Mästaren och Margarita
Av Michail Bulgakov
Översättning av romanen Lars-Erik Blomqvist
Regi Stefan Metz
Scenografi Alex Tarragüel Rubio
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Ellen Ruge
Magikonsult Gaston
Rörelseinstruktör Fefe Deijfen
Peruk och mask Lena Strandmark, Johan Lundström
Premiär 16 januari 2014, Stora scenen, Dramaten
Publiken reste sig för stående ovationer på premiären av Mästaren och Margarita på Dramatens stora scen, i regi av Stefan Metz och dramatiserad av Niklas Rådström. Det var välförtjänt, det var en rolig och komisk version som vi fick se. Mästaren och Margarita är en fantastisk historia med djup och flera lager, skriven av Michail Bulgakov, äldsta sonen i av sju barn till en teologiprofessor i Sovjetunionen. Michail Bulgakov utbildade sig till läkare men arbetade största delen av sitt liv som författare i Moskva. Hans bakgrund märks i djupet i berättelsen. Det borde knappt gå att misslyckas med en föreställning byggd på denna underbara berättelse. Den skildrar på ytan det sovjetiska samhället där oliktänkande sattes in på mentalsjukhus men den jobbar på flera plan och handlar om så mycket mer, om gudsbilder, om onda krafter, om kärlek, om människans frågor inför livets mening, om godhet och ondska finns.
En extra dimension i Stefan Metz uppsättning är att Mästaren är en kvinna, att den stora kärleken mellan Mästaren och Margarita är mellan två kvinnor. Det är ett kraftfullt slag mot Putins homofobiska Ryssland.
Det jag saknar är dock det visuella och det kafkaliknande mörka som finns i romanen. Stefan Metz har valt att göra en föreställning som är traditionell teater som bygger på dialoger. Där är inte fel med tanke på att ensemblen består av mycket skickliga skådespelare. Några av de jag imponerades av var Elin Klinga i rollerna som Jesjua och som mästaren, så skör och himmelsk, Johan Holmberg som Kovjej, Djärvulens hjälpreda. Han är lurig och artig medan det under ytan vibrerar av hans falskhet och farlighet. Så skickligt spelat. Hans Klinga som en mäktig och blaserad och ändå känslig djävul med namnet Woland. Behöver jag ens nämna att Andreas Rothlin Svensson är som klippt och skuren för rollen som Ivan? Få skådespelare kan så träffsäkert gestalta det ryska vemodet.
Att förvandla en kultroman till teater är modigt. Alla har vi våra upplevelser och bilder av händelserna då djävulen besöker Moskva i skepnaden av trollkarlen Woland och Pontius Pilatus våndas över Jesus avrättning. Historien upphör aldrig att roa och förbrylla.
Tänk om Tim Burton satte händerna i berättelsen jag kan fantisera om vilka visuella bilder den föreställningen skulle ha. Ni vet: Tim Burton, den färgstarke filmregissören bakom bland annat Beetlejuice, Edward Scissorhands och The Nightmare Before Christmas. Vilken visuell upplevelse den uppsättningen skulle bli.
Jag kan tänka mig David Lynch (Twin Peaks) göra en version där det surrealistiskadominerar.
Jag tycker att romanen är så visuell och har så mycket av mörker, surrealism och kafka-atmosfär i sig – och som inte riktigt kommer fram i den här mer traditionella teaterversionen. Å andra sidan är den rolig och har duktiga skådespelare och publiken kommer att älska föreställningen.
De scener som jag tycker fungerar allra bäst och är de med Pontius Pilatus. Det märks att Niklas Rådström dramatiserad Bibeln och i romanen Boken skrivit sin version av Bibeln. Han kan de bibliska berättelserna och ger dem djup och mänsklighet.
Foto: Sören Vilks
