Mig äger ingen – en levande och stark skildring på Stadsteatern

Mig äger ingen
Av Åsa Linderborg i dramatisering av Emma Boström
Kulturhuset Stadsteatern, Stora scenen
Premiär den 21 februari 2014
Regi: Michaela Granit

När Åsa är fyra år flyttar hennes mamma hemifrån och lämnar dottern och hennes pappa åt varandra. Mig äger ingen är den självbiografiska berättelsen om Åsas uppväxt och den nära relationen med hennes alkoholiserade far. Boken med samma namn kom ut 2007, i höstas kom filmen och nu sätter Stockholms stadsteater upp en pjäs, som hade urpremiär i Oslo 2011.

Åsa Linderborg som skrivit boken, sitter vid premiären själv på raden bakom mig och jag undrar hur det känns att se sitt eget liv skildras på scenen framför en. Porträttlika Marina Nyström gestaltar Åsa, från fyraåringen till den vuxna kvinna som fått två barn och doktorerat innan fadern går bort.

Lennart Jähkel spelar pappa Leif som tar separationen hårt, men som gör sitt bästa för att ta hand om sin älskade dotter och aldrig säger ett ont ord om flickans mamma. Leif Andersson är härdarmästare på Metallverken och cyklar varje morgon klockan halv sju och lämnar Åsa på dagis, långt före alla andra.

Lennart Jähkel gör en varm skildring av den stukade Leif som bryts ned mer och mer av alkoholen. Särskilt genuint känns samspelet mellan den lilla flickan Åsa och hennes pappa – under föreställningen tänker man inte på att flickan spelas av en vuxen skådespelare.

Pjäsen ger också en levande bild av människorna runtom den lilla familjen. På ena sidan farmor och farfar, faster och farbror, strävsamma människor som lånar Leif pengar och tar hand om Åsa när det behövs. På andra sidan mamma Tanja, hennes nya man Lasse, samt den färgstarka mormor Vera från Ryssland och morbröderna.

Gemensamt för dem alla är en politisk övertygelse till vänster. Pappa Leif beundrar Olof Palme och drömmer om ett utopiskt socialistiskt samhälle där alla är jämlika. Hos Åsas mammas familj förs klasskampen på en mer intellektuell nivå, vilken Åsa ansluter sig till i sina tidiga tonår, då hon också väljer att flytta från Leif till Tanja och Lasse och ta namnet Linderborg.

Den sparsamma scenografin kompletteras av svartvita projiceringar på väggen bakom. Där får vi se Leif skjutsa lilla Åsa på pakethållaren i snövädret och den mäktiga fasaden på Metallverket – arbetsplatsen som slukar arbetarna när de klockat in sig på morgonen.

Dramatiseringen av Mig äger ingen lyckas få fram Åsas komplexa känslor – kärleken till sina far, skammen för att han inte är som andra och skulden hon känner för att ha övergivit honom, en känsla som blir extra tydlig när Leif skickar röda rosor till Åsas disputation som hon inte bjudit honom till. Samtidigt spelar den upp en bild av ett annat samhälle, som jag själv känner igen från min barn- och ungdom, där vänster och höger var tydligt och begrepp som arbetarklass var lättdefinierat.

Jag har varken läst romanen eller sett filmen, så jag kan inte jämföra. Men Stadsteaterns uppsättning av pjäsen gör ett starkt intryck och ensemblen är väl värda premiärpublikens stående ovationer.

Av Åsa Linderborg
Dramatisering Emma Broström
Regi och bearbetning Michaela Granit
Scenografi och kostym Karin Lind
Projektioner Patrik Instedt
Bildproduktion Alf Norén
Ljus William Wenner
Ljuddesign Gunnar Innvær
Ljud Tony Andersson
Mask Daniela Mengarelli
Dramaturgi Tine Thomassen

I rollerna:
Åsa Marina Nyström
Leif Lennart Jähkel
Tanja Nadja Mirmiran
Karl Ralph Carlsson
Ingeborg/Majken/bibliotekarie Eva Stenson
Vera/Sonja/Anita/Gun Katarina Ewerlöf
Lasse/Julius/Alexej Anders Johannisson

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: recension i Expressen.