Gertrud
Av Hjalmar Söderberg
Regi John Caird
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Peruk och mask Hanna Söderström
Premiär 20 februari Målarsalen, Dramaten
Gertrud har flera män som vill ha henne: en man som är på väg att bli statsråd och som är djupt fäst vid henne, en ung eldig älskare och dessutom har hennes stora ungdomskärlek kommit tillbaka till Sverige för att försöka få henne tillbaka. Är hon lycklig då, när hon står i valet mellan tre spännande män? Nej inte särskilt. För alla männen är egofixerade och ser kvinnor mer som något de äger.
Pjäsen skrevs sommaren efter Söderbergs uppbrott från en relation med Maria von Platen, som fått stå modell för titelrollen. Gertrud skrevs 1906 men är ändå skrämmande aktuell. Tyvärr har nog inte kvinnors situation förändrats så mycket under dessa drygt hundra åren. Relationen mellan man och kvinna bygger fortfarande ofta mer på mannens behov. Fria kvinnor som har rätt att själva ta initiativ till en relation och som kan försörja sin man betraktas nog med misstro i många sammanhang fortfarande. Eller?
Först och främst måste jag säga att det här är en oerhört elegant föreställning, näst intill perfektion in i minsta detalj och alla de fem skådespelarna är skickliga, helt rätt i sina roller. Anna Björk som Gertrud är vackert genomskinlig, naket öppen i sina känslor. Jonas Malmsjö som Gustav Kanning, skör och vek och samtidigt så förälskad i sin egen karriär och förälskad för livet i sin mamma som han är beroende av. Kanske är kärleken mellan Gustav Kanning och hans mor Professorskan Kanning, spelad av Mia Benson, föreställningens vackraste kärlek. Eftersom regissören valt att låta scenen ta plats med publiken runt om på alla kanter kommer vi alla så nära, så nära skådespelarna att de kan spela med sina ansiktstryck och med små medel.
Den strama scenlösningen med enbart fem träkuber och med sparsam ljussättning är sparsmakat enkel och elegant, stram och stark. Ljussättningen, skådespelarna och den dramatiska musiken av Stenhammar bildar en helhet som inte går att värja sig emot.
Det är en föreställning där jag tror de flesta kan hitta något de känner igen sig i. De flesta har någon gång älskat någon som inte älskat lika mycket tillbaka, eller själv varit älskad av någon som man själv inte kan tänka sig leva med, eller känt sig för gammal, för ung, inte känt sig vacker eller känt sig vacker.
För min del lägger jag in en betydelse i föreställningen som inte regissören låtit vara så framträdande, men som jag tror skulle kunna vara det. Gertrud och hennes man har förlorat ett barn, det kommer fram några gånger under föreställningen utan att det dras fram som särskilt betydelsefullt. Att förlora ett barn kan krossa många äktenskap, jag undrar för min del om Gertrud inte riktigt vill ta itu med sin sorg och saknad efter sonens död eller om hon och hennes man Gustav aldrig riktigt tagit sig igenom sorgen tillsammans.
Gertrud innehåller förresteb en av den svenska litteraturens mest kända citat: Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet.
Pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1907 och väckte med sin normbrytande kvinnliga huvudroll starka reaktioner. Senast den sattes upp på teatern var på Lilla scenen 1986, då med Margaretha Byström, Erland Josephson, Mathias Henrikson, Thorsten Flinck och Birgitta Valberg i rollerna och med regi av Christian Tomner. Den brittiske regissören John Caird har vi tidigare mött i en rad uppsättningar på Dramaten, som Strindbergs Dödsdansen och Shakespeares Romeo och Julia på Stora scenen.
I rollerna
Gertrud Kanning Anna Björk
Gustav Kanning Jonas Malmsjö
Erland Jansson Otto Hargne Kin
Gabriel Lidman Magnus Ehrner
Professorskan Kanning Mia Benson
Foto Sören Vilks
