Recension av Kikkiland: Helvetet i Sandared känns aldrig

Kikkiland
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Kapellmästare Sören Sulo Karlsson
Koreografi Gilda Stillbäck
Regiassistent Isabelle Oldenqvist
Dramaturg Marc Matthiese
Scenografi/video Henrik Ekberg
Kostym Patricia Svajger
Mask Katrin LindAnna Lilja
Ljus Ulf Englund
Ljud Jonathan Assarsson
Premiär Göteborgs stadsteater 1 mars 2014

Premiären blev uppskjuten två gånger. Centralgestalten Kicki Danielsson har återigen valsat runt i pressen, denna gång dock som ett oskyldigt offer för en stämbandsinfektion. Förväntningarna hade således skruvats upp ytterligare några snäpp. För egen del såg jag lite mer nollställd fram emot kortväxta kraftpaketet Danielssons deltagande, i vad hon betecknar som sitt största åtagande. Uppfatta det inte som von oben attityd, vilket pjäsförfattaren antyder. Utan att vilja pulverisera hennes dansbandslåtar, kan jag bekräfta att jag aldrig kunnat tillägna mig de trallvänliga sångerna.

Uppsättningen är skapad av Dennis Magnusson och regissör Dennis Sandin, vars samarbeten har varit lyckosamma att döma av verksförteckningen. Denna gång blev det en skildring av förlorare bosatta i en håla, där en bitter skolbibliotekarie nöter på Svenska spel och deras Trisslotters slogan ”plötsligt händer det.” Hos tre familjer ur samma släkt är rivaliteten lika förödande som i Romeo och Julia. Men det räcker inte med nämnda dåliga vibrationer (notera anspelningen). Varje individ är så pass dysfunktionell att vansinnet hela tiden finns på knappt armlängds avstånd. Dennis Magnusson säger i programbladet att han lyssnat på hårdrock hos skolkompis i Sandared, medan han kunde se in i en grannes hus. Till ett fiktivt Sandared med invånare som plågas av drogberoende och hjälplöshet, rattas Kicki Danielssons turnébuss under befäl av en lynnig manager. Han kreeras på precis det lustigt galna sätt som Sven-Åke Gustavsson har som sitt varumärke.

Kickiland och de tio låtar hon och andra ur ensemblen framför, har alltså förlänats en minst sagt spektakulär omgivning. Den godhet som uppbådas av hustomten Roger (Henrik Knutsson), nämnda barnlösa skolbibliotekarien som vill vara ansvarstagande syster (Carina M Johansson), hennes mjäkiga tråkmåns till make som strävar efter en inrutad tillvaro (Fredrik Evers) och en tafatt fåordig farfar med stora stövlar (Stig Engström); kan inte alls mäta sig med den avgrundsdjupa ondska som väller fram ur Develin. Göran Ragnerstam med skinnpaj, tangorabatt och solglasögon gör en mafiosoliknande typ.

Han lever upp till namnet och är lika oberäkneligt obehaglig som i andra stora roller där hans karaktärers härskarteknik råder. Byggherren med skumraskaffärer har lyckats charma Tina (Lisa Lindgren) som är dystopins nav. Hon ligger i fejd med sin omgivning, har misslyckats med att uppfostra sina barn och begagnar sig av ett torftigt språk kryddat med ilskna svärord. Till tröst har hon Kicki Danielssons melodier jämte ett beroende av narkotika.

Kanske kan man kalla pjäsen för en svart komedi, med betoning på den mörkaste färgen. Här finns konflikter så det räcker och blir över. Scenografin är lite småkul med rörliga moduler och vridscen som gör nedslag i tre hushåll. Folkets Park ser naturtroget ut. I en utdragen slutuppgörelse handlar det om att likvidera en man som härbärgerar ondska, dessutom väntar Kicki på att det 27-åriga basgeniet ska ansluta när turnén drar vidare. I detta inferno försöker Tinas snart 15-åriga dotter, att ge sig själv livsutrymme och att undkomma ett övergrepp.

På spårvagnen mot teatern läser jag en recension av Oscarsaktuella En familj. Det dramat om en dysfunktionell storfamilj med olösta spänningar såg jag på Göteborgs Stadsteater för cirka fem år sedan. Till skillnad från Kickiland är det amerikanska dramat, med sina referenser till O´Neill och andra, på riktigt därför att man kände smärtan som blottades på scen.

Jag pendlar mellan att vara likgiltig och förbaskad vad beträffar Kickiland. Och kanske värst av allt är att jag sitter och registerar vad som händer utan att bli påtagligt berörd. Undantagen som fångar mig är den nästan ”byxmyndiga” lillasysterns desperation och några utmärkta sånginsatser.

Är bara att beklaga att jag tvingas dissa en uppsättning som det jublades åt efteråt. Bäst var i mina öron musikerna och Kicki Danielsson, vars musikaliska värld ifrågasätts. ”Ditt liv kommer höjas en tonart”, var en giftig replik från en smått cynisk Ann-Christin (Carina M Johansson). Analyserar man låtarnas innehåll närmare utifrån kalabaliken i Sandared, framstår de som antingen förljugna tillstånd eller som ett eftertraktat lyckopiller.

Hur som helst en eloge till teatermusikerna, var av några är med i succén Pygmalion och energiske trummisen återfinns i enastående Franska trion. Dennis Magnusson hade en arbetshypotes att dansbandspubliken gärna föraktas. Om han ville ge folket i landsorten någon slags upprättelse, tycker jag han misslyckats kapitalt. Föraktfullt och klyschigt är mina huvudomdömen om Kickiland. Ett ytterligare argument för att uppsättningen inte håller, är att flertalet skådespelare inte kunde frigöra sig från sina maner. Bara för att jag sett dem i många sammanhang (och många gånger haft skäl att berömma), ska jag inte behöva störa mig på att jag alltför väl kan identifiera dem utifrån tonfall och gester.

Jag har ingen aning om jag går emot strömmen eller om Kickiland får ett kärvt mottagande. Detta var definitivt inte vad jag hoppades att få se. Har senaste åren haft många starka och roande upplevelser på Stadsteatern. När jag kom ut i regnet på Götaplatsen infann sig ett moment av olust. Och frågan uppstod hur kunna resonera om varför olusten hamnade hos mig, utan att såra de inblandade i uppsättningen. Är möjligt att jag inte lyckats bättre än de som gör Kickiland. Men jag har under några timmar försökt. Det är aldrig trevligt att bli besviken, eller hur?
Text: Mats Hallberg

I rollerna:
Kikki Danielsson, Stig Engström, Fredrik Evers, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Carina M Johansson, Henrik Knutsson, Christel Körner, Lisa Lindgren, Göran Ragnerstam och Elin Skarin

Musiker:
Katja Ahlsell, Anders Blad, Daniel Ekborg, Tommy Larsson, Bo Stenholm