charlotte Payne-Townshend, och hans första succé, Candida sattes upp samma år. Han följde upp med ett antal komiska dramer, bl.a. The Devil’s Disciple (1897), Arms and the Man (1898), Mrs Warren’s Profession (1898), Captain Brassbound’s Conversion (1900), Caesar and Cleopatra (1901, Man and Superman (1902), Major Barbara (1905), Androcles and the Lion (1912) och Pygmalion (1913).
Efter första världskriget producerade han mer seriösa dramer, bl.a. Heartbreak House (1919) och Saint Joan (1923).

Han instiftade 1927 Anglo-Swedish Literary Foundation, en fond för utveckling av kulturella förbindelser mellan Storbritannien och Sverige, med nobelprispengarna som grund.
Shaw var en samvetsöm vegetarian, som t.o.m. sörjde över att behöva plåga grönsakerna och äta upp dem.[1]
George Bernard Shaw avled 1950, 94 år gammal, efter ett fall från en stege.

Foto: Petra Hellberg

I rollerna:
James Mavor Morell, pastor Peter Andersson
Candida, hans hustru Marie Richardson
Burgess, hennes far Ingvar Hirdwall
Lexy Mill, pastorsadjunkt Björn Elgerd
Eugene Marchbanks Michael Jonsson
Prosperine Garnett, maskinskriverska Shima Niavarani

Mästaren och Margarita
Av Michail Bulgakov
Översättning av romanen Lars-Erik Blomqvist
Regi Stefan Metz
Scenografi Alex Tarragüel Rubio
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Ellen Ruge
Magikonsult Gaston
Rörelseinstruktör Fefe Deijfen
Peruk och mask Lena Strandmark, Johan Lundström
Premiär 16 januari 2014, Stora scenen, Dramaten

Publiken reste sig för stående ovationer på premiären av Mästaren och Margarita på Dramatens stora scen, i regi av Stefan Metz och dramatiserad av Niklas Rådström. Det var välförtjänt, det var en rolig och komisk version som vi fick se. Mästaren och Margarita är en fantastisk historia med djup och flera lager, skriven av Michail Bulgakov, äldsta sonen i av sju barn till en teologiprofessor i Sovjetunionen. Michail Bulgakov utbildade sig till läkare men arbetade största delen av sitt liv som författare i Moskva. Hans bakgrund märks i djupet i berättelsen. Det borde knappt gå att misslyckas med en föreställning byggd på denna underbara berättelse. Den skildrar på ytan det sovjetiska samhället där oliktänkande sattes in på mentalsjukhus men den jobbar på flera plan och handlar om så mycket mer, om gudsbilder, om onda krafter, om kärlek, om människans frågor inför livets mening, om godhet och ondska finns.

En extra dimension i Stefan Metz uppsättning är att Mästaren är en kvinna, att den stora kärleken mellan Mästaren och Margarita är mellan två kvinnor. Det är ett kraftfullt slag mot Putins homofobiska Ryssland.

Det jag saknar är dock det visuella och det kafkaliknande mörka som finns i romanen. Stefan Metz har valt att göra en föreställning som är traditionell teater som bygger på dialoger. Där är inte fel med tanke på att ensemblen består av mycket skickliga skådespelare. Några av de jag imponerades av var Elin Klinga i rollerna som Jesjua och som mästaren, så skör och himmelsk, Johan Holmberg som Kovjej, Djärvulens hjälpreda. Han är lurig och artig medan det under ytan vibrerar av hans falskhet och farlighet. Så skickligt spelat. Hans Klinga som en mäktig och blaserad och ändå känslig djävul med namnet Woland. Behöver jag ens nämna att Andreas Rothlin Svensson är som klippt och skuren för rollen som Ivan? Få skådespelare kan så träffsäkert gestalta det ryska vemodet.

Att förvandla en kultroman till teater är modigt. Alla har vi våra upplevelser och bilder av händelserna då djävulen besöker Moskva i skepnaden av trollkarlen Woland och Pontius Pilatus våndas över Jesus avrättning. Historien upphör aldrig att roa och förbrylla.

Tänk om Tim Burton satte händerna i berättelsen jag kan fantisera om vilka visuella bilder den föreställningen skulle ha. Ni vet: Tim Burton, den färgstarke filmregissören bakom bland annat Beetlejuice, Edward Scissorhands och The Nightmare Before Christmas. Vilken visuell upplevelse den uppsättningen skulle bli.

Jag kan tänka mig David Lynch (Twin Peaks) göra en version där det surrealistiskadominerar.

Jag tycker att romanen är så visuell och har så mycket av mörker, surrealism och kafka-atmosfär i sig – och som inte riktigt kommer fram i den här mer traditionella teaterversionen. Å andra sidan är den rolig och har duktiga skådespelare och publiken kommer att älska föreställningen.

De scener som jag tycker fungerar allra bäst och är de med Pontius Pilatus. Det märks att Niklas Rådström dramatiserad Bibeln och i romanen Boken skrivit sin version av Bibeln. Han kan de bibliska berättelserna och ger dem djup och mänsklighet.

Foto: Sören Vilks