Teaterkritik

And I and silence av Naomi Wallace
Gästspel av Brigaden
Kulturhuset Stadsteatern, Bryggan
Premiär den 21 mars 2014

Två tjejer – den ena svart och självsäker den andre vit och obekväm – upptäcker varandra på kvinnofängelset, vilket får dem att härda ut i nio långa år. De är dömda för våldsbrott, även om det handlar om medhjälp och något som tangerar nödvärn. Växelvis betraktar vi deras valhänta kärlek när den uppstår och drygt nio år senare när de blivit trasiga av att ha avtjänat sitt straff. Vi möter två skådespelarpar som turas om att agera utifrån två olika tidsplan. Samspelet är klockrent och en av uppsättningens förtjänster. Rollfigurerna spelar upp scener för varandra som exponerar över- och underordning. De fyra kvinnliga skådespelarna behärskar totalt den sinnrika koreografin. Blir så tydligt att relationen handlar inte bara om ljuv kärlek, utan i lika hög grad om beroende.

När jag läste i pressutskicket att den prisbelönta dramatikern Wallace, vars pjäs hade urpremiär i London 2011, utgick från ett kollektivt självmord av två fattiga lesbiska nyss frigivna kvinnor; då associerade jag till Sarah Kane och Magnus Dahlström. Ändå blev det inte bara plågsamt att se denna feelbad-historia. Nu några dagar efteråt har jag kommit på varför. Att se de två faserna i förhållandet mellan Dee och Jamie var engagerande och stimulerande att följa. För att roa varandra, fördriva tiden och möjligen också för att testa varandra använder de sig av härskartekniker. I dessa lekfulla maktspel smiskar de varandra på fingrarna, tittar överlägset ner på sin ryggkrökande partner och brukar rollen som hembiträde som metafor. Angående förtryckets mekanismer har de som kvinnor, fångar, fattiga, lesbiska och interracial en proppfull fatabur att ösa ur. För att citera Dee (Anna-Lena Hemström) finns ingen annan utväg än att ge efter. Hur de finansierar sitt boende är bara ack så typiskt. Omständigheterna är inte hanterbara. Vad vi ser är en enaktare vars antydningar och tragiska innehåll gör den både tänkvärd och sevärd.

Scenografin på Stadsteaterns minsta scen är minst sagt spartansk. Åtta hinkar med trasor, ett antal pallar/ stegar plus en del av möbel som ska skruvas ihop. Dee och Jaime är i fängelset iklädda grön mundering. Frigivna befinnande sig i sin lägenhet är de klädda i vitt. Rekvisitan inramas av tre masonitväggar och i fronten hänger taggtråd. Apropå att vara frihetsberövad går biljettintäkterna från And I and silence till verksamhet på kvinnojourer. Och urpremiären skedde i samarbete med kompani specialiserat på kriminalvård för kvinnor. Arrangörerna ska klandras för att inte tydligt nog ha markerat vad som händer innan pjäsen, framför allt vid vilken tidpunkt det sker. Detta fick till följd att gospelsångerskan Kiralina Sandalys magnifika A cappella på Billie Holliday och Sam Cooke, stördes av sen publik som krånglade med stolar. Utgår från att biljetten har en notering om att förfilm visas en kvart före föreställningens början. Vad som visas är On suffocation som i år fick Guldbagge för bästa kortfilm. Den skildrar med ingredienser som tekniskt strul, omöjlig fritagning och kyss på munnen; avrättningen av två homosexuella män.

Om man regelbundet ser och bedömer scenkonst kan man allt som oftast urskilja när en fri grupp har producerat. Hos dessa kämpande halvideella kollektiv kan en särskild attityd iakttas De går på knock. De drivs av en passion. Detta offensiva spelsätt är märkbart i Brigadens uppsättning av And I and Silence. Ibland kan jag önska att de skulle hålla igen mer. Å andra sidan matchar skådespelarna dramats implicita struktur, blir en välgörande konstrast. Programbladet är tyvärr väldigt knapphändigt. Min slutledningsförmåga säger mig att Maria Salah är Jaime den äldre medan Ulrika Ellemark gör Dee den yngre. På mig gör de störst intryck, fast kvartetten är på jämbördig nivå. Något som slagit mig är att den sorgliga historien är i avsaknad av erotiska moment. Ömheten är mestadels inlindad och framför allt inkluderad i det förvridna maktspelet som försiggår. Kantigheten hos de mentalt skadade som månar om varandra är rörande att se. Utfärdar en stark rekommendation att se uppsättningen, vars dystra ämne inte ska avskräcka teaterfrälsta.

Manus: Naomi Wallace
Regi: Annika Silkeberg
Skådespelare: Anna-Lena Hemström, Maria Salah, Astrid Kakuli och Ulrika Ellemark
Scenografi och ljus: Jenny André
Musik och video: Fredrik Arsæus Nauckhoff
Kostym och mask: Helena Sjöstedt

Text: Mats Hallberg

Sitcom
Manus Valle Westeson & Kringlan Svensson
Regi Petra Brylander
Malmö Stadsteater, Intiman
Premiär 22 mars 2014

I säsong två av humorserien Grotesco som visades i SVT för fyra år sedan finns en sketch som heter ”Män som jobbar med meta”.

Där dras viljan hos många regissörer och manusförfattare att på ett intellektuellt sätt betrakta sig själva till sin spets. Till slut vet inte ens skådespelarna vem som är regissör eller vem som är skådespelare.
Riktigt lika svårt blir det aldrig att hålla reda på rollerna i Sitcom. Samtidigt är detta definitionen av metakomik.

Tankarna måste ta ett extra varv när den i pjäsen halvt misslyckade stand-up komikern Micke Fransson (Henrik Svalander) hälsar oss välkommna till inspelningen av piloten för en ny humorserie. Han ska vara vår uppvärmare och få igång våra skrattmuskler så att skratten låter äkta när serien väl spelas in. Och han pratar ju till oss. Det känns som att vi faktiskt ska får bevittna en TV-inspelning.

Bakom honom springer den stressade regissören Johannes Petrén(Anders Johansson), det diviga stjärnskottet Evelina Grahn(Sissela Benn) och den uppblåste teaterskådespelaren Micke Fransson(Fredrik Gunnarson) om varandra för att få igång inspelningen.

En inspelning som inte riktigt går som den ska. Alla har olika ambitioner och är det inte fel på detaljer i manus så är det faktumet att fruktjätten Going Bananas ska finansiera programmet.

Istället för att få skratta till den av den uppenbarligen plumpa komedin som ska spelas in får vi skratta åt faktumet att den är just plump, och att de fiktiva skådespelarnas reaktioner när de också inser detta men nu måste göra det bästa av situationen.

Valle Westesson och Kristoffer ”Kringlan” Svensson är skolade i radio- och TV-komiken men lyckas ypperligt med att förflytta sin smarta humor till scenen.

De många lager av olika slags komik passar perfekt med varandra och den överhängande risken med att en sådan här föreställning skulle kunna bli för smart för sitt eget bästa sker aldrig. Istället för att vara rädd för den enkla komiken dras den till en spets där den blir rolig i sig själv. De blinkande lamporna med texten SKRATTA som sitter på vardera sida av scenen används knappt under TV-inspelningen/pjäsen Här råder ingen tvekan när vi ska skratta.
Text: Truls Mårtensson

I rollerna: Anders Johansson, Sissela Benn, Fredrik Gunnarson, Henrik Svalander, Hanna Normann, Håkan Paaske

Nico – Sphinx of Ice
Regi/koncept Nadja Weiss
Översättning Magnus Lindman
Scenografi Mikael Varhelyi
Videokonstnär Emil Klang
Ljud/Musik Philippe Boix-Vives
Ljus Olof Lindvall
Mask Lena Bouic-Wrange
Dramaten&, Tornrummet
Premiär 20 mars 2014

Nico är en av pop- och rockhistoriens främsta ikoner som Andy Warhols musa, sångerska på det legendariska albuetm tillsammans med Velvet Underground, modemodell och nära vän med Jim Morrison. I föreställningen ”Nico -Sphinx of Ice” gestaltaa hon av Fanny Risberg på ett starkt sätt som inte går att värja sig emot. Vi får inte någon regelrätt biografisk berättelse om Nico, som egentligen hette Christa Päffgen, utan vi får skärvor, glimtar ut hennes liv, som om hon kom till oss från andra sidan och i korthet minns delar av sitt liv, utan någon kronologisk ordning.

Fanny Risberg är duktig och jag är imponerad av henne. Hon spelade Nico också när föreställningen tidigare sattes upp i Berlin. Fanny Risberg, som tidigare bland annat synts i tv-serien Upp till kamp, är dubbelaktuell under våren. Förutom rollen som Nico är Fanny Risbergmusiker också med eget band och inom kort släpps debutalbumet med hennes band Tula.

Det är svårt att berätta om föreställningen, känner jag, svårt att uttrycka allt jag kände när jag såg den. Det är så många blandade och kluvna känslor. Det är mer en form av installation eller performance. Fanny Risberg är nästan hela tiden ensam på scen, förutom då en tigande pojke kommer in en stund på scen. Vi får möta hennes skam över att växa upp i efterkrigstidens Tyskland, en land tyngt av skuldkänslor från kriget, vi får möta hennes ångest, hennes nära band till Jim Morrison och vi får höra hur heroinet tar över hennes liv och känslor, Det är ingen regelrätt berättelse som har anspråk på att ge en fullödig bild av Nico och jag tror att den som känner till Nico får ut mest av föreställningen.

Nicos glimtar ur sitt liv skildras med musik, ljud, bilder på flera stora bildskärmar och skuggor på väggarna och i Fanny Risbergs gestalt. Det är överväldigande, det är så mycket som talar till både öga och öra. Starka känslor förmedlas men samtidigt känns det något schablonmässigt, som klichéer. Nico var fångad av heroin och det påverkar en människas hela liv, men samtidigt är det samma myt som vi så ofta får höra berättas om rockstjärnor: hur de levde i nedgångna lägenheter med trasigt golv och råttlort och hur heroinet var en förutsättning för att de skulle kunna sjunga och skapa. Jag köper inte riktigt den bilden, en människa, även en heroinist, är mycket mer än den myten.

Det är inte bra att ha särskilda förväntningar före en föreställningar. När nu Dramaten& ger denna föreställning hade jag väntat mig att få njuta av hennes fantastiska musik. Där blev jag dock besviken. Det var inte mycket av hennes musik som var med. Däremot fick jag uppleva glimtar ur Nicos liv och det är starkt, det är skrämmande, det är tungt, det är sorgligt, det är livet.

Alltför många stjärnor
Av Meghan Kennedy
Regi Elisabet Klason
Premiär på Playhouse Teater 21 februari 2014
Föreställning som recenseras: 15 mars 2014

Alltför många stjärnor är en stark föreställning som på lite drygt en timme hinner berätta om tre livsöden och med en skildring av liv och som som kryper in under huden, det går inte att värja sig för det som som händer på scen.

78-åriga Sofia stänger in sig i ett rum och vägrar komma ut därifrån när hennes älskade make Martin dör. Dottern Emma lever bara för att finnas till för sin mamma, övriga syskonen ställer inte upp: ”de har ju fullt upp med sina egna familjer”.
Emma däremot är ensamstående och 39 år. Hon stängde in sig i huset och slutade leva redan när pappan blev sjuk. Hon hoppade av när hon blev utbjuden av någon uppvaktande man, hon stängde av livet utanför och bara ägnade sig åt att vara nära sina föräldrar. Hon vågade inte leva sitt liv, som om hon kunde hindra livets gång och sina föräldrars åldrande genom att vakta dem. Föräldrarna själva ville inget hellre än att hon skulle våga leva, våga gå ut, de varken begärde eller ville att hon skulle vara fast vid att sköta om dem.

Den nya pastorn i församlingen, Jonathan, dyker upp en dag, för att hälsa på. Han har bestämt sig för att med sin envishet få mamman att gå ut ur rummet. Kanske har han också planerat att få dottern att sluta stänga sin inne i huset, eller så är det något som växer fram. Jonathan sätter sig på en stol utanför det stängda rummet med Sofia och läser i Bibeln. I början tiger Sofia, men efter ett tag skickar hon ut en annan bok under dörren för att han ska läsa den istället. I den boken finns dikter av Walt Whitman. En udda vänskap växer fram mellan 78-åriga Sofia och 33-årige Jonathan, på var sin sida om en stängd dörr.

Föreställningen är en timme och fem minuter, men jag upplever den som mycket längre, inte för att den är seg utan tvärtom: för att den har med så mycket, den säger så mycket och den lämnar också så mycket åt mig själv att fundera kring och känna efter kring. Den är så packad med innehåll. Inte en sekund är utan mening.

Skådespelarna är så duktiga och föreställningen vilar till stor del på att de gör sina roller bra. De spelar ofta ut mot publiken, ser liksom bort förbi horisonten, utan att mötas någons blick – ett sätt att skildra hur ensamma vi ofta är. Ibland klickar det dock till och två människor för ett samtal och möter varandras blickar, när det sker är det livets små men värdefullaste ögonblick.

Varje scen är sparsmakat och komprimerad, där finns inget onödigt, inget sägs eller görs bara för att fylla ut tiden eller för att locka till skratt. Det gör föreställningen oerhört mättad.

Alltför många stjärnor handlar om vad som är det viktiga i livet och den skildrar hur vi överlever våra stora sorger.

Pjäsen är skriven av Meghan Kennedy som är en ung, prisbelönt amerikansk dramatiker som bland annat vunnit David Calicchio Emerging American Playwright Prize för sin pjäs Light.

Playhouse Teater har specialiserat sig på att presentera de bästa nyskrivna och prisbelönta pjäserna direkt från scenerna i New York och framföra dem på svenska. Det gör den intima teatersalongen vid Östermalmstorg till en spännande fri teaterscen. Sedan starten år 2000 har Playhouse Teater producerat och iscensatt nitton uppsättningar, samtliga har varit Sverigepremiärer och de flesta har också varit Skandinavien- eller Europapremiärer.

Medverkande:
Vanja Blomkvist
Anton Häggblom
Donald Högberg
Sanna Krepper

Foto: Viktor Kjellberg