Marie Göranzon och Örjan Ramberg är Dödspatrullens behållning

Dödspatrullen
Av Marie-Louise Ekman
Regi Marie-Louise Ekman
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman/Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Barbro Forsgårdh
Urpremiär 18 januari 2014, Lilla scenen, Dramaten

Att åldras är ingen barnlek. Gamla människor är inte alltid väna och milda. De kan vara jobbiga, elaka och bittra. Huvudpersonen i Dramatenchefen Marie-Louise Ekmans nya drama Dödspatrullen är precis en sådan arg och lurig gammal kvinna.

Dödspatrullen är det namn som Marie-Louise Ekmans mamma kallade hemtjänsten för. Skildringen av den gamla kvinnan i Dödspatrullen bygger till stor del på Marie-Louise Ekmans mamma. Marie-Louise Ekman beskriver sin mor med orden ”en vandrande motståndsrörelse”.

Dramats behållning är de strålande skådespelarinsatserna: Marie Göranzon som den gamla kvinnan Märta som precis flyttat till ett äldreboende och Örjan Ramberg som Kurt Svalsjö, en gammal man som bor i lägenheten bredvid, är båda imponerande, liksom övriga ensemblen: Basia Frydman, Lars Amble, Lil Terselius och Lena Nilsson.

Tyvärr är det också föreställningens enda behållning. Dramat är en timme och tjugo minuter och sällan har åttio minuter varit så sega och långsamma. De första tjugo minuterna var intressanta. Märta har bott en vecka på äldreboendet och har besök av sin dotter. Vi möter och en del andra boende. Intresset byggs upp och det är både roligt och träffande.

Sedan händer inte mycket som engagerar mig som publik. Märta blir inbjuden till Kurts lägenhet och deras samtal blir mer och mer absurt. Att Märta hör dåligt upprepas på för många sätt och är inte längre komiskt. Det är som att samma skämt upprepas för många gånger. De talar förbi varandra, missförstår varandra och framför allt Märta är helt egocentrerad. Det skulle kunna vara dramatiskt och intresseväckande, men det sätts inte in i något sammanhang. Det är bara en skildring av en jobbig, sjuk och hemsk gammal kvinna. Varför?

Javisst, gamla människor kan vara precis så gemena som Märta, så falska, så jagcentrerade – ja som dumma barnungar. Javisst. Men det sätts inte in i något sammanhang. Det blir bara en absurd historia utan någon egentlig dramatik. Det är som att dramat inte är färdigskrivet, att det mest är ett utkast och behöver bearbetas en hel del till.

Men som sagt, en timme och tjugo minuter med Marie Göranzon och Örjan Ramberg på scen som två rullatorsbundna gamlingar, kan vara värt biljettpriset.

I rollerna
Modern Marie Göranzon
Kurt Svalsjö Örjan Ramberg
Dottern Lil Terselius
Föreståndaren Lena Nilsson
Git Basia Frydman
Nisse Lars Amble

Foto: Roger Stenberg