Teaterkritik

Kikkiland
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Kapellmästare Sören Sulo Karlsson
Koreografi Gilda Stillbäck
Regiassistent Isabelle Oldenqvist
Dramaturg Marc Matthiese
Scenografi/video Henrik Ekberg
Kostym Patricia Svajger
Mask Katrin LindAnna Lilja
Ljus Ulf Englund
Ljud Jonathan Assarsson
Premiär Göteborgs stadsteater 1 mars 2014

Premiären blev uppskjuten två gånger. Centralgestalten Kicki Danielsson har återigen valsat runt i pressen, denna gång dock som ett oskyldigt offer för en stämbandsinfektion. Förväntningarna hade således skruvats upp ytterligare några snäpp. För egen del såg jag lite mer nollställd fram emot kortväxta kraftpaketet Danielssons deltagande, i vad hon betecknar som sitt största åtagande. Uppfatta det inte som von oben attityd, vilket pjäsförfattaren antyder. Utan att vilja pulverisera hennes dansbandslåtar, kan jag bekräfta att jag aldrig kunnat tillägna mig de trallvänliga sångerna.

Uppsättningen är skapad av Dennis Magnusson och regissör Dennis Sandin, vars samarbeten har varit lyckosamma att döma av verksförteckningen. Denna gång blev det en skildring av förlorare bosatta i en håla, där en bitter skolbibliotekarie nöter på Svenska spel och deras Trisslotters slogan ”plötsligt händer det.” Hos tre familjer ur samma släkt är rivaliteten lika förödande som i Romeo och Julia. Men det räcker inte med nämnda dåliga vibrationer (notera anspelningen). Varje individ är så pass dysfunktionell att vansinnet hela tiden finns på knappt armlängds avstånd. Dennis Magnusson säger i programbladet att han lyssnat på hårdrock hos skolkompis i Sandared, medan han kunde se in i en grannes hus. Till ett fiktivt Sandared med invånare som plågas av drogberoende och hjälplöshet, rattas Kicki Danielssons turnébuss under befäl av en lynnig manager. Han kreeras på precis det lustigt galna sätt som Sven-Åke Gustavsson har som sitt varumärke.

Kickiland och de tio låtar hon och andra ur ensemblen framför, har alltså förlänats en minst sagt spektakulär omgivning. Den godhet som uppbådas av hustomten Roger (Henrik Knutsson), nämnda barnlösa skolbibliotekarien som vill vara ansvarstagande syster (Carina M Johansson), hennes mjäkiga tråkmåns till make som strävar efter en inrutad tillvaro (Fredrik Evers) och en tafatt fåordig farfar med stora stövlar (Stig Engström); kan inte alls mäta sig med den avgrundsdjupa ondska som väller fram ur Develin. Göran Ragnerstam med skinnpaj, tangorabatt och solglasögon gör en mafiosoliknande typ.

Han lever upp till namnet och är lika oberäkneligt obehaglig som i andra stora roller där hans karaktärers härskarteknik råder. Byggherren med skumraskaffärer har lyckats charma Tina (Lisa Lindgren) som är dystopins nav. Hon ligger i fejd med sin omgivning, har misslyckats med att uppfostra sina barn och begagnar sig av ett torftigt språk kryddat med ilskna svärord. Till tröst har hon Kicki Danielssons melodier jämte ett beroende av narkotika.

Kanske kan man kalla pjäsen för en svart komedi, med betoning på den mörkaste färgen. Här finns konflikter så det räcker och blir över. Scenografin är lite småkul med rörliga moduler och vridscen som gör nedslag i tre hushåll. Folkets Park ser naturtroget ut. I en utdragen slutuppgörelse handlar det om att likvidera en man som härbärgerar ondska, dessutom väntar Kicki på att det 27-åriga basgeniet ska ansluta när turnén drar vidare. I detta inferno försöker Tinas snart 15-åriga dotter, att ge sig själv livsutrymme och att undkomma ett övergrepp.

På spårvagnen mot teatern läser jag en recension av Oscarsaktuella En familj. Det dramat om en dysfunktionell storfamilj med olösta spänningar såg jag på Göteborgs Stadsteater för cirka fem år sedan. Till skillnad från Kickiland är det amerikanska dramat, med sina referenser till O´Neill och andra, på riktigt därför att man kände smärtan som blottades på scen.

Jag pendlar mellan att vara likgiltig och förbaskad vad beträffar Kickiland. Och kanske värst av allt är att jag sitter och registerar vad som händer utan att bli påtagligt berörd. Undantagen som fångar mig är den nästan ”byxmyndiga” lillasysterns desperation och några utmärkta sånginsatser.

Är bara att beklaga att jag tvingas dissa en uppsättning som det jublades åt efteråt. Bäst var i mina öron musikerna och Kicki Danielsson, vars musikaliska värld ifrågasätts. ”Ditt liv kommer höjas en tonart”, var en giftig replik från en smått cynisk Ann-Christin (Carina M Johansson). Analyserar man låtarnas innehåll närmare utifrån kalabaliken i Sandared, framstår de som antingen förljugna tillstånd eller som ett eftertraktat lyckopiller.

Hur som helst en eloge till teatermusikerna, var av några är med i succén Pygmalion och energiske trummisen återfinns i enastående Franska trion. Dennis Magnusson hade en arbetshypotes att dansbandspubliken gärna föraktas. Om han ville ge folket i landsorten någon slags upprättelse, tycker jag han misslyckats kapitalt. Föraktfullt och klyschigt är mina huvudomdömen om Kickiland. Ett ytterligare argument för att uppsättningen inte håller, är att flertalet skådespelare inte kunde frigöra sig från sina maner. Bara för att jag sett dem i många sammanhang (och många gånger haft skäl att berömma), ska jag inte behöva störa mig på att jag alltför väl kan identifiera dem utifrån tonfall och gester.

Jag har ingen aning om jag går emot strömmen eller om Kickiland får ett kärvt mottagande. Detta var definitivt inte vad jag hoppades att få se. Har senaste åren haft många starka och roande upplevelser på Stadsteatern. När jag kom ut i regnet på Götaplatsen infann sig ett moment av olust. Och frågan uppstod hur kunna resonera om varför olusten hamnade hos mig, utan att såra de inblandade i uppsättningen. Är möjligt att jag inte lyckats bättre än de som gör Kickiland. Men jag har under några timmar försökt. Det är aldrig trevligt att bli besviken, eller hur?
Text: Mats Hallberg

I rollerna:
Kikki Danielsson, Stig Engström, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Carina M Johansson, Henrik Knutsson, Christel Körner, Lisa Lindgren, Göran Ragnerstam och Elin Skarin

Musiker:
Katja Ahlsell, Anders Blad, Daniel Ekborg, Tommy Larsson, Bo Stenholm

Den inbillningssjuke
Moment
Regi: Andreas Boonstra
Premiär: 2014-03-01

Häromdagen satt jag på tunnelbanan och råkade snappa upp en del ur två unga kvinnors konversation kring mental ohälsa. En av kvinnorna hade köpt någon sorts självhjälp-bok, troligtvis någonting inom ramarna av positiv psykologi. Hennes ton var allvarlig, hon berättade för väninnan om sitt problem. Problemet var att hon inte kunde använda sig av några metoder ur boken hon köpt eftersom hon inte hade några mentala hälsoproblem. Hon uttryckte sig ärligt – problemet var bristen på problem. En paradox. Likt läkemedelsindustrin, i pjäsens fall.

Läkemedelsindustrin: nässprej, kosttillskottspiller och antidepressanter; privatägda apotek, pengar och placeboeffekten. Pillren som motverkar förkylningar är rekommenderade att tas innan förkylningen. Hur ska man veta att man kommer att bli förkyld innan man blivit det? Tjusiga namn på alla möjliga sjukdomar. Allting i en enda samtida röra. I ett scenario där ingen längre blev sjuk vore det ett ekonomiskt problem. I Den inbillningssjuke lider huvudkaraktären – Argan, spelad av Linda Källgren – tvärtemot av ett ändlöst antal fysiska besvär och sjukdomar. Han köper alla dessa läkemedel, ifrågasätter inte dess verkan. Oerhört bekvämt för ekonomin.

Den inbillningssjuke rymmer på ett sätt tre pjäser – den samhällskritiska pjäsen om läkemedelsindustrin, en kärlekskomedi och en pjäs om pjäsen, en analys av Molières Den inbillade sjuke – hans sista pjäs. Man kan se den som två pjäser – den först- och sistnämnda går hand i hand; båda två ifrågasätter läkemedelsindustrin. Därutöver genomsyras Den inbillningssjuke av en sorts hatkärlek mot Molières pjäs som i sin tur resulterar i en hel del platta skämt på bekostnad av originalpjäsens karaktärer. Den förlöjligande sortens humor passar inte in.

De medverkande är samlade kring fikabordet. De kvinnliga skådespelarna spelar män och vice versa. Framlagda manuspapper och framställda kaffekoppar. Ändringar i manuset ska göras, repliker ska strykas. Komedins samhällskritiska nyans ska framträda. Läkemedelsindustrin ska ifrågasättas och kritiseras. Delar är hämtade ur Molières originalpjäs, delar är bearbetade och delar skulle kunna vara inspirerade av de två unga kvinnorna jag redan nämnt. I slutändan lär sig den inbillningssjuke att ifrågasätta läkare och läkemedel. Komedin slutar väl, samhällskritiken kvarstår i form av ett frågetecken.

Översättning: Anders Bodegård
Regi, bearbetning, scenografi: Andreas Boonstra
I rollerna:
Argan: Linda Källgren
Béline: Anders Berg
Angélique: Anders Berg
Béralde: Jenny Antoni
Cléante: Jenny Antoni
Monsieur Diafoirus: Jenny Antoni
Thomas Diafoirus: Jenny Antoni
Monsieur Purgon: Anders Berg
Monsieur Fleurant: Jenny Antoni
Toinette: Ludde Hagberg

Foto: Peder Brun

Text: Anastasia Brink

Sparvel
Teater Tamauer
Hagateatern
Premiär 28 februari 2014

Originaltext: Barbro Lindgren
Manus & regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljus & teknik: Ida Gustafsson
Produktion: Gustav Åvik

Hagateaterns foajégolv är täckt av barnskor och på receptionsdisken står buketterna på rad. Det är dags för premiär på Teater Tamauers Sparvel och luften är full av förväntan. Barbro Lindgrens klassiska böcker om flickan Barbro som kallar sig för Sparvel ska gestaltas och böckerna finns att köpa på teatern.

Barnpubliken, som är från sex år och uppåt, tågar in och möter nyfiket Sparvels värld. Scenografin är lekfullt utformad och består i ett runt, grönt klot med en mindre version av Sparvels hus på och så Konsum förstås. Sara Klingvall gestaltar Sparvel och förklarar att världen tar slut där bakom affären, marken svänger nedåt och man måste hålla i sig om man inte vill falla ner i avgrunden (jag kan inte låta bli att fundera på om hon syftar på vuxenlivet). Hon presenterar sin värld med hjälp av dockor men får också hjälp av kollegan Jan Ericson som axlar en mängd roller, såsom kompisen Plåsterlappen, Barnfarbrorn, Fisktanten, Aptanten med sneda munnen och Sparvels förälder Mappa.

Sparvel anstränger sig för att förstå vuxenvärlden, det där med att alla ska dö någon gång och varför Aptanten vill ha munnen på kinden. Och varför får man inte leka med Barnfarbrorn som är så snäll? Att vara liten, men därmed inte bortkopplad från livets stora frågor blir ett nyckeltema i föreställningen. Hur sätter man ord på det man inte vet och vad ska man göra när Bråkpojkarna bestämmer lekens regler?

Med humor, mod och det självklara ifrågasättande som bara ett barn besitter rör sig skådespelarna mellan barn- och vuxenvärlden. Barnpubliken uppmärksammar mig på pjäsens beröringspunkter och visar tydligt vilka situationer de känner igen. Barnperspektivet är närvarande och svåra ämnen behandlas med största respekt. Scenografi, ljus och de enkla attribut som förvandlar skådespelaren Jan Ericson till Sparvels alla bekantskaper samspelar lekfullt och inspirerande. Jag minns det barn jag var när jag läste Barbro Lindgrens böcker och jag lämnar Hagateatern tacksam över påminnelsen om det barnet och dem minnen Sparvels historia väckt till liv.
Text: Mathilda Adolfsson

Medverkande:
Jan Ericson & Sara Klingvall

Richard III
Av William Shakespeare
Regi Stefan Larsson
Översättning Lars Huldén
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljus Jenny André
Peruk och mask EvaMaria Holm, Veronica Liljeblad
Premiär 27 februari på Dramatens stora scen

Under 1400-talet stred de två släktena York och Tudor om kungamakten i England. Det är en tid vars händelser inspirerat till många böcker, draman och tv-serier. Tv-serien The White Queen som finns på HBO är ett av många exempel. Jag har ganska nyligen sett The White Queen och eftersom den berättar om samma händelser och samma människor som Shakespeares drama Richard III fick föreställningen en extra dimension för mig.

Richard III var yngst av tre bröder. Hans äldste bror, Edward, var kung och bror nummer två, George, avrättades efter att ha försökt ta makten från sin bror. Vägen till kungakronan hade dock fler hinder för Richard eftersom Edward hade två söner.

I Shakespeares Richard III intrigerar och manipulerar Richard sig fram till kungakronan, han räds inte att döda för att nå sitt mål. Han skyggar inte ens för att låta döda barn. Han drivs hela tiden av sin makthunger och som han säger i föreställningen: En synd ger bränsle åt nästa.

Just det: hur makthungern får honom att begå det ena vidriga efter det andra, hur ett samvete kan dövas sakta genom att det ena brottet ger förmåga till att utföra nästa – är dramats kärna. Att skildra maktgalna människors väg till makt är ett tema som ständigt fascinerar författare, helt klart. De hyllade Netflixserien House of Cards, där Frank Underwood (suveränt spelad av Kevin Spacey) har fått flera priser.

Dramatens nya uppstötning av Richard III är också värd priser. Det är en snygg föreställning. Scenografin är enkel och stark med vita väggar där stora skelettliknande figurer är tecknade med tjock svart pensel och skådespelarna sitter uppradade på stålar på en upphöjd cirkel i mitten av scenen som vrids runt, runt. De kvinnliga skådespelarna är klädda i svart (det är ju kvinnorna som får bära all sorg) och de manliga är klädda i vita skjortor och svarta byxor förutom Jonas Karlsson som spelar Richard III och får bära en kavaj också.

Regissören har en lång rad av Sveriges duktigaste skådespelare i ensemblen och det kräver också skicklighet att smidigt och trovärdigt gå in och ut ur olika karaktärer. Det klarar skådespelarna med bravur.

Regissören har valt att låta språket vara friare än Shakespeares verser i dialoger och monologer men samtidigt har språket kvar de poetiska och målande uttrycken. Det är en ren fröjd att lyssna på dialogerna. I första akten är föreställningen mer humoristisk, nästan så jag tycker att det är renodlad underhållning utan att den säger något om människors liv men i andra akten knyts allt samman och som helhet blir det en stor upplevelse som talar till både känsla och förnuft. Det är en föreställning som både ger skratt och eftertänksamhet.

En scen jag kommer att minnas länge är när de tre kvinnorna sitter på höger sida av scenen och de radar upp sina sorger och de tävlar i vem som har djupast och svårast sorg. Egentligen vet väl alla att varje sorg är unik och att det inte går att jämföra sorger, men ändå är det så mänskligt och så igenkännbart.

Stefan Larsson, regissören, säger i ett pressmeddelande:
– Att få arbeta med Shakespeares texter är en gåva. Så rikt och så fullt av allt. I Rickard III blir historien till ett kaotiskt system, en oordningens ordning, en förstörelsens ritual som växer i styrka tills den förgör förgöraren, säger Stefan Larsson.

Stefan Larsson är en av Dramatens flitigast anlitade regissörer. På senare år har han regisserat pjäser som Scener ur ett äktenskap, Fanny och Alexander, En Familj – August: Osage County, Farliga förbindelser och Other Desert Cities – Andra ökenstäder. Jag kan bara konstatera att han om igen står bakom en stor och stark föreställning. Att Jonas Karlsson dessutom är suverän i rollen som Richard III var väntat. Kort sagt för att tala ungdomars språk: Jonas Karlsson äger

Shakespeares draman har så mycket i sig och de växer ju mer de används och ju fler som sätter upp dem och bearbetar dem. Förhoppningsvis får vi se mer Shakespeare på svenska scener i år. Dramatens uppsättning av Rickard III får premiär det år som William Shakespeare skulle ha fyllt 450 år (född 1564) och spelas även på själva födelsedagen den 23 april.

I rollerna
Richard III Jonas Karlsson
Övriga medverkande: Björn Granath, Rebecka Hemse, Gunilla Nyroos, Ingela Olsson, Irene Lindh, Danilo Bejarano, Torkel Petersson, Christopher Wagelin, Reuben Sallmander