Teaterkritik

Den allvarsamma leken
Fritt efter Hjalmar Söderberg
Text Emma Sandanam
Kompositör Mette Herlitz
Regi Ensemblen
Scenografi Elin Hallberg
Ljus Albin Flinkas
Kapellmästare Fredrik Meyer
Soppteatern, Stockholms stadsteater
Premiär 29 januari 2014
Föreställning som recenseras: 25 februari 2014

Hjalmar Söderberg är högaktuell i år på Stockholms teaterscener, tycks det. Dramaten hade nyligen premiär på Gertrud och Soppteatern kontrar med att sätta upp Den allvarsamma leken, som bygger på boken med samma titel.

Båda föreställningarna är berättelser om kärleken och dess omöjlighet och handlingen utspelar sig kring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet.

Lydia, den kvinnliga huvudrollen i Den allvarsamma leken, är precis som den kvinnliga huvudrollen i Gertrud en kvinna som vill mer än vara ett bihang i en kärleksrelation, hon vill vara fullt jämlik med mannen i relationen.

Den allvarsamma leken tar på femtio minuter upp huvudessensen i den vackra, vemodiga romanen. Att på mindre än en timme berätta allt är förstås en omöjlighet. Soppteaterns ensemble har lyckats med att förmedla den rätta känslan från boken och dess kärleksberättelse.

Handlingen berättas med sång, korta monologer och så vacker musik att jag nästan börjar gråta, allt understött av enkel och värdig ljussättning. Det är en minimusikal med inslag av folkmusik, visa och jazzpop.

En vacker, vemodig och stark föreställning om himlastormande förälskelse, glödhet passion, missklädsam avundsjuka och hoppös förtvivlan. Om den omöjliga kärleken och om hur svårt det attvåga släppa taget helt och ge sig hän.

Medverkande
Albin Flinkas
Maja Rung
Marika Willstedt
Fredrik Meyer

En världsomsegling under havet
Av Jules Verne
Premiär den 22 februari 2014
Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen
Regi: Carolina Frände

Stadsteatern i Skärholmen sätter upp Jules Vernes klassiska äventyrsroman En världsomsegling under havet i regi av Carolina Frände. Föreställningen riktar sig framför allt till skolelever från 10 år. Premiären beskådades dock av en till största delen vuxen publik, som verkade uppskatta föreställningen.

Professor Aronnax är tillsammans med sin betjänt Conseil och valharponeraren Ned Land på jakt efter en fruktad undervattensjätte då de tre kastas överbord och räddas av den hemlighetsfulle kapten Nemo. Det är med blandade känslor som de blir medpassagerare/fångar på Nemos undervattensbåt Nautilus och får följa med honom på en undervattensfärd jorden runt.

Pjäsen utspelar sig liksom romanen i slutet av 1800-talet, men vissa repliker hänvisar till dagsaktuella problem såsom klimatförändringar och rättvisefrågor.

De fyra karaktärerna och deras skiftande inbördes relationer gestaltas skickligt av Robert Fux (Kapten Nemo), Mattias Redbo (Ned Land), Hans-Christian Thulin (Aronnax) och Per Öhagen (Conseil). Ett fascinerande inslag är de snabba kostymbytena, där olika detaljer (som till exempel de rosa pyjamaströjorna) från en scen återkommer i en annan, i olika kombinationer.

En världsomsegling under havet är både ett spännande äventyrsdrama och en utgångspunkt för flera möjliga diskussioner i klassrummet. Jag kan tänka mig att pjäsen är i längsta laget (två timmar och 40 minuter med paus) för att hålla intresset hos många mellan- och högstadieelever, men scener som den där Nautilus gått på grund och de fyra männen plötsligt ska leka häst piggar upp och kan bidra till att hålla koncentrationen uppe.

Av Jules Verne
Översättning Erik Carlquist
Dramatisering och regi Carolina Frände
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Kompositör Janne Tavares
Kostym Jenny Kronberg
Ljus Karl Svensson
Ljud Mark Åberg
Mask Carina Saxenberg
I rollerna:
Kapten Nemo Robert Fux
Ned Land Mattias Redbo
Aronnax Hans-Christian Thulin
Conseil Per Öhagen

Foto: Carl Thorborg

Kvalet 2014 – It´s my party and I´ll cry if I want to Akt 1
Bataljonen
Göteborgs Dramatiska Teater
Premiär 22 februari 2014

Göteborgsvinden blåser kallt över Stigbergsliden när jag hoppar av spårvagnen, väl inne på Göteborgs dramatiska teater är det desto varmare. Stearinljusen brinner och för kvällens underhållning står Bataljonen, ett scenkonstnärskollektiv som bildades 2008 i Göteborg. Kvalet 2014 – It´s my party and I´ll cry if I want to är föreställning nummer elva i ordningen.

Att det 2014 är valår i Sverige har nog ingen missat, i alla fall inte Bataljonen som värmer upp med show, jippo och tårta. I Kvalet 2014 delas de åtta partierna upp i fyra akter som presenteras två i taget. Först ut är Kristdemokraterna och Miljöpartiet. I första halvan av föreställningen presenteras Miljöpartiet i Fifty Shades of Green – en erotisk historia om hållbar utveckling. Här avslöjas partiets innersta erotiska drömmar och publiken kommer milt sagt de två språkrören Frido Libido (Gustav Fridolin) och The loglady (Åsa Romson) in på livet. Efter paus och tårta får vi följa partiordförande Göran Hägglund när han försöker ragga röster på H&M och Andra Långgatans strippklubb. Hägglunds korståg ser ut att sluta illa men som tur är kommer goda råd från oväntat håll.

Scenografin är enkel. Bataljonens scenkonstnärer sätter berättelsen i fokus och skapar rum och rymd med ljus och musik vilket påvisar att det enklaste av teaterns medel många gånger är de bästa.

Kvalet 2014 bemöter politiken med show, sång, musik, värme och en stor portion humor. Det är inget tvivel om att skådespelarna har lika roligt som publiken och de lämnar mig fullständigt övertygad om att man kan göra show av det mesta, till och med politik. Två partier är avklarade men chansen kommer åter i april då det är dags för Vänsterpartiet och Folkpartiet, i juni Sverigedemokraterna och Centerpartiet och sist möts Socialdemokraterna och Moderaterna i augusti. De fyra akterna avslutas med Kvalvakan i valmånaden september. Kanske är du inte intresserad av politik? Bataljonen har överseende, eller som det står i programbladet ”man får också lov att vara här enbart för tårtan”.

Text: Mathilda Adolfsson

Medverkande:
Amanda Nordmark
Björn Sundin
Hanna Morau
Patrik Svedberg
Malin Alfredsson
Alexander Hopman Lilja

Mig äger ingen
Av Åsa Linderborg i dramatisering av Emma Boström
Kulturhuset Stadsteatern, Stora scenen
Premiär den 21 februari 2014
Regi: Michaela Granit

När Åsa är fyra år flyttar hennes mamma hemifrån och lämnar dottern och hennes pappa åt varandra. Mig äger ingen är den självbiografiska berättelsen om Åsas uppväxt och den nära relationen med hennes alkoholiserade far. Boken med samma namn kom ut 2007, i höstas kom filmen och nu sätter Stockholms stadsteater upp en pjäs, som hade urpremiär i Oslo 2011.

Åsa Linderborg som skrivit boken, sitter vid premiären själv på raden bakom mig och jag undrar hur det känns att se sitt eget liv skildras på scenen framför en. Porträttlika Marina Nyström gestaltar Åsa, från fyraåringen till den vuxna kvinna som fått två barn och doktorerat innan fadern går bort.

Lennart Jähkel spelar pappa Leif som tar separationen hårt, men som gör sitt bästa för att ta hand om sin älskade dotter och aldrig säger ett ont ord om flickans mamma. Leif Andersson är härdarmästare på Metallverken och cyklar varje morgon klockan halv sju och lämnar Åsa på dagis, långt före alla andra.

Lennart Jähkel gör en varm skildring av den stukade Leif som bryts ned mer och mer av alkoholen. Särskilt genuint känns samspelet mellan den lilla flickan Åsa och hennes pappa – under föreställningen tänker man inte på att flickan spelas av en vuxen skådespelare.

Pjäsen ger också en levande bild av människorna runtom den lilla familjen. På ena sidan farmor och farfar, faster och farbror, strävsamma människor som lånar Leif pengar och tar hand om Åsa när det behövs. På andra sidan mamma Tanja, hennes nya man Lasse, samt den färgstarka mormor Vera från Ryssland och morbröderna.

Gemensamt för dem alla är en politisk övertygelse till vänster. Pappa Leif beundrar Olof Palme och drömmer om ett utopiskt socialistiskt samhälle där alla är jämlika. Hos Åsas mammas familj förs klasskampen på en mer intellektuell nivå, vilken Åsa ansluter sig till i sina tidiga tonår, då hon också väljer att flytta från Leif till Tanja och Lasse och ta namnet Linderborg.

Den sparsamma scenografin kompletteras av svartvita projiceringar på väggen bakom. Där får vi se Leif skjutsa lilla Åsa på pakethållaren i snövädret och den mäktiga fasaden på Metallverket – arbetsplatsen som slukar arbetarna när de klockat in sig på morgonen.

Dramatiseringen av Mig äger ingen lyckas få fram Åsas komplexa känslor – kärleken till sina far, skammen för att han inte är som andra och skulden hon känner för att ha övergivit honom, en känsla som blir extra tydlig när Leif skickar röda rosor till Åsas disputation som hon inte bjudit honom till. Samtidigt spelar den upp en bild av ett annat samhälle, som jag själv känner igen från min barn- och ungdom, där vänster och höger var tydligt och begrepp som arbetarklass var lättdefinierat.

Jag har varken läst romanen eller sett filmen, så jag kan inte jämföra. Men Stadsteaterns uppsättning av pjäsen gör ett starkt intryck och ensemblen är väl värda premiärpublikens stående ovationer.

Av Åsa Linderborg
Dramatisering Emma Broström
Regi och bearbetning Michaela Granit
Scenografi och kostym Karin Lind
Projektioner Patrik Instedt
Bildproduktion Alf Norén
Ljus William Wenner
Ljuddesign Gunnar Innvær
Ljud Tony Andersson
Mask Daniela Mengarelli
Dramaturgi Tine Thomassen

I rollerna:
Åsa Marina Nyström
Leif Lennart Jähkel
Tanja Nadja Mirmiran
Karl Ralph Carlsson
Ingeborg/Majken/bibliotekarie Eva Stenson
Vera/Sonja/Anita/Gun Katarina Ewerlöf
Lasse/Julius/Alexej Anders Johannisson

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: recension i Expressen.

Gertrud
Av Hjalmar Söderberg
Regi John Caird
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Peruk och mask Hanna Söderström
Premiär 20 februari Målarsalen, Dramaten

Gertrud har flera män som vill ha henne: en man som är på väg att bli statsråd och som är djupt fäst vid henne, en ung eldig älskare och dessutom har hennes stora ungdomskärlek kommit tillbaka till Sverige för att försöka få henne tillbaka. Är hon lycklig då, när hon står i valet mellan tre spännande män? Nej inte särskilt. För alla männen är egofixerade och ser kvinnor mer som något de äger.

Pjäsen skrevs sommaren efter Söderbergs uppbrott från en relation med Maria von Platen, som fått stå modell för titelrollen. Gertrud skrevs 1906 men är ändå skrämmande aktuell. Tyvärr har nog inte kvinnors situation förändrats så mycket under dessa drygt hundra åren. Relationen mellan man och kvinna bygger fortfarande ofta mer på mannens behov. Fria kvinnor som har rätt att själva ta initiativ till en relation och som kan försörja sin man betraktas nog med misstro i många sammanhang fortfarande. Eller?

Först och främst måste jag säga att det här är en oerhört elegant föreställning, näst intill perfektion in i minsta detalj och alla de fem skådespelarna är skickliga, helt rätt i sina roller. Anna Björk som Gertrud är vackert genomskinlig, naket öppen i sina känslor. Jonas Malmsjö som Gustav Kanning, skör och vek och samtidigt så förälskad i sin egen karriär och förälskad för livet i sin mamma som han är beroende av. Kanske är kärleken mellan Gustav Kanning och hans mor Professorskan Kanning, spelad av Mia Benson, föreställningens vackraste kärlek. Eftersom regissören valt att låta scenen ta plats med publiken runt om på alla kanter kommer vi alla så nära, så nära skådespelarna att de kan spela med sina ansiktstryck och med små medel.

Den strama scenlösningen med enbart fem träkuber och med sparsam ljussättning är sparsmakat enkel och elegant, stram och stark. Ljussättningen, skådespelarna och den dramatiska musiken av Stenhammar bildar en helhet som inte går att värja sig emot.

Det är en föreställning där jag tror de flesta kan hitta något de känner igen sig i. De flesta har någon gång älskat någon som inte älskat lika mycket tillbaka, eller själv varit älskad av någon som man själv inte kan tänka sig leva med, eller känt sig för gammal, för ung, inte känt sig vacker eller känt sig vacker.

För min del lägger jag in en betydelse i föreställningen som inte regissören låtit vara så framträdande, men som jag tror skulle kunna vara det. Gertrud och hennes man har förlorat ett barn, det kommer fram några gånger under föreställningen utan att det dras fram som särskilt betydelsefullt. Att förlora ett barn kan krossa många äktenskap, jag undrar för min del om Gertrud inte riktigt vill ta itu med sin sorg och saknad efter sonens död eller om hon och hennes man Gustav aldrig riktigt tagit sig igenom sorgen tillsammans.

Gertrud innehåller förresteb en av den svenska litteraturens mest kända citat: Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet.
Pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1907 och väckte med sin normbrytande kvinnliga huvudroll starka reaktioner. Senast den sattes upp på teatern var på Lilla scenen 1986, då med Margaretha Byström, Erland Josephson, Mathias Henrikson, Thorsten Flinck och Birgitta Valberg i rollerna och med regi av Christian Tomner. Den brittiske regissören John Caird har vi tidigare mött i en rad uppsättningar på Dramaten, som Strindbergs Dödsdansen och Shakespeares Romeo och Julia på Stora scenen.

I rollerna
Gertrud Kanning Anna Björk
Gustav Kanning Jonas Malmsjö
Erland Jansson Otto Hargne Kin
Gabriel Lidman Magnus Ehrner
Professorskan Kanning Mia Benson

Foto Sören Vilks